Opinionskrönika juni 2022 – pangstart för Johan Pehrson

Det är ingen tvekan. Det går uppåt för Liberalerna. Johan Pehrson har fått en pangstart. Dessutom med perfekt timing – i uppsving när valrörelsen snart inleds. Partiet når nu 3,6 procent, plus 1 procentenhet sedan i maj.

Väljaropinionen i juni 2022

 MLCKDSVMPSD
juni 2221,43,66,35,831,68,43,217,9
maj 2221,62,67,05,731,98,63,117,8
 -0,2+1,0-0,7+0,1-0,3-0,2+0,1+0,1
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Samtidigt backar Centerpartiet med 0,7 procentenheter och når sin lägsta siffra (6,3 procent) under mandatperioden. I övrigt handlar det om ytterst marginella förändringar. Miljöpartiet ligger stabilt på strax över tre procent. Socialdemokraterna ligger något lägre (31,6 procent) än den siffra som redovisades i SCB:s stora undersökning för några dagar sedan, 33,3 procent om det vore val idag. Om detta kan sägas att SCB:s undersökning redan är historia när den publiceras samt att den alltid haft en tendens att överskatta Socialdemokraterna. SCB:s stora värde är underlaget som gör att man även kan se utvecklingen på regional nivå samt på nationell nivå även kunna analysera strömningar mellan partierna. När det gäller att ge ett relevant aktuellt läge på nationell nivå så är olika ”poll of polls”, som den jag sammanställer sedan flera år tillbaka, klart bättre.

När det gäller de mer långsiktiga trenderna så är Centerpartiets utförskana mest tydlig. Den stannade upp under ett par månader på 7 procent nivån men tycks nu fått ny kraft. Möjligen är det främst här som Liberalerna får sina nya sympatier. I så fall positivt för Ulf Kristersson i kampen om statsministerposten. Jag antog förra månaden att Socialdemokraterna redan toppat och knappast kan överträffa april månads 32,3 procent i valet. Men det bör understrykas att S trots nedgångarna de två senaste månaderna ligger på en hög nivå. Det ger både fallhöjd och möjligheter. SD är också i en nedåtgående trend som, just nu i alla fall, ser ut att ha planat ut på nivån för förra valresultatet. V fortsätter sin nedgång. Det är intressant att inget parti är i en tydligt uppåtgående trend utom möjligen KD, men den är svag och handlar om att man knaprar någon tiondels procent varje månad. Vi får se om Liberalerna nu påbörjar en sådan, en del talar för det men ökad uppmärksamhet kan också sätta igång motkrafter (se nedan).

Det är inga större förändringar när det gäller mandatfördelningen om det vore val idag. Det är fortsatt fördel för Magdalena Andersson i kampen om statsministerposten under förutsättning att hon får stöd av C, MP och V. Men om vi omfördelar 0,5 procentenheter från M till L, så blir det majoritet (179 mandat) för Ulf Kristersson regeringsunderlag. Å andra sidan om vi också tar 0,5 procentenheter från vardera S och V och ger till MP så svänger pendeln över till Magdalena Anderssons fördel igen, hennes regeringsunderlag får då precis de nödvändiga 175 mandaten.

Kommentarer till Liberalernas opinionsläge och till misstroendeomröstningen i riksdagen.

Liberalerna

Johan Pehrson surfar på en framgångsvåg just nu, frågan är hur hållbar den är. Det är viktigt att ha med sig att Liberalerna under Nyamko Sabuni hade två tillfälliga uppgångar. Vid båda tillfällena, i november 2021 och i februari 2022, toppade man på 3,1 procent. Men månaden efter tappade man direkt, också vid båda tillfällena, hela uppgången. Snabba vinster som inte underbyggs av en längre uppåtgående trend kan lätt förloras och det är på sin plats med en varning om att detta kan ske igen.  

Jag tror dock att Liberalerna den här gången fortsätter uppgången. Jag bygger det på följande faktorer:

  • Uppgången den här gången är större. Partiet bryter igenom den nivå (3,1 procent) som varit ett tak under hela Nyamko Sabunis tid. Ett sådant genombrott brukar vara början på en uppåtgående trend.
  • Att det är en trend styrks också av att stödet för L blivit starkare över tid. De senare mätningarna i mitt underlag ger en högre nivå än de tidigare. Nästa SIFO, som bör komma om någon vecka, är en viktig indikation om vartåt det bär.
  • Nivån 3,6 procent är gör det realistiskt att tro att Liberalerna kommer att klara riksdagsspärren.  Ulf Kristersson behöver L för att bli statsminister. Det gör att Liberalerna nu bör bli ett intressantare alternativ för de som står och väger mellan M och L.
  • Uppgången i opinionen stöds av att även förtroendesiffrorna för Johan Pehrson ökar.
  • I SVT:s debatt häromveckan vann Johan Pehrson en av kvällstidningarnas mätningar om vem av partiledarna som var bäst och kom tvåa i den andra. Det är rätt så unikt att en partiledare för ett litet parti placerar sig så högt i den typen av mätningar.

Det ser alltså ganska solitt ut. Ännu bättre är att uppgången sker i början på en valrörelse. Under valrörelserna får de mindre partierna större uppmärksamhet och vanligtvis vinner man också väljare på de störres bekostnad. Detta gäller inte alltid och inte för alla mindre partier samtidigt, men åtminstone oftast för en eller ett par.

Ett parti i uppgångsfas brukar dock även dra till sig ökad uppmärksamhet från sina motståndare, man granskas hårdare och får en tuffare debatt. I en kort valrörelse hinner dock sällan motståndet att lägga om taktik och formera sig. Men nu kom Pehrsons ”genombrott” strax före den egentliga valrörelsen. De andra partierna fick en förvarning. Särskilt Annie Lööfs medarbetare sitter nog just nu och funderar på hur man ska förhålla sig till L under valrörelsen.

Grundtipset är fortsatt uppåt för L men vi bör nog fortfarande helgardera.

Misstroendeomröstningen i riksdagen

Morgan Johansson fick förtroendet av riskdagen att fortsätta som justitieminister i Magdalena Anderssons regering. Riksdagen har en annan terminologi men uteblivet misstroende från parlamentet är detsamma som ett förtroende att få fortsätta jobbet.   

En alldeles onödig förtroendeförklaring och något som ingen annan än SD ville ha. Ulf Kristersson menade till exempel att M själva inte skulle aktualiserat en förtroendeomröstning så nära valet, men när de ställdes inför frågan så var det självklart att rösta mot Morgan Johansson. Ebba Busch menade att KD inte hade utrymme att rösta på annat sätt än M. Johan Pehrson uttryckte något likande.

Nu tror jag att den här omröstningen snabbt blir glömd och inte kommer att påverka vare sig opinionssiffror eller valrörelse. Men med tanke på det alvarliga säkerhetspolitiska läget och möjliga skadeverkningar på Nato-förhandlingarna finns det skäl att analysera partiledarnas agerande. Det säger nämligen en del om läget i svensk politik just nu och om hur partierna kommer att formera sig i valrörelsen.

Jimmy Åkesson skapade krisen och politiker av hans typ skapar gärna så mycket oreda som möjligt i de parlamentariska processerna för att kunna peka på hur odugliga motståndarnas politiker är och hur dåligt det demokratiska systemet fungerar, för att sedan när de själva får makten skapa maximal ordning och rätlinjighet med illiberala och repressiva metoder. Han agerade som förväntat.

Ulf Kristersson sätter just nu inga gränser alls mot SD förutom att de inte får var med i hans regering. Men för att få ihop sitt regeringsunderlag och få SD att acceptera honom som statminister verkar det vara eftergiftspolitik över hela fältet i övrigt som gäller. Då kan han även slå knut på sig själv.

För Ulf Kristersson var det bara för ett par veckor nationell samling som gällde, nu var det nationell konfrontation. Vem som helst kunde väl räkna ut med lilltån att ett misstroendevotum skulle sätta Kakabaveh i centrum igen. Vare sig särskilt lämpligt eller särskilt ansvarsfullt i det säkerhetspolitiska läget Sverige befinner sig i just nu. I Ulf Kristerssons riskkalkyl måste det funnits med att agerandet samtidigt både kunde stärka Magdalena Andersson och försvaga Sverige. Vare sig Ulf Kristerssons ledarskap eller hans taktiska fingertoppskänsla övertygar.

Magdalena Andersson valde att agera som socialdemokratisk partiledare och inte som samlande statsminister i ett kritiskt läge. Hon hade som regeringschef utan tvekan kunnat släppa Morgan Johansson. Det hade säkert till och med kunnat bli en fördel i valrörelsen med en ny fräsch socialdemokrat på posten, som kunnat distansera sig från hela Johanssons belastningsregister. Men partiet hade precis gått igenom en smärtsam Nato-process där inte minst radikala socialdemokrater från Skåne haft stora invändningar. Morgan Johansson är en stark representant för den gruppen men som slutit upp bakom Andersson i Nato-frågan. Magdalena Andersson gjorde säkert bedömningen att det skulle kosta partiet för mycket att kasta ut honom i kylan. Magdalena Andersson började med att snabbt växa in i statsministerkostymen, nu visade hon att hon även förstår partiet och att en socialdemokratisk partiledares viktigast uppgift är att hålla samman arbetarrörelsen. Sammantaget gick Magdalena Andersson stärkt ur den här processen – också!

Ebba Busch visade att KD underordnar sig M i viktiga strategiska frågor, att det finns en kalkyl som visar att gå emot Kristersson innebär förlorade väljare. Busch var dock en av överraskningarna i processen när hon erbjöd Magdalena Andersson en sorts borgfred fram till valet mot att hon släppte Morgan Johansson. Det var en underförstådd kritik mot det onödiga spektakel som SD och M hade skapat. Det var väl dock Magdalena Andersson lika överraskande svar om att hon skulle tänka på saken, som höjde Ebba Buschs inlägg till närmast statsmannamässiga nivåer.

Annie Lööf gjorde vad hon skulle och borde. Centerpartiet har målat in sig i ett hörn, vilket har kostat partiet förtroende. Att ta sig ur hörnet riskerar att kosta ytterligare förtroende, framförallt om det sker i en process där SD dikterat förutsättningarna. Det fanns inte utrymme för några andra handlingsalternativ.

Johan Pehrson gjorde vad han skulle och borde. Liberalerna har underordnat sig Moderaternas valstrategi och det fanns inte utrymme för några andra handlingsalternativ.

Nooshi Dadgostar gjorde det förväntade och var väl den enda förutom Åkesson som gillade läget.

Amineh Kakabaveh var vilden som vann. Processens enda segrare. Men hon ställer inte upp i valet.

Christer Hallerby

Opinionskrönika maj 2022 – kamrat fyraprocent kan rädda L och göra Kristersson till statsminister, men är hans plan B en ”grand coalition”?

Precis som jag förmodade i min förra krönika (april) så nådde Socialdemokraterna då en topp i väljaropinionen. Men med en mindre tillbakagång i maj (0,4 procentenheter) ligger man fortfarande på en hög nivå, klart över valresultatet från 2018. Magdalena Andersson står stark när valrörelsen börjar men det ska mycket till för att hon ska lyckas svinga sig upp på ännu högre nivåer, något riktigt omskakande faktiskt. Risken är snarare att jobbet nu handlar om att begränsa nedgången. Ett valresultat på dagens opinionsnivå skulle vara en seger för Magdalena Andersson.  

Även för de andra partierna är opinionsrörelserna små den här månaden, för alla handlar det om förändringar på mindre än en halv procent.  

Liberalernas nyvalde ledare Johan Pehrson har en tuff uppgift framför sig. Med fyra månader kvar till valet ligger partiet fortfarande parkerade en bra bit från fyraprocentspärren. Mer om den utmaningen i min analys nedan. Där frågar jag mig också hur hållbar Ulf Kristerssons Plan A ser ut att vara några månader före valet. Finns det månne en Plan B i bakfickan som kan tas fram efter valet.

Väljaropinionen i maj 2022

 MLCKDSVMPSD
maj 2221,62,67,05,731,98,63,117,8
april 2221,82,37,15,432,38,33,118,3
 -0,2+0,3-0,1+0,3-0,4+0,30-0,5
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

När det gäller de mer långsiktiga förändringarna så är det nu tydligt att Sverigedemokraterna är inne i en nedåtgående trend. Maj månads siffra 17,8 procent ligger bara obetydligt över valresultatet från 2018. Det ska bli mycket intressant att se vart det bär av framöver. Däremot ser Vänsterpartiet ut att hämta sig efter nedgången de senaste månaderna. Partiet bör också ha en del att hämta från positionen att vara negativ till NATO-medlemskap, framförallt då från vänsterlutande socialdemokrater.

Moderaterna har gått svagt uppåt under våren men tappar den här månaden. Det ser inte ut att vara så mycket energi i den uppåtgående trenden.

Det blir självfallet heller inga större förändringar när jag kör månadens opinion i valsimulatorn. I förhållande till förra månaden förlorar SD två och S ett mandat. KD vinner två och V ett. De olika blocken blir oförändrade förutom S+M som förlorar ett mandat. I statsministerkampen är det fortfarande stor fördel för Magdalena Andersson, men för att hon ska få majoritet krävs fortsatt stöd från både C och V.

Ulf Kristerssons ”Plan A” är att bli statsminister på ett regeringsunderlag bestående av M, KD, SD och L. Den bygger i hög grad på att L får tillräckligt med röster för att klara fyraprocentspärren. Med L fortsatt utanför riksdagen så når detta underlag endast 171 mandat i månadens mätning. Men om vi omfördelar bland rösterna och lånar 1,5 procentenheter från M och istället lägger motsvarande andel på L så når Ulf Kristersson precis upp till de nödvändiga 175 mandaten för att kunna bilda regering.

Det visar på att det finns viss realism både i Kristerssons ”Plan A” och i Liberalernas strategi att lägga sig nära M och i princip också underordna sig Moderaternas strategi för att den vägen klara fyraprocentspärren.

Men om vi dessutom lånar 0,5 procentenheter från S och 0,5 procentenheter från V och lägger dessa på MP, så att vi simulerar ett valresultat där både L och MP når 4,1 procent- ja då är det återigen fördel Magdalena Andersson. Men fortfarande behöver hon stöd inte bara från MP utan också från både V och C.

Det är inte särskilt troligt att valrörelsen undanröjer all ovisshet och pekar ut en klar segrare. Valnatten kommer att bli en nagelbitare och troligen blir det sedan rätt så mycket dramatik innan en ny regering är på plats.

I en intervju i Svenska Dagbladet (7 maj) så understryker Johan Pehrson att för honom och L finns det endast en röd linje som gäller, att inte medverka till en regering där SD ingår. Jag tycker det är rimligt. Sakpolitiskt hamnar L och SD numera allt oftare i samma slutsatser. Det är framförallt SD som anpassar sig. Men ideologiskt och långsikt är och förblir L och SD varandras huvudmotståndare.  Att bidra till att ett auktoritärt högerpopulistiskt parti kommer i regeringsställning måste vara uteslutet för ett liberalt parti.  Men sakpolitiskt och med den politiska spelplan vi har i Sverige idag är det dock inte orimligt att båda skulle kunna ställa sig bakom Ulf Kristersson som statsminister.

Men mest realistiskt är då en minoritetsregering med M och KD. Kristersson har varit tydlig med att det inte blir aktuellt att släppa in SD i regeringen. Därmed är M och L på samma linje i den frågan. Men jag tror då också att Kristersson tvingas att stänga dörren för L. Jimmie Åkesson vill väldigt gärna bli justitieminister. Han kommer aldrig acceptera att stanna utanför om dörren samtidigt öppnas för Johan Pehrson.

Ulf Kristersson jobbar därför i sin Plan A med ett regeringsunderlag, inte med ett regeringsalternativ. Men trots det, så är det uppenbar moderat strategi att de fyra partierna ska skriva ihop sig om så mycket politik som möjligt och visa detta offentligt i debattartiklar. Skälen kan vara att avväpna SD under valrörelsen samt underlätta förhandlingarna efter valet om det nu skulle formas en majoritet. Det är dock beklagligt att även L måste underordna sig denna moderata strategi. Gemensam opinionsbildning med ett högerpopulistiskt parti borde varit lika uteslutet som att medverka till att det kommer in i regeringen.

Men det är utan tvekan hög risktagning i Ulf Kristerssons strategi. Moderaterna gör kompromisserna till sin egen politik. Det handlar inte om ett regeringsalternativ (som Alliansen en gång) som med gemensam kraft kan attrahera nya väljargrupper. Det är svårt att se hur detta underlag i valrörelsen ska kunna attrahera några nämnvärda rörelser över blockgränsen.  

Med få nya väljare och dessutom ett kamratfyraprocent tapp till L, så kan M till slut hamna under förra valresultatet. Därmed kan Ulf Kristerssons politiska karriär vara över. Moderaterna brukar göra processen kort med partiledare som inte uppfyller förväntningarna. Att snubbla på målsnöret två val i rad är ingen merit. Om inte!

Här tror jag Kristerssons Plan B trillar in. Får han ingen egen majoritet, så är det troligast att inget block får det. Magdalena Andersson kommer att vara beroende av både C och V, samtidigt som man återigen måste dra in MP i regeringsförhandlingarna. Allt vad vi sett av Magdalena Andersson hittills pekar på att detta är ett sällskap hon inte är särskilt bekväm med. De Röd/Gröna är lika döda som Alliansen. Jag vet inte om Ulf och Magda talade om detta i mars, där i regeringsplanet, i den gemensamma utflykten till militärövningen i Norge. Men fältet ligger öppet för en ”grand coalition”.

Christer Hallerby

Opinionskrönika april 2022

Ukraina-krisen skakar om i den svenska väljaropinionen. Socialdemokraterna fortsätter uppåt och når sin högsta siffra under mandatperioden med 32,3 procent. Den tidigare högsta nivån är från maj 2020 (30,8 procent) då Stefan Löfven red på den förtroendevåg som präglade inledningen av pandemin.

Det är utrikes- och säkerhetspolitiken med Nato-frågan i spetsen som dominerar den inrikespolitiska debatten. En stor fråga är om den kommer att leva och prägla också slutskedet av valrörelsen – jag tror inte det. När jag skriver detta har också nyheten om att Nyamko Sabuni avgår som partiledare för Liberalerna precis kommit. Finns det då någon chans för efterträdaren Johan Persson att göra något åt partiets hopplösa läge. Jag kommenterar bägge dessa frågor i min analys nedan.

Väljaropinionen i april 2022

 MLCKDSVMPSD
april 2221,82,37,15,432,38,33,118,3
mars 2221,22,57,05,430,79,23,219,1
 +0,6-0,2+0,10+1,6-0,9-0,1-0,8
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Magdalena Andersson förtjänar sitt starka väljarstöd och även de rekordhöga nivåer hon når i mätningar över partiledarnas förtroende. Det stöd S har nu är högre än de tre senaste valresultaten. Visst handlar en del om att väljarna i kristider tyr sig till det trygga och kända, vilket gynnar större maktbärande partier. Men Andersson första tid vid makten visar att det gör skillnad när en rutinerad fullblodspolitiker tar över som partiledare. Hon skiljer sig klart från sina tre närmaste företrädare. Hon är inte trevande och sökande efter orden som Stefan Löfven. Hon är inte yvig och politiskt äventyrlig som Håkan Juholt. Hon är inte sårbar som Mona Sahlin. Samtidigt är det troligt att man nu nått en peak i opinionen. De senare mätningarna i mitt underlag visar på en klart avtagande tendens. För att komma högre än så här krävs något som ytterligare rejält skakar om väljaropinionen. S har nu plockat maximalt bland de lägst hängande frukterna – och lätt fångat är också lätt förgånget.

Förlorarna är främst ytterkanterna där Vänsterpartiet den här månaden gå tillbaka med 0,9 procentenheter och SD med 0,8. Moderaterna ser ut att vara inne i en svagt uppåtgående trend och ökar den här månaden med 0,6 procentenheter. För övriga partier är förändringarna obetydliga. Både Liberalerna och Miljöpartiet ligger parkerade klart under fyra – procent spärren.

Centerpartiets nedåtgående trend ser ut att vara bruten och siffrorna ser ut att stabiliseras runt 7 procent. Förutom frågan om det finns mer att hämta för Socialdemokraterna uppåt, så är det intressant observera att både V och SD kan vara i nedåtgående trender. Men de är ännu för korta för att avgöra om det är tillfälliga nedgångar på grund av den kristid vi befinner oss i eller om det handlar om mer djupgående förändringar.

Månadens siffror innebär ingen större förändring när det gäller blockens inbördes styrkeförhållande. Det är fortfarande klar fördel för vänsterblocket. Men för att Magdalena Andersson ska kunna fortsätta som statsminister krävs fortsatt stöd från Annie Lööf och Centerpartiet. Det enda som egentligen skulle kunna kasta om det till Ulf Kristerssons fördel är att Liberalerna kommer över spärren samtidigt som miljöpartiet inte gör det. Jag har denna månad lagt till S+M. Jag ser en sådan regering efter valet som allt mindre osannolik.

Analys

När detta skrivs (9 april) så förefaller det nästan klart att Finland inom några veckor kommer att lämna in en ansökan om medlemskap i Nato. Jag ser det då som mest sannolikt att Sverige följer efter, att vi när valrörelsen kommer igång på allvar är inne i en process med medlemskap i Nato som mål. Om det innebär att vi också kommer att koordinera vår ansökan med Finlands, vill jag låta vara osagt. Men Sverige kommer också att ha satt igång sin process.

När Finlands besked blir offentligt, så svänger Sverigedemokraterna i frågan och därmed kommer det att finnas en majoritet i Sveriges riksdag för medlemskap. Magdalena Andersson kommer säkert inte att vilja gå in i en valrörelse där S fortfarande håller frågan öppen. Hon kommer sannolikt få partiet med sig i en omsvängning. Detta innebär att Nato inte blir en stridsfråga i valet. Utan valdebatten kommer att fokusera på annat. Vad?

Klimatet kommer sannolikt återkomma. Skolan finns alltid där. Pensionsfrågan är en bubblare med en intressant dynamik mellan M och SD. Regeringsdugligheten kommer att lyftas av S. Men mitt tips är gängkriminaliteten, och då menar jag gängkriminaliteten inte utanförskapsområden/förorter. Det kommer fortsätta att skjutas, fler unga män kommer att dö före valet i september. Det finns också påtaglig risk för mer spektakulära händelser där också utomstående, kanske barn, kommer att drabbas. Inte bara i områden som Järva, Rosengård eller Biskopsgården utan även i städer som Kalmar, Sundsvall, Kristianstad.

Inget parti talar idag klartext om detta gigantiska svenska misslyckande. Polisens katastrofala uppklarningsprocent, statliga myndigheters abdikation och flykt från problemen, socialförvaltningarnas brist på kompetens och oförlåtliga underlåtelser, lagstiftarnas dragande av fötter efter sig när det gäller att undanröja hinder för effektivt myndighets- och polisarbete. Detta är en äkta skandal. Det har nu satt sig i strukturer som innebär att om polisen för en gångs skull lyckas få undan buset från gator och torg, så finns det genast nya där för att fylla tomrummet. Det paradoxala inträffar att konkurrensen hårdnar om marknaden (oftast knark), skjutningarna blir fler ju fler skurkar som polisen får bakom lås och bom.

Det räcker inte längre med parlamentariskt arbete, nya resurser, ansvarskrävande för att komma åt de här problemen. Det krävs något extraordinärt. En kraftsamling utan dess like. Fältet ligger öppet för det parti som vill exploatera de här frågorna i valrörelsen. Men innovativt, inte program i punktform på temat mer och fler.

Till sist också några ord om Liberalernas skifte på partiledarposten.

Jag stödde Nyamko i medvetande om att det var ett riskabelt val. Ett betydligt mer riskabelt val än alternativet Erik Ullenhag. Men med övertygelsen om att möjligheterna var så mycket större. Jag såg möjligheterna i att hennes starka personlighet, bakgrund och övertygelser skulle påverka fler än mig. Det visade sig att partiledarkostymen var för stram och passade henne illa. Den gav inte utrymme för henne att bjuda på sig själv. Det blev inga snabbfotade replikskiften, avväpnande kommentarer och en charm som gick genom rutan.

Det blev istället för många illa förberedda debatter och för många pannkakor. En del av detta berodde nog på en nära omgivning som var alltför passiv när det gäller förberedelser och övning. Det blev också för mycket ”vi och dom” och för lite verklig vilja till internt brobyggande. Samtidigt lägger jag också en del av ansvaret på hennes motståndare. Jag menar att det så kallade ”vägvalet” gjordes när Nyamko valdes till partiledare, att då på landsmöte efter landsmöte, partistyrelse efter partistyrelse försöka få till en annan politisk riktning än den partiledaren pekat ut var inget annat än att undergräva hennes ställning och partiets.

Nu står det nog klart att Sabuni inte var tillräckligt förberedd för att ta på sig den utmaning ett partiledarskap innebär. Hon hade inte riktigt bredden att bottna över hela det politiska, ideologiska och strategiska fält som en partiledare måste. Det borde kanske också jag insett.

Om Nyamko Sabuni var ett riskfyllt val så blir även Johan Perssons kolumn med risker besvärande lång. När jag hört honom uttrycka sig privat så har jag ofta tänkt, men herregud tänk om han säger detta offentligt. Nu är Johan rutinerad och han brukar kunna hantera det där rimligt – nästan.  Men det som gör mig bekymrad är att som partiledare vill jag ha en person som är gedigen, sig själv rakt igenom. En som talar (och tänker) på samma sätt till sina närmaste som till folket. 

Johan är dock en tydlig liberal, som verkligen ser problemen i dagens samhälle utan skygglappar. Jag tror han är socialliberal men utan den socialliberala naivitet som gör att det politiska gränssättandet i samhället präglas av en missriktad och felslagen humanism. Får han ihop ”sig själv” med ”partiledarskapet” kan det här bli helt ok – kanske till och med fyra procent.

Christer Hallerby

Opinionskrönika mars 2022

När det är kris så tenderar väljarna att vända sig till det starka regeringspartiet. Det skedde vid inledningen på pandemin de sker nu efter invasionen i Ukraina. Socialdemokraterna ökar den här månaden med 0,7 procentenheter (pe). Det är dessutom en siffra med viss underskattning. Flera intervjuer i de mätningar som ingår i mitt underlag gjordes före den 24 februari och tendensen är tydlig, desto längre fram mätningarnas tyngdpunkt ligger, desto starkare är Socialdemokraternas uppgång.

Väljaropinionen i mars 2020

 MLCKDSVMPSD
mars 2221,22,57,05,430,79,23,219,1
feb 2221,03,17,15,230,09,83,119,2
 +0,2-0,6-0,1+0,2+0,7-0,6+0,1-0,1
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Även Moderaterna verkar klara sig hyggligt, precis som för KD blir det en uppgång med 0,2 pe. Vänsterpartiet går tillbaka.

Liberalerna backar från 3,1 till 2,5 procent. Det är inte en Ukraina-effekt, det här tappet var märkbart redan i de tidigare mätningarna. Jag skrev i min krönika förra månaden att just 3,1 procent ”länge varit ett tak för Liberalerna”. Det visade sig vara på det sättet även den här gången. Två gånger under 2021, april och november, var man uppe på den här nivån för att sedan studsa tillbaka. I teknisk aktieanalys brukar man tala om motstånd när kursutvecklingen för en enskild aktie beter sig på det sättet. Bryter aktien igenom motståndet följer oftast en fortsatt positiv kursutveckling. Jag ska inte hård dra parallellerna men mycket talar för att den tuffaste utmaningen för L nu handlar om att byta igenom 3,1 procent – taket. Därefter bör vägen vara mer öppen för att nå upp till fyra procent.

Socialdemokraternas uppåtgående trend är tydlig. Förra månaden blev det ett hack i kurvan och det såg ut som om trenden var bruten. Att så inte blev följden är en Ukraina-effekt. Men det finns en underliggande styrka i Socialdemokraternas siffror just nu, så mest troligt är att trenden uppåt fortsätter. Så var det under Stefan Löfven i pandemins inledande skede och så kan det också bli nu under Magdalena Andersson, särskilt om säkerhetsläget i Europa fortsätter att försämras.

Noterbart i övrigt när det gäller trenderna är att Centen fortsätter nedåt även om stegen nu endast handlar om tiondelar av procent – ännu en lägstasiffra för partiet den här mandatperioden noteras. Tillsammans har de forna mittenpartierna C och L nu endast 9,5 procent. Under perioden 2012–2014 så fanns det enskilda mätningar på och under den här nivån – dock med bägge partierna klart över fyra procent. Men jag undrar om någon sammanvägning av flera instituts mätningar någonsin visat på en lägre nivå än den partierna ligger på nu. Den traditionella mitten i svensk politik eroderar.

Det är fortfarande fördel för Magdalena Andersson i kampen om statsministerposten. Med stöd från Centern och Vänsterpartiet får hon 177 mandat bakom sig. Medan Ulf Kristersson får ihop 172 med stöd från Sverigedemokrater och Kristdemokrater.

En Liberalerna-reflektion

Det är inte lätt för ett litet parti att tränga igenom mediebruset. I synnerhet gäller detta i kristider när väljarnas riskbenägenhet och nyfikenhet minskar för att istället hålla sig till det trygga invanda. De större partierna har då en klar fördel, i synnerhet det parti som också har statsministerposten. Men Folkpartiet/Liberalerna har ändå trots sin litenhet, nästan alltid lyckats med att vara synliga i debatten. Det har funnits en bredd av kunniga etablerade debattörer som haft energi och engagemang, som tagit plats. Men nu undrar jag. Det inte många som tränger igenom, knappt ens partiledaren själv.

Ett exempel, Liberalerna har under decennier drivit de andra partierna framför sig i den säkerhetspolitiska debatten. Man kom tidigt fram till att ett NATO – medlemskap var det enda rimliga. Nu är det dock främst Moderaterna med Hans Wallmark i spetsen som driver frågan. Och självfallet väcker andra partiers inre processer och eventuella omprövningar stort intresse, som Sverigedemokraternas och inte minst Socialdemokraternas. Men då gäller det ju för Liberalerna att skärpa argumentation, fördjupa analysen och komma med nya vinklingar. Annars finns det inte en chans att få återbäring för att man tänkt rätt mycket längre än de andra partierna. Att ”ha haft rätt” belönas sällan. Det är att ”göra rätt” som ger framgång.

Men det verkar som Liberalerna ”inte gitter”. Istället så tycker man att den pågående NATO-debatten ”i grunden är både meningslös och tröttsam”, som Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman uttryckte sig i Dagens Industri den 10 mars. Vaddå meningslös? Det är nu det kanske händer, för första gången finns det majoriteter både bland befolkningen och i riksdagen att arbeta med. Det borde ge energi och inte trötthet.

Christer Hallerby

Det är tid för en ny säkerhetsordning i Sverige och i EU

Jag är ganska övertygad om att invasionen av Ukraina är början till slutet för Vladimir Putin. Frågan är bara hur lång tid det är till det slutliga slutet, hur mycket förödelse och mänskligt lidande som kommer att kanta vägen dit.

I vilket fall som helst så behöver Sverige en ny säkerhetsordning. Europa behöver en ny säkerhetsordning. Sverige behöver bli helt integrerade i denna nya europeiska säkerhetsordning. Det är dags för regeringen, statsministern, utrikesministern och försvarsministern att släppa på tyglarna. Uttalanden i stil med att vi har och har haft en säkerhetsordning som tjänat oss väl och att det inte är tid nu att ifrågasätta och diskutera, är destruktiva och avsnoppande. För Socialdemokraterna är det aldrig rätt tid att diskutera säkerhetspolitik, men nu när vi ser svagheterna är det som allra mest motiverat att ta den diskussionen.

Essensen i en ny säkerhetsordning måste vara demokrati och mänskliga rättigheter. Demokratier måste hålla ihop, måste stötta varandra och stå upp för varandra. Optimismen från 1990-talets början om demokratins slutliga seger var lika naiv som den var missledande. Utvecklingen sedan dess har visat att demokratin troligen alltid kommer att ha fiender. Det finns dessutom i demokratin en kärna till dess egen undergång, den kan röstas bort av en smal majoritet. Vi har dessutom många exempel på hur makthavare som röstas fram med folkligt stöd frestas till manipulationer av den liberala demokratin för att säkra makten även långsiktigt och inte sällan också den privata förmögenheten. 

Att kasta naiviteten bakom sig innebär också att inse att demokratin ibland måste försvaras med militära medel. Tysklands och Sveriges inställning till vapenexport är lika orimlig som svekfull. I en ny säkerhetsordning måste det vara samhällssystemet som blir avgörande för exportlicens. Till diktaturer och demokratiska undergrävare exporteras inga vapen medan demokratier måste ges möjlighet att bygga upp sin försvarskapacitet. En svensk lagstiftning som släpper igenom vapenexport till Förenade Arabemiraten men stoppar pansarskott till Ukraina är fullständigt orimlig.

Ukraina-kriget visar också vilken betydelse Nato-fördragets artiklar IV och V har för medlemmarnas säkerhet, vilket ger just medlemmar en helt annan ställning än det partnerskap som gäller för bland andra Sverige, Finland och Ukraina. De Natomedlemmar som är grannländer till Ukraina – Polen, Estland, Lettland och Litauen – har nu aktiverat artikel IV som innebär rätt till konsultationer och gemensamma försvarsförberedelser. En kraftfull markering mot Ryssland i detta läge och något som endast Natomedlemmar kan göra.

Artikel V säger i princip att ett angrepp på ett medlemsland ska ses som ett angrepp på hela Nato, som då är förpliktigat att ställa upp till försvar. Artikel V gäller endast för medlemmar och Nato har för länge sedan gjort klart för Ukraina att den inte kommer att tillämpas för dem. Det är en from förhoppning att Nato skulle se på ett annat sätt när det gäller icke-medlemmarna Sverige och Finland.

Sverige och Finland hör hemma i de europeiska demokratiernas försvarsgemenskap. Inom ramen för en ny säkerhetsordning bör Sverige söka fullvärdigt medlemskap i Nato. Det handlar om den egna säkerheten men framförallt om att aktivt, helt och fullt ut bidra till försvaret av Europas demokratier. Det är vid bordet där Nordatlantiska Rådet fattar sina beslut som Sverige hör hemma. Det måste bli ett slut på vårt läktarabonnemang.

När EU diskuterar och överväger en ny säkerhetsordning bör Sverige vara klara och tydliga med att Nato är den primära europeiska försvarsgemenskapen. Det är i första hand här som EU:s gemensamma säkerhetspolitik har sin försvarspolitiska förlängning. Det är särskilt viktigt nu när en stor europeisk demokrati som Storbritannien står utanför EU. Frankrikes och president Macrons planer på ett utvecklat försvarspolitiskt samarbete inom EU, kanske med egna styrkor, bör avvisas. Det räcker med att en organisation har ansvaret för försvaret.

Här spelar argumentet att man inte längre kan lita på USA, eftersom Trump eller någon lik honom, snart kan väljas till president igen, en stor roll. Men jag menar att detta inte är ett argument för att flytta EU:s försvarspolitiska tyngdpunkt från Nato till den egna organisationen utan snarare att Europa tar ett ökat ansvar i Nato. Amerikanarna kommer inte att ha något emot detta. Till detta kommer att Storbritannien är och förblir en engagerad medlem i Nato. EU har man lämnat.

