Folkpartiet håller på att rivas upp med rötterna. En utveckling som pågått under några år och som nu fullföljs av ett nytt ledarskap i Liberalerna. En ledning som inledningsvis gav hopp och varumärkte sig som Folkpartiet Classic. En ledning som nu skyller på att det finns för många mossiga gamla politiker kvar i partiet (Pourmokhtari DN 251119). Jag för min del tror att ”ungdomarna” i ledningen bör tänka efter en vända till.
Alla som förvånas och förtvivlas över Liberalernas historiskt låga opinionssiffror bör betänka den turbulens som under flera år nu skakat om alltifrån partiets politik till strategi och positionering. Det handlar inte endast om vägvalet utan också om politiken. Det är en vindkantring som blåst bort väljare, sympatisörer och medlemmar. Den har lämnat kvar ett kargt partiland med diffus identitet som nu har svårt att attrahera någon överhuvudtaget. Vi är långt ifrån Folkpartiet och det nya är inte Folkpartiet Classic.
En del av de som känner mig och har följt mig genom åren, viftar säkert bort detta med att jag alltid har varit kritisk till den politiska ledningen – oavsett vad den gjort, tyckt och tänkt. Det stämmer i mångt och mycket, även tidigare men särskilt sedan Jan Björklunds tid. I en del fall har också historien gett mig rätt, partiet har reviderat tidigare politik och positioneringar. Men i de fallen känns det nu som jag stått i vägen och blivit knockad av den pendel som i svenska politik (och särskilt Liberalerna) så ofta slår ut från den ena ytterligheten till den andra. Istället för att stanna på den position som är min, har den fortsatt och försatt mig i ny opposition. Där jag har försökt moderera och nyansera har partiet tagit i från tårna och förändrats i grunden. Till detta kan vi lägga alla de frågor där jag står kvar i pendelns folkpartistiska utgångsläge men ser Liberalerna försvinna bort i något nytt främmande.
Den genomgång som följer nedan gör jag för att visa och förklara varför min personliga värdegrund alltmer skiljer sig från partiet Liberalernas. Men den visar också varför så många genuina folkpartister idag lämnat och lämnar partiet och varför potentiella nya väljare inte vet och förstår vad det är för ett parti de betraktar. Idag känns det som någon stulet Folkpartiet ifrån mig, att stöldgodset förskingrats och att det nya som ersatt inte attraherar någon.
Invandringspolitiken (migration och integration). Jag har två gånger varit statssekretare med ansvar för hela eller delar av invandringspolitiken. I Bildt-regeringen 1991-94 och i Alliansregeringen 2006-10. Det var inga uppdrag som jag fick för att jag hade representativa folkpartiåsikter i frågorna. Snarare tvärtom. Det fanns insikter långt upp i partiledningen att Folkpartiets då väldigt idealistiska invandringspolitik inte riktigt höll i regeringsställning. Man ville ha en realist och inte en idealist på posten. Jag stödde dem som i början på 2000-talet ville göra upp med ”snällismen” i partiet. Jag förespråkade en restriktivare asylpolitik och en mer kravställande integrationspolitik.
Men med Tidöregeringen har svensk invandringspolitik blivit både enfaldig och direkt ogin, präglad av ett illiberalt, etnonationalistiskt perspektiv som är mig fullständigt främmande. Med piska och morot ska så många som möjligt ”inte riktiga svenskar” ut ur landet. Hur väl integrerade de än är, om de försörjer sig själva, har jobb, föräldrar eller barn i landet spelar ingen roll. Den Sverigedemokratiska reformagendan effektueras i små steg, ibland med till synes liberalt motstånd. Men riktningen är tydlig. Ribban sänks för att förlora sitt uppehållstillstånd. Ribban höjs för att etablera sig här. För SD kan och kommer Sverige alltid att kunna göras lite svenskare. Liberalerna har blivit möjliggörare för den utvecklingen.
Sverigedemokraterna Förhållningssättet till SD har varit en plåga för partiet i mer än ett decennium. SD var från början rasistiskt och starkt nationalistiskt. Efterhand har de värsta avarterna sorterats ut och vassa kanter slipats av. Men det är ingen tvekan om att SD är del av den mäktiga våg av nationalism och separatism som på senare år växt sig allt starkare och blivit en global kraft. En kraft som ibland själva kallar sig illiberalt och ofta pekar ut liberalism, som sin huvudfiende.
