EU:s miljöbyrå (EEA) har nyligen uppdaterat sin klimatstatistik med uppgifter även för år 2024. Det är de siffror länderna redovisat själva i enlighet med det regelverk som fastställts av FN.
Det är uppenbart att Sverige är bäst i klassen. Vi är i princip bäst av alla länder hur man än räknar. Samtidigt så ökar våra utsläpp när nästan alla andra länder minskar sina. Man skulle i och för sig i kunna säga att vi har råd till det, har utrymme för det. Men vi har också åtaganden i internationella överenskommelser. Sviker vi dessa så förvandlas Sverige som i realiteten borde vara EU:s starkaste länk till den svagaste som kan stjälpa alltsamman. Skyldiga är svenska regeringar – tidigare och nuvarande – som varit dåliga på att försvara svenska intressen.
Sverige är det enda land som redovisar negativa utsläpp, vilket inte alls är negativt utan väldigt positivt. Det innebär att skog och mark på svenskt territorium nu suger upp och lagrar mer koldioxid än de klimatgaser som släpps ut av industri, transporter, kossor etc. Sverige är alltså enligt EU:s definition klimatneutralt och till och med bättre än så. Vill du läsa mer om detta (finns vissa reservationer), så finns beräkningarna utförligt redovisade i tidigare bloggar som du finner under rubriken ”Energi och klimat” på hemsidan https://bloggen.c2s.se/
Men även om vi inte alls räknar med den koldioxidsänka vi har i skog och mark utan endast fokuserar på utsläppen i sig, så står sig Sverige väldigt väl. I EU är det endast det lilla ö-riket Malta som släpper ut mindre klimatgaser räknat per capita än vad vi gör i Sverige.
EU redovisar sin klimatstatistik i tre sektorer. ETS, ESR och LULUCF. ETS är verksamheter som ingår i EU:s gemensamma handelssystem med utsläppsrätter, främst industri och energiproduktion. ESR är den icke handlande sektorn – främst inrikes transporter. LULUCF är skog och markanvändning.
Den första kolumnen i tabellen nedan visar nettoutsläppen när man räknar ihop ETS, ESR samt LULUCF. För de flesta länder är LULUCF en sänka, alltså något som drar ner de total utsläppen – men inte från alla. Länder som till exempel har lite skog och mycket jordbruk släpper ofta ut mer växthusgaser från jordbruket än som totalt binds i skog och mark. I den andra kolumnen, så är det utsläppen nedbrutna till per/capita, men det här gången är endast ETS och ESR medtagna. Detta för att visa att Sverige står sig mycket väl även om vi inte räknar in den stora sänkan som vi kan tillgodoräkna oss i LULUCF.
Det finns dock en siffra i den nu redovisade statistiken där Sverige inte alls är bäst i klassen – utan tvärtom är allra sämst. Jag gissar att det är den siffran som media och den politiska oppositionen kommer att rikta in sig på. Det handlar om förändringen under året. De flesta andra länder ”går åt rätt håll”, alltså minskar sin utsläpp – en del t.o.m. ganska mycket. Men här sticker Sverige verkligen ut. Vi gick åt fel håll under 2024, utsläppen ökade med hela 7 procent. Det är endast Turkiet (+5) och Slovenien (+4) som kommer ens i närheten.
Även internationellt och inom EU får Sverige kritik. Man kan verkligen säga att Sveriges regeringar genom åren, inklusive den sittande, har bundit ris åt egen rygg. Genom en tydlig ”vi ska gå före – politik” och långtgående åtaganden om utsläppsminskningar i EU:s överenskommelser har man drivit andra länder framför sig. Självklart muttras det – och mer än så – när Sverige nu sviker.
Här gäller inte objektiva fakta om vem som i realiteten är bäst (kanske t.o.m. överlägset bäst) utan vad man drivit i förhandlingar och vilka åtaganden man gjort. Den sittande regeringen är mist lika skyldig som de tidigare. Med klimat- och energiministrarna i spetsen drev man under Sveriges ordförandeskap igenom den senaste EU-överenskommelsen (fit for 55), med långgående åtaganden för Sverige och en del andra länder som gick i spetsen.
Jag har påpekat det förr och gör det igen – klimatförändringarna är verkliga och allvarliga. Sambanden mellan klimatförändringar och utsläpp är tydliga. EU representerar sina medlemsländer i FN:s klimatförhandlingar och svarar för de åtaganden som görs där. EU leder utvecklingen i världen, har hittills varit pådrivande och kritiskt för de resultat som trots allt uppnåtts. Sviktar EU, så kommer definitivt resten av världen (de som inte redan gör det) också att göra det.
Men EU är en koalition, ingen sådan är starkare än sin svagaste länk. Det är paradoxalt att det land som objektivt framstår som den absolut starkaste länken, nu ser ut att förvandlas till en av de svagare. Tidigare allt för aktivistiska ministrar har lett vägen dit.
Hur orimligt det än är så måste vi nu ta skeden i vacker hand och stå för våra åtaganden i EU. Det kan klaras med en klok och balanserad politik. Ett exempel: Den ursprungliga reduktionsplikten, som den en gång utformades av Miljöpartiet, var helt bort i fanders. Vi behövde inte en politik där bensin- och dieselpriserna gick genom taket och ut i rymden. Å andra sidan är det idag inte rimligt med Europas (förutom ett par östländer) lägsta bensin- och dieselpriser, väsentligt lägre än våra grannländers.
Inte minst dagens energikris visar på vikten av att få bort vårt fossilberoende. Det finns många skäl vid sidan av klimatet att driva en politik som fasar ut oljan. Det gigantiska omfördelning som på grund av oljan skett och sker av pengar och makt från det demokratiska väst till det autokratiska Mellersta Östern måste få ett slut. Det är bättre att subventionera elbilar än att öka på förmögenheten för shejker och emirer.
Folkpartiet gick en gång i spetsen för att fasa ut oljeberoendet i uppvärmning av bostäder och lokaler, vilket har varit helt avgörande för varför vi har så mycket lägre utsläpp än andra länder idag. Liberalerna borde gå i spetsen för att fasa ut oljan också från våra transporter, åtminstone måste man säkra att vi klarar av vårt EU-åtagande (ESR).
Christer Hallerby
2026-04-23
Lämna ett svar