Jag har under ett långt professionellt liv analyserat och skrivit om svensk och internationell politik. Detta oavsett om arbetsgivaren varit Folkpartiet, näringslivet eller Regeringskansliet. Jag har gjort det som politiker, politisk tjänsteman, omvärldsanalytiker eller konsult inom management och strategisk kommunikation. Det har blivit otaliga beslutsunderlag i form av PM, utredningar och rapporter men också en och annan debattartikel. Bloggen är ett sätt för mig att fortsätta skriva, att följa och påverka Liberalernas utveckling samt lägga mitt liberala perspektiv på olika samhällsfrågor.

Det hela började i Folkpartiets Ungdomsförbund, först vid sidan av studierna sedan på heltid på förbundsexpeditionen i Stockholm under fem år, de två sista 1977 – 1979 som förbundsordförande. Jag fortsatte därför direkt till Regeringskansliet och statsrådsberedningen med uppgift att skriva och ta fram tal och talunderlag till statsministern som då var folkpartisten Ola Ullsten. Sedan blev det folkpartiets huvudbyrå som politisk sekreterarar, internationell sekreterare och biträdande partisekreterare. Jag jobbade på den tiden mycket med miljö- och energifrågor och mellan uppdragen på partiet hann jag med ytterligare en vända i Regeringskansliet, som sakkunnig hos energiministern som då var Ingemar Eliasson.

Men efter valet 1988 fick jag nog av politiken. Jag tycke det var en hemsk valrörelse. Efter Westerbergeffekten 1985 hamnade Folkpartiet i fokus och det socialdemokratiska valmaskineriet inriktades 1988 på en kross av Folkpartiet. Partisekreteraren Sten Anderssons (S) ständiga attacker på Bengt Westerbergs ”felprogrammerade hjärna” kan tyckas harmlösa i dagens mycket tuffare debattklimat. Jag tog dock illa vid mig och dessutom tyckte jag att vi gjort ett antal strategiska misstag som jag åtminstone varit lite medskyldig till. Det var dags att lämna.  

Jag sökte och fick jobb på Vattenfall som planeringschef i den då så mäktiga koncernstaben med särskilt ansvar för omvärldsanalys. Jag blev chef för en enhet på fem personer och vid sidan av detta också generalsekreterare för den svenska sektionen av World Energy Congress (WEC). Jag fick också ansvar för att starta ett kontor i Bryssel som blev viktigt inför Sveriges kommande EU-medlemskap. Det blev några intensiva år, inte minst de internationella sammanhangen, som också kraftigt fördjupade mina kunskaper om energi- och elmarknader.

Jag kom också senare i livet att jobba med energifrågor som konsult inte minst till elföretagens dåvarande branschorganisationer Kraftverksföreningen och Elforsk. Faktum är att jag totalt hann med rätt så omfattande engagemang i var och en av de som skulle bli Sveriges tre stora energikoncerner. Jag var före Vattenfallstiden styrelseledamot i Stockholms Energi, då ägt av Stockholms Stad men senare sålt till finska Fortum. Senare hade jag också flera konsultuppdrag i Sydkraft som köptes av det som så småningom blev E.ON.

Under alla år jag varit engagerad i energifrågorna så har jag också varit en stark förespråkare för kärnkraften. Det många glömt idag (eller förträngt) är att detta under en tid efter Tjernobyl också var kontroversiellt i Folkpartiet. Jag var då politisk sekreterare på huvudbyrån, skrev och gjorde många analyser om skillnaden mellan Tjernobyl och de svenska reaktorerna. Men förgäves, istället blev jag knuffad åt sidan under denna partiets svarta kolparantes.

Jag drogs tillbaka till politiken när jag 1992 blev tillfrågad av Birgit Friggebo om att bli hennes statssekreterare med ansvar för migration och integration. Många år senare (2006) återvände jag en andra gång till Regeringskansliet nu som statssekreterare i Integrations- och jämställdhetsdepartementet under Nyamko Sabuni. Jag fick inte mina uppdrag på migrations- och integrationsområdet för att jag hade för den tiden representativa folkpartiåsikter i frågorna. Utan snarare för att jag var mer restriktiv när det gällde migrationen och var lite kärvare och mer kravställande när det gällde integrationen. Det fanns insikter långt upp i partiledningen att Folkpartiets då väldigt idealistiska invandringspolitik inte riktigt höll i regeringsställning. Men jo även jag tyckte och tycker det är viktigt med humana asylregler och jo, även jag idealiserade det multikulturella samhället. Det kryper också fortfarande i kroppen på mig och adrenalinet rinner till när jag ställs inför inskränkt nationalism. Men det hindrar inte att man i regeringsställning måste vara realpolitiker och i opposition driva en linje som också håller för att genomföras.

Mellan statssekreteraruppdragen och efter har jag varit konsult med management- och strategisk kommunikation som huvudkompetens. Första konsultjobbet blev i SMG där när jag började Bo Ekman och Rikard Norman stod för ledarskapet. Båda komplicerade men samtidigt kreativa och kunniga personligheter. Det var en tid med både spännande och utvecklande uppdrag. Därefter var jag vice VD i först undersökningsföretaget TEMO och sedan i omvärldsanalysföretaget Docere. Efter det har jag jobbat med det egna företaget C2S AB som bas (C2S står för ”from Context to Strategy”).  

Förutom de perioder jag varit statssekreterare och en kort period under Jan Björklund då jag i protest lämnade partiet, har jag haft politiska uppdrag på kommunal och regional nivå. Jag har flyttat omkring en del så det har blivit uppdrag i flera kommuner, bland andra; Byggnadsnämnden i Linköping; Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Stockholm; Regionplanenämnden i Stockholms Läns Landsting, Kultur- och fritidsnämnden i Simrishamn (ordförande), Miljö- och stadsbyggnadsnämnden i Lidingö. Jag har också haft otaliga uppdrag i partiorganisationen, i arbetsgrupper och utredningar centralt men också i lokala styrelser. Ett kort tag hoppade jag också in som stabschef för Liberalerna när Nyamko Sabuni blivit partiledare.

Nu har jag ett politiskt uppdrag kvar, som ledamot i styrelsen för Liberalerna i Simrishamn. Ett och annat konsultuppdrag blir det fortfarande. Men framförallt ägnar jag mig åt skrivande. Jag har startat flera ”bokprojekt” på en gång – vi får se om något av dem någon gång blir färdigt.

Jag bor på i Lidingö och på Skillinge i Simrishamns kommun på Österlen.