Min inställning har alltid varit att ett sådant parti agiterar och debatterar man mot, visar väljarna avarterna och skillnaderna. Man kontrasterar liberalismen mot illiberalismen. Samtidigt respekterar man som liberal väljarna och parlamentarismen. Det är rimligt att se till hela det parlamentariska underlaget i kommuner, regioner och riksdag när sakfrågor ska avgöras. Men jag satte också upp en tydlig gräns. När jag slutade som stabschef till partiledaren skrev jag till exempel på Facebook: Jag kan inte se L som ett liberalt alibi i ett övrigt socialkonservativt/nationalistiskt block (M, KD och SD) som styr Sverige, vare sig som aktivt medverkande regeringspartner eller som stödparti.
Med denna inställning har jag konsekvent hamnat i opposition till partiledningen. Men det är inte jag som förflyttat mig. Pendeln har slagit till även här. Inför valet 2010 tyckte jag det var viktigt att ta debatten med SD. Men istället styrde Reinfeldts och Björklunds ignoreringsstrategi – man skulle inte ge SD någon som helst uppmärksamhet. De skulle tystas ihjäl. Efter valet 2014 – innan januariavtalet, tyckte jag det var rimligt att L först prövade stödet för Ulf Kristersson som statsminister för en Alliansregering även om detta krävde att SD åtminstone la ner sina röster. Jag tyckte också hela tiden att det var rimligt att göra upp med SD i sakfrågor när det krävdes för och fanns en möjlighet att få igenom liberal politik. Men där var min gräns. SD var och är en liberalismens huvudmotståndare.
Jag såg inget Tidöavtal framför mig. Där regeringssamarbetet formaliserades över hela linjen, där SD släpptes in i Regeringskansliets beredningsprocesser och framförallt inte en paragraf som innebar att regeringsunderlagets partier skulle undvika att kritisera varandra. En artighetsklausul som gör att L inte heller nu ska ta debatten med SD. Tidigare skulle vi inte debattera med varandra för att vi var för mycket ovänner, nu ska vi inte debattera för att vi är vänner. Nu ska vi också ha ett nytt Tidöavtal efter valet 2026 – nej tack.
Valfriheten I hela debatten på 1980- och 90-talet om valfriheten och privata alternativ inom skola, vård och omsorg, så var det Folkpartiet som drev på och gick spetsen för en förändring. Vi såg en trött offentlig sektor, köer och en överhet som pekade ut var, när och hur för varje enskild individ. Vi såg en sektor där mer entreprenörskap och dynamik behövdes. Framförallt behövde vi myndigförklara medborgarna att själva kunna göra viktiga val.
Nu ska ärligt sägas att mycket av valfrihetsreformerna inte riktigt blev som vi som var med då, tänkt oss. Vi underskattade stordriftsfördelarna. Vi såg inte skolkoncerner och internationella vårdbjässar framför oss där ursprungligen framgångsrika entreprenörer kunde ”casha in” i processen inte sällan med hjälp av riskkapitalbolag som mellanstation. Både den kvasimarknad som pengsystemet utgör och lagen om offentlig upphandling har visat sig ha svagheter och i vissa fall fungerat dåligt.
Jag har själv varit kritisk. Politikerna borde kunnat agera mer och tidigare. Inte minst när riskkapitalisterna härjade som värst. Vinstuttag och försäljningssummor borde ha reglerats. Något borde ha gjorts åt betygssystemet. Kvalitetskrav borde ha ställts tidigare och följts upp bättre. Framförallt har jag försökt arbeta för att idéburna och icke vinstutdelande aktörer ska ges företräde och fördelar.
Men privata aktörer kan inte skyllas för den svenska skolans dåliga resultat. Många har istället bidragit med nytänkande och kvalitét. Ordning och reda. Skolkoncernerna har stabiliserats. Framförallt har de gett barn och föräldrar alternativ. Möjligheten att välja krävs för möjligheten att välja bort. Valfrihetssystemen har fortfarande stor potential – de bör utvecklas inte avvecklas. Att förbjuda aktiebolag och vinstutdelning är ett alexanderhugg där pendeln tillåts gå allt för långt.
Skattepolitiken En av Folkpartiets stora signaturreformer har varit den som kom att kallas århundradets skattereform som Riksdagen tog beslut om 1990. Reformen hade förhandlats fram av den dåvarande socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt och Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg (då i opposition). Syftet var framförallt att göra skattesystemet enklare och mer lättöverskådligt samt att sänka marginalskatterna på inkomst. De bärande principerna var neutralitet och likformighet bland annat en enhetlig moms.
Sedan dess har det plottrats och plottrats, återigen är vi nästan där vi började. Om man läser en av Sveriges ledande nationalekonomer Lars Calmfors vore en ny stor skattereform utifrån samma principer som då i hög grad önskvärd. Istället plottrar den nuvarande regeringen vidare med en populistisk förändring som sänkt matmoms. Här står jag kvar vid pendelns utgångspunkt. Liberalerna lämnar den med buller och bång. Jag kan förstå om man tvingas ge sig när alla andra partier är populistiska. Men av motstånd och principfasthet syntes intet. Istället gick man ut på Facebook och slog sig för bröstet ”Nu halverar Liberalerna skatten på mat”. Ytterligare en del av Folkpartiet gick i graven.
Det ideella engagemanget. För mig har ”folkpartisten” som typologi och de folkpartister jag mött i verkliga livet haft ett engagemang som varit bredare än partipolitiken. Något som också präglat såväl partiets främsta företrädare som dess politik. Det har handlat om internationell solidaritet, folkbildning och kultur, naturskydd och miljö, frivilligt socialt arbete, föreningsliv i allt från scouterna till fotbollsklubben, kvinnors och tjejers rätt, en human kriminalvård med fokus på rehabilitering, frikyrkor o.s.v. En stor del av civilsamhället var medlemmar i och sympatisörer till Folkpartiet. Det avspeglades också i partiets biståndspolitik, miljöpolitik, syn på fackföreningar m.m.
Idag drivs rödpennan varm över de här anslagen i statsbudgeten. Visst, tiderna förändras, saker måste omprövas, anslag omfördelas när vi har krig i närområdet. Men det sker till synes utan analys eller liberalt engagemang i förändringsprocessen. De företrädare vi har idag duckar, tar sällan debatten, går till och med ibland i spetsen. Civilsamhället, ideellt engagemang och internationell solidaritet är inte längre prioriterade politikområden. Mats Person kunde som utbildningsminister skära i folkbildningen utan någon intern föregående debatt. Målen för och inriktningen på biståndspolitiken förändras av moderater och sverigedemokrater, medan liberaler sitter stilla i båten. Naturvården har tagit stryk under en ansvarig liberal minister med bland annat minskade anslag till våra nationalparker som följd.
Miljöpolitiken och arbetsmarknadspolitiken. Två områden som var högt prioriterade i Folkpartiet. Här handlar pendeln kanske inte mest om sakpolitiken, utan om bristen på sakpolitik. I skolpolitikens skugga har dessa förr för Folkpartiet så viktiga politikområden legat för fäfot.
När Liberalerna fick ansvaret för just dessa områden i den nuvarande regeringen, så gjorde jag först tummen upp. Sedan insåg jag att dessa områden vare sig var instrumentella eller prioriterade i Tidösamarbetet. Det var heller inga områden som ministrarna Johan Pehrson och Romina Pourmokhtari tidigare ägnat så mycket tid åt, utan satt inne med högst rudimentära kunskaper i. Vad värre var, de fick inte heller med sig något partiprogram med genomförbara reformer.
Till sist: Detta är inget avskedsbrev. Jag lämnar inte Liberalerna utan fortsätter att vara medlem. Även mossiga sådana kanske kan ha ett berättigande. Jag ser heller inget alternativ. Jag ser trots allt inget parti idag som har en ideologisk grund och riktning som passar mig. Jag uppmanar heller ingen annan att lämna. Ju fler likasinnade som lämnar, desto kraftigare blir slagsidan. Tidöavtalen har sin tid. Det kommer en annan med eller utan Liberalerna i Riksdagen. Trillar partiet ur Riksdagen så måste det reorganiseras och dressas för en come back. Sverige kan inte vara utan ett genuint liberalt alternativ
Christer Hallerby
Lämna ett svar