Energi och klimat 2
Romina Pourmokhtari skulle göra helt rätt om hon plockar bort de befintliga svenska klimatmålen och istället helt inordnar Sverige i EU:s klimatpolitik. Den möjligheten finns i den nya klimathandlingsplan som regeringen snart ska lägga fram. Det gäller både huvudmålet för 2045 och det så kallade 2030-målet som främst avser vägtransporter. Det är bara förvirrande och komplicerande med två parallella i huvudsak överlappande målstrukturer. Det är en förändring som inte skulle försämra svensk klimatpolitik, utan tvärtom göra den tydligare för alla intresserade som vill sätta sig in i problematiken. Dessutom är Sveriges gällande huvudmål svårbegripligt, för att inte säga försåtligt formulerat.
Enligt det klimatpolitiska ramverk som riksdagen beslutade om 2017, så ska Sverige ska vara ett samhälle utan nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären senast 2045. Den rimliga tolkningen av detta är att växthusgaser som släpps ut i Sverige (bruttoutsläppen) inte ska vara större än de som tas upp och binds i bland annat skog och mark.
Men så är det inte. ”Netto” betyder i det här sammanhanget inte ”netto” utan något helt annat, Något som egentligen ligger ganska nära ”brutto”. Riksdagen valde, när man tog beslut om klimatmålen 2017, att inte räkna med den sänka som benämns som LULUCF (en förkortning för ”Land Use, Land-Use Change, and Forestry”). Förvirringen blir inte mindre av att man gjorde undantag för kommande förändringar i den sektorn.
Klimatmålet handlar alltså inte om att nå nettonoll 2045, som det står på Naturvårdsverkets hemsida. Utan om något som är betydligt lägre än nettonoll, där Sveriges utsläpp kraftigt understiger de växthusgaser som binds i skog och mark.
Frågetecknen blir inte färre när man jämför med andra länder och vad som gäller i internationella förhandlingar. Både när det gäller FN (Parisavtalet) och EU så räknas LULUCF med. Det gäller också för några andra länders klimatmål. När Finland har angett sitt mål till nettonoll utsläpp 2030 så har man räknat med sänkan från LULUCF. Det gäller också för EU, både tidigare och det nyligen fattade beslutet om Fit för 55.
Sammantaget innebär detta att det är en enda röra för den som till exempel vill jämföra Sveriges klimatmål med andra länders och med våra åtaganden i internationella sammanhang. Klimatpolitiken blir något för insiders, där det är näst intill omöjligt för gemene man att tränga igenom dimmorna. Jag har inte heller hittat några redovisade officiella beräkningar för när vi i Sverige når ”de facto nettonoll”, troligen för att det inte är ett mål i klimatpolitiken.
Sveriges utsläpp av växthusgaser var 2021 47,8 miljoner ton koldioxidekvivalenter, samtidigt var sänkan inom LULUCF -41,7 miljoner ton. Det innebär att Sveriges nettoutsläpp, som jag ser det uppgick till 6,1 miljoner ton, alltså motsvarande 12,7 procent av de totala utsläppen. Det är den minskningen som krävs för att komma ner till ”de facto nettonoll”. Det är absolut inget oöverstigligt beting att klara detta till 2030, något som dessutom måste göras för att nå upp till de åtaganden vi gjort i EU:s klimatpolitik. Hade vi haft samma mål som Finland så hade vi alltså nått måluppfyllelse 2030. Sverige kommer då att vara klimatneutralt.
Men det kommer inte att räcka, för även om vi gör som jag inledningsvis föreslog, avskaffar de svenska målen och helt inordnar oss i EU:s målstruktur, så måste vi förhålla oss till de åtaganden vi redan gjort inom EU. Och de är ganska tuffa. Man får intrycket av att de svenska förhandlarna varit ganska generösa med vad vi kan bidra med till EU:s helhet. Trots att vi redan bidragit med ganska mycket så måste Sverige bidra med betydligt mer än de flesta andra medlemsländer för att EU ska kunna nå sina mål. Även Tyskland och våra nordiska grannländer har tagit på sig tuffa beting.
Regeringens utredare John Hassler föreslår också i sitt underlag till klimathandlingsplanen att klimatmålen ska uppdateras och menar att ”dubbelkommando där svensk klimatpolitik både ska nå speciellt konstruerade svenska klimatmål och de europeiska blir krångligt och svårhanterligt”. Samtidigt konstaterar han att de åtagande vi gjort gentemot EU är bindande och något utrymme för ambitionsminskningar inte föreligger. Han konstaterar att de åtgärder som redan är beslutade inte räcker utan det krävs mycket mer av åtgärder i regeringens klimathandlingsplan som snart ska läggas fram. Han bidrar själv med 45 nya förslag till åtgärder.
Men när de specifikt svenska målen avskaffas och dimmorna skingras så måste Sveriges klimatminister Romina Pourmokhtari också kunna förklara för svenska folket, att trots att vi som enskild nation sannolikt når EU:s klimatmål i ”fit for 55” om klimatneutralitet redan 2030 (eller före), ska fortsätta kompensera genom negativa utsläpp för att andra länder inte nått lika långt. Det finns en del goda argument för detta (och jag ska återkomma till dem i inlägg längre fram), men själva diskussionen bör inte bluddras till med en försåtlig målformulering – bort med den.
Christer Hallerby
Lämna ett svar