Ett litet steg mot en ny säkerhetsordning är att Sverige liksom Finland redan gjort, aktualiserar en Nato-option. Det gör ingen praktisk skillnad men skulle vara en tydlig markering mot Putin om i vilken säkerhetssfär vi hör hemma. Det finns en majoritet i riksdagen. Pressen på regeringen att sluta obstruera mot det folkvalda parlamentet måste öka.

Christer Hallerby

Opinionskrönika februari 2022 – med analys Liberalerna och spärren

Den största förändringen i februari står Moderaterna för, som går upp med 0,9 procentenheter till 21,0 procent. Möjligen bryter här M den nedåtgående trend man varit inne i ett tag. I övrigt är det små förändringar.

Väljaropinionen i mars 2020

 MLCKDSVMPSD
feb 2221,03,17,15,230,09,83,119,2
Jan 2220,12,87,25,330,39,83,319,4
 +0,9+0,3-0,1-0,1-0,30-0,2-0,2
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Noterbart är att de två partierna under spärren Liberalerna och Miljöpartiet nu ligger på samma nivå 3,1 procent. Detta efter en uppgång med 0,3 procentenheter för L och tillbakagång med 0,2 för MP. Det innebär att L har tagit tillbaka det man förlorade efter landsmötet i höstas. 3,1 har länge varit ett tak för L. Ska bli intressant att se om det nu finns tillräcklig kraft för att tränga igenom. Miljöpartiets trend pekar däremot åt andra hållet, 3,1 är den lägsta siffran hittills.

Det var framförallt Miljöpartiet och Centern som förlorade på turbulensen kring regeringsbildning och budget i höstas. Bägge partiernas trender har sedan dess varit fallande. Centerns nedgång ser nu ut att bromsas upp. Nedgången senaste månaden begränsas till 0,1 procentenheter men 7,1 procent är klart under valresultatet 2018 och den lägsta nivån den här mandatperioden.  Jag har tidigare uttryckt stor respekt för Annie Lööfs och Centerns val att inte rösta mot Magdalena Andersson som statsminister samtidigt man sa nej till hennes budget och istället gav M/KD – förslaget sitt stöd. Men onekligen är det strategiskt svårt för Annie Lööf att bygga ett väljarförtroende utifrån den position som partiet har hamnat i.

Ett valresultat i nivå med opinionen i februari skulle landa i följande mandatfördelning:

Jämfört med föregående månad så ökar M med tre och S minskar med 2 mandat. SD förlorar ett. För övriga partier är det oförändrat. Det är fortfarande fördel Magdalena Andersson i kampen om statsministerposten, men det krävs då Centerns passiva eller aktiva stöd.

Analys – Liberalerna och spärren

Tidigare i månaden presenterade DN en mätning från IPSOS om hur stora möjligheter som partierna i närheten av spärren hade att värva stödröster. Mätningen tolkades som negativ för Liberalerna och kommentarerna efteråt har präglats av skepsis mot Nyamko Sabuni och Liberalernas strategi att förlita sig på moderata stödröster om man inte själva lyckas nå över fyraprocentspärren. Men jag vill understryka att det faktum att L har mindre potential än KD i det avseendet samt det faktum att antalet moderater som är benägna att stödrösta nu är väsentligt lägre än 2018, saknar betydelse. Det som är relevant är om antalet som är beredda att göra det nu valet i september är tillräckligt.

När jag kör valmyndighetens valsimulator efter att ha omfördelat 1 procentenhet från M till L så får jag följande mandatfördelning:

Det blir alltså majoritet för Ulf Kristersson som statsminister. Det är alltså full möjligt med den potential som Liberalerna har att nå båda målen, att komma över fyraprocentspärren och att få till ett byte på statsministerposten.

Men vad händer då om även MP kommer in. I simulatorn omfördelar jag 0,5 procentenheter från vardera S och V till MP som då når 4,1 procent. Mandatfördelningen utfaller enligt följande:

Alltså återigen fördel Magdalena Andersson. Slutsatsen blir att om både L och MP precis når upp till eller över fyraprocentspärren, så måste det dessutom ske en överföring av röster från vänsterblocket (inkluderat Centern) till högerblocket för att Kristersson ska kunna bli statsminister.

Totalt sett just nu en tydlig fördel för Magdalena Andersson. Med detta sagt bör det understrykas att det finns flera osäkerheter. Till exempel så har jag inte tagit hänsyn till soffliggarna. Men huvudsyftet med denna lilla analys har varit att visa att Liberalernas strategi inte kan räknas ut.

Jag brukar säga om Liberalernas strategi, att det bästa med den är att den är en strategi. Dessutom en strategi där det är fullt möjligt att nå målen. Sedan är jag inte särskilt förtjust i den. Jag tycker den gör Liberalerna i allt för hög grad till en del av Ulf Kristerssons strategi att nå statsministerposten, vilket i sin tur begränsar handlingsfriheten i förhållande till M men också i förhållande till SD. Men som god liberal är jag kluven. Jag kan inte säga att de alternativa strategier jag haft att föreslå, skulle ha en högre sannolikhet att föra partiet över fyraprocentspärren – vilket trots allt nu måste vara det viktiga.

De två stora riskerna med strategin är för det första att L ligger för långt från spärren för att väljarna ska se det som meningsfullt att stödrösta; för det andra att det ser för mörkt ut för Kristersson i kampen om statsministerposten att inte ens ett stöd från ett Liberalerna över spärren skulle hjälpa. Men där är vi inte. En fortsatt uppgång från L med en halv procentenhet nu, så skulle partiet nå 3,6 procent. Med stor sannolikhet så räcker det. Och det mesta tyder på att kampen om statsministerposten kommer att leva hela valrörelsen, även om det just nu är fördel Magdalena Andersson.  

Det finns också andra risker. En är internt käbbel. Nedgången i opinionen efter landsmötet visar med all önskvärd tydlighet på detta. Det kräver intern disciplin och återhållsamhet från oppositionsfalangen men också att partiledaren inte gör fler pannkakor. En annan är att det inte räcker med sakpolitik. Vi som är liberaler är det inte främst på grund av skola, integration och klimat. Det är viktiga frågor men engagemanget har framförallt en ideologisk dimension.

Christer Hallerby

Opinionskrönika januari 2022 – S fortsätter sin kraftiga uppgång. Valet kan bli en katastrof för mitten.

Socialdemokraterna ökar med 1,9 procentenheter (pe) och når för andra gången den här mandatperioden en månadsnotering över 30 procent. Förra gången var maj 2021 efter en kraftig uppgång under inledningen av pandemin. Då nådde man 30,8 procent, nu 30,3 procent. Frågan är om det är en ny peak eller om Magdalena Andersson är bättre på att konsolidera nivån än vad Stefan Löfven lyckades med då.

Den andra större förändringen är Moderaternas nedgång med 1,3 pe. Det är intressant och bekräftar vad vi sett tidigare, att när S går upp så går M ned och vice versa. Jag kan inte med säkerhet säga att det handlar om direktövergångar mellan partierna men mycket tyder på det.

Centerpartiet minskar med 0,8 pe. De var på väg uppåt i höstas innan januarisamarbetet sprack och måste betraktas som den ena stora förloraren på händelseutvecklingen kring misstroendeförklaringar, regeringsbildningar och budgetprocess. Den andra stora förloraren är Miljöpartiet som med 3,3 procent noterar sin lägsta siffra under mandatperioden och partiet kommer allt längre ifrån fyraprocentspärren.

I övrigt är det små förändring L ökar marginellt men har fortfarande långt till fyra procent. Även för SD och KD noteras marginella förändringar.

Väljaropinionen i januari 2022

 MLCKDSVMPSD
Jan 2220,12,87,25,330,39,83,319,4
Dec 2121,42,58,05,228,49,63,619,6
 -1,3+0,3-0,8+0,1+1,9+0,2-0,3-0,2
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Trenderna är tillbaka i svensk politik. Socialdemokraterna är klart på uppåtgående men förra gången de var på den här nivån så slog man i taket. Det ska bli mycket intressant att se vad som händer nu. Får vi ett genombrott och en fortsatt uppgång så börjar valåret med att rejält skaka om i opinionen.

Både Moderaterna och Centerpartiet är inne i klart nedåtgående trender. Båda brottas med strategiska problem.

Ulf Kristerssons regeringsalternativ knakar i fogarna. Det bygger på att L kommer in i riksdagen och att SD fogar sig i att vara stödparti utanför regeringen. Båda dessa förutsättning brister alltmer i trovärdighet. L är långt ifrån spärren och SD betonar att självfallet vill man ha regeringsposter. Senast är det partisekreteraren Richard Jomshof som i Dagens Industri (220115) betonar att partiet ska ha ett inflytande i proportion till valresultatet. I samma tidning beskrivs hur M-politruker nu är med och förbereder och utbildar SD – tjänstemän för Regeringskansliet (sic).

Annie Lööf och Centerpartiet agerade helt i konsekvens med partiets politiska linje när man valde att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister samtidigt som man valde att stödja en M/KD – budget. Men en röd linje mot politiskt ledarskap till höger och samtidigt en röd linje mot politik till vänster, är inget trovärdigt budskap för framtiden och valrörelsen För att nå framgång i valet så måste Annie Lööf mejsla ut en mer övertygande politisk positionering. F-n vet hur!

Förra månaden hade Ulf Kristersson fortfarande ett övertag om man såg till mandatfördelningen och skulle med de siffrorna sannolikt röstats fram som statsminister. Nu är det istället fördel Magdalena Andersson. Om de partier som släppte fram hennes senast, skulle göra samma sak igen efter valet, så skulle hon bli statsminister. Men frågan är om den politiska ekvilibristik som skulle krävas för att få ihop C och V i samma regeringsunderlag en gång till, överhuvudtaget är möjlig att åstadkomma. Vi går mot en minst lika besvärlig regeringsbildning som efter valet 2018.

Mittenpartierna Centern och Liberalerna får den här månaden tillsammans 10,0 procent. Det är den sämsta siffran under hela mandatperioden. Ganska nära partiernas bottennotering i val, som är från 1998, 9,8 procent (C 5,1% och FP 4,7%).  Opinionsläget nu indikerar en kommande katastrof för liberalism, modererande mittenkrafter och borgerlig vänster.

Är detta då något att bekymra sig över förutom för de närmast sörjande? Den liberala ideologin går väl inte under bara för att explicit liberala partier försvinner från arenan? Det finns väl liberala krafter även inom Moderaterna och Socialdemokraterna? Jo, och dessa skulle kunna förstärkas om vi fick en regeringskoalition mellan just dessa två partier. Men mer sannolikt är att vi får ett växande tomrum i mitten genom att flyglarna förstärks. Exemplet från USA med utvecklingen i republikanerna och demokraterna är tydlig – tyngdpunkten förskjuts åt höger respektive vänster, mittenkrafterna blir svagare, samhällsklimatet blir hårdare och mer konfrontativt. En svagare mitt i Sverige kommer på samma sätt att ge ett större inflytande för politiker som Jimmie Åkesson och Nooshi Dadgostar. Det är de som kommer att sätta villkoren för Ulf Kristersson respektive Magdalena Andersson.

De som vill kan dock söka tröst och förväntan i statistiken. Riksdagsvalet efter 1998, det vill säga 2002, blev en stor framgång för mittenpartierna som då fördubblade sitt stöd. Men att förlita sig på att historien ska upprepa sig räcker inte. Det krävs ny inspiration och mer energi i mittenpartierna – nu.

Christer Hallerby

Putin en politisk gangster och lilleputt. Både EU och Sverige borde stå upp bättre.

Det är dags för EU att ”tuffa till sig” mot Ryssland och Putin och för Sverige att revidera sin försvars- och säkerhetspolitik. Ryssland har lämnat ett säkerhetsförslag till USA och Nato med krav som måste uppfyllas för att man inte ska anfalla andra länder (läs Ukraina). Det är inga måttfulla krav. Det skulle innebära en nygammal säkerhetsordning för Europa med en återgång till de intressesfärer som gällde under kalla kriget.

Men EU är ingen egentlig part i de förhandlingar som pågår. Ryssland har vänt sig direkt till USA och NATO. Med toppmöten mellan USA och Ryssland, med förhandlingar inom NATO:s ram och möten inom ramen för OSSE, så är EU sidsteppat. För Europa är det de tunga medlemsländerna Tyskland och Frankrike som anger och kommer att ange tonen. De uppges vara mer försiktiga och förhandlingsinriktade än USA. De länder inom EU som berörs mest spelar en andraplansroll, till exempel Sverige och Finland som skulle hindras från ett framtida NATO-medlemskap och NATO-medlemmarna i öst (Sovjets gamla intressesfär) som skulle få sitt medlemskap devalverat. EU:s Ursula von der Leyen och den så kallade höge utrikesrepresentanten Josep Borrell är panelhönor i sammanhanget.

Men Ryssland är inte Sovjet. Ryssland är vare sig en supermakt eller en stormakt. Putin är ingen världsledare som förtjänar respekt. Putin är en politisk gangster som mördar oppositionspolitiker, fuskar till sig makt och visar förakt för mänskliga rättigheter.  Precis som andra gangstrar överdriver han sin styrka och sin betydelse, vilket även omvärlden tenderarar till i all för hög grad.

Några siffror. Den ryska ekonomin är en lilleputt jämfört med EU, USA och Kina. De nordiska länderna Sverige, Norge, Danmark och Finland har tillsammans en BNP som är något större än Rysslands. Visst, är Rysslands militärutgifter betydligt högre, 2,7 gånger år 2020 enligt SIPRI. Men det är ingen dramatisk skillnad, framförallt inte om vi ser till den totala balansen i Nordeuropa. Lägger vi de övriga östersjöländernas (Baltikum, Polen och Tyskland) militärutgifter till de nordiska ländernas så hamnar vi på 91 miljarder USD. Ryssland ligger på en betydligt lägre nivå knappt 62 miljarder USD.

Putin förtjänar ingen respekt vare sig för sin mänskliga storhet eller för sina muskler. Men ändå måste politiken utformas med respekt för den terror och skada han kan åstadkomma. Ryssland är fortfarande en kärnvapenmakt och det finns kapacitet att invadera grannländer som Ukraina. Därför är det bra att NATO finns och kan garantera säkerheten inte minst för Estland, Lettland och Litauen.

Men denna respekt får inte resultera i undfallenhet och eftergifter. En gangster sitter aldrig mätt, tvärtom stegras aptiteten med framgångar och de goda krafternas reträtt. Det är dags för EU inse att man kan agera gentemot Ryssland utifrån en styrkeposition. NATO är en försvarsallians och som sådan viktig för att garantera medlemsstaternas säkerhet. USA vill helst parkera problemet Ryssland och lägga sitt säkerhetspolitiska fokus på annat håll. OSSE är konfliktlösningsmekanism, bra att den finns, men för svag för att spela en större realpolitisk roll. Därför måste EU steppa in på arenan.

Det är EU som kan och bör göra de politiska markeringarna. Man bör möta Rysslands säkerhetsförslag med en egen kravlista. Markera att i Europa hotar vi inte militärt och framförallt invaderar vi inte andra länder. I Europa är det demokrati och respekt för mänskliga rättigheter som gäller. Ryssland måste ge politiska partier och oppositionspolitiker samma rätt och möjligheter att verka som i Europas demokratier och stärka deras säkerhet. Ryssland måste acceptera internationella valobservatörer. Ryssland måste avhålla sig från att hålla diktatorer i grannländer under armarna.

Den svenska regeringen bör markera att de ryska kraven och hoten om en invasion i Ukraina gör att ett svenskt medlemskap i NATO kommit närmare – inte tvärtom. Försvarsministerns och statsministerns uttalande om att inte förändra eller störa den nuvarande säkerhetsordningen i Nordeuropa är direkt kontraproduktiva – precis vad Putin och Kreml vill höra. Istället borde nu Peter Hultqvist och Magdalena Andersson säga sådant som pressar Kreml, sådant de inte vill höra där borta.

Den politik som bär Peter Hultqvists signum, istället för ett riktigt och fullvärdigt NATO – medlemskap, bygga ett korthus av försvarssamarbeten och säkerhetspolitiska avtal med en rad individuella NATO-länder, har tyvärr fortfarande stöd i Sveriges riksdag. Det är obegripligt hur man föredrar en massa bilaterala mer eller mindre förpliktigande avtal med NATO:s medlemsländer framför ett medlemskap i organisationen som sådan med reella försvars- och säkerhetsgarantier.

De som främst står emot ett svenskt NATO-medlemskap idag är en ohelig allians mellan nationalistiska sverigedemokrater och fredsrörelsenaiva kosmopolitiska socialdemokrater. Det borde finnas tillräckligt många realister i bägge dessa partier för att snart vända på kuttingen. I väntan på detta kan man räkna in det positiva att SD i riksdagen åtminstone gått med på en svensk NATO-option. Men regeringen vägrar leverera, tvärtom går man aktivt mot riksdagsmajoriteten. Det verktyg riksdagen har mot en trilskande regering – är misstroendevotum mot enskilda statsråd eller mot hela regeringen.

Christer Hallerby

Opinionskrönika december 2021. Nu rör det sig igen. Socialdemokraterna vinnare.

Nu rör det på sig i opinionen igen, efter flera månaders stiltje. Det krävdes en händelserik månad med statsminister- och budgetomröstningar, regeringsombildning, kongresser och landsmöten. Socialdemokraterna går framåt med besked.

Liberalerna har haft Landsmöte. Det gick som det brukar i opinionen. När Liberalerna visar upp sin oenighet och sina inre spänningar backar man. Vunnen mark förloras. Under hösten segade man sig uppåt tiondel för tiondel till 3,1 procent i november. Nu är man tillbaka på ruta noll med 2,5 procent.

Väljaropinionen i december 2021

 MLCKDSVMPSD
dec 2121,42,58,05,228,49,63,619,6
nov 2122,23,18,54,726,310,34,119,5
 -1,2-0,6-0,5+0,5+2,1-0,7-0,5+0,1
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Socialdemokraternas uppgång är på 2,1 procentenheter. Samtidigt backar Moderaterna med 1,2 procentenheter. Lite ironiskt eftersom Ulf Kristersson på Moderaternas stämma ville att S-väljarna skulle pröva honom, låna ut sina röster till M, bara liksom för att testa. Nu ser det ut som Magdalena Andersson lånar några M-väljare istället. KD knaprar nog också lite på M i sin uppgång på en halv procentenhet. Alla S samarbetspartier går bakåt, C med 0,5 pe, V med 0,7 pe och Mp med 0,5 pe. SD ligger i princip på oförändrad nivå.

Magdalena Andersson kunde knappast fått en bättre start. Den kanske till och med är ännu bättre än siffrorna visar, eftersom ju senare de underliggande mätningarna ligger i perioden ju bättre är resultaten för S. Hon hamnar också högt i institutens förtroendemätningar. Det är kanske för mycket att tala om genombrott när det gäller en så pass rutinerad och välkänd politiker. Men lägger vi till framträdandet i Skavlan, så ligger det nära till hands. Därtill tror jag att den mandatmässigt svagare regering hon nu leder i realiteten är parlamentariskt starkare än vad regeringen Löfven var. MP har i många frågor varit en ballast. Den slipper nu Andersson.

Med detta sagt så kommer dock framtiden långt ifrån att bli en dans på rosor för Magdalena Andersson. Jag ska inte dra för många paralleller till regeringen Ullsten på 1970 – talet. Situationen är annorlunda och förutsättningarna skiljer sig åt. Men också regeringen Ullsten började starkt. Charmade väljarna med nytt självförtroende. Löste frågor som legat länge i politisk långbänk. Förhandlade skickligt med olika konstellationer och kunde spela ut sina motståndare mot varandra. Men när det började gå för bra i opinionen då fanns det inte längre några medspelare kvar, alla andra partier, från höger till vänster, fick ett gemensamt intresse i att näpsa uppkomlingen.

Dessutom måste det understrykas att ett valresultat i enlighet med månadens opinionssiffror sannolikt skulle göra Ulf Kristersson till statsminister. Både L och MP hamnar under riksdagsspärren och då fördelar mandaten sig så här:

Det man säkert kan säga om nästa års riksdagsval är att två tydliga kandidater konkurrerar om statsministerposten, Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Men bägge står inför stora problem när det blir dags för regeringsbildning. Andersson måste precis som senast mobilisera stöd både från C och V, två partier där den ena vägrar ge den andra något som helst inflytande över politiken.  

Ulf Kristersson har försökt vara tydlig med att det inte finns någon plats för SD i hans regering. Men varför skulle SD, nästan lika stora som M och betydligt större än KD, låta sig ställas utanför. Det är viktigt att lyssna även på vad Jimmy Åkesson har att säga i den frågan. På SD:s landsdagar var man tydliga med att regeringsmakten är målet och då inte bara som underlag till en Kristerssonministär utan det man vill ha är hela konkarongen med ministrar, statssekreterare och politiska tjänstemän. Det skorrar allt mindre trovärdigt när Kristersson fortsatt hävdar att SD ska hållas utanför regeringen, mer troligt är att Jimmy Åkesson kommer att kunna titulera sig som vice statsminister och justitieminister om nu Kristersson skulle lyckas med att bli statsminister.

Både Andersson och Kristersson måste ha bättre svar på frågor som handlar om detta, annars blir det bekymmer redan i valrörelsen. Särskilt för Kristersson.

Budgetprocessen och statsministeromröstningarna

Det har växlats många hårda ord under processerna med att utse ny statsminister och rambeslutet om statsbudgeten för 2021. Ord som ovärdigt, katastrof, dysfunktionellt, hån mot vanligt folk har stått i såväl ledarkommentarer som hatinlägg i sociala media. Särskilt Annie Lööf har stått i skottgluggen efter att Centern röstat gult i både omröstningen om Magdalena Andersson och om budgeten, vilket resulterade i och socialdemokratisk regering och en M/KD/SD reservation i budgetfrågan.

Om vi benar upp detta i varje process för sig och varje delbeslut för sig så borde uppmärksamheten ligga på att allt trots allt fungerat – betydligt bättre än vad alla raljanta kommentarer ger sken av. Institutioner, regelverk och processer har ståt pall och fungerat trots ett mycket svårt parlamentariskt läge och komplicerade relationer mellan de inblandade politiska partierna. Svensk demokrati och parlamentarism fungerar. Visst – finns det erfarenheter att dra och frågor att diskutera. När regelverk och procedurer stressas i en extrem situation får vi kunskap som kan bidra till framtida förbättringar.  Men den viktigaste slutsatsen är att systemet har levererat, vi har en regering och vi kommer att få en statsbudget även för 2022.

När det gäller budgeten måste det understrykas att M, KD och SD inte har lagt fram ett gemensamt budgetförslag. Det som hänt är att de tre partierna under finansutskottets behandling av budgetprocessens rambeslut satte sig ner och jämförde sina respektive budgetmotioner. Där man hade likartade förslag skrev man ihop sig i en reservation som sedan också blev Riksdagens beslut. Man förhandlade, jämkade och kompromissade inte. I huvudsak är det Regeringens budgetförslag som fortsatt gäller. Det måste vara fullt rimligt att partier som är överens om att familjeveckan ska bort och bensinskatten sänkas med mera också kan göra en gemensam reservation om detta. Det är också rimligt att sådana sakpolitiska överenskommelser i finansutskottet kan omfatta både SD och V.  Jag är övertygad om att detta nu blir det nya normala, en parlamentarisk rationalitet som alla partier kommer att behöva acceptera så småningom.

Det är sedan Regeringen som avgör om de förändringar som föreslås i Riksdagen är så allvarliga att omröstningen ska ses som en kabinettsfråga. Tycker regeringen man kan sitta kvar med de justeringar som riksdagen beslutar, så är det fullt rimligt att man fortsätter regera. Riksdagen har alltid möjlighet att resa frågan om misstroende. När Ulf Kristersson påstår att det är makten till varje pris för Socialdemokraterna och att han skulle avgått i motsvarande situation, så klingar det falskt. Jag är övertygad om att om Kristersson nu någonsin kommer att bli statsminister, så komma han att agera precis likadant i en motsvarande situation.

Det är då också full rimligt att ett parti kan komma fram till att det bäst passar deras politik och det ”kontrakt” de har med väljarna, att rösta på en statsminister och samtidigt på oppositionens budgetreservation. Centern har inte agerat konstigt utan fullt i konsistens med vad man sagt tidigare. Om allt ifrån koleriska högergubbar till irriterade miljöpartister går i spinn över detta så är det deras verklighetsuppfattning det är fel på – inte Annie Lööfs. Hatkampanjerna mot henne är faktiskt både tråkiga och ovärdiga.

Opinionsmässigt är jag ganska övertygad om att detta landat med en stor fördel för Magdalena Andersson inför det stundande valet. Annie Lööf sitter i ett besvärligt läge men jag tror hon gillar det, vilket ger energi inför valrörelsen. Men det är en helt annan fråga om hon får väljarna med sig. Den position Centerpartiet nu satt sig i är svår att omvandla till stigande opinionssiffror och valsegrar.

Realpolitiskt ser Ulf Kristersson ut som en vinnare. Både budgetreservationen och att MP försvann ur Regeringskansliet innebär att politiken blir lite mer moderat till sin karaktär. Men vi har också tydligt fått se Kristerssons svagheter som oppositionsledare och statsministerkandidat. Budgeten var en framgång med förbehåll. Den visar tydligt att SD inte blir så lätta att hantera. Det var SD:s röda linjer som kom att gälla och som paradoxalt nog gjorde budgeten något lättare för Magdalena Andersson att smälta. SD:s bidragslinje när det gäller pensioner, sjukförsäkring och arbetslöshetskassa satte stopp för en mer moderat präglad budgetreservation.

Om Liberalerna

Liberalernas nya bottensiffra kommer efter ett landsmöte där upptagenheten av SD, förhållningssättet till SD, de röda linjerna till SD återigen varit i fokus. Intet landsmöte utan ett destruktivt självskadebeteende. Nu klarade sig Nyamko Sabuni relativt hyfsat. Men i en strid som i varje rationellt politiskt parti inte hör hemma på en stämma. Röda linjer är nog bra när en partiledare och en partiledning själv definierar och drar upp dem som ett taktiskt verktyg att få inflytande och få igenom så mycket av sin politik som möjligt. Men när den falang som fått en partiledare man inte önskar försöker använda röda linjer för att begränsa hennes manöver- och handlingsutrymme – vi kan inte få bort henne men kanske göra henne till en ”lame duck” – så är det något väljarna ser och det blir direkta effekter på förtroendet.

Nu blev utslaget det rimliga den förtroendevalda partiledaren får också förtroendet att leda partiet. Frågan är nu hur Sabuni kommer att förvalta det förtroendet. Hon har hittills inte velat vara någon särskilt ideologisk partiledare och det är synd, med ideologiska markeringar och en ideologisk grundad färdriktning så skulle broar ha kunnat byggas i det sargade partiet och intresse väckas i nya väljargrupper. Fokus på realpolitiska samarbetsfrågor och ren sakpolitik räcker inte för att få Sabunis bygge att skjuta i höjden. Det krävs en kontext, ett sammanhang och tydlighet i vilka de ideologiske motståndarna är – både till höger och till vänster. En liberalism som framställs utan mening, rötter och kontraster är inte lätt att greppa och ännu svårare att sympatisera med.

Med personer som Anna Starbrink i Stockholm och Helene Odenjung i Göteborg får även ”gamla folkpartister” någon att kryssa på riksdagslistorna. Den stora frågan nu är om man kommer att kunna driva en sammanhållen valrörelse där ledande kandidater drar åt samma håll eller om de tar med sig landsmötets splittring in i valet – i så fall kommer man inte att nå riksdagsspärren.

Christer Hallerby

Opinionskrönika november 2021 och var partierna räknar med att vinna nya väljare.

Stillastående är den rimligaste beskrivningen på opinionsutvecklingen och så har det varit under hela hösten. De trender som kan skönjas är svaga och högst osäkra. Liberalerna har under hösten segat sig upp med någon tiondel månad för månad. Men har med 3,1 procent fortfarande en bit till spärren. Centerpartiet är det enda parti som tydligt förlorat på att januariavtalet sprack i somras. Innan dess var man inne i en tydligt positiv trend. Nu sladdar man utför, i små steg dock, men i dagens stabila opinionsläge så är 1,4 procentenheter lägre denna månad än i juni ganska mycket.

I övrigt kan noteras att MP denna månad är över spärren, än så går det upp än så går det ner. Man ser ut att ligga på spärren med plus/minus 0,2 procentenheter. KD har fortfarande marginal nedåt och noteras för fjärde månaden i följd på 4,7 procent. Båda de stora partierna och S och M rör sig denna månad marginellt uppåt, men över sikt är siffrorna stabila runt 26 respektive 22 procents nivåerna. Ytterkanterna SD och V ligger något under sina toppnoteringar under mandatperioden, men klart över sina valresultat. Om man ska tala om någon långsiktig trend överhuvudtaget, så är det att flyglarna stärks i svensk politik.

Väljaropinionen i mars 2020

 MLCKDSVMPSD
nov 2122,23,18,54,726,310,34,119,5
okt 2122,02,88,84,726,010,33,920,0
 +0,2+0,3-0,30+0,30+0,2-0,5
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Ser vi på blocken så är det fortfarande helt jämnt. Noteras bör dock att denna månad så ligger MP över spärren och L har fortfarande en bra bit dit. Det innebär att vid ett valresultat som opinionen ser ut idag, så skulle vänsterblocket få ett betydande mandatöverskott i riksdagen.

Analys

I ett så här stabilt läge med små väljarrörelser även över lång tid är det intressant att spekulera i hur partierna resonerar inför valet. Var finns tillväxtpotentialen och vilka blir valstrategierna?

Idag skulle jag inte satsa särskilt mycket på att Ulf Kristersson lyckas med sitt projekt att bli statsminister i en M/KD – regering (där möjligen också L ingår) med stöd av SD:s röster. Han behöver ytterligare väljarstöd. SD:s och KD:s röster ingår redan i regeringsunderlaget, så väljarrörelser här blir mest ett nollsummespel. Han är starkt beroende av att L klarar spärren, men det är svårt att se hur det ska gå till utan en strömning från Moderaterna och/eller moderata kamrat-fyra procent röster. Han tar förmodligen alla förluster till L just nu med jämnmod. Liberalernas framgång är en del av Kristerssons strategi (mer om detta nedan).

Då återstår inte så mycket för Kristersson. Då hamnar han där han hamnade i sitt tal på Moderaternas partistämma i oktober, med en vädjan till socialdemokratiska väljare att ge honom en chans, att pröva honom för att få ordning på Sverige – främst då lag och ordning med stopp på gängkriminalitet och skjutningar. ”De som av tradition röstar på Socialdemokraterna för att de tycker att Socialdemokraterna är bra på att styra landet, de borde överväga att låna sin röst till oss i ett eller två val och ge oss chansen att lösa de problem som den här regeringen inte klarar av att lösa”, sa Kristersson på en pressträff efter sitt tal (Expressen 23 okt 2012).

Man bör också se Kristerssons allt tydligare markeringar mot SD:s eventuella medverkan i en borgerlig regering, i det här perspektivet. ”Det är helt uteslutet”, sa han helt nyligen i en intervju i Aftonbladet. Samtidigt är just Sverigedemokraterna ute efter samma väljare som Kristersson. Men i motsats till Kristersson kan Åkesson också komplettera och krydda ”hårdare tag” med en rejäl dos traditionell socialdemokratisk trygghetspolitik. Man vill höja taken både i sjukförsäkring och a-kassa samtidigt som pensionerna ska höjas över statsbudgeten. Inte mist det sistnämnda har mötts av applåder både från LO och SSU.

På Kristdemokraternas Riksting blev det uppenbart att man där riktar in sig på centerpartister. Man utgår från att det där finns en del borgerligt sinnade väljare som är missnöjda med Lööfs starka stöd för Socialdemokraterna. Ebba Busch proklamerade ”vi ska bli det nya landsbygdspartiet och ge hopp till dem som känner sig svikna av Centerpartiet”. Samtidigt har partiet en trofé att visa som ny medlem i form av den tidigare centerpartistiske riksdagsledamoten Staffan Danielsson.

Men frågan är hur mycket det finns att hämta i Centerpartiet, undersökningar visar att väljarkåren blir alltmer vänsterorienterad men det finns säkert ett par procentenheter kvar som kan välja något av de andra borgerliga partierna istället om det blir alltför mycket vänsterlutning. Samtidigt är det just nu svårt att se hur Annie Lööf själv kommer att rigga strategin. Den strömning som fanns tidigare med väljare från Liberalerna tycks ha stoppat upp. Möjligen riktar man inte in sig på något särskilt parti. Tidigare under Annie Lööfs ledning har man varit relativt skickliga på att jobba strategiskt med olika väljarsegment. Ett sådant är ”kvinnor i karriären”, särskilt yngre med akademisk utbildning. För någon valrörelse sedan lyckades man till och med göra inbrytningar i ett så traditionellt rött fäste som hipsterkvarteren runt Nytorget. Men säkert tar man också upp handsken från KD i kampen om landsbyggdsväljarna och profilerar sig där också mot MP bland annat i skogsfrågorna. Men hur urbana och rurala, vänster och höger, miljömuppar och skogsägare kan man vara samtidigt?  

När detta skrivs så har ännu inte Magdalena Andersson valts till statsminister. Förhandlingarna med Vänsterpartiet pågår fortfarande. Men klart är att efterfrågan från partiets medlemmar är mer traditionell socialdemokratisk politik, samtidigt som partiet ledarskikt nog mest lutar åt fortsatt pragmatism. Själv lutar hon ideologiskt mest åt vänster samtidigt som hon som tidigare finansminister är realpolitiker och inser realiteter. Det blir spagat. Ännu mer smidighet kräver spagaten att hålla kvar Centerpartiet och Vänsterpartiet i samma regeringskoalition. För det är absolut nödvändigt för att hon ska kunna vara statsminister. Socialdemokraterna har ett extremt svårt strategiskt läge och bli nog ganska nöjda om man kan ligga kvar på en 26 – 28 procent och därmed ha kvar regeringsmakten. Handlar mer om att behålla än att vinna nya väljare.

Vänsterpartiet är positionerade längst ut till vänster och har i princip bara Socialdemokraterna att plocka väljare ifrån. Möjligen kan man också attrahera en och annan miljöpartist. I det förstnämnda fallet är nog potentialen maximalt utnyttjad för närvarande. I det andra så kommer nog de väljare som tvekar mellan MP och V att välja de förstnämnda för att säkra att MP kommer över spärren och då också säkra fortsatt vänsterstyre.

Liberalerna har i princip gjort sig till en del av Moderaternas strategi. Det verkar också ömsesidigt. Kristersson ser Liberalerna som centrala för att få ihop ett tillräckligt regeringsunderlag och då måste L över spärren. Alternativet att gå på konfrontation för att vinna över liberala röster till Moderaterna är ännu mer riskabelt än att satsa på att L ska nå över spärren. Men det kommer att gå åt ett antal kamrat fyraprocentröster för att lyckas. Men som jag skrev inledningsvis, så ser nog Kristersson på detta med jämnmod, så länge uppsidan är statsministerposten. För Liberalerna är det åtminstone en strategi som också utgår från ett tydligt mål, att ta sig över fyra-procentspärren i nästa val. Det är också en strategi med vissa förutsättningar att lyckas, även mina siffror och min analys pekar på att det skulle kunna gå vägen. Det är i alla fall svårt att se en alternativ strategi så här nära inpå valet, givet den utveckling vi sett i partiet så här långt, med större förutsättningar att lyckas att nå det målet.

Christer Hallerby