Små förändringar i opinionen men mycket intressant i politiken. Inte minst i Liberalerna. Jag skriver den här veckan om att folkpartiveteraner vill väcka liv i mittensamverkan, om partiledarvalet i L där jag tror mest på Fredrik Malm och om ett preciserat vägval.
Jag ser två noterbara förändringar. Sverigedemokraterna fortsätter backa, nu med 0,5 procentenheter. Centerpartiet går fram med lika mycket. Men i den mätning i mitt underliggande material som kom sist in, Verian, så går man upp med 1,2 procentenheter. Möjligen en Hatt-effekt. Verian är den enda underliggande undersökning som i någon mån haft möjlighet att få med eventuell opinionspåverkan av Anna-Karin Hatts val till ny partiledare.
Klyftan mellan blocken fortsätter att växa till oppositionens fördel och är nu hela 8,7 procentenheter. Det börjar närma sig nivån oktober 2023 när den här skillnaden peakade på 9,2 procentenheter. Det är ett minst sagt kraftigt underbetyg för regeringen.
I trenddiagrammet nedan ser vi att Socialdemokraternas uppåtgående trend håller i sig även om uppgången den här månanden stannad på blygsamma 0,2 procentenheter. SD och MP är inne i svagt nedåtgående trender. Det senare partiet verkar nu tappa sitt momentum från EU-valet. Centerpartiet kan nu ha brutit sin nedåtgående trend, ska bli intressant att följa den utvecklingