Finns det en ”Peak Fossil Fuels” i sikte?

På morgonen den 11 december 1997 kunde ordföranden klubba den första internationella överenskommelsen om att begränsa utsläppen av växthusgaser. Kyotoprotokollet var enhälligt antaget.  Sedan dess har världens konsumtion av olja ökat med 32 procent, av kol med 71 procent och av naturgas med 82 procent – och världen fortsätter att konsumera mer och mer av den fossila energin.

Kyoto var den tredje internationella konferensen (COP 3) inom ramen för FN:s klimatpolitiska samarbete (UNFCCC). Nu är det snart dags för COP 29 i Azerbaijans huvudstad Baku. För ett år sedan i Dubai (COP 28) kom man för första gången överens om att världen skulle röra sig bort från beroendet av fossila bränslen (”transition away”). Det var ett beslut som satt långt inne och var svårsmält för de oljeexporterande länderna – inte minst för det Abu Dabiska ordförandeskapet. Det fanns också mer långtgående formuleringar under diskussion, som till exempel ”fasa ut”. Men där var det tvärstopp.

För några år sedan – strax efter sekelskiftet- hade vi en rätt så omfattande diskussion om ”Peak Oil”. Det handlade då mindre om möjligheterna att fasa ut oljan, mer om riskerna för att oljeflödet skulle börja sina och de påföljande konsekvenserna för prishöjningar och världens ekonomi. Det visade sig att alarmisterna hade fel, oljan har fortsatt och fortsätter att flöda. Under pandemin blev det små hack i kurvorna för oljan såväl som för kolet och gasen, som det framgår av diagrammet ovan, men nu ser vi ut att vara ”back on track” igen. OPEC:s prognos är att världens oljeförbrukning ökar med ytterligare 2 procent under 2024.

Jag kommer ihåg att jag under peak oil – debatten citerade Saudiarabiens tidigare oljeminister Shejk Yamani – ”stenåldern tog inte slut för att stenen tog slut, samma sak för oljeeran – den kommer inte att ta slut för att oljan tar slut”. Snarare kommer det att krävas en mycket aktiv och ingripande energipolitik för att ersätta det fossila med annan fossilfri energiproduktion.

Den internationella klimatpolitiken fick sitt stora genombrott i Paris 2015 (COP 21) genom antagandet av målet att hålla ökningen av den globala medeltemperaturen under två grader jämfört med förindustriell tid. Helst borde ökningen stanna vid 1,5 grader. Det skrevs vidare in i överenskommelsen att för att klara målet behöver utsläppen av växthusgaser nå nettonoll senast år 2050. Det vill säga summan av jordens totala utsläpp och upptag av växthusgaser ska vara sådant att halten i atmosfären inte längre ökar.

International Energy Agency (IEA) har beräknat en färdväg till det målet och kommit fram till att klimatutsläppen från fossila bränslen måste minska med mer än 25 procent redan till år 2030 jämfört med 2022 års nivå. Diagrammet nedan visar att vi snarare är ”off road” än ”on road”.

Frågan är då om det finns en ”Peak Fossil Fuels” i sikte. Här är trots allt IEA ganska optimistiska och menar att det med de politiska beslut som redan är fattade kan ske för alla tre energislagen redan under innevarande decennium. Jag är dock tveksam. Vi är fortfarande i en uppåtgående trend trots pågående krig annat elände. Konjunkturen är knappast på topp. Energipriserna är långt ifrån rekordhöga trots rekordefterfrågan. Efterfrågan på elbilar är dämpad över i stort sett hela världen.

Men även om peaken faktiskt inträffar, så är nästa fråga hur snabb nedgången blir. Det ska mycket till för att komma på spåret till nettonoll 2050. Peaken är högst osäker och att nå en efterfrågeminskning med en fjärdedel på de fem år som återstår av decenniet skulle jag vilja säga saknar realism.

Även med en peak i närtid är det troligt att utsläppsnivåerna kommer att ligga högre än vad som krävs för att nå målen i Parisavtalet. Det är nämligen inte så att halten av koldioxid i atmosfären minskar som en följd av att utsläppen minskar. Det som släpps upp, det blir kvar under överskådlig tid.

Christer Hallerby


Publicerat

i

av

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *