Om Christer

bla bla bla

Opinionskrönika januari 2022 – S fortsätter sin kraftiga uppgång. Valet kan bli en katastrof för mitten.

Socialdemokraterna ökar med 1,9 procentenheter (pe) och når för andra gången den här mandatperioden en månadsnotering över 30 procent. Förra gången var maj 2021 efter en kraftig uppgång under inledningen av pandemin. Då nådde man 30,8 procent, nu 30,3 procent. Frågan är om det är en ny peak eller om Magdalena Andersson är bättre på att konsolidera nivån än vad Stefan Löfven lyckades med då.

Den andra större förändringen är Moderaternas nedgång med 1,3 pe. Det är intressant och bekräftar vad vi sett tidigare, att när S går upp så går M ned och vice versa. Jag kan inte med säkerhet säga att det handlar om direktövergångar mellan partierna men mycket tyder på det.

Centerpartiet minskar med 0,8 pe. De var på väg uppåt i höstas innan januarisamarbetet sprack och måste betraktas som den ena stora förloraren på händelseutvecklingen kring misstroendeförklaringar, regeringsbildningar och budgetprocess. Den andra stora förloraren är Miljöpartiet som med 3,3 procent noterar sin lägsta siffra under mandatperioden och partiet kommer allt längre ifrån fyraprocentspärren.

I övrigt är det små förändring L ökar marginellt men har fortfarande långt till fyra procent. Även för SD och KD noteras marginella förändringar.

Väljaropinionen i januari 2022

 MLCKDSVMPSD
Jan 2220,12,87,25,330,39,83,319,4
Dec 2121,42,58,05,228,49,63,619,6
 -1,3+0,3-0,8+0,1+1,9+0,2-0,3-0,2
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Trenderna är tillbaka i svensk politik. Socialdemokraterna är klart på uppåtgående men förra gången de var på den här nivån så slog man i taket. Det ska bli mycket intressant att se vad som händer nu. Får vi ett genombrott och en fortsatt uppgång så börjar valåret med att rejält skaka om i opinionen.

Både Moderaterna och Centerpartiet är inne i klart nedåtgående trender. Båda brottas med strategiska problem.

Ulf Kristerssons regeringsalternativ knakar i fogarna. Det bygger på att L kommer in i riksdagen och att SD fogar sig i att vara stödparti utanför regeringen. Båda dessa förutsättning brister alltmer i trovärdighet. L är långt ifrån spärren och SD betonar att självfallet vill man ha regeringsposter. Senast är det partisekreteraren Richard Jomshof som i Dagens Industri (220115) betonar att partiet ska ha ett inflytande i proportion till valresultatet. I samma tidning beskrivs hur M-politruker nu är med och förbereder och utbildar SD – tjänstemän för Regeringskansliet (sic).

Annie Lööf och Centerpartiet agerade helt i konsekvens med partiets politiska linje när man valde att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister samtidigt som man valde att stödja en M/KD – budget. Men en röd linje mot politiskt ledarskap till höger och samtidigt en röd linje mot politik till vänster, är inget trovärdigt budskap för framtiden och valrörelsen För att nå framgång i valet så måste Annie Lööf mejsla ut en mer övertygande politisk positionering. F-n vet hur!

Förra månaden hade Ulf Kristersson fortfarande ett övertag om man såg till mandatfördelningen och skulle med de siffrorna sannolikt röstats fram som statsminister. Nu är det istället fördel Magdalena Andersson. Om de partier som släppte fram hennes senast, skulle göra samma sak igen efter valet, så skulle hon bli statsminister. Men frågan är om den politiska ekvilibristik som skulle krävas för att få ihop C och V i samma regeringsunderlag en gång till, överhuvudtaget är möjlig att åstadkomma. Vi går mot en minst lika besvärlig regeringsbildning som efter valet 2018.

Mittenpartierna Centern och Liberalerna får den här månaden tillsammans 10,0 procent. Det är den sämsta siffran under hela mandatperioden. Ganska nära partiernas bottennotering i val, som är från 1998, 9,8 procent (C 5,1% och FP 4,7%).  Opinionsläget nu indikerar en kommande katastrof för liberalism, modererande mittenkrafter och borgerlig vänster.

Är detta då något att bekymra sig över förutom för de närmast sörjande? Den liberala ideologin går väl inte under bara för att explicit liberala partier försvinner från arenan? Det finns väl liberala krafter även inom Moderaterna och Socialdemokraterna? Jo, och dessa skulle kunna förstärkas om vi fick en regeringskoalition mellan just dessa två partier. Men mer sannolikt är att vi får ett växande tomrum i mitten genom att flyglarna förstärks. Exemplet från USA med utvecklingen i republikanerna och demokraterna är tydlig – tyngdpunkten förskjuts åt höger respektive vänster, mittenkrafterna blir svagare, samhällsklimatet blir hårdare och mer konfrontativt. En svagare mitt i Sverige kommer på samma sätt att ge ett större inflytande för politiker som Jimmie Åkesson och Nooshi Dadgostar. Det är de som kommer att sätta villkoren för Ulf Kristersson respektive Magdalena Andersson.

De som vill kan dock söka tröst och förväntan i statistiken. Riksdagsvalet efter 1998, det vill säga 2002, blev en stor framgång för mittenpartierna som då fördubblade sitt stöd. Men att förlita sig på att historien ska upprepa sig räcker inte. Det krävs ny inspiration och mer energi i mittenpartierna – nu.

Christer Hallerby

Putin en politisk gangster och lilleputt. Både EU och Sverige borde stå upp bättre.

Det är dags för EU att ”tuffa till sig” mot Ryssland och Putin och för Sverige att revidera sin försvars- och säkerhetspolitik. Ryssland har lämnat ett säkerhetsförslag till USA och Nato med krav som måste uppfyllas för att man inte ska anfalla andra länder (läs Ukraina). Det är inga måttfulla krav. Det skulle innebära en nygammal säkerhetsordning för Europa med en återgång till de intressesfärer som gällde under kalla kriget.

Men EU är ingen egentlig part i de förhandlingar som pågår. Ryssland har vänt sig direkt till USA och NATO. Med toppmöten mellan USA och Ryssland, med förhandlingar inom NATO:s ram och möten inom ramen för OSSE, så är EU sidsteppat. För Europa är det de tunga medlemsländerna Tyskland och Frankrike som anger och kommer att ange tonen. De uppges vara mer försiktiga och förhandlingsinriktade än USA. De länder inom EU som berörs mest spelar en andraplansroll, till exempel Sverige och Finland som skulle hindras från ett framtida NATO-medlemskap och NATO-medlemmarna i öst (Sovjets gamla intressesfär) som skulle få sitt medlemskap devalverat. EU:s Ursula von der Leyen och den så kallade höge utrikesrepresentanten Josep Borrell är panelhönor i sammanhanget.

Men Ryssland är inte Sovjet. Ryssland är vare sig en supermakt eller en stormakt. Putin är ingen världsledare som förtjänar respekt. Putin är en politisk gangster som mördar oppositionspolitiker, fuskar till sig makt och visar förakt för mänskliga rättigheter.  Precis som andra gangstrar överdriver han sin styrka och sin betydelse, vilket även omvärlden tenderarar till i all för hög grad.

Några siffror. Den ryska ekonomin är en lilleputt jämfört med EU, USA och Kina. De nordiska länderna Sverige, Norge, Danmark och Finland har tillsammans en BNP som är något större än Rysslands. Visst, är Rysslands militärutgifter betydligt högre, 2,7 gånger år 2020 enligt SIPRI. Men det är ingen dramatisk skillnad, framförallt inte om vi ser till den totala balansen i Nordeuropa. Lägger vi de övriga östersjöländernas (Baltikum, Polen och Tyskland) militärutgifter till de nordiska ländernas så hamnar vi på 91 miljarder USD. Ryssland ligger på en betydligt lägre nivå knappt 62 miljarder USD.

Putin förtjänar ingen respekt vare sig för sin mänskliga storhet eller för sina muskler. Men ändå måste politiken utformas med respekt för den terror och skada han kan åstadkomma. Ryssland är fortfarande en kärnvapenmakt och det finns kapacitet att invadera grannländer som Ukraina. Därför är det bra att NATO finns och kan garantera säkerheten inte minst för Estland, Lettland och Litauen.

Men denna respekt får inte resultera i undfallenhet och eftergifter. En gangster sitter aldrig mätt, tvärtom stegras aptiteten med framgångar och de goda krafternas reträtt. Det är dags för EU inse att man kan agera gentemot Ryssland utifrån en styrkeposition. NATO är en försvarsallians och som sådan viktig för att garantera medlemsstaternas säkerhet. USA vill helst parkera problemet Ryssland och lägga sitt säkerhetspolitiska fokus på annat håll. OSSE är konfliktlösningsmekanism, bra att den finns, men för svag för att spela en större realpolitisk roll. Därför måste EU steppa in på arenan.

Det är EU som kan och bör göra de politiska markeringarna. Man bör möta Rysslands säkerhetsförslag med en egen kravlista. Markera att i Europa hotar vi inte militärt och framförallt invaderar vi inte andra länder. I Europa är det demokrati och respekt för mänskliga rättigheter som gäller. Ryssland måste ge politiska partier och oppositionspolitiker samma rätt och möjligheter att verka som i Europas demokratier och stärka deras säkerhet. Ryssland måste acceptera internationella valobservatörer. Ryssland måste avhålla sig från att hålla diktatorer i grannländer under armarna.

Den svenska regeringen bör markera att de ryska kraven och hoten om en invasion i Ukraina gör att ett svenskt medlemskap i NATO kommit närmare – inte tvärtom. Försvarsministerns och statsministerns uttalande om att inte förändra eller störa den nuvarande säkerhetsordningen i Nordeuropa är direkt kontraproduktiva – precis vad Putin och Kreml vill höra. Istället borde nu Peter Hultqvist och Magdalena Andersson säga sådant som pressar Kreml, sådant de inte vill höra där borta.

Den politik som bär Peter Hultqvists signum, istället för ett riktigt och fullvärdigt NATO – medlemskap, bygga ett korthus av försvarssamarbeten och säkerhetspolitiska avtal med en rad individuella NATO-länder, har tyvärr fortfarande stöd i Sveriges riksdag. Det är obegripligt hur man föredrar en massa bilaterala mer eller mindre förpliktigande avtal med NATO:s medlemsländer framför ett medlemskap i organisationen som sådan med reella försvars- och säkerhetsgarantier.

De som främst står emot ett svenskt NATO-medlemskap idag är en ohelig allians mellan nationalistiska sverigedemokrater och fredsrörelsenaiva kosmopolitiska socialdemokrater. Det borde finnas tillräckligt många realister i bägge dessa partier för att snart vända på kuttingen. I väntan på detta kan man räkna in det positiva att SD i riksdagen åtminstone gått med på en svensk NATO-option. Men regeringen vägrar leverera, tvärtom går man aktivt mot riksdagsmajoriteten. Det verktyg riksdagen har mot en trilskande regering – är misstroendevotum mot enskilda statsråd eller mot hela regeringen.

Christer Hallerby

Opinionskrönika december 2021. Nu rör det sig igen. Socialdemokraterna vinnare.

Nu rör det på sig i opinionen igen, efter flera månaders stiltje. Det krävdes en händelserik månad med statsminister- och budgetomröstningar, regeringsombildning, kongresser och landsmöten. Socialdemokraterna går framåt med besked.

Liberalerna har haft Landsmöte. Det gick som det brukar i opinionen. När Liberalerna visar upp sin oenighet och sina inre spänningar backar man. Vunnen mark förloras. Under hösten segade man sig uppåt tiondel för tiondel till 3,1 procent i november. Nu är man tillbaka på ruta noll med 2,5 procent.

Väljaropinionen i december 2021

 MLCKDSVMPSD
dec 2121,42,58,05,228,49,63,619,6
nov 2122,23,18,54,726,310,34,119,5
 -1,2-0,6-0,5+0,5+2,1-0,7-0,5+0,1
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Socialdemokraternas uppgång är på 2,1 procentenheter. Samtidigt backar Moderaterna med 1,2 procentenheter. Lite ironiskt eftersom Ulf Kristersson på Moderaternas stämma ville att S-väljarna skulle pröva honom, låna ut sina röster till M, bara liksom för att testa. Nu ser det ut som Magdalena Andersson lånar några M-väljare istället. KD knaprar nog också lite på M i sin uppgång på en halv procentenhet. Alla S samarbetspartier går bakåt, C med 0,5 pe, V med 0,7 pe och Mp med 0,5 pe. SD ligger i princip på oförändrad nivå.

Magdalena Andersson kunde knappast fått en bättre start. Den kanske till och med är ännu bättre än siffrorna visar, eftersom ju senare de underliggande mätningarna ligger i perioden ju bättre är resultaten för S. Hon hamnar också högt i institutens förtroendemätningar. Det är kanske för mycket att tala om genombrott när det gäller en så pass rutinerad och välkänd politiker. Men lägger vi till framträdandet i Skavlan, så ligger det nära till hands. Därtill tror jag att den mandatmässigt svagare regering hon nu leder i realiteten är parlamentariskt starkare än vad regeringen Löfven var. MP har i många frågor varit en ballast. Den slipper nu Andersson.

Med detta sagt så kommer dock framtiden långt ifrån att bli en dans på rosor för Magdalena Andersson. Jag ska inte dra för många paralleller till regeringen Ullsten på 1970 – talet. Situationen är annorlunda och förutsättningarna skiljer sig åt. Men också regeringen Ullsten började starkt. Charmade väljarna med nytt självförtroende. Löste frågor som legat länge i politisk långbänk. Förhandlade skickligt med olika konstellationer och kunde spela ut sina motståndare mot varandra. Men när det började gå för bra i opinionen då fanns det inte längre några medspelare kvar, alla andra partier, från höger till vänster, fick ett gemensamt intresse i att näpsa uppkomlingen.

Dessutom måste det understrykas att ett valresultat i enlighet med månadens opinionssiffror sannolikt skulle göra Ulf Kristersson till statsminister. Både L och MP hamnar under riksdagsspärren och då fördelar mandaten sig så här:

Det man säkert kan säga om nästa års riksdagsval är att två tydliga kandidater konkurrerar om statsministerposten, Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Men bägge står inför stora problem när det blir dags för regeringsbildning. Andersson måste precis som senast mobilisera stöd både från C och V, två partier där den ena vägrar ge den andra något som helst inflytande över politiken.  

Ulf Kristersson har försökt vara tydlig med att det inte finns någon plats för SD i hans regering. Men varför skulle SD, nästan lika stora som M och betydligt större än KD, låta sig ställas utanför. Det är viktigt att lyssna även på vad Jimmy Åkesson har att säga i den frågan. På SD:s landsdagar var man tydliga med att regeringsmakten är målet och då inte bara som underlag till en Kristerssonministär utan det man vill ha är hela konkarongen med ministrar, statssekreterare och politiska tjänstemän. Det skorrar allt mindre trovärdigt när Kristersson fortsatt hävdar att SD ska hållas utanför regeringen, mer troligt är att Jimmy Åkesson kommer att kunna titulera sig som vice statsminister och justitieminister om nu Kristersson skulle lyckas med att bli statsminister.

Både Andersson och Kristersson måste ha bättre svar på frågor som handlar om detta, annars blir det bekymmer redan i valrörelsen. Särskilt för Kristersson.

Budgetprocessen och statsministeromröstningarna

Det har växlats många hårda ord under processerna med att utse ny statsminister och rambeslutet om statsbudgeten för 2021. Ord som ovärdigt, katastrof, dysfunktionellt, hån mot vanligt folk har stått i såväl ledarkommentarer som hatinlägg i sociala media. Särskilt Annie Lööf har stått i skottgluggen efter att Centern röstat gult i både omröstningen om Magdalena Andersson och om budgeten, vilket resulterade i och socialdemokratisk regering och en M/KD/SD reservation i budgetfrågan.

Om vi benar upp detta i varje process för sig och varje delbeslut för sig så borde uppmärksamheten ligga på att allt trots allt fungerat – betydligt bättre än vad alla raljanta kommentarer ger sken av. Institutioner, regelverk och processer har ståt pall och fungerat trots ett mycket svårt parlamentariskt läge och komplicerade relationer mellan de inblandade politiska partierna. Svensk demokrati och parlamentarism fungerar. Visst – finns det erfarenheter att dra och frågor att diskutera. När regelverk och procedurer stressas i en extrem situation får vi kunskap som kan bidra till framtida förbättringar.  Men den viktigaste slutsatsen är att systemet har levererat, vi har en regering och vi kommer att få en statsbudget även för 2022.

När det gäller budgeten måste det understrykas att M, KD och SD inte har lagt fram ett gemensamt budgetförslag. Det som hänt är att de tre partierna under finansutskottets behandling av budgetprocessens rambeslut satte sig ner och jämförde sina respektive budgetmotioner. Där man hade likartade förslag skrev man ihop sig i en reservation som sedan också blev Riksdagens beslut. Man förhandlade, jämkade och kompromissade inte. I huvudsak är det Regeringens budgetförslag som fortsatt gäller. Det måste vara fullt rimligt att partier som är överens om att familjeveckan ska bort och bensinskatten sänkas med mera också kan göra en gemensam reservation om detta. Det är också rimligt att sådana sakpolitiska överenskommelser i finansutskottet kan omfatta både SD och V.  Jag är övertygad om att detta nu blir det nya normala, en parlamentarisk rationalitet som alla partier kommer att behöva acceptera så småningom.

Det är sedan Regeringen som avgör om de förändringar som föreslås i Riksdagen är så allvarliga att omröstningen ska ses som en kabinettsfråga. Tycker regeringen man kan sitta kvar med de justeringar som riksdagen beslutar, så är det fullt rimligt att man fortsätter regera. Riksdagen har alltid möjlighet att resa frågan om misstroende. När Ulf Kristersson påstår att det är makten till varje pris för Socialdemokraterna och att han skulle avgått i motsvarande situation, så klingar det falskt. Jag är övertygad om att om Kristersson nu någonsin kommer att bli statsminister, så komma han att agera precis likadant i en motsvarande situation.

Det är då också full rimligt att ett parti kan komma fram till att det bäst passar deras politik och det ”kontrakt” de har med väljarna, att rösta på en statsminister och samtidigt på oppositionens budgetreservation. Centern har inte agerat konstigt utan fullt i konsistens med vad man sagt tidigare. Om allt ifrån koleriska högergubbar till irriterade miljöpartister går i spinn över detta så är det deras verklighetsuppfattning det är fel på – inte Annie Lööfs. Hatkampanjerna mot henne är faktiskt både tråkiga och ovärdiga.

Opinionsmässigt är jag ganska övertygad om att detta landat med en stor fördel för Magdalena Andersson inför det stundande valet. Annie Lööf sitter i ett besvärligt läge men jag tror hon gillar det, vilket ger energi inför valrörelsen. Men det är en helt annan fråga om hon får väljarna med sig. Den position Centerpartiet nu satt sig i är svår att omvandla till stigande opinionssiffror och valsegrar.

Realpolitiskt ser Ulf Kristersson ut som en vinnare. Både budgetreservationen och att MP försvann ur Regeringskansliet innebär att politiken blir lite mer moderat till sin karaktär. Men vi har också tydligt fått se Kristerssons svagheter som oppositionsledare och statsministerkandidat. Budgeten var en framgång med förbehåll. Den visar tydligt att SD inte blir så lätta att hantera. Det var SD:s röda linjer som kom att gälla och som paradoxalt nog gjorde budgeten något lättare för Magdalena Andersson att smälta. SD:s bidragslinje när det gäller pensioner, sjukförsäkring och arbetslöshetskassa satte stopp för en mer moderat präglad budgetreservation.

Om Liberalerna

Liberalernas nya bottensiffra kommer efter ett landsmöte där upptagenheten av SD, förhållningssättet till SD, de röda linjerna till SD återigen varit i fokus. Intet landsmöte utan ett destruktivt självskadebeteende. Nu klarade sig Nyamko Sabuni relativt hyfsat. Men i en strid som i varje rationellt politiskt parti inte hör hemma på en stämma. Röda linjer är nog bra när en partiledare och en partiledning själv definierar och drar upp dem som ett taktiskt verktyg att få inflytande och få igenom så mycket av sin politik som möjligt. Men när den falang som fått en partiledare man inte önskar försöker använda röda linjer för att begränsa hennes manöver- och handlingsutrymme – vi kan inte få bort henne men kanske göra henne till en ”lame duck” – så är det något väljarna ser och det blir direkta effekter på förtroendet.

Nu blev utslaget det rimliga den förtroendevalda partiledaren får också förtroendet att leda partiet. Frågan är nu hur Sabuni kommer att förvalta det förtroendet. Hon har hittills inte velat vara någon särskilt ideologisk partiledare och det är synd, med ideologiska markeringar och en ideologisk grundad färdriktning så skulle broar ha kunnat byggas i det sargade partiet och intresse väckas i nya väljargrupper. Fokus på realpolitiska samarbetsfrågor och ren sakpolitik räcker inte för att få Sabunis bygge att skjuta i höjden. Det krävs en kontext, ett sammanhang och tydlighet i vilka de ideologiske motståndarna är – både till höger och till vänster. En liberalism som framställs utan mening, rötter och kontraster är inte lätt att greppa och ännu svårare att sympatisera med.

Med personer som Anna Starbrink i Stockholm och Helene Odenjung i Göteborg får även ”gamla folkpartister” någon att kryssa på riksdagslistorna. Den stora frågan nu är om man kommer att kunna driva en sammanhållen valrörelse där ledande kandidater drar åt samma håll eller om de tar med sig landsmötets splittring in i valet – i så fall kommer man inte att nå riksdagsspärren.

Christer Hallerby

Opinionskrönika november 2021 och var partierna räknar med att vinna nya väljare.

Stillastående är den rimligaste beskrivningen på opinionsutvecklingen och så har det varit under hela hösten. De trender som kan skönjas är svaga och högst osäkra. Liberalerna har under hösten segat sig upp med någon tiondel månad för månad. Men har med 3,1 procent fortfarande en bit till spärren. Centerpartiet är det enda parti som tydligt förlorat på att januariavtalet sprack i somras. Innan dess var man inne i en tydligt positiv trend. Nu sladdar man utför, i små steg dock, men i dagens stabila opinionsläge så är 1,4 procentenheter lägre denna månad än i juni ganska mycket.

I övrigt kan noteras att MP denna månad är över spärren, än så går det upp än så går det ner. Man ser ut att ligga på spärren med plus/minus 0,2 procentenheter. KD har fortfarande marginal nedåt och noteras för fjärde månaden i följd på 4,7 procent. Båda de stora partierna och S och M rör sig denna månad marginellt uppåt, men över sikt är siffrorna stabila runt 26 respektive 22 procents nivåerna. Ytterkanterna SD och V ligger något under sina toppnoteringar under mandatperioden, men klart över sina valresultat. Om man ska tala om någon långsiktig trend överhuvudtaget, så är det att flyglarna stärks i svensk politik.

Väljaropinionen i mars 2020

 MLCKDSVMPSD
nov 2122,23,18,54,726,310,34,119,5
okt 2122,02,88,84,726,010,33,920,0
 +0,2+0,3-0,30+0,30+0,2-0,5
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Ser vi på blocken så är det fortfarande helt jämnt. Noteras bör dock att denna månad så ligger MP över spärren och L har fortfarande en bra bit dit. Det innebär att vid ett valresultat som opinionen ser ut idag, så skulle vänsterblocket få ett betydande mandatöverskott i riksdagen.

Analys

I ett så här stabilt läge med små väljarrörelser även över lång tid är det intressant att spekulera i hur partierna resonerar inför valet. Var finns tillväxtpotentialen och vilka blir valstrategierna?

Idag skulle jag inte satsa särskilt mycket på att Ulf Kristersson lyckas med sitt projekt att bli statsminister i en M/KD – regering (där möjligen också L ingår) med stöd av SD:s röster. Han behöver ytterligare väljarstöd. SD:s och KD:s röster ingår redan i regeringsunderlaget, så väljarrörelser här blir mest ett nollsummespel. Han är starkt beroende av att L klarar spärren, men det är svårt att se hur det ska gå till utan en strömning från Moderaterna och/eller moderata kamrat-fyra procent röster. Han tar förmodligen alla förluster till L just nu med jämnmod. Liberalernas framgång är en del av Kristerssons strategi (mer om detta nedan).

Då återstår inte så mycket för Kristersson. Då hamnar han där han hamnade i sitt tal på Moderaternas partistämma i oktober, med en vädjan till socialdemokratiska väljare att ge honom en chans, att pröva honom för att få ordning på Sverige – främst då lag och ordning med stopp på gängkriminalitet och skjutningar. ”De som av tradition röstar på Socialdemokraterna för att de tycker att Socialdemokraterna är bra på att styra landet, de borde överväga att låna sin röst till oss i ett eller två val och ge oss chansen att lösa de problem som den här regeringen inte klarar av att lösa”, sa Kristersson på en pressträff efter sitt tal (Expressen 23 okt 2012).

Man bör också se Kristerssons allt tydligare markeringar mot SD:s eventuella medverkan i en borgerlig regering, i det här perspektivet. ”Det är helt uteslutet”, sa han helt nyligen i en intervju i Aftonbladet. Samtidigt är just Sverigedemokraterna ute efter samma väljare som Kristersson. Men i motsats till Kristersson kan Åkesson också komplettera och krydda ”hårdare tag” med en rejäl dos traditionell socialdemokratisk trygghetspolitik. Man vill höja taken både i sjukförsäkring och a-kassa samtidigt som pensionerna ska höjas över statsbudgeten. Inte mist det sistnämnda har mötts av applåder både från LO och SSU.

På Kristdemokraternas Riksting blev det uppenbart att man där riktar in sig på centerpartister. Man utgår från att det där finns en del borgerligt sinnade väljare som är missnöjda med Lööfs starka stöd för Socialdemokraterna. Ebba Busch proklamerade ”vi ska bli det nya landsbygdspartiet och ge hopp till dem som känner sig svikna av Centerpartiet”. Samtidigt har partiet en trofé att visa som ny medlem i form av den tidigare centerpartistiske riksdagsledamoten Staffan Danielsson.

Men frågan är hur mycket det finns att hämta i Centerpartiet, undersökningar visar att väljarkåren blir alltmer vänsterorienterad men det finns säkert ett par procentenheter kvar som kan välja något av de andra borgerliga partierna istället om det blir alltför mycket vänsterlutning. Samtidigt är det just nu svårt att se hur Annie Lööf själv kommer att rigga strategin. Den strömning som fanns tidigare med väljare från Liberalerna tycks ha stoppat upp. Möjligen riktar man inte in sig på något särskilt parti. Tidigare under Annie Lööfs ledning har man varit relativt skickliga på att jobba strategiskt med olika väljarsegment. Ett sådant är ”kvinnor i karriären”, särskilt yngre med akademisk utbildning. För någon valrörelse sedan lyckades man till och med göra inbrytningar i ett så traditionellt rött fäste som hipsterkvarteren runt Nytorget. Men säkert tar man också upp handsken från KD i kampen om landsbyggdsväljarna och profilerar sig där också mot MP bland annat i skogsfrågorna. Men hur urbana och rurala, vänster och höger, miljömuppar och skogsägare kan man vara samtidigt?  

När detta skrivs så har ännu inte Magdalena Andersson valts till statsminister. Förhandlingarna med Vänsterpartiet pågår fortfarande. Men klart är att efterfrågan från partiets medlemmar är mer traditionell socialdemokratisk politik, samtidigt som partiet ledarskikt nog mest lutar åt fortsatt pragmatism. Själv lutar hon ideologiskt mest åt vänster samtidigt som hon som tidigare finansminister är realpolitiker och inser realiteter. Det blir spagat. Ännu mer smidighet kräver spagaten att hålla kvar Centerpartiet och Vänsterpartiet i samma regeringskoalition. För det är absolut nödvändigt för att hon ska kunna vara statsminister. Socialdemokraterna har ett extremt svårt strategiskt läge och bli nog ganska nöjda om man kan ligga kvar på en 26 – 28 procent och därmed ha kvar regeringsmakten. Handlar mer om att behålla än att vinna nya väljare.

Vänsterpartiet är positionerade längst ut till vänster och har i princip bara Socialdemokraterna att plocka väljare ifrån. Möjligen kan man också attrahera en och annan miljöpartist. I det förstnämnda fallet är nog potentialen maximalt utnyttjad för närvarande. I det andra så kommer nog de väljare som tvekar mellan MP och V att välja de förstnämnda för att säkra att MP kommer över spärren och då också säkra fortsatt vänsterstyre.

Liberalerna har i princip gjort sig till en del av Moderaternas strategi. Det verkar också ömsesidigt. Kristersson ser Liberalerna som centrala för att få ihop ett tillräckligt regeringsunderlag och då måste L över spärren. Alternativet att gå på konfrontation för att vinna över liberala röster till Moderaterna är ännu mer riskabelt än att satsa på att L ska nå över spärren. Men det kommer att gå åt ett antal kamrat fyraprocentröster för att lyckas. Men som jag skrev inledningsvis, så ser nog Kristersson på detta med jämnmod, så länge uppsidan är statsministerposten. För Liberalerna är det åtminstone en strategi som också utgår från ett tydligt mål, att ta sig över fyra-procentspärren i nästa val. Det är också en strategi med vissa förutsättningar att lyckas, även mina siffror och min analys pekar på att det skulle kunna gå vägen. Det är i alla fall svårt att se en alternativ strategi så här nära inpå valet, givet den utveckling vi sett i partiet så här långt, med större förutsättningar att lyckas att nå det målet.

Christer Hallerby

Opinionskrönika oktober 2021 – stabil opinion men turbulent politiskt landskap

Den senaste månaden har det varit mycket små rörelser i väljaropinionen. Socialdemokraterna går fram 1,1 procentenhet främst genom att man tar tillbaka en del sympatisörer från Vänsterpartiet. Det blev en liten rekyl för Nooshi Dadgostar och vänstern på den uppgång man fick i samband med att man tog initiativet till att fälla regeringen på frågan om marknadshyror. Miljöpartiet går också tillbaka något och ligger nu precis under fyra-procent spärren.  Centerpartiets siffror får en marginell justering.

Väljaropinionen i sept/okt 2021

 MLCKDSVMPSD
sept/okt22,02,88,84,726,010,33,920,0
aug 2122,02,58,94,724,911,24,220,0
 0+0,3-0,10+1,1-0,9-0,30
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

När det gäller högersidan så är det endast Liberalerna som rör sig i förhållande till föregående månad med en marginell uppgång på 0,3 procentenheter. Detta gör sammantaget att det fortsatt är i princip jämt mellan de två huvudkonkurrerande blocken i svensk politik: Precis som förra månaden skiljer endast tiondelar.

Gapet har ökat med några tiondelar till högerblockets fördel. Men med beaktande av felmarginaler så kan man se läget som helt jämt. Dessutom har Liberalerna fortfarande långt kvar till fyra procent som ger representation i riksdagen. Miljöpartiet dansar på spärren, så dramatiken är påtaglig.

De går inte att se några långsiktiga trender i materialet alls, utom stabilitet. Rörelserna mellan partierna är små. När de sker så är det främst inom blocken, som när Vänsterpartiets lilla uppgång under sommaren balanserades med en motsvarande nedgång för Socialdemokraterna. När S nu går upp, så sker det främst på bekostnad av V.

Men stabiliteten i väljarkåren hindrar inte att den politiska spelplanen är väldigt skakig. Vi går in i en valrörelse där två regeringsunderlag ställs mot varandra utan att något av dessa samtidigt är regeringsalternativ. Alliansen stora styrka, framförallt 2006, var att den samtidigt var både regeringsunderlag och regeringsalternativ. Huvudmotståndarna om statsministerposten Magdalena Andersson och Ulf Kristersson räknar inte med att kunna bilda några majoritetsregeringar, utan minoritetskonstellationer som måste få stöd av andra partier inom respektive block.

Men redan innan vi ens kommer in i den riktiga valrörelsen så kommer blocken att sättas på prov. Riksdagen ska besluta om en budget för nästa år och dessutom återigen rösta om en ny statsminister efter Stefan Löfvens avgång i november. Partiernas olika budgetmotioner som kommit de senaste veckorna visar hur svaga och präglade av intern splittring de båda blockformationerna är. Det har varit uppenbart länge hur långt C och V står från varandra och Annie Lööf är ju också tydlig med hur omöjligt hon ser det som att sitta i samma regering som Nooshi Dadgostar. Den ideologiska spännvidden mellan partierna är stor och blir allt svårare att hantera för Socialdemokraterna. Men till råga på det eländet så har djupa meningsskiljaktigheter också mellan C och MP kommit i dagen under hösten.  

Socialdemokraterna är beroende av Centerpartiet både för att få budgeten och sin nya statsministerkandidat genom riksdagen. Samtidigt har Annie Lööf markerat att detta kommer att kosta. Kommer det hela att sluta med att Magdalena Andersen till sist tolereras som statsminister, men att MP samtidigt lämnar regeringen på skogspolitiken och därmed lämna Socialdemokraterna ensamma kvar i Rosenbad? Ja, just nu är det ett av de få alternativ jag kan se för att ekvationen ska gå ihop.

Socialdemokraterna ska ju nu också få igenom sin paradreform från valrörelsen, familjeveckan. Kritiken är hård från högerhåll och även från Centern. Jag kan förstå den i sak, men i form har jag respekt för att partier försöker driva igenom sina vallöften. Gör man inte det så förlorar en partiledning sin legitimitet gentemot de egna medlemmarna och partiet som sådant sin legitimitet gentemot väljarna. I förlängningen blir det ett hot mot demokratin. Särskilt nu när Socialdemokraterna genom januariavtalet släppt igenom flera av de andra ingående partiernas valfrågor. Även här sitter Annie Lööf och Centerpartiet med nyckeln. Hon kan nog tänka sig att släppa igenom den här reformen. Hon har ju redan godtagit den en gång, eftersom även den fanns med i januariavtalet. Men som sagt, det kommer att kosta för både S och MP.

På högersidan är det Sverigedemokraternas budgetmotion med betoning på en vänsterprofilerad fördelningspolitik som är mest utmärkande. Bland annat vill man höja taken i a-kassan och sjukpenningen. Något som går rakt emot Moderaternas arbetslinje. Dessutom har man fått till en riktigt giftig kombo av vänsterpopulism och högerpopulism i förslaget med en höjning av pensionerna finansierad över stadsbudgeten med en rejäl sänkning av biståndet. Den presenterades på DN-debatt några dagar innan man släppte sin budgetmotion. Enligt deras ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt är detta dock inget förslag man kommer att driva i eventuella budgetförhandlingar nu utan det ska ses som ett förslag på längre sikt som man kommer att driva i valrörelsen.

Samtidigt blir SD:s företrädare allt tydligare med att deras röster inte är något som Ulf Kristersson bara kan räkna in. De vill, helt rimligt, också sätta sin prägel på politiken genom att medverka i regeringen eller via en tydlig överenskommelse. Det finns nog förutsättningar för Kristersson att någorlunda hålla ihop sitt regeringsalternativ.  Men det förutsätter att alla partier håller låg profil och tonar ned i frågor där de är oeniga.

Alltså att man inte tar debatten. Känns det igen? Under många år vägrade de etablerade partierna att ta debatten med SD om invandringspolitiken, därför att man inte ville ge dem uppmärksamhet. En strategi som grovt misslyckades. Nu är man där igen, att inte ta debatten. Visserligen är motiven annorlunda men resultatet kan bli detsamma – katastrofalt.

Ta den giftiga kombon jag nämnde ovan. SD:s pensionslinje är något helt annat än de raka rör mellan arbetsinkomst och pension som alla borgerliga partier förespråkat och som pensionsöverenskommelsen, där också Socialdemokraterna ingår, bygger på. Men det är säkert ett förslag med bred resonansbotten i folkdjupet. Biståndspolitiken bryr sig nog inte så många svenskar om idag och dess effekter är ifrågasatta. Det svenska biståndet behöver försvaras, förklaras och motiveras annars kommer opinionen att få bort det – åtminstone till större delen.

Liberalerna har ett tungt arv att försvara. Det nuvarande pensionssystemet var i hög grad präglat av dåvarande Folkpartiet och drevs fram under folkpartistisk ledning i form av dåvarande socialförsäkringsministern Bo Könberg. En procent nivån i biståndet nåddes efter flera år av kampanj från Folkpartiet och Folkpartiets Ungdomsförbund. SD:s kombo har i hög grad udden riktad mot Liberalerna. Kommer man att ta upp den kastade handsken – eller kommer man att krypa undan?

Christer Hallerby

Norge går till val på måndag 13 september.

På måndag den 13 september är det valdag i Norge. Det ser ut att gå emot ett regeringsskifte. Som jag skrev i början på sommaren (se nedan) så är det troligt att Høyres Erna Sohlberg får lämna över statsministerposten till Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre.

Men det har varit en händelserik valrörelse. Inget av de stora partierna Høyre och Arbeiderpartiet har varit särskilt framgångsrika. De har bägge något sämre opinionssiffror så här dagarna före valet än vad man hade i juni. Jämför man med förra stortingsvalet 2017 så handlar det om markanta förluster. Arbeiderpartiet går mot sitt sämsta val någonsin. Mätningarna pekar nu på under 20 procent för Støre, att jämföra med 25,0 procent 2017.

Men trots detta ser vänsterns samlade framgångar ut att göra Støre till statsminister. Och detta även om att hans viktigaste partner, den populistiske ledaren för Senterpartiet Trygve Slagsvold Vedum ser ut att göra en katastrofal valrörelse. Tidigare i år utnämnde partiet honom till statsministerkandidat och det verkade inte helt orealistiskt att han skulle kunna utmana Støre på den posten. Då låg man på 20 procentsnivån i opinionsundersökningarna. I juni låg man fortfarande en bit över 17 procent, men senaste noteringen är 12,7 procent. Senterpartiet fick pyspunka och under valrörelsen har det fortsatt att pysa.

Bättre har det gått i valrörelsen för Fremskridspartiet under nya partiledaren Sylvi Listhaug, som har ökat med någon procentenhet sedan i juni till 11,2 procent i senaste mätningen. Men detta är inte tillräckligt för att rädda kvar Sohlberg och en klart lägre siffra än 2017 då partiet nådde 15,2 procent.

Det är framförallt de mindre partierna som gått framåt under valrörelsen. Vilket är intressant att notera från svenskt perspektiv inför valet nästa år. Den ökade exponering som valrörelsen inneburit har gynnat dessa, helt klart på de större partiernas bekostnad. Men ett par av dem ligger fortfarande farligt nära ”sperregrensen” och för både Kristelig Folkeparti och Venstre kan valnatten bli en nagelbitare.

Venstre har med Guri Melby som ny partiledare bedrivit en framgångsrik valrörelse. De frågor man främst lyft fram har handlat om klimatet och en liberalare narkotikapolitik. Jag såg tidigare i år det sistnämnda området som ett sänke. Venstre drev fram ett regeringsförslag till rusreform, men som förlorade i Stortinget. Den mer populistiske Vedum såg ut att vinna poänger på sitt motstånd till reformen. Men under valrörelsen ser Venstre ut att ha appellerat till framförallt unga borgerliga väljare som är bekymrade för klimatet och samtidigt ser positivt på en liberalare ”ruspolitikk” som mer betonar sociala insatser än strafftänkande. I den nationella sammanställningen av skolvalet så fick Venstre sin högsta siffra någonsin på 10,7 procent. I pollofpolls.no står man idag på 4,8 procent, en stark uppgång om man jämför med junisiffran på 3,1 procent. Det finns dock enskilda mätningar som lägger partiet mer oroväckande nära ”sperregrensen”, så det kan bli en jobbig valnatt.

Regeringsbildningen kommer att bli besvärlig. Senterpartiets kollaps gör att regeringen får en tyngdpunkt betydligt längre till vänster än vad det såg ut som bara för ett par månader sedan. Det kommer knappast gå att bilda regering utan Sosialistisk Venstreparti och stöd kan också komma att behövas från det ännu mer till vänsterpositionerade Rødt samt Miljøpartiet De Grønne. Men det är en fråga som det kan finnas skäl att återkomma till efter att vi får det slutliga valresultatet måndag natt.

Christer Hallerby

Opinionskrönika september 2021. Nu har vi högerblock och vänsterblock i svensk politik, och ett absolut jämnt läge.

På väg in i valåret är det fortsatt turbulent i svensk politik. I juni fälldes en svensk statsminister för första gången någonsin i en misstroendeomröstning i Sveriges riksdag. Vänsterpartiets tålamod tröt i den infekterade frågan om marknadshyror. Moderaterna gjorde märkliga krumbukter, trots att man inte hade några invändningar i sakfrågan utan tvärtom är för en friare hyressättning, så slöt man upp bakom Vänsterpartiet.

Löfven återkom som bekant så småningom på statsministerposten men spelplanen i svensk politik förändrades. Liberalerna lämnade januariavtalet och Löfven lämnades med den prekära uppgiften att sy in både Centern och Vänsterpartiet i nästa statsbudget där en av förutsättningarna är att den förstnämnda partnern förhindrar honom och regeringen att förhandla med den andra. Inte undra på att det politiska läget till slut får även Sveriges historiskt stryktåligaste statsminister att kasta in handduken. Socialdemokraterna väljer ny partiledare i november. Sedan får vi se om hen också blir utsedd till statsminister.

Men väljarna är märkligt tålmodiga. Mot bakgrund av allt som händer är väljaropinionen förvånansvärt stabil. Nedanstående tabell jämför läget i augusti med siffrorna i juni samt hur det såg ut för ett år sedan. Juni – siffran härrör sig till absolut största delen från intervjuer som instituten gjorde före regeringskrisen. Därför ger en jämförelse mellan juni och augustisiffrorna en bra bild av effekterna i väljarkåren av regeringskrisen. 

Väljaropinionen i augusti 2021

 MLCKDSVMPSD
aug 2122,02,58,94,724,911,24,220,0
juni 2122,52,59,95,425,39,83,619,5
 -0,50-1,0-0,7-0,4+1,4+0,6+0,5
aug 2020,73,47,66,027,48,83,820,5
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Det är tydligt att den som utöste krisen, Vänsterpartiet, också är vinnaren med en uppgång på 1,4 procentenheter till 11,2 procent – den högsta siffran V har haft sedan Gudrun Schymans bästa tid. Centerpartiet ser ut att vara den stora förloraren, inte främst för nedgången på en procentenhet utan för att man före krisen var inne i en tydlig positiv trend. I stället för fortsatt uppåt, innebar krisen att trenden knäcktes och det vände nedåt för C. Kristdemokraternas nedgång behöver inte vara kopplad till regeringskrisen utan beror nog mer på att Ebba Bushs personliga problem åter lyfts fram i media. 

Socialdemokraterna ser ut att ha klarat regeringskrisen relativt oskadda, men siffran 24,9 är historiskt låg. Den positiva effekt för partiet som pandemin i sina första faser bidrog till är nu i stort sett helt utraderad. Miljöpartiet är åter över spärren och Liberalerna fortsatt en bra bit under. Sverigedemokraterna har gått upp en halv procentenhet och Moderaterna ned en halv (förändringar som väl får anses ligga inom felmarginalen). Sammantaget handlar det om enstaka förändringar för alla partier, några tydliga uppåtgående eller nedåtgående sex-månaders trender är inte längre skönjbara i materialet.

I och med att Liberalerna lämnade januarisamarbetet så finns det nu definitivt fog för att prata om två nya block i svensk politik. Ett högerblock med M, KD, L och SD samt ett vänsterblock med S, MP, C och V. Jo, jag hör protesterna. L är inte höger, M:s partiledare Ulf Kristersson distanserar sig nu också från tanken på att ha SD i regeringen (SvD 210902), C och V står för långt ifrån varandra för att räknas till samma block etc. Men från ett analytiskt perspektiv, för att bedöma vilket parti som kommer att besätta statsministerposten är den här uppdelningen den enda relevanta just nu. C förblir dock även i det här perspektivet en joker. Vi får se om och i så fall hur Annie Lööfs fotarbete utvecklas i framtiden men idag står hon och Centerpartiet med båda fötterna i vänsterblocket.

Mellan de här två blocken är det helt jämt. Det är dramatiskt så det förslår. Ännu mer dramatiskt blir det om man betänker att Liberalerna ligger en bra bit under riksdagsspärren, så i riksdagsmandat räknat är det ett klart överläge för vänsterblocket.

Ulf Kristersson behöver Liberalernas stöd för att bli statsminister. Det är också en viktig parameter i både Moderaternas och Liberalernas strategi inför valet. Men för att ett sådant stöd ska materialiseras måste Liberalerna över spärren och då kommer det med all sannolikhet krävas moderata/borgerliga stödröster. Det är både M och L fullt medvetna om. Just nu verkar det som om partierna ingått en icke-angreppspakt. Kristersson har uppenbarligen valt bort alternativt att gå efter och vinna över Liberalernas få återstående väljare att rösta på Moderaterna. Alternativet att släppa till stödröster verkar säkrare. Det är sannolikt också något som Sabuni och Liberalerna räknar in i sin kalkyl.    

Men Liberalerna lever farligt. Är det för långt upp till spärren så minskar möjligheterna till stödröster. Dessutom verkar Kristdemokraterna närma sig spärren uppifrån, så det kan bli konkurrens om de borgerliga kamrat fyra – procent väljarna.

Det finns även en stort antal andra faktorer som gör båda ”de nya blocken” svajiga som regeringsunderlag. Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna kommer inte att agera knähund i en regeringsbildning till höger och bara släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. När börjar kraven därifrån bli omöjliga för Kristersson att hantera och balansera? Vilket inflytande ska till exempel SD få över public service och det statliga kulturstödet? Symbolik kommer inte att räcka, SD kommer att vilja ha något substantiellt. Till vänster är Lööf och Dadgostar inte ens överens om att kunna förhandla för att komma överens.

Det är långt ifrån säkert att de här blocken är hållbara ens över valrörelsen, ännu mindre över hela nästa mandatperiod. Det kan därför komma att krävas viss parlamentarisk ekvilibristik av de ledande partiföreträdarna för att få till en fungerande regering även efter nästa val. Heliga kor kan återigen behöva slaktas.

Det är mot den bakgrunden svårt att förstå vilka signaler Ulf Kristersson ville sända när han häromdagen sa att både decemberöverenskommelsen och januariavtalet var resultat av att man mixtrat med demokratin. För det första så är det ju rent sakligt ett uttalande helt bort i tok. Överenskommelsen och avtalet var snarare exempel på att demokratin och parlamentarismen både fungerar och levererar även i svåra lägen. Riksdagsledamöterna använde de mandat väljarna gett dem till att hitta lösningar som de kunde acceptera helt i enlighet med konstitutionen. Själv hade jag helst sett att andra alternativ prövats innan man landade i de här lösningarna. Och förvisso såg jag stora risker med att decemberöverenskommelsen långsiktigt skulle kunna skada demokratin, genom att undergräva förtroendet hos väljarna. Men att Kristersson nu anklagar sin företrädare Fredrik Reinfeldts för att ha mixtrat[1] med demokratin är ganska magstarkt.

Detta särskilt som han samtidigt nyligen varit med om att fälla en regering i en ohelig allians mellan höger och vänster på en fråga där Moderaterna sakligt sätt gick emot sin egen politik. Den maktpolitiska demonstrationen sågs som viktigare än det sakpolitiska innehållet. Ett agerande dessutom utan synbarliga vinster, eftersom Löfven strax återkom på taburetten. Möjligen var den hjälpande handen till Nyamko Sabuni, som nu kunde komma ur ett samarbete hon djupt ogillat, något som kunde sättas på pluskontot.

Men var Kristersson också ute för att markera att han är och förblir en kantspelare, att medverka i eller släppa fram en regering med mer tyngdpunkt i mitten – är att mixtra med demokratin? En signal till Annie Lööf, att om hon vill ha en uppgörelse med sina gamla allianskollegor, så är det förutsättningarna till höger som gäller. Lööf ska inte tro att hon ska kunna bli statsminister för en vågmästarregering.

Jag är gammal nog att ha kunnat följa Ulf Kristerssons hela politiska karriär från striden mot den mer konservative Reinfeldt i ungdomsförbundet som han förlorade, till tiden som empatiskt socialborgarråd i Stockholm, inträdet i alliansregeringen som socialförsäkringsminister etc. Jag har lärt känna honom som värderingsmässigt i grunden liberal samt som en analytisk och resonerande person. Men för mig blir han nu allt mer konturlös, fången i en partistrategi där maktspelet blir allt mer överordnat politikens innehåll.

Det är riskminimering som gäller, att hålla ihop partiet internt (vi fäller en socialdemokratisk regering alla dagar i veckan om vi får chansen) och hålla kvar SD i regeringsunderlaget. Det är ingen lätt uppgift att gå till val på ett regeringsunderlag som inte samtidigt är ett regeringsalternativ med ett samlat regeringsprogram. Där skälet till detta är att ett av partierna är för extremt och politiskt avvikande. Där man då dessutom ska undvika att provocera varandra och trampa på ömma tår.  Då kan det ju vara skönt om också den lilla liberala partnern håller sig i skinnet, avstår från angrepp både på både den ena och den andre.

Men mot bakgrund av att det är absolut jämnt mellan höger- och vänsterblocket måste Kristersson och Moderaterna (och även Liberalerna) snart ställa sig frågan, riskerar de valda strategierna att Annie Lööf drar fler liberala röster från Liberalerna och Moderaterna än hon förlorar av borgligt sinnade åt andra hållet. I så fall blir Liberalerna utslagna från riksdagen samtidigt som statsministerposten blir omöjlig att nå för Ulf Kristersson. Jag antar att detta är en fråga som partierna har stort fokus på i sina egna interna mätningar just nu.

Christer Hallerby


[1] Jag slog upp ordet ”mixtra” i Svensk Ordbok: ”Plocka eller syssla med ngn mekanism…”

Norsk politik inför stortingsvalet den 13 september

Norge går till stortingsval den 13 september. Det ser ut som att Erna Sohlberg, statsminister sedan 2013, nu får lämna över till en socialdemokratiskt (Arbeiderpartiet) ledd ministär under Jonas Gahr Støre.

Sohlbergs eget parti Høyre såg länge ut att klara sig hyfsat. Fram till och med februari/mars låg man i opinionsundersökningarna i nivå ´med valresultatet från 2017 på 25 procent. Efter det har man börjat tappa och enstaka mätningar visar nu på riktigt risiga siffror under 20 procentsnivån. Vi får se om tappet är tillfälligt för Høyre men regeringssamarbetet har definitivt malt ner samarbetspartierna, så någon stortingsmajoritet är inte i sikte för Erna Sohlberg.  Det är en intressant observation från svensk horisont, eftersom Høyres regeringsunderlag varit mycket likt det som Ulf Kristersson arbetar med att bygga upp i Sverige; högerpopulistiska Fremskrittspartiet, KD:s motsvarighet Kristelig Folkeparti (Krf) samt liberala Venstre.

Fremskrittspartiet (Frp) klarade inte av att ta ansvar, i alla fall inte att göra det och samtidigt behålla sina väljare.  Man gick in i Sohlbergs regering redan från början efter valet 2013. Sitt bästa valresultat nådde Frp dock redan 2009 på 22,9 procent. Dåvarande partiledaren Siw Jensen gjorde sedan ett gott jobb för att göra partiet regeringsfäiga. Men redan det kostade väljare. I valet 2013 fick man 16,3 procent. Siw Jensen nådde dock sitt mål och kunde gå in i regeringen i en central roll som finansminister.  Men i opinionen fortsatte utförslöpan och i januari 2020 valde partiet att lämna regeringen. Som lägst var man nere på drygt 7 procent. Siw Jensen avgick för en månad sedan som partiledare och ersattes av förre invandrings- och integrationsministern Sylvi Listhaug. Nu ser det ut att bli ”back to basics” med mer fokus på utlänningsfrågorna.

Kristelig Folkparti och Venstre ligger bägge en bra bit under spärren till stortinget, men just nu ser de ändå ut att kunna ta vardera ett par av de fasta mandaten. Men hamnar de under fyra procent så får de inte vara med i fördelningen av utjämningsmandaten. Venstres situation skrev jag en del om i en tidigare blogg i februari i år. Under Sohlbergs första mandatperiod valde man precis som Krf att stå utanför regeringen men ingick genom ett formellt avtal i regeringsunderlaget. Dåvarande partiledaren Trine Skei Grande tyckte dock att man fick alldeles för dålig respons av väljarna för den klimatpolitik man lyckades driva igenom under Sohlbergs första mandatperiod. Det var tufft motstånd för att få stöd för de reformer man ville driva igenom, men när det väl skulle genomföras satt det ministrar från andra partier och tog åt sig äran av förslagen. Den erfarenheten gjorde att Venstre valde att gå in i regeringen efter förra valet. Men opinionen har inte blivit mer positiv för det.

Man har fått en hård konkurrent om de gröna väljarna och för första gången i ett val ser nu de gröna MDG ut att bli större än Venstre. Partiets liberala narkotikapolitik är knappast heller någon valvinnare. Tvärtom ser det ut att stärka en av motståndarna Senterpartiet, som rider på en stark framgångsvåg. Politiskt korrekta Venstre har svårt att göra sig gällande när det nu finns ett ännu grönare alternativ å ena sidan och å den andra ett mer folkligt (för att inte säga populistiskt) Senterparti som hävdar vanligt folks rätt att köra på diesel och äta kött (mer om detta nedan).

Den röda sidan ser alltså ut att ha ett betryggande flertal för att ta majoriteten i Stortinget och därmed också regeringsmakten. Detta trots att Arbeiderpartiet ser ut att gå mot sitt sämsta val någonsin. I opinionsmätningarna låg man i maj på runt 24 procent. Det naturliga regeringsalternativet är en regering med Arbeiderpartiets (Ap) Jonas Gahr Støre som statsminister och Senterpartiet (Sp) samt Sosialistisk Venstreparti (SV) som koalitionspartners.  Sp är systerparti till svenska Centerpartiet men väldig annorlunda. SV ligger nära Vänsterpartiet men har inte samma kommunistiska rötter.

Tanken på Støre som den naturlige statsministern har dock utmanats av Senterpartiet som för någon vecka sedan formellt tog beslut om att utse sin partiledare Trygve Slagsvold Vedum till statsministerkandidat. Man har också retat upp den samlade vänstern genom att säga sig föredra en tvåpartiregering med Sp och Ap. I vintras låg dessa två partier också jämnt i opinionsmätningarna på 20 procent – nivån. Under våren ökade emellertid Ap medan Sp tappade stöd ner till strax under 18 procent. Så just nu lutar det mest åt Gahr Støre.

Men Vedum är värd ett eget kapitel. Världen över talas det om högerpopulister och vänsterpopulister men här kan Norge presentera en riktig mittenpopulist. Politiskt står han ganska långt från sin svenska partiledarkollega Annie Lööf.  Senterpartiet är dock som Centerpartiet ett traditionellt landsbygdsparti. Nu har man i Trygve Slagsvold Vedum fått en folklig partiledare som skrattar och går genom rutan. Partiet beskriver sig som ett grönt alternativ, men har utan tvekan lyckats med att exploatera den trötthet över klimatpolitiken som finns på vissa håll i Norge, inte minst manifesterat inför kommunvalet 2019 med bompengupproret i Oslo. Vedum kör själv en bränsleslukande diesel utan att försöka dölja det.

Han påpekar att elbilar mest är för folk med pengar, och något som många inte har råd med. Därmed blir det också en markering mot de subventioner som gynnar elbilar och de restriktioner som drabbar bensin och diesel. Han poserar också gärna med en rejäl köttbit.

Partiet är motståndare till att bygga ut vindkraften och man värnar inhemska jobb inte minst inom oljeindustrin. En stortingsledamot poserade nyligen i vargpäls. Senterpartiet drar väljare från flera håll. Det är inte förvånande att det finns en övervikt för materialistiskt orienterade väljare, något äldre med lägre utbildning. Det är uppenbart att flera tidigare röstat på Fremskrittspartiet.

Möjligen nådde Senterpartiet och Vedung sin formtopp för tidigt för att riktigt kunna utmana Gahr Støre om statsministerposten. Men Vedung är onekligenen en politikertyp som tar plats i en valrörelse, så osvuret är bäst. Att Erna Sohlberg får lämna är dock sannolikt, likaså att både Arbeiderpartiet och Senterpartiet tar plats i den nya regeringen.

Christer Hallerby

Opinionskrönika juni 2021 – Centern växer. L viktigt för Moderaternas strategi.

Det mest uppenbara i opinionsförändringarna under maj är att Centerpartiet går framåt. Det andra anmärkningsvärda är att alliansen, nu för första gången på mycket länge, är större än de röd/gröna. Det samtidigt som alliansen är mer dödförklarad än någonsin.

Väljaropinionen i maj 2021

 MLCKDSVMPSD
maj 2122,33,09,65,226,69,14,018,9
april 2122,13,19,04,826,99,34,119,3
         
 +0,2-0,1+0,6+0,4-0,3-0,2-0,1-0,4
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Centerpartiet noterar sin högsta siffra under mandatperioden. Det ser ut som om man är inne i en positiv trend, även om stegen månad för månad är små. Vi får se att hur långt energin i trenden räcker. Jag uttryckte i min förra krönika tvivel om hur stor tillväxtpotentialen är med väljarna inlåsta i blocken till höger och vänster. Nu är det nog mest besvikna liberaler som går dit, några kanske efter att ha tillbringat en tid i gruppen osäkra.

Kristdemokraterna fortsätter återhämta sig med en uppgång på 0,4 procentenheter, samtidigt som SD förlorar lika mycket. I övrigt är det marginella förändringar. Miljöpartiet fortsätter dansa på fyra-procentspärren och Liberalerna fortsätter harva klart under den på treprocent nivån.

Förutom för Centerpartiet så ser partierna nu ut att följa platta sidledes trender med små förändringar som tar ut varandra efterhand. Möjligen med undantag för Vänsterpartiet som har tappat månad för månad sedan december förra året. Men den totala nedgången handlar endast om en dryg procentenhet.  Onekligen dock något att hålla ett öga på framöver.

Alliansen är som sagt nu större än de rödgröna. Störst av de möjliga regeringsblocken är dock det konservativa. Räknar man med Liberalernas röster så når man 49,4 procent. Det är alltså inte långt till egen majoritet. Vänsterblocket ligger långt efter med 39, 7 procent. Men räknar man in Centern så landar den konstellationen på 49,3 procent. Vid ett val idag skulle det alltså bli väldigt tight oavsett hur man räknar procenten. Men det gäller inte om man räknar mandaten. Det faktum att Liberalerna hamnar under fyraprocentspärren ger en klar övervikt för vänstersidan oavsett om man jämför de rödgröna med alliansen eller ett centerförstärkt vänsterblock med det konservativa högerblocket.

Det är helt uppenbart att Ulf Kristersson behöver Liberalerna för att bli statsminister – antingen deras väljare eller deras mandat. Det ger Kristersson två möjliga strategier antingen måste han konfrontera Liberalerna genom att vända sig direkt till deras väljare och därmed också utmana Nyamko Sabuni. Eller så måste han sikta på och kanske hjälpa till för att Liberalerna ska nå över fyra-procent spärren. Det är tydligt att han valt den senare strategin.  Det kan komma att kosta honom och Moderaterna några kamrat fyraprocentväljare. Men han ser troligen den strategin som säkrare med störst förutsättningar att bli framgångsrik. Det har på senare tid också blivit allt mer uppenbart att Liberalerna under Nyamko Sabunis och Mats Perssons ledning är en del av denna moderata strategi, snarare än att man har en egen.

På partirådet den 28 mars fattade Liberalerna ett förväntat beslut om det framtida vägvalet. Det innebär att Liberalerna i nästa val ska verka för en ny borgerlig regering utan restriktioner för vem man kan förhandla med. Mindre förväntat var att Sabuni skulle använda den nyvunna handlingsfrihet som mandatet gett henne till att genast göra ett migrationspolitiskt utspel tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Från Liberalernas utgångspunkt kan detta utspel knappast ha tett sig som politiskt nödvändigt. Realpolitiskt har eller får det knappast någon större betydelse. Kolumnerna i ”för och mot-listan” borde dessutom innehållit flera tunga motpunkter, fördjupar klyftan i partiet; får fler medlemmar att lämna; väljare som stannat kvar och avvaktat få nu en slutlig puff att gå över till Centerpartiet; klyftan i mittenpolitiken blir avgrundsdjup. Symboliken i utspelet var dock stor. Den visade att Liberalerna nu kan förhandla med SD om migrationspolitiken, vilket innebär att man borde kunna förhandla i alla frågor. Den visade också att SD är konstruktiva och beredda till kompromisser bara besluten går, från deras utgångspunkter, i rätt riktning. En symbolisk demonstration som var särskilt viktig för Ulf Kristersson i arbetet med att bygga trovärdighet för sitt regeringsalternativ och sig själv som statsministerkandidat.

Centerpartiets förtroenderåd tog i fredags (28 maj) beslut om en ny långsiktig strategi. Enligt flera tidningsrubriker i veckan så skulle Centerpartiet i och med detta säga ”adjö till alliansen”. Det var väl inte riktigt Annie Lööfs ord men visst betonade hon i intervjuer att man i tidigare strategidokument utgått från samarbetet i Alliansen, nu var man mycket tydligare är ett självständigt parti. Den position, ensamt majestät i mitten, som partiet nu fått, har hon och Centerpartiet målmedvetet arbetat sig fram till. Olyckskorparna kraxar, i Sverige måste man välja sida, ge väljarna besked annars går det illa. Det som mest talar mot dessa är att Annie Lööf trivs som bäst, precis där i det politiska landskapet som hon nu befinner sig. Det jag i tidigare kröniker varit mest tveksam till, är var nya väljare ska komma ifrån. Men om Centerpartiet behåller de man har nu och kanske växer någon eller ett par procentenheter till, är det vackert så. Det kommer att ge Annie Lööf en mycket stark position efter valet.

Ett mycket intressant valresultat skulle det bli om Kristersson konservativa block får mer än 50 procent samtidigt som Alliansen blir större än de röd/gröna.

Christer Hallerby

Opinionskrönika maj 2021 – Fokus på Centerpartiet

Rörelserna i opinionen är för närvarande förhållandevis små. Hela coronaperioden har präglats av tydliga långsiktiga trender – fram tills nu. Länge handlade det om en uppåtgående trend för Socialdemokraterna, som sedan vände nedåt. Partiet har dock stabiliserats på en nivå som är högre än före pandemin. Den längsta trenden stod Moderaterna för. Det gick uppåt under hela året 2020 för att kulminera under februari och mars i år. Den trend som det förra månaden möjligen var viss kraft kvar i, var Kristdemokraternas nedåtgående, som främst fått sin energi från partiledarens privata affärer. Nu kan vi se att även denna upphört. Alla partier rör sig nu i sidledes korridorer där det antingen fluktuerar upp och ned mellan månaderna eller så är förändringarna mycket små.

Väljaropinionen i april 2021

 MLCKDSVMPSD
april 2122,13,19,04,826,99,34,119,3
mars 2123,33,08,94,526,59,84,018,5
 -1,1+0,1+0,1+0,3+0,4-0,5+0,1+0,8
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Centerpartiet noteras dock för mandatperiodens högsta siffra 9,0 procent. Uppgången i förhållande till mars är dock marginell 0,1 procentenheter. Förändringen för Liberalerna är densamma, man noteras nu för en uppgång på 0,1 procentenheter för fjärde månaden i rad. Men det är alldeles för små steg för att jag ska våga peka ut detta som en trend. Allt kan vara förlorat nästa månad enbart med rörelser inom felmarginalen i de underliggande mätningarna. Den största förändringen under april står M för som tappar 1,1 procentenheter. Samtidigt vänder SD uppåt med 0,8 procentenheter och KD med 0,3 procentenheter. Det är tydligt att utvecklingen i de här tre partierna numera är kommunicerande kärl. Detsamma gäller vänstersidan där förändringarna mellan S, V och MP tar ut varandra. Självfallet kan jag med det här underlaget inte utesluta rörelser över blockgränsen, men jag ser det inte som särskilt sannolikt att de nu påverkar utvecklingen. Blockgränsen mellan höger och vänster är lika solid som tidigare. Januarisamarbetet har inte ökat på flödet. Den kontaktyta vi kunnat se i till exempel SCB:s mätningar över rörelser mellan partierna, är den mellan S och SD och den utgör säkert fortfarande en potential åt båda hållen. Just nu ser den dörren dock ganska stängd ut.

När det gäller blocken så hade jag en förhoppning förra månaden att Alliansen var på väg att gå om de Röd/gröna, vilket skulle kunna förändra dynamiken i det politiska samtalet. Men när väljarströmmen mellan M och SD ser ut att vända igen till de senares fördel så kommer detta inte inträffa – åtminstone inte nu. Alliansen storlek avgörs inte av väljarströmmar över blockgränsen utan av hur stödet för SD utvecklas. Det är viktigt för Jimmy Åkesson att ligga på en nivå över 18 – 19 procent, när SD sjunker under detta minskar också partiets manöverutrymme.

Inget av de närmast liggande fyra regeringsunderlagen:

  • Alliansen
  • Röd/gröna
  • Januaripartierna utan L
  • Konservativt blocket M+KD+SD

är i närheten av nå majoritet med 175 mandat i riksdagen. Närmast är det konservativa blocket som får 169 mandat. Med L utanför riksdagen så ger det Centerpartiet en nyckelroll. Går partiet till vänster så får S+MP+V+C 180 mandat och kan utse statsminister. Går partiet till höger så får M+KD+SD+C 202 mandat och kan utse statsminister.  Den enda situation som skulle utesluta C från regeringsbildningen är en konstellation mellan M och S som tillsammans skulle kunna dela på makten med 179 mandat som underlag. Men om detta skulle bli aktuellt kan dessa partier mycket väl föredra att ha Centerpartiet i regeringen än utanför i opposition.

Analys med särskilt fokus på Centerpartiet

Med två järntrianglar vad gäller väljarflödena, är det svårt att se var Centerpartiet och Liberalerna ska ta sina väljare – förutom från varandra.

Liberalernas partiledning hoppas uppenbarligen på att liberaler som idag sympatiserar med M, ska välja L istället, för att därmed ge en eventuell högerregering lite mer liberal vikt och om inte detta räcker på att kamrat-fyra procent ska ta dem över spärren. För Centerpartiet är det svårt att se någon annan tillväxtmöjlighet än några liberaler till.

För att rejält omkonfigurera den politiska arenan så skulle det krävas att något omskakande händer i mitten mellan järntrianglarna. För några år sedan hoppades jag att Emmanuel Macrons framgångar i Frankrike med En Marche skulle inspirera liberaler och centerpartister till gemensamma stordåd. Bägge partierna är numera liberala, medlemmar i samma grupp i EU – parlamentet ALDE och tillhör samma liberala international. Trots januarisamarbetet verkar dock avståndet mellan mittenpartierna större än någonsin. Men det handlar nog mer om strategi och kultur än om politik

Centerpartiet verkar mer intresserade av att locka över så många medlemmar och väljare som möjligt från Liberalerna än att utveckla samarbetet. Liberalerna är rädda för att slås ihop med ett parti vars liberalism man tvivlar på och vars kultur man inte förstår sig på. En god vän till mig beskrev en gång sitt första möte med styrelsen för en större avdelning i Studieförbundet Vuxenskolan dominerad av centerpartister som det värsta hon varit med om i sammanträdesväg. Alla pratade väldigt mycket men hon förstod sällan vad det som sades hade med sakfrågan att göra, och ännu mindre förstod hon när ordföranden sammanfattade diskussionerna vilka beslut som fattats. För en liberal, är det sådant som går en på nerverna, när man redan i ungdomsförbundet utvecklat en flink sammanträdesteknik, lärt sig propositionsordningar och slipat på sin debatteknik.

Men det skulle onekligen behövas ett nytänkande och ett omtänkande. Att parterna gör sig av med fördomar och bilder av varandra som kanske inte stämmer. Dra konsekvenserna av, det som man förstår men inte vill säga högt, att man är varandras största konkurrenter om väljarna. För liberalismen vore det mycket bättre om man tog väljare från andra än från varandra. L är ett parti i kris, C är ett parti med stora problem även om det inte syns i väljaropinionen – ännu.

Flera personer från partiets absoluta toppskikt har lämnat eller är på väg att lämna, Fredrick Federley, Anders W Jonsson och Emil Källström. Till detta kommer unga tunga riksdagsledamöter som Kristina Yngve (ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott) och Magnus EK (miljöpolitisk talesperson).

Det har lämnats plausibla förklaringar till avhoppen i varje enskilt fall (och Federley är ju ett fall för sig).  Men när så här många lämnar samtidigt och flera dessutom är relativt unga personer med tydliga ledaregenskaper så misstänker man ju att det bottnar i något annat. Vad har hänt bakom kulisserna, är det Annie Lööf som härskar och söndrar? I vilket fall så blir hon nu ännu mer dominant. Kvar av tunga personer i ledningen finns främst partisekreteraren Mikael Arthursson och ekonomen Martin Ådahl. Arthursson står för kontinuitet och stabilitet samt borgar för att partikansli och partiorganisation sköts professionellt. Men han är knappast en person som nu kommer att vidga sina domäner, det rum han har är redan tillräckligt stort för att han ska ha utrymme att också fylla det tomrum som uppstår när andra lämnar. Det har pågått en dragkamp mellan Ådahl och Källström om vem som ska ha ansvar för den ekonomiska politiken. Nu lämnar Källström in och Ådahl får sannolikt utrymme att ta för sig. Men det har ju funnits skäl till att Källström tidigare var vinnaren i dragkampen dem emellan.

Det står nog utom all tvekan att Centerpartiet står inför en kraftig försvagning när flera av de som ansetts som ministerämnen nu försvinner. Ser vi på relationerna i mitten så är det också problematiskt. Det fanns förr alltid brobyggare mellan Folkpartiet och Centerpartiet och en ömsesidig respekt mellan personer i ledarskiktet, om inte alltid mellan alla, så åtminstone mellan några. Gunnar Helén och Torbjörn Fälldin försökte en gång slå ihop partierna. Bengt Westerberg respekterade Torbjörn Fälldin högt och beskrev honom i ordalag som han sällan hade till övers för sina egna partikollegor.

Idag så är mitt intryck att partiledarna Sabuni och Lööf inte pratar särskilt mycket med varandra. Kontakterna på partisekreterarnivå är nog inte heller särskilt väl utvecklade. Den relation som verkar fungera är mellan de ekonomiskpolitiska talespersonerna Mats Persson och Emil Källström. Den har varit en stor styrka i januarisamarbetet och troligen ganska viktig för att detta samarbete trots allt fungerat bra. Även här kommer alltså Källström att lämna ett tomrum efter sig.

Den starka mittensamverkan som sedan 1950-talet varit ett styrkebälte i svensk politik ser nu ut att sjunga på sista versen. Paradoxalt nog i ett skede där partierna i ideologi och grundläggande värderingar ligger närmare varandra än någonsin tidigare, samtidigt som de i praktisk politik får igenom fler politiska reformer än på mycket länge.

I valet kommer partierna, bägge försvagade på olika sätt, att konkurrera om samma liberala väljare. Det är stor risk att dessa sorteras efter en höger-vänster skala på ett sätt som vi inte sett tidigare. Detta riskerar i sin tur att en framtida politisk struktur sätter sig efter detta mönster. Jag kan inte se att något av partierna i längden vinner på det.

Christer Hallerby