På måndag den 13 september är det valdag i Norge. Det ser ut att gå emot ett regeringsskifte. Som jag skrev i början på sommaren (se nedan) så är det troligt att Høyres Erna Sohlberg får lämna över statsministerposten till Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre.
Men det har varit en händelserik valrörelse. Inget av de stora partierna Høyre och Arbeiderpartiet har varit särskilt framgångsrika. De har bägge något sämre opinionssiffror så här dagarna före valet än vad man hade i juni. Jämför man med förra stortingsvalet 2017 så handlar det om markanta förluster. Arbeiderpartiet går mot sitt sämsta val någonsin. Mätningarna pekar nu på under 20 procent för Støre, att jämföra med 25,0 procent 2017.
Men trots detta ser vänsterns samlade framgångar ut att göra Støre till statsminister. Och detta även om att hans viktigaste partner, den populistiske ledaren för Senterpartiet Trygve Slagsvold Vedum ser ut att göra en katastrofal valrörelse. Tidigare i år utnämnde partiet honom till statsministerkandidat och det verkade inte helt orealistiskt att han skulle kunna utmana Støre på den posten. Då låg man på 20 procentsnivån i opinionsundersökningarna. I juni låg man fortfarande en bit över 17 procent, men senaste noteringen är 12,7 procent. Senterpartiet fick pyspunka och under valrörelsen har det fortsatt att pysa.
Bättre har det gått i valrörelsen för Fremskridspartiet under nya partiledaren Sylvi Listhaug, som har ökat med någon procentenhet sedan i juni till 11,2 procent i senaste mätningen. Men detta är inte tillräckligt för att rädda kvar Sohlberg och en klart lägre siffra än 2017 då partiet nådde 15,2 procent.
Det är framförallt de mindre partierna som gått framåt under valrörelsen. Vilket är intressant att notera från svenskt perspektiv inför valet nästa år. Den ökade exponering som valrörelsen inneburit har gynnat dessa, helt klart på de större partiernas bekostnad. Men ett par av dem ligger fortfarande farligt nära ”sperregrensen” och för både Kristelig Folkeparti och Venstre kan valnatten bli en nagelbitare.
Venstre har med Guri Melby som ny partiledare bedrivit en framgångsrik valrörelse. De frågor man främst lyft fram har handlat om klimatet och en liberalare narkotikapolitik. Jag såg tidigare i år det sistnämnda området som ett sänke. Venstre drev fram ett regeringsförslag till rusreform, men som förlorade i Stortinget. Den mer populistiske Vedum såg ut att vinna poänger på sitt motstånd till reformen. Men under valrörelsen ser Venstre ut att ha appellerat till framförallt unga borgerliga väljare som är bekymrade för klimatet och samtidigt ser positivt på en liberalare ”ruspolitikk” som mer betonar sociala insatser än strafftänkande. I den nationella sammanställningen av skolvalet så fick Venstre sin högsta siffra någonsin på 10,7 procent. I pollofpolls.no står man idag på 4,8 procent, en stark uppgång om man jämför med junisiffran på 3,1 procent. Det finns dock enskilda mätningar som lägger partiet mer oroväckande nära ”sperregrensen”, så det kan bli en jobbig valnatt.
Regeringsbildningen kommer att bli besvärlig. Senterpartiets kollaps gör att regeringen får en tyngdpunkt betydligt längre till vänster än vad det såg ut som bara för ett par månader sedan. Det kommer knappast gå att bilda regering utan Sosialistisk Venstreparti och stöd kan också komma att behövas från det ännu mer till vänsterpositionerade Rødt samt Miljøpartiet De Grønne. Men det är en fråga som det kan finnas skäl att återkomma till efter att vi får det slutliga valresultatet måndag natt.
På väg in i valåret är det fortsatt turbulent i svensk politik. I juni fälldes en svensk statsminister för första gången någonsin i en misstroendeomröstning i Sveriges riksdag. Vänsterpartiets tålamod tröt i den infekterade frågan om marknadshyror. Moderaterna gjorde märkliga krumbukter, trots att man inte hade några invändningar i sakfrågan utan tvärtom är för en friare hyressättning, så slöt man upp bakom Vänsterpartiet.
Löfven återkom som bekant så småningom på statsministerposten men spelplanen i svensk politik förändrades. Liberalerna lämnade januariavtalet och Löfven lämnades med den prekära uppgiften att sy in både Centern och Vänsterpartiet i nästa statsbudget där en av förutsättningarna är att den förstnämnda partnern förhindrar honom och regeringen att förhandla med den andra. Inte undra på att det politiska läget till slut får även Sveriges historiskt stryktåligaste statsminister att kasta in handduken. Socialdemokraterna väljer ny partiledare i november. Sedan får vi se om hen också blir utsedd till statsminister.
Men väljarna är märkligt tålmodiga. Mot bakgrund av allt som händer är väljaropinionen förvånansvärt stabil. Nedanstående tabell jämför läget i augusti med siffrorna i juni samt hur det såg ut för ett år sedan. Juni – siffran härrör sig till absolut största delen från intervjuer som instituten gjorde före regeringskrisen. Därför ger en jämförelse mellan juni och augustisiffrorna en bra bild av effekterna i väljarkåren av regeringskrisen.
Väljaropinionen i augusti 2021
M
L
C
KD
S
V
MP
SD
aug 21
22,0
2,5
8,9
4,7
24,9
11,2
4,2
20,0
juni 21
22,5
2,5
9,9
5,4
25,3
9,8
3,6
19,5
-0,5
0
-1,0
-0,7
-0,4
+1,4
+0,6
+0,5
aug 20
20,7
3,4
7,6
6,0
27,4
8,8
3,8
20,5
valet 18
19,8
5,5
8,6
6,3
28,3
8,0
4,4
17,5
Det är tydligt att den som utöste krisen, Vänsterpartiet, också är vinnaren med en uppgång på 1,4 procentenheter till 11,2 procent – den högsta siffran V har haft sedan Gudrun Schymans bästa tid. Centerpartiet ser ut att vara den stora förloraren, inte främst för nedgången på en procentenhet utan för att man före krisen var inne i en tydlig positiv trend. I stället för fortsatt uppåt, innebar krisen att trenden knäcktes och det vände nedåt för C. Kristdemokraternas nedgång behöver inte vara kopplad till regeringskrisen utan beror nog mer på att Ebba Bushs personliga problem åter lyfts fram i media.
Socialdemokraterna ser ut att ha klarat regeringskrisen relativt oskadda, men siffran 24,9 är historiskt låg. Den positiva effekt för partiet som pandemin i sina första faser bidrog till är nu i stort sett helt utraderad. Miljöpartiet är åter över spärren och Liberalerna fortsatt en bra bit under. Sverigedemokraterna har gått upp en halv procentenhet och Moderaterna ned en halv (förändringar som väl får anses ligga inom felmarginalen). Sammantaget handlar det om enstaka förändringar för alla partier, några tydliga uppåtgående eller nedåtgående sex-månaders trender är inte längre skönjbara i materialet.
I och med att Liberalerna lämnade januarisamarbetet så finns det nu definitivt fog för att prata om två nya block i svensk politik. Ett högerblock med M, KD, L och SD samt ett vänsterblock med S, MP, C och V. Jo, jag hör protesterna. L är inte höger, M:s partiledare Ulf Kristersson distanserar sig nu också från tanken på att ha SD i regeringen (SvD 210902), C och V står för långt ifrån varandra för att räknas till samma block etc. Men från ett analytiskt perspektiv, för att bedöma vilket parti som kommer att besätta statsministerposten är den här uppdelningen den enda relevanta just nu. C förblir dock även i det här perspektivet en joker. Vi får se om och i så fall hur Annie Lööfs fotarbete utvecklas i framtiden men idag står hon och Centerpartiet med båda fötterna i vänsterblocket.
Mellan de här två blocken är det helt jämt. Det är dramatiskt så det förslår. Ännu mer dramatiskt blir det om man betänker att Liberalerna ligger en bra bit under riksdagsspärren, så i riksdagsmandat räknat är det ett klart överläge för vänsterblocket.
Ulf Kristersson behöver Liberalernas stöd för att bli statsminister. Det är också en viktig parameter i både Moderaternas och Liberalernas strategi inför valet. Men för att ett sådant stöd ska materialiseras måste Liberalerna över spärren och då kommer det med all sannolikhet krävas moderata/borgerliga stödröster. Det är både M och L fullt medvetna om. Just nu verkar det som om partierna ingått en icke-angreppspakt. Kristersson har uppenbarligen valt bort alternativt att gå efter och vinna över Liberalernas få återstående väljare att rösta på Moderaterna. Alternativet att släppa till stödröster verkar säkrare. Det är sannolikt också något som Sabuni och Liberalerna räknar in i sin kalkyl.
Men Liberalerna lever farligt. Är det för långt upp till spärren så minskar möjligheterna till stödröster. Dessutom verkar Kristdemokraterna närma sig spärren uppifrån, så det kan bli konkurrens om de borgerliga kamrat fyra – procent väljarna.
Det finns även en stort antal andra faktorer som gör båda ”de nya blocken” svajiga som regeringsunderlag. Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna kommer inte att agera knähund i en regeringsbildning till höger och bara släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. När börjar kraven därifrån bli omöjliga för Kristersson att hantera och balansera? Vilket inflytande ska till exempel SD få över public service och det statliga kulturstödet? Symbolik kommer inte att räcka, SD kommer att vilja ha något substantiellt. Till vänster är Lööf och Dadgostar inte ens överens om att kunna förhandla för att komma överens.
Det är långt ifrån säkert att de här blocken är hållbara ens över valrörelsen, ännu mindre över hela nästa mandatperiod. Det kan därför komma att krävas viss parlamentarisk ekvilibristik av de ledande partiföreträdarna för att få till en fungerande regering även efter nästa val. Heliga kor kan återigen behöva slaktas.
Det är mot den bakgrunden svårt att förstå vilka signaler Ulf Kristersson ville sända när han häromdagen sa att både decemberöverenskommelsen och januariavtalet var resultat av att man mixtrat med demokratin. För det första så är det ju rent sakligt ett uttalande helt bort i tok. Överenskommelsen och avtalet var snarare exempel på att demokratin och parlamentarismen både fungerar och levererar även i svåra lägen. Riksdagsledamöterna använde de mandat väljarna gett dem till att hitta lösningar som de kunde acceptera helt i enlighet med konstitutionen. Själv hade jag helst sett att andra alternativ prövats innan man landade i de här lösningarna. Och förvisso såg jag stora risker med att decemberöverenskommelsen långsiktigt skulle kunna skada demokratin, genom att undergräva förtroendet hos väljarna. Men att Kristersson nu anklagar sin företrädare Fredrik Reinfeldts för att ha mixtrat[1] med demokratin är ganska magstarkt.
Detta särskilt som han samtidigt nyligen varit med om att fälla en regering i en ohelig allians mellan höger och vänster på en fråga där Moderaterna sakligt sätt gick emot sin egen politik. Den maktpolitiska demonstrationen sågs som viktigare än det sakpolitiska innehållet. Ett agerande dessutom utan synbarliga vinster, eftersom Löfven strax återkom på taburetten. Möjligen var den hjälpande handen till Nyamko Sabuni, som nu kunde komma ur ett samarbete hon djupt ogillat, något som kunde sättas på pluskontot.
Men var Kristersson också ute för att markera att han är och förblir en kantspelare, att medverka i eller släppa fram en regering med mer tyngdpunkt i mitten – är att mixtra med demokratin? En signal till Annie Lööf, att om hon vill ha en uppgörelse med sina gamla allianskollegor, så är det förutsättningarna till höger som gäller. Lööf ska inte tro att hon ska kunna bli statsminister för en vågmästarregering.
Jag är gammal nog att ha kunnat följa Ulf Kristerssons hela politiska karriär från striden mot den mer konservative Reinfeldt i ungdomsförbundet som han förlorade, till tiden som empatiskt socialborgarråd i Stockholm, inträdet i alliansregeringen som socialförsäkringsminister etc. Jag har lärt känna honom som värderingsmässigt i grunden liberal samt som en analytisk och resonerande person. Men för mig blir han nu allt mer konturlös, fången i en partistrategi där maktspelet blir allt mer överordnat politikens innehåll.
Det är riskminimering som gäller, att hålla ihop partiet internt (vi fäller en socialdemokratisk regering alla dagar i veckan om vi får chansen) och hålla kvar SD i regeringsunderlaget. Det är ingen lätt uppgift att gå till val på ett regeringsunderlag som inte samtidigt är ett regeringsalternativ med ett samlat regeringsprogram. Där skälet till detta är att ett av partierna är för extremt och politiskt avvikande. Där man då dessutom ska undvika att provocera varandra och trampa på ömma tår. Då kan det ju vara skönt om också den lilla liberala partnern håller sig i skinnet, avstår från angrepp både på både den ena och den andre.
Men mot bakgrund av att det är absolut jämnt mellan höger- och vänsterblocket måste Kristersson och Moderaterna (och även Liberalerna) snart ställa sig frågan, riskerar de valda strategierna att Annie Lööf drar fler liberala röster från Liberalerna och Moderaterna än hon förlorar av borgligt sinnade åt andra hållet. I så fall blir Liberalerna utslagna från riksdagen samtidigt som statsministerposten blir omöjlig att nå för Ulf Kristersson. Jag antar att detta är en fråga som partierna har stort fokus på i sina egna interna mätningar just nu.
Christer Hallerby
[1] Jag slog upp ordet ”mixtra” i Svensk Ordbok: ”Plocka eller syssla med ngn mekanism…”
Norge går till stortingsval den 13 september. Det ser ut som att Erna Sohlberg, statsminister sedan 2013, nu får lämna över till en socialdemokratiskt (Arbeiderpartiet) ledd ministär under Jonas Gahr Støre.
Sohlbergs eget parti Høyre såg länge ut att klara sig hyfsat. Fram till och med februari/mars låg man i opinionsundersökningarna i nivå ´med valresultatet från 2017 på 25 procent. Efter det har man börjat tappa och enstaka mätningar visar nu på riktigt risiga siffror under 20 procentsnivån. Vi får se om tappet är tillfälligt för Høyre men regeringssamarbetet har definitivt malt ner samarbetspartierna, så någon stortingsmajoritet är inte i sikte för Erna Sohlberg. Det är en intressant observation från svensk horisont, eftersom Høyres regeringsunderlag varit mycket likt det som Ulf Kristersson arbetar med att bygga upp i Sverige; högerpopulistiska Fremskrittspartiet, KD:s motsvarighet Kristelig Folkeparti (Krf) samt liberala Venstre.
Fremskrittspartiet (Frp) klarade inte av att ta ansvar, i alla fall inte att göra det och samtidigt behålla sina väljare. Man gick in i Sohlbergs regering redan från början efter valet 2013. Sitt bästa valresultat nådde Frp dock redan 2009 på 22,9 procent. Dåvarande partiledaren Siw Jensen gjorde sedan ett gott jobb för att göra partiet regeringsfäiga. Men redan det kostade väljare. I valet 2013 fick man 16,3 procent. Siw Jensen nådde dock sitt mål och kunde gå in i regeringen i en central roll som finansminister. Men i opinionen fortsatte utförslöpan och i januari 2020 valde partiet att lämna regeringen. Som lägst var man nere på drygt 7 procent. Siw Jensen avgick för en månad sedan som partiledare och ersattes av förre invandrings- och integrationsministern Sylvi Listhaug. Nu ser det ut att bli ”back to basics” med mer fokus på utlänningsfrågorna.
Kristelig Folkparti och Venstre ligger bägge en bra bit under spärren till stortinget, men just nu ser de ändå ut att kunna ta vardera ett par av de fasta mandaten. Men hamnar de under fyra procent så får de inte vara med i fördelningen av utjämningsmandaten. Venstres situation skrev jag en del om i en tidigare blogg i februari i år. Under Sohlbergs första mandatperiod valde man precis som Krf att stå utanför regeringen men ingick genom ett formellt avtal i regeringsunderlaget. Dåvarande partiledaren Trine Skei Grande tyckte dock att man fick alldeles för dålig respons av väljarna för den klimatpolitik man lyckades driva igenom under Sohlbergs första mandatperiod. Det var tufft motstånd för att få stöd för de reformer man ville driva igenom, men när det väl skulle genomföras satt det ministrar från andra partier och tog åt sig äran av förslagen. Den erfarenheten gjorde att Venstre valde att gå in i regeringen efter förra valet. Men opinionen har inte blivit mer positiv för det.
Man har fått en hård konkurrent om de gröna väljarna och för första gången i ett val ser nu de gröna MDG ut att bli större än Venstre. Partiets liberala narkotikapolitik är knappast heller någon valvinnare. Tvärtom ser det ut att stärka en av motståndarna Senterpartiet, som rider på en stark framgångsvåg. Politiskt korrekta Venstre har svårt att göra sig gällande när det nu finns ett ännu grönare alternativ å ena sidan och å den andra ett mer folkligt (för att inte säga populistiskt) Senterparti som hävdar vanligt folks rätt att köra på diesel och äta kött (mer om detta nedan).
Den röda sidan ser alltså ut att ha ett betryggande flertal för att ta majoriteten i Stortinget och därmed också regeringsmakten. Detta trots att Arbeiderpartiet ser ut att gå mot sitt sämsta val någonsin. I opinionsmätningarna låg man i maj på runt 24 procent. Det naturliga regeringsalternativet är en regering med Arbeiderpartiets (Ap) Jonas Gahr Støre som statsminister och Senterpartiet (Sp) samt Sosialistisk Venstreparti (SV) som koalitionspartners. Sp är systerparti till svenska Centerpartiet men väldig annorlunda. SV ligger nära Vänsterpartiet men har inte samma kommunistiska rötter.
Tanken på Støre som den naturlige statsministern har dock utmanats av Senterpartiet som för någon vecka sedan formellt tog beslut om att utse sin partiledare Trygve Slagsvold Vedum till statsministerkandidat. Man har också retat upp den samlade vänstern genom att säga sig föredra en tvåpartiregering med Sp och Ap. I vintras låg dessa två partier också jämnt i opinionsmätningarna på 20 procent – nivån. Under våren ökade emellertid Ap medan Sp tappade stöd ner till strax under 18 procent. Så just nu lutar det mest åt Gahr Støre.
Men Vedum är värd ett eget kapitel. Världen över talas det om högerpopulister och vänsterpopulister men här kan Norge presentera en riktig mittenpopulist. Politiskt står han ganska långt från sin svenska partiledarkollega Annie Lööf. Senterpartiet är dock som Centerpartiet ett traditionellt landsbygdsparti. Nu har man i Trygve Slagsvold Vedum fått en folklig partiledare som skrattar och går genom rutan. Partiet beskriver sig som ett grönt alternativ, men har utan tvekan lyckats med att exploatera den trötthet över klimatpolitiken som finns på vissa håll i Norge, inte minst manifesterat inför kommunvalet 2019 med bompengupproret i Oslo. Vedum kör själv en bränsleslukande diesel utan att försöka dölja det.
Han påpekar att elbilar mest är för folk med pengar, och något som många inte har råd med. Därmed blir det också en markering mot de subventioner som gynnar elbilar och de restriktioner som drabbar bensin och diesel. Han poserar också gärna med en rejäl köttbit.
Partiet är motståndare till att bygga ut vindkraften och man värnar inhemska jobb inte minst inom oljeindustrin. En stortingsledamot poserade nyligen i vargpäls. Senterpartiet drar väljare från flera håll. Det är inte förvånande att det finns en övervikt för materialistiskt orienterade väljare, något äldre med lägre utbildning. Det är uppenbart att flera tidigare röstat på Fremskrittspartiet.
Möjligen nådde Senterpartiet och Vedung sin formtopp för tidigt för att riktigt kunna utmana Gahr Støre om statsministerposten. Men Vedung är onekligenen en politikertyp som tar plats i en valrörelse, så osvuret är bäst. Att Erna Sohlberg får lämna är dock sannolikt, likaså att både Arbeiderpartiet och Senterpartiet tar plats i den nya regeringen.
Det mest uppenbara i opinionsförändringarna under maj är att Centerpartiet går framåt. Det andra anmärkningsvärda är att alliansen, nu för första gången på mycket länge, är större än de röd/gröna. Det samtidigt som alliansen är mer dödförklarad än någonsin.
Väljaropinionen i maj 2021
M
L
C
KD
S
V
MP
SD
maj 21
22,3
3,0
9,6
5,2
26,6
9,1
4,0
18,9
april 21
22,1
3,1
9,0
4,8
26,9
9,3
4,1
19,3
+0,2
-0,1
+0,6
+0,4
-0,3
-0,2
-0,1
-0,4
valet 18
19,8
5,5
8,6
6,3
28,3
8,0
4,4
17,5
Centerpartiet noterar sin högsta siffra under mandatperioden. Det ser ut som om man är inne i en positiv trend, även om stegen månad för månad är små. Vi får se att hur långt energin i trenden räcker. Jag uttryckte i min förra krönika tvivel om hur stor tillväxtpotentialen är med väljarna inlåsta i blocken till höger och vänster. Nu är det nog mest besvikna liberaler som går dit, några kanske efter att ha tillbringat en tid i gruppen osäkra.
Kristdemokraterna fortsätter återhämta sig med en uppgång på 0,4 procentenheter, samtidigt som SD förlorar lika mycket. I övrigt är det marginella förändringar. Miljöpartiet fortsätter dansa på fyra-procentspärren och Liberalerna fortsätter harva klart under den på treprocent nivån.
Förutom för Centerpartiet så ser partierna nu ut att följa platta sidledes trender med små förändringar som tar ut varandra efterhand. Möjligen med undantag för Vänsterpartiet som har tappat månad för månad sedan december förra året. Men den totala nedgången handlar endast om en dryg procentenhet. Onekligen dock något att hålla ett öga på framöver.
Alliansen är som sagt nu större än de rödgröna. Störst av de möjliga regeringsblocken är dock det konservativa. Räknar man med Liberalernas röster så når man 49,4 procent. Det är alltså inte långt till egen majoritet. Vänsterblocket ligger långt efter med 39, 7 procent. Men räknar man in Centern så landar den konstellationen på 49,3 procent. Vid ett val idag skulle det alltså bli väldigt tight oavsett hur man räknar procenten. Men det gäller inte om man räknar mandaten. Det faktum att Liberalerna hamnar under fyraprocentspärren ger en klar övervikt för vänstersidan oavsett om man jämför de rödgröna med alliansen eller ett centerförstärkt vänsterblock med det konservativa högerblocket.
Det är helt uppenbart att Ulf Kristersson behöver Liberalerna för att bli statsminister – antingen deras väljare eller deras mandat. Det ger Kristersson två möjliga strategier antingen måste han konfrontera Liberalerna genom att vända sig direkt till deras väljare och därmed också utmana Nyamko Sabuni. Eller så måste han sikta på och kanske hjälpa till för att Liberalerna ska nå över fyra-procent spärren. Det är tydligt att han valt den senare strategin. Det kan komma att kosta honom och Moderaterna några kamrat fyraprocentväljare. Men han ser troligen den strategin som säkrare med störst förutsättningar att bli framgångsrik. Det har på senare tid också blivit allt mer uppenbart att Liberalerna under Nyamko Sabunis och Mats Perssons ledning är en del av denna moderata strategi, snarare än att man har en egen.
På partirådet den 28 mars fattade Liberalerna ett förväntat beslut om det framtida vägvalet. Det innebär att Liberalerna i nästa val ska verka för en ny borgerlig regering utan restriktioner för vem man kan förhandla med. Mindre förväntat var att Sabuni skulle använda den nyvunna handlingsfrihet som mandatet gett henne till att genast göra ett migrationspolitiskt utspel tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Från Liberalernas utgångspunkt kan detta utspel knappast ha tett sig som politiskt nödvändigt. Realpolitiskt har eller får det knappast någon större betydelse. Kolumnerna i ”för och mot-listan” borde dessutom innehållit flera tunga motpunkter, fördjupar klyftan i partiet; får fler medlemmar att lämna; väljare som stannat kvar och avvaktat få nu en slutlig puff att gå över till Centerpartiet; klyftan i mittenpolitiken blir avgrundsdjup. Symboliken i utspelet var dock stor. Den visade att Liberalerna nu kan förhandla med SD om migrationspolitiken, vilket innebär att man borde kunna förhandla i alla frågor. Den visade också att SD är konstruktiva och beredda till kompromisser bara besluten går, från deras utgångspunkter, i rätt riktning. En symbolisk demonstration som var särskilt viktig för Ulf Kristersson i arbetet med att bygga trovärdighet för sitt regeringsalternativ och sig själv som statsministerkandidat.
Centerpartiets förtroenderåd tog i fredags (28 maj) beslut om en ny långsiktig strategi. Enligt flera tidningsrubriker i veckan så skulle Centerpartiet i och med detta säga ”adjö till alliansen”. Det var väl inte riktigt Annie Lööfs ord men visst betonade hon i intervjuer att man i tidigare strategidokument utgått från samarbetet i Alliansen, nu var man mycket tydligare är ett självständigt parti. Den position, ensamt majestät i mitten, som partiet nu fått, har hon och Centerpartiet målmedvetet arbetat sig fram till. Olyckskorparna kraxar, i Sverige måste man välja sida, ge väljarna besked annars går det illa. Det som mest talar mot dessa är att Annie Lööf trivs som bäst, precis där i det politiska landskapet som hon nu befinner sig. Det jag i tidigare kröniker varit mest tveksam till, är var nya väljare ska komma ifrån. Men om Centerpartiet behåller de man har nu och kanske växer någon eller ett par procentenheter till, är det vackert så. Det kommer att ge Annie Lööf en mycket stark position efter valet.
Ett mycket intressant valresultat skulle det bli om Kristersson konservativa block får mer än 50 procent samtidigt som Alliansen blir större än de röd/gröna.
Rörelserna i opinionen är för närvarande förhållandevis små. Hela coronaperioden har präglats av tydliga långsiktiga trender – fram tills nu. Länge handlade det om en uppåtgående trend för Socialdemokraterna, som sedan vände nedåt. Partiet har dock stabiliserats på en nivå som är högre än före pandemin. Den längsta trenden stod Moderaterna för. Det gick uppåt under hela året 2020 för att kulminera under februari och mars i år. Den trend som det förra månaden möjligen var viss kraft kvar i, var Kristdemokraternas nedåtgående, som främst fått sin energi från partiledarens privata affärer. Nu kan vi se att även denna upphört. Alla partier rör sig nu i sidledes korridorer där det antingen fluktuerar upp och ned mellan månaderna eller så är förändringarna mycket små.
Väljaropinionen i april 2021
M
L
C
KD
S
V
MP
SD
april 21
22,1
3,1
9,0
4,8
26,9
9,3
4,1
19,3
mars 21
23,3
3,0
8,9
4,5
26,5
9,8
4,0
18,5
-1,1
+0,1
+0,1
+0,3
+0,4
-0,5
+0,1
+0,8
valet 18
19,8
5,5
8,6
6,3
28,3
8,0
4,4
17,5
Centerpartiet noteras dock för mandatperiodens högsta siffra 9,0 procent. Uppgången i förhållande till mars är dock marginell 0,1 procentenheter. Förändringen för Liberalerna är densamma, man noteras nu för en uppgång på 0,1 procentenheter för fjärde månaden i rad. Men det är alldeles för små steg för att jag ska våga peka ut detta som en trend. Allt kan vara förlorat nästa månad enbart med rörelser inom felmarginalen i de underliggande mätningarna. Den största förändringen under april står M för som tappar 1,1 procentenheter. Samtidigt vänder SD uppåt med 0,8 procentenheter och KD med 0,3 procentenheter. Det är tydligt att utvecklingen i de här tre partierna numera är kommunicerande kärl. Detsamma gäller vänstersidan där förändringarna mellan S, V och MP tar ut varandra. Självfallet kan jag med det här underlaget inte utesluta rörelser över blockgränsen, men jag ser det inte som särskilt sannolikt att de nu påverkar utvecklingen. Blockgränsen mellan höger och vänster är lika solid som tidigare. Januarisamarbetet har inte ökat på flödet. Den kontaktyta vi kunnat se i till exempel SCB:s mätningar över rörelser mellan partierna, är den mellan S och SD och den utgör säkert fortfarande en potential åt båda hållen. Just nu ser den dörren dock ganska stängd ut.
När det gäller blocken så hade jag en förhoppning förra månaden att Alliansen var på väg att gå om de Röd/gröna, vilket skulle kunna förändra dynamiken i det politiska samtalet. Men när väljarströmmen mellan M och SD ser ut att vända igen till de senares fördel så kommer detta inte inträffa – åtminstone inte nu. Alliansen storlek avgörs inte av väljarströmmar över blockgränsen utan av hur stödet för SD utvecklas. Det är viktigt för Jimmy Åkesson att ligga på en nivå över 18 – 19 procent, när SD sjunker under detta minskar också partiets manöverutrymme.
Inget av de närmast liggande fyra regeringsunderlagen:
Alliansen
Röd/gröna
Januaripartierna utan L
Konservativt blocket M+KD+SD
är i närheten av nå majoritet med 175 mandat i riksdagen. Närmast är det konservativa blocket som får 169 mandat. Med L utanför riksdagen så ger det Centerpartiet en nyckelroll. Går partiet till vänster så får S+MP+V+C 180 mandat och kan utse statsminister. Går partiet till höger så får M+KD+SD+C 202 mandat och kan utse statsminister. Den enda situation som skulle utesluta C från regeringsbildningen är en konstellation mellan M och S som tillsammans skulle kunna dela på makten med 179 mandat som underlag. Men om detta skulle bli aktuellt kan dessa partier mycket väl föredra att ha Centerpartiet i regeringen än utanför i opposition.
Analys med särskilt fokus på Centerpartiet
Med två järntrianglar vad gäller väljarflödena, är det svårt att se var Centerpartiet och Liberalerna ska ta sina väljare – förutom från varandra.
Liberalernas partiledning hoppas uppenbarligen på att liberaler som idag sympatiserar med M, ska välja L istället, för att därmed ge en eventuell högerregering lite mer liberal vikt och om inte detta räcker på att kamrat-fyra procent ska ta dem över spärren. För Centerpartiet är det svårt att se någon annan tillväxtmöjlighet än några liberaler till.
För att rejält omkonfigurera den politiska arenan så skulle det krävas att något omskakande händer i mitten mellan järntrianglarna. För några år sedan hoppades jag att Emmanuel Macrons framgångar i Frankrike med En Marche skulle inspirera liberaler och centerpartister till gemensamma stordåd. Bägge partierna är numera liberala, medlemmar i samma grupp i EU – parlamentet ALDE och tillhör samma liberala international. Trots januarisamarbetet verkar dock avståndet mellan mittenpartierna större än någonsin. Men det handlar nog mer om strategi och kultur än om politik
Centerpartiet verkar mer intresserade av att locka över så många medlemmar och väljare som möjligt från Liberalerna än att utveckla samarbetet. Liberalerna är rädda för att slås ihop med ett parti vars liberalism man tvivlar på och vars kultur man inte förstår sig på. En god vän till mig beskrev en gång sitt första möte med styrelsen för en större avdelning i Studieförbundet Vuxenskolan dominerad av centerpartister som det värsta hon varit med om i sammanträdesväg. Alla pratade väldigt mycket men hon förstod sällan vad det som sades hade med sakfrågan att göra, och ännu mindre förstod hon när ordföranden sammanfattade diskussionerna vilka beslut som fattats. För en liberal, är det sådant som går en på nerverna, när man redan i ungdomsförbundet utvecklat en flink sammanträdesteknik, lärt sig propositionsordningar och slipat på sin debatteknik.
Men det skulle onekligen behövas ett nytänkande och ett omtänkande. Att parterna gör sig av med fördomar och bilder av varandra som kanske inte stämmer. Dra konsekvenserna av, det som man förstår men inte vill säga högt, att man är varandras största konkurrenter om väljarna. För liberalismen vore det mycket bättre om man tog väljare från andra än från varandra. L är ett parti i kris, C är ett parti med stora problem även om det inte syns i väljaropinionen – ännu.
Flera personer från partiets absoluta toppskikt har lämnat eller är på väg att lämna, Fredrick Federley, Anders W Jonsson och Emil Källström. Till detta kommer unga tunga riksdagsledamöter som Kristina Yngve (ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott) och Magnus EK (miljöpolitisk talesperson).
Det har lämnats plausibla förklaringar till avhoppen i varje enskilt fall (och Federley är ju ett fall för sig). Men när så här många lämnar samtidigt och flera dessutom är relativt unga personer med tydliga ledaregenskaper så misstänker man ju att det bottnar i något annat. Vad har hänt bakom kulisserna, är det Annie Lööf som härskar och söndrar? I vilket fall så blir hon nu ännu mer dominant. Kvar av tunga personer i ledningen finns främst partisekreteraren Mikael Arthursson och ekonomen Martin Ådahl. Arthursson står för kontinuitet och stabilitet samt borgar för att partikansli och partiorganisation sköts professionellt. Men han är knappast en person som nu kommer att vidga sina domäner, det rum han har är redan tillräckligt stort för att han ska ha utrymme att också fylla det tomrum som uppstår när andra lämnar. Det har pågått en dragkamp mellan Ådahl och Källström om vem som ska ha ansvar för den ekonomiska politiken. Nu lämnar Källström in och Ådahl får sannolikt utrymme att ta för sig. Men det har ju funnits skäl till att Källström tidigare var vinnaren i dragkampen dem emellan.
Det står nog utom all tvekan att Centerpartiet står inför en kraftig försvagning när flera av de som ansetts som ministerämnen nu försvinner. Ser vi på relationerna i mitten så är det också problematiskt. Det fanns förr alltid brobyggare mellan Folkpartiet och Centerpartiet och en ömsesidig respekt mellan personer i ledarskiktet, om inte alltid mellan alla, så åtminstone mellan några. Gunnar Helén och Torbjörn Fälldin försökte en gång slå ihop partierna. Bengt Westerberg respekterade Torbjörn Fälldin högt och beskrev honom i ordalag som han sällan hade till övers för sina egna partikollegor.
Idag så är mitt intryck att partiledarna Sabuni och Lööf inte pratar särskilt mycket med varandra. Kontakterna på partisekreterarnivå är nog inte heller särskilt väl utvecklade. Den relation som verkar fungera är mellan de ekonomiskpolitiska talespersonerna Mats Persson och Emil Källström. Den har varit en stor styrka i januarisamarbetet och troligen ganska viktig för att detta samarbete trots allt fungerat bra. Även här kommer alltså Källström att lämna ett tomrum efter sig.
Den starka mittensamverkan som sedan 1950-talet varit ett styrkebälte i svensk politik ser nu ut att sjunga på sista versen. Paradoxalt nog i ett skede där partierna i ideologi och grundläggande värderingar ligger närmare varandra än någonsin tidigare, samtidigt som de i praktisk politik får igenom fler politiska reformer än på mycket länge.
I valet kommer partierna, bägge försvagade på olika sätt, att konkurrera om samma liberala väljare. Det är stor risk att dessa sorteras efter en höger-vänster skala på ett sätt som vi inte sett tidigare. Detta riskerar i sin tur att en framtida politisk struktur sätter sig efter detta mönster. Jag kan inte se att något av partierna i längden vinner på det.
Opinionen är för närvarande mycket stabil. Förändringarna mellan mars och april handlar för nästan alla partierna om max ett par tiondelar. Undantaget är Kristdemokraterna som fortsätter sin nedåtgående trend och den här månaden landar på 4,5 procent.
Väljaropinionen i mars 2020
M
L
C
KD
S
V
MP
SD
mars 21
23,3
3,0
8,9
4,5
26,5
9,8
4,0
18,5
feb 21
23,3
2,9
8,7
5,0
26,7
9,9
3,8
18,6
0
+0,1
+0,2
-0,5
-0,2
-0,1
+0,2
-0,1
valet 18
19,8
5,5
8,6
6,3
28,3
8,0
4,4
17,5
Moderaternas uppåtgående trend, som hållit i sig under 15 månader, kan börja mattas av. Vi får se under nästa månad om det finns kraft för ytterligare uppgång. Den andra trenden vi har med oss från föregående månad, KD:s nedåtgående, håller däremot tydligt i sig. KD närmar sig nu fyra procent. Det är en utveckling som både utlösts av och tillförs kraft av Ebba Buschs privata affärer. Ingen lösning har presenterats och det är risk för att partiledarens husdrömmar kommer att prägla nyhetsflödet om partiet även framöver. Lite märkligt att det får fortsätta. Men en Ebba Busch som anser sig ha rätt är uppenbarligen svår att rubba.
Även om opinionsläget nu är stabilt innebär några tiondelar, hit eller dit, dramatiska skillnader när riksdagsmandaten ska fördelas. Förra månaden låg MP under spärren och det konservativa blocket (M+KD+SD) fick då egen majoritet. Den är månaden när MP knaprat åt sig två tiondelar till och landar på precis 4 procent, så blir Centerpartiet tydlig vågmästare. Med Liberalerna under spärren är det mest sannolikt att vi då får en vänsterregering. I valrörelsen kan vi mycket väl ha tre partier som dansar på 4-procent nivån – MP, L och KD. Det öppnar för att taktikröstande på nivåer vi inte upplevt förut och en nagelbitande valnatt.
Liberalerna har nu haft sitt partiråd om det framtida vägvalet. Därmed har den politiska kartan klarnat något. Detta oavsett om Liberalerna klarar fyra-procent spärren eller inte. Regeringsalternativen, så som de ser ut idag, är antingen en S-ledd regering som släpps fram genom att Vänsterpartiet röstar för Stefan Löfven som statsminister alternativet lägger ned sina röster eller en M-ledd regeringen som släpps fram genom att Sverigedemokraterna röstar för Ulf Kristersson som statsminister alternativt lägger ned sina röster. I de allra flesta scenarier över valresultatet sitter då C på de avgörande mandaten. Men även om kartan nu ser tydlig ut så kan verkligheten efter valet bli en helst annan. Både V och SD kan krångla så att det som idag ser ut som givna alternativ kan bli svåra att förverkliga. Centerns position är intressant rent maktpolitiskt, men kan bli knivig opinionsmässigt.
En ”dark horse” är Alliansen. L och C ansåg sig inte kunna stödja Ulf Kristersson som statsminister efter förra valet, eftersom de röd/gröna fick ett mandat mer än Alliansen. Nu minskar gapet mellan de två traditionella blocken i svensk politik. I mars handlade det endast om en halv procentenhet till de röd/grönas fördel. Slår pendeln över så kan det bli en ny dynamik i den politiska debatten. Inte minst kommer Annie Lööf att pressas hårt av borgerliga ledarsidor om att även hon bör hitta hem.
Kommentar – Liberalernas partiråd
I Liberalerna och dess närhet kryllar det av PR – konsulter. Men just PR har länge varit partiets sämsta gren. Partirådets vägvalsbeslut framstår som ytterligare ett gigantiskt PR-fiasko. Det slår till och med den förra partiledningens beslut att byta ut blåklinten, en partisymbol laddad med en stark liberal berättelse, mot en fallossymbol som mest öppnat för skämt på temat fruktsamhet – främst bristande sådan.
Det här partirådet fattade flera viktiga beslut. Januarisamarbetet ska avvecklas under ordnade former mot slutet av mandatperioden. I övrigt skulle jag sammanfatta med att L går till val 2022 med en liberal reformagenda med fokus på integrationen, skolan och klimatet. För att kunna förverkliga den behövs en borgerlig regering. Målet är att tillskapa en sådan inom ramen för den sakpolitiska gemenskap som finns mellan L, M, C och KD – alltså den tidigare Alliansen. I det nuvarande parlamentariska läget och även i det vi kan förvänta oss efter valet blir det mycket svårt att få till en majoritetsregering. Det gäller för alla partier och för möjliga konstellationer såväl till höger, i mitten eller till vänster. Därför måste en regering kunna samtala och skapa samsyn med olika partier om den politik man vill få igenom riksdagen – kunna söka stöd när det är relevant både till höger och till vänster. Liberalerna kommer dock aldrig att medverka i en regering som inte säkrar liberala grundvärden och kommer aldrig att medverka till en regering där vare sig Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet ingår. Det blir inte heller aktuellt att delta i en budgetsamverkan där dessa partier ingår.
Men det är inte detta jag får höra eller får frågor om, när jag träffar familjen, vänner eller bekanta på stan. Inte heller är det vad som framförs på sociala medier, kommenteras på tidningarnas ledarsidor eller diskuteras i TV:s debattprogram. Istället har en bild satt sig om att Liberalerna nu ska närma sig och samarbeta med Sverigedemokraterna. Jag har till och med hört och sett uttryck som ”att liera sig med” och ”släppa in i värmen”. Till detta kommer att den strama budgetprocessen ska rivas upp och att det med Liberalernas förslag blir ”hela havet stormar” när budgeten ska genom riksdagen.
Det är självfallet inte helt och hållet partiledningens ansvar att kommunikationen gått snett. Det ligger i den politiska dramaturgin att motståndarna beskriver ett beslut och dess konsekvenser utan nyanser och så avskräckande illa som möjligt. Det är heller inte konstigt att omvärlden övertar denna tolkning, den kommer ju inifrån partiet självt. Det man kunde önska är att båda sidor (eller nu har det väl gått så långt att det är befogat att säga falanger) tittat mer beslutsprocessens konsekvensanalys och ansträngt sig för att minimera skadeverkningar. Allt som vrängdes ut och in, inför och på partirådet hör faktiskt inte hemma där. Mål – vad man strävar efter och vill uppnå – är det fullt rimligt att partiråd eller landsmöte debatterar och beslutar om. Men strategin – hur man ska uppnå målen – borde en partiledning och en partistyrelse kunna hantera utan att då behöva tvätta byken i full offentlighet.
Den byken handlar om Sverigedemokraterna. Det finns ingen annan faktor i omvärlden som mer styrt Liberalernas navelskådande och självupptagenhet som förhållningssättet till SD. Det är som om Jimmy Åkesson lyckats med att injicera en giftampull vars innehåll spridit sig i Liberalernas innersta artärer och vener. Att få det liberala partiet att nästan tillintetgöra sig själva måste vara en av SD:s stora framgångar. Utan starka liberaler ligger fältet mer öppet för illiberala reformer.
I och med partirådets beslut finns det dock en väg framåt också för Liberalerna – alltså det faktiska beslutet, inte bilden av det. Nyamko Sabuni är lite friare att agera efter eget huvud, rikta uppmärksamheten utåt och driva politik. Uppförsbacken är dock rejäl och det kommer att krävas både uthållighet och strategi för att ta sig uppåt. Det krävs också en insikt om att Liberalism är något mer än sakpolitik – den ska inte förringas och mer begåvad politikutveckling är sannerligen nödvändig. Men de flesta liberaler är liberaler främst av ideologisk övertygelse. Liberalismens relevans motiveras bäst med tydliga markeringar mot populism och nationalism, mot vänsterdogmatism och högerintolerans, mot angrepp på rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter, mot ekonomisk dirigism och institutionell inkompetens.
Liberalernas partistyrelse är i mångt och mycket överens om framtiden. Det förslag man beslutade om häromdagen att lägga fram för ett extra partiråd den 28 mars har blivit mycket omdebatterat – på ledarsidor såväl som i interna Facebookgrupper. Men skillnaderna mellan majoritetsförslaget och reservationen av Jan Jönsson och Christer Nylander motiverar knappast den hätskhet och den oförsonlighet som präglat flera av inläggen och trådarna.
Man är helt överens att fullfölja JA – avtalet, men efter processen med 2022 års budget ska det ske en ordnad avveckling. En tidtabell som bör innebära att också de 73 sakpolitiska punkterna hinner prickas av. Detta är ett lika väntat som odramatiskt besked. Även statsminister Stefan Löfven verkar ta det med fattning och betonar i en kommentar att Socialdemokraterna går till val själva.
Majoritet och reservanter är också överens om att förstahandsalternativet efter valet är en alliansregering och bägge betonar att man inte tänker medverka till en regering där Sverigedemokraterna ingår.
Man är vidare överens om att inte budgetförhandla med ytterkantspartierna V och SD. Detta står inte uttryckligen i majoritetens förslag men den konsekvensen har i efterhand tydliggjorts av både partiledaren och partisekreteraren. Det har dock uppstått en diskussion om vad man avser med uttrycket ”budgetförhandla”. Jag tolkar det som ett organiserat samarbete med syftet att bli överens om en hel budgetproposition och tillsammans lägga fram den för Riksdagen, som regeringspartier gör och som också gäller för januarisamarbetet.
I interna diskussionstrådar är det framförallt förhållningssättet till SD som spökar. När, hur, i vilka sammanhang och om överhuvudtaget kan man ha med SD att göra. Jag har i en tidigare blogg utvecklat hur jag ser på både SD och hur vi ska förhålla oss till dem. En nyckelmening relevant i det här sammanhanget ”det är god folkpartitradition att använda parlamentarismens möjligheter att driva igenom så mycket liberal politik som möjligt. Att inte använda en riksdagsmajoritet för att till exempel skydda valfriheten i välfärden eller införa en allmän arbetslöshetsförsäkring är dumt och skulle bli alltför svårförklarligt för väljarna”.
För att lyckas med detta kan det ibland behövas samtal, dialog i utrednings- och beredningsarbete, kanske till och med förhandlingar i till exempel riksdagens utskott eller sonderingar inför att en proposition ska läggas – eller som det uttrycks i majoritetens förslag ”söka samsyn”. Jag kan inte på något sätt se att reservationen går emot detta under förutsättning att det inte handlar om ett organiserat samarbete, utgöra regeringsunderlag eller förhandla om statens budget. Därmed borde vi kunna lägga den diskussionen bakom oss och i stället fokusera på vilken politik vi kan få igenom, inte vem vi får igenom den tillsammans med.
Vad är det då man inte är överens om?
En reell skillnad mellan förslagen som lever kvar sedan regeringsbildningsprocessen 2018 är att reservanterna villkorar sitt stöd för en regeringsmedverkan med att alliansen blir större än de röd/gröna. Alltså samma sak som Jan Björklund och Annie Lööf hävdade i valrörelsen och som sedan stoppade talmannen från att pröva Ulf Kristersson som statsminister i spetsen för en alliansregering. Jag tyckte detta var dumt då och jag tycker det är dumt nu. Valresultatet innebar att de röd/gröna fick ett mandat mer än alliansen. Ett resultat som mycket väl kan upprepas 2022. Opinionen i februari i år visar på ett liknande resultat. I mina sammanvägda mätningar är skillnaden 0,6% i de röd/grönas favör, men trenden är minskande. En alliansregering är ett realistiskt alternativ. Det bör också presenteras som Liberalernas mål utan förbehåll i form av matematisk ekvilibristik. Går det att få riksdagens stöd för en alliansregering så bör en sådan också bildas.
Detta särskilt som ett mandat hit eller dit inte har någon betydelse i regeringsbildningsprocessen. Det kommer att krävas ett antal ledamöter från andra partier som röstar för en alliansregering eller lägger ned sina röster oavsett om man har en röst mer eller mindre än de röd/gröna. Det var heller inte den aspekten som var hindret för Björklund och Lööf 2018, utan det var bedömningen att man måste vara största block för att som minoritetsregering kunna driva sin budget genom riksdagen. Då hade man förutsatt två saker, för det första att de röd/gröna agerar som block även i opposition och för det andra att de får SD:s passiva eller aktiva stöd i slutomröstningen. Jag har tidigare redovisat olika scenarier för hur budgetomröstningar i riksdagen kan falla ut utifrån olika förutsättningar. Situationen blir mer svårhanterlig om en minoritetsregering inte är största block men fördenskull inte så svår att den inte bör prövas. En minoritetsregering riskerar alltid att en majoritet i riksdagen röstar igenom en annan budget, oavsett om man är största block eller inte. En minoritet är alltid en minoritet, även i riksdagens budgetprocess.
Jag har sympati för Nylander/Jönssons utgångspunkt att inte öppna för att Liberalerna ansluter till ett i övrigt konservativt block bestående av M, KD och SD. Jag är ingen högermänniska och bestämt emot att Liberalerna ingår i samma regering eller formella regeringsunderlag (typ januariöverenskommelsen) som Sverigedemokraterna. Nyamko Sabunis och Jimmy Åkesson signaturer ska inte finnas under samma regeringsdokument. Jag ser dock inte att majoritetsskrivelsen öppnar för just detta.
Ytterligare en skillnad mellan PS – majoriteten och reservationen är att majoriteten är mer förbehållslös. Det är uppenbart att reservanterna vill surra partiledaren hårdare vid masten. Men partiledarposten är ett förtroendeuppdrag som kräver handlingsutrymme för att kunna utövas effektivt. Det är orimligt att omgärda en partiledare och en partiledning med ett signalsystem fullt med röda linjer och gröna ljus. Syftet med partirådsbeslutet måste vara att väljarna ska få besked inför valet inte att partiledaren ska förses med handbojor och fotboja efter valet. Här bör man läsa det som Gulan Avci la fram som ett eget förslag på partistyrelsen (det röstades bort men fick också stöd av Lina Nordqvist): ”Ännu återstår knappt ett och ett halvt år till valet. Det är en tid då det politiska landskapet kan komma att skifta och inget parti kan på förhand veta hur valresultatet kommer att se ut. Därför är det viktigt att inte på förhand spekulera i eventuella regeringsbildningar.”
Sammanfattningsvis är min uppfattning att det bör göras ett omtag inför partirådet. Det har glunkats om försök till kompromisskrivningar eller en tredjeståndpunkt. Jag tycker det borde vara möjligt med utgångspunkten att det är väljarna som ska få besked, inte att göra utrymmet för partiledare och partiledning så trångt som möjligt. Det bör också var huvudsakligen positiva budskap, alltså mer handla om vad Liberalerna vill göra och hur man avser att agera än vad man inte vill göra. Det bör också formuleras med insikten att vi alla agerar i ett föränderligt politiskt landskap.
Vi har två trender med oss från föregående månad, Moderaternas uppåtgående och Kristdemokraternas nedåtgående. M:s starka trend har nu hållit i sig i 14 månader och i februari är ökningen 0,9 procentenheter. Kristdemokraternas har möjligen bromsats upp, man noterar 5 procent precis som föregående månad.
Väljaropinionen i mars 2021
M
L
C
KD
S
V
MP
SD
feb 21
23,3
2,9
8,7
5,0
26,7
9,9
3,8
18,6
jan 21
22,4
2,8
8,4
5,0
26,8
9,9
4,1
19,0
+0,9
+0,1
+0,3
0,0
-0,1
0,0
-0,3
-0,4
valet 18
19,8
5,5
8,6
6,3
28,3
8,0
4,4
17,5
Liberalerna och Miljöpartiet är under spärren. Centern får 8,7 procent, vilket är i nivå med taket i det platta trendintervallet, en högre siffra nästa månad skulle markera för en stigande trend. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet noterar i princip oförändrade siffror. Sverigedemokraterna har med 18,6 procent backat med 2 procentenheter sedan november.
Det konservativa blocket (M/KD/SD) är fortfarande klart större än januaripartierna. Det blir särskilt tydligt om vi beaktar att L och MP bägge ligger under spärren. I den andra kampen mellan konstellationer, Alliansen mot de Rödgröna, så kryper Alliansen närmare. Gapet är nu endast 0,6 procentenheter till de Rödgrönas fördel. En del kanske ser den jämförelsen som ganska ointressant, men om Alliansen passerar och blir större än det rödgröna blocket så kan det mycket väl påverka den politiska dynamiken och framtidsspekulationerna.
Analys
Omräknat i mandat så skulle den nuvarande opinionen ge det konservativa blocket egen majoritet i Riksdagen. En sådan situation skulle, som jag påpekat i tidigare krönikor, sannolikt leda till att Sverigedemokraterna tar plats i regeringen vid sidan av moderater och kristdemokrater. Men om ”kamrat fyraprocent” räddar MP kvar i riksdagen så förändras bilden helt. Det krävs endast att någon tiondels procentenhet av vardera Socialdemokraternas och Vänsterpartiets väljare stödröstar på MP för att den politiska kartan ska få ett helt annorlunda utseende. I så fall blir det Centern som sitter med nyckeln som vågmästare i mitten. Kommer man då att välja ett block som är beroende av Vänsterpartiet eller ett som är beroende av Sverigedemokraterna? Troligen kommer Annie Lööf i första hand att försöka bli kungamakare i mittfältet och försöka sy ihop något med M och S. Det kan till och med sluta med henne själv som statsminister för en ren centerregering. Men i så fall först efter flera talmansrundor och konvulsioner i Riksdagen.
Utsikterna för en konservativ majoritet finns dock. Men SD:s ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt höll för någon vecka sedan på att ställa till det när han krävde inflytande över hela statsbudgeten för att släppa fram en M – ledd regering. Hade man stått fast vid detta så hade det blivit många besvärliga frågor för Ulf Kristersson att hantera. Men Jimmie Åkesson gick ut med en mild korrigering på Facebook och slog fast att SD inte ställer ultimativa krav utan fram till valet ska man vara en konstruktiv kraft för att byta ut den S – leda regeringen. Det ska nog läsas precis som det är skrivet och orden ”fram till valet” är nyckelformuleringen. Efter valet kommer SD med all sannolikhet att låta mer som Sjöstedt än Åkesson. Fram till valet försöker man undvika att ställa till det för Kristersson. Med en konservativ majoritet i Riksdagen blir det helt andra förutsättningar för Åkesson att använda maktspråk gentemot Kristersson.
SD har svårt att hitta några andra frågor än migrationspolitiken. Nu när vi ser en allt bredare politisk uppslutning kring en restriktivare migrationspolitik, så känner SD behov av att distansera sig och förflytta sig en bit ytterligare ut på ytterkanten. I en tweet häromdagen krävde Åkesson totalstopp för all asyl- och anhöriginvandring inklusive kvotflyktingar. I en debatt med Nyamko Sabuni i Agenda preciserade han – ingen asylinvandring utan ett nettominus i invandringsstatistiken. Det skulle innebära att Sverige blir ett land som bryter mot internationella konventioner och dessutom placerar oss i en extremposition inom EU. Det var den typen av krav som fick Danmarks tidigare statsminister Lars Løkke Rasmussen att tröttna på ytterkantspartier och prata om samling i mitten. Det är krav som säkert också ligger på fel sida en blivande statsminister Ulf Kristerssons röda linjer. Därför blir det på just den här punkten inget maktspråk från Åkesson efter valet, inget ultimativt krav. Huvudsaken är strategisk, att det inför valet ger Jimmie Åkesson en migrationspolitisk position som han är ensam om.
Liberalerna då? I debatten med Åkesson i Agenda så satte Nyamko Sabuni ner foten i en av partiets interna stridsfrågor. Hon sa att partiet inte kommer att bygga några järnridåer i Riksdagen. Det var ett nödvändigt första steg för att få ihop partiets strategi. Därmed bör punkt vara satt för diskussionen om hur man ska förhålla sig till SD. Den partiföreträdare som hädanefter pressar partiledaren på den här punkten tar på sig ett stort ansvar. Fokus bör ligga på att kritisera SD:s politik och värderingar – inte när, hur och om vad som Liberaler får prata med Sverigedemokrater om. Debatten med Åkesson visade med all önskvärd tydlighet att Sverigedemokraterna är och förblir en ideologisk huvudmotståndare för Liberalerna.
Liberalerna i Sverige brottas med positioneringen och en strategi där man blir relevanta för väljarna. Detsamma gäller för syskonpartierna i Danmark och Norge. Det är ett historiskt krisläge för alla de fyra liberala partier som har sina rötter i demokratins genombrott runt förrförra sekelskiftet.
I Danmark har Venstre kollapsat. Sedan valet har stödet halverats från drygt 23 till 12 procent (feb 21). I valet 2019 kunde den då sittande statsministern Lars Løkke Rasmussen inkassera en klar framgång med en ökning från valet 2015 med hela 4 procentenheter. Trots detta tvingades han att avgå eftersom stödet i Folketinget var större för Socialdemokraternas Mette Fredriksson, som efter ett skickligt politiskt spel kunde ta över med en ren socialdemokratisk minoritetsregering. Därefter tvingades Lars Løkke också bort från partiledarposten efter ett internt fulspel, skildrat i hans läsvärda memoar ”Om de fleste og det meste”.
Lars Løkke har väl blivit mest känd (och föraktad) i Sverige för sitt samarbete med Dansk Folkparti, vars stöd han var beroende av för att regera under förra mandatperioden. Det är djupt orättvist. Han har framförallt varit en folklig realpolitiker med liberal kompass som fått och vill få saker och ting gjorda. Och Lars Løkke hade tröttnat på att förhandla med flygelpartier. Mitt under valrörelsen kom en intervjubok med honom där han ville lägga en större tyngdpunkt på det breda politiska mittfältet. Kort sagt, han öppnade för en regeringssamverkan med Socialdemokraterna.
Så blev det nu inte. Trots framgången i valet tvingades han lämna partiledarposten och ersattes av Jakob Ellemann-Jensen. Den politiska kursen var tillbaka på ruta ett med en fast förankring i det blåa borgerliga blocket. Men Venstre tappade sin ledande roll. Istället har De Konservative har ryckt fram som det ledande oppositionspartiet. Ellemann-Jensen är ett frågetecken för många danskar. Det har inte heller varit lätt att komma ut med några framtidsvisioner under Corona. Det mediala fokuset ligger i stort sett helt på personer som lämnat partiet. Förre vice ordföranden Inger Støjberg är en av dem. Hon står också inför riksrätt för ett beslut hon fattade som utlännings- och integrationsminister. Men framförallt är det Lars Løkke som nu uppträder som vilde i Folketinget och som är i full färd med att starta ett nytt parti i det politiska mittfältet. Han arbetar metodiskt och det finns goda förutsättningar för att han ska lyckas med sitt projekt.
Det andra liberala partiet Radikale Venstre har på senare år varit fast förankrat i det röda blocket och satt också i den socialdemokratiskt ledda regeringen mellan 2011 och 2015. I februari ligger man på cirka 6 procent i opinionsmätningarna, vilket är en tillbakagång från valets 8,6 procent. Radikale har omhuldat positionen som kungamakare mellan Venstre och Socialdemokraterna, vilket gett dem en oproportionerligt stort inflytande i dansk politik. Samtidigt har man varit idépolitiskt drivet med ideologiskt engagerade medlemmar. Att framgångsrikt kunna balansera det parlamentariska maktspelet med det egna ideologiska engagemanget har varit något av de Radikales signum. Som kungamakare har man nu hamnat offside. Stödparti utanför regeringen var inte den roll man eftersträvade. Kanske är man på väg att hamna offside även i idépolitiken. En av dansk politiks på sistone många avhoppare Jens Rohde betecknade sitt tidigare parti som klimataktivistiskt och hyperfeministiskt. Man har till råga på allt haft en egen meeto-affär som tvingade bort partiledaren Morten Østergaard. Dessutom står partiet för en annan invandringspolitik än vad som nu håller på att bli mainstream i dansk politik
Den långa diskussionen i Liberalerna, om vilket av syskonpartiernas strategi som vore mest relevant i Sverige, Venstres eller Radikale Venstres, har nog inte så mycket nytt bränsle att hämta i dagens danska utveckling. Bägge partierna är i svårigheter och bägge har förlorat sina strategiska positioner. Mest intressant blir det nog att följa Lars Løkke Rasmussens vidare öden och äventyr.
I Norge är det Stortingsval den 13 september i år. Erna Sohlberg från Høyre har varit statsminister i två mandatperioder, sedan 2013. Venstre gick in i regeringen 2018 efter att dessförinnan varit stödparti till regeringen i Stortinget. Men nu är stora omvälvningar på gång i norsk politik och det ser inte ut som om regeringen Sohlberg kan sitta kvar efter valet.
Det är inte bara regeringen som Venstre ser ut att behöva lämna. Med det opinionsstöd man har idag, så ramlar man med största sannolikhet också ur Stortinget.
Guri Melby är partiledare i Venstre sedan Trine Skei Grande avgick i höstas. I regeringen är hon kunskaps- och integreringsminister. Venstre har satsat hårt på en grön profil och drivit på om klimatpolitiken både i Stortinget och i Regeringen. Det har också blivit flera framgångar. I sitt tal efter att ha blivit vald lägger också Melby en stark tyngdpunkt på klimatet. Det är uppenbart att man taktiskt inför valet lägger stor vikt vid klimatpolitiken och lägger upp för en konfrontation med främst Fremskrittspartiet och Senterpartiet. Det andra området hon lyfter fram i talet är kunskap och skola, Fast mest omtalat på senare tid är att Venstre fått igenom ett regeringsförslag om liberalisering av narkotikapolitiken där mindre innehav för personligt bruk inte längre ska vara straffbart – en reform som man enligt hemsidan kämpat för att få igenom i mer än 20 år. Reformen har dock ännu inte gått igenom i Stortinget.
Med detta får Venstre en förhållandevis stark profil i norsk politik, men något fattas för att attrahera väljarna. Man har fått en hård konkurrent om de gröna väljarna och för första gången i ett val ser nu de gröna MDG ut att bli större än Venstre. Narkotikapolitiken är knappast heller någon valvinnare. Tvärtom ser det ut att stärka en av motståndarna Senterpartiet, som redan rider på en stark framgångsvåg. Politiskt korrekta Venstre har svårt att göra sig gällande när det nu finns ett ännu grönare alternativ å ena sidan och å den andra ett mer folkligt (för att inte säga populistiskt) Senterparti som hävdar vanligt folks rätt att köra på diesel och äta kött.
Den problematiska utvecklingen för de liberala partierna i både Danmark och Norge sammanfaller med de högerpopulistiska partiernas kräftgång. Både Dansk Folkparti och Fremskrittspartiet i Norge har gått kraftigt tillbaka och bägge är på väg att förlora sina tidigare så inflytelserika positioner. Både liberalism och högerpopulism på tillbakagång samtidigt alltså. Vad är det som kommer istället? Vad är det som växer? Jag kommer att ta mig an de här frågeställningarna i kommande bloggar.
Många inom Liberalerna hävdar att partiet står inför ett vägval och att man måste ta ett beslut om att lämna januariavtalet ”nu”. Några av dessa menar verkligen ”nu” i meningen att så snart som möjligt bryta upp från det pågående samarbetet.
Min bestämda uppfattning är att partiorganisationen inte bör mobiliseras ”nu” för att göra ett sådant vägval, vare sig genom medlemsomröstning eller andra processer. Det finns inget vägval att göra ”nu” när det gäller januariavtalet. Den vägen är vald. Nyamko Sabuni har hela tiden varit tydlig med att Liberalerna stannar i samarbetet så länge som parterna lever upp till sina åtaganden, inför att hon valdes och efteråt. På den vägen är det och den linjen har också bekräftats på landsmöten och i flera andra sammanhang.
Å andra sidan ligger det helt inom ramen för partiledarens mandat att markera och agera när andra parter agerar i strid mot avtalet. Det var fullt rimligt att göra det i LAS-frågan och som jag skrev i min förra blogg (se nedan) är det också rimligt och proportionerligt att nu markera mot Socialdemokraterna i migrationsfrågan. Nu vet jag inte hur väl förankrat det sistnämnda var i beslutande organ som partiledning och riksdagsgrupp, men som partiledare måste man kunna lyssna, ta råd och förankra. Å andra sidan kan man inte låta sig bli handlingsförlamad av interna låsningar. Patiledaren är ytterst ansvarig inför landsmötet och endast inför detta.
Januariavtalet är ett tydligt ”barn av sin tid”, en konstruktion för att Sverige skulle få en fungerande regering efter valet 2018. Avtalet är också just för en tid. Det finns ingen fortsättning för avtalet. Det handlar om innevarande mandatperiod – inget annat. Det finns inte ens en antydan i avtalet om någon förlängning. Tvärtom är hållbarheten i avtalet mycket försiktigt formulerad: ”Samarbetet gäller budgetår för budgetår, så länge som parterna är överens om dess fortsättning, med inriktningen att samarbetet ska löpa hela mandatperioden”. När vi går in i valrörelsen så innebär avtalet inga som helst bindningar för framtiden. Partierna har heller inga som helst förpliktelser om hur man ska agera i förhållande till varandra i valrörelsen och efter valet. Liberalerna kan förorda precis vilken statsminister man vill och precis vilken politik man vill.
Man kan ha synpunkten att Liberalerna under processen med att vaska fram en statsminister borde ha agerat annorlunda. Jag själv ansåg att Ulf Kristerssons i spetsen för en Alliansregering borde ha fått chansen, att stödet för en sådan lösning borde ha prövats av riksdagen. Det hade krävt att inte bara Liberalerna, utan även Centerpartiet förordat en sådan lösning och sedan att SD i riksdagsomröstningen lagt ner sina röster utan motkrav. Kanske inte helt realistiskt. Men Liberalerna borde ha drivit det alternativet till sin spets. Nu blev det inte så, den dåvarande partiledningen och partirådet beslutade annorlunda.
Sedan blev andra serven också fel, när man valde modell för samarbetet med S, MP och C, att då inte gå fullt in och ta plats i regeringen. Dubbelfelet fullbordades, Liberalerna fick den svåraste av alla politiska positioner, att vara regering och opposition samtidigt. Det var det arvet som Nyamko Sabuni tog över, men med den uttryckliga utfästelsen att stanna i avtalet så länge som de andra partierna levde upp till det.
Nu har vi det här avtalet och det gäller att gilla läget. Det är ett bra avtal och det innebär att flera liberala reformer kan genomföras. Det kommer ibland kritik, främst från höger, att avtalet har brister, att det är ett hopkok, en pytt i panna av de ingående partiernas favoriter. Det skulle saknas en genomtänkt holistisk syn på samhällsutvecklingen, saknas en gemensam vision och därmed en röd tråd för reformagendan.
Jo, det ligger en del i detta. De fluffiga formuleringarna saknas, dokumentet är krasst sakligt och visst finns det reformer som inte riktigt går in under en liberal kontext. Men ta till exempel punkterna om skatter, arbetsmarknad och företagande. Det skulle vara fullt möjligt att skriva en ideologisk visionär kappa kring dessa. Den skulle bli mycket liberal med flera liberala värdeord. Den liberala karaktären på överenskommelsen skulle bli ännu tydligare, säkert helt omöjlig för Socialdemokraterna att acceptera. Samtidigt kan man konstatera att flera av de här liberala reformerna var helt omöjliga för Liberalerna och Centerpartiet att få igenom under de åtta Alliansåren. Moderaterna blockerade trots alla fina skrivningar om Alliansens gemensamma värdegrund. Nej, januariöverenskommelsen är ett realpolitiskt dokument för ett realpolitiskt samarbete. De liberala framgångarna, den liberala reformagendan, den ideologiska grunden och färdriktningen är något som Liberalerna och särskilt dess partiledare borde bli bättre på att lyfta fram.
Det skulle vara en stor liberal förlust om januarisamarbetet bryter ihop och flera reformer därigenom inte kommer att genomföras. Det skulle vara svårt att förklara för väljarna om Liberalerna lämnar bara för att det vägvalet har röstats fram inom partiet.
Men inriktningen att inte spräcka avtalet får inte innebära en rädsla för att spräcka det. Liberalerna är ett litet parti i ett utsatt opinionsläge. Det finns inget utrymme att lägga sig. De flesta punkterna i januariavtalet är detaljerade. Kompromisserna är redan gjorda. Det finns inget utrymme att kompromissa med utgångspunkt från den kompromiss som redan ligger. Där det finns tolkningsutrymme, som i migrationsfrågan, gäller det att vara tydlig med var gränsen går, precis som Nyamko Sabuni varit.
Stefan Löfvens hot om nyval är något som Liberalerna borde gilla. Visst, han har väl fog för att vissa i partiet blir nervösa på grund av det utsatta opinionsläget. Men tvärtom bör man se detta som en möjlighet. Om januariavtalet faller på en spricka mellan Stefan Löfven och Nyamko Sabuni, så sätter det henne och Liberalerna i centrum för valet på ett helt annat sätt än vad som kommer att gälla under nästa ordinarie val. Nu tror jag hot om nyval mest är som ”tomma tunnor som skramlar”, det hinner rinna mycket vatten under broarna innan vi kommer dit. Men rädsla, nervositet och intern splittring är det bästa förhandlingskortet som man kan ge motståndarna.
Sammanfattningsvis: Januariavtalet är för nu. Det är huvudsakligen liberal politik. Gör det bästa av det. Samtidigt är framtiden fri. Här bör partiorganisationen komma in. Här är det öppet för vägval. Partiets framtida strategi måste bli tydlig, ju förr desto bättre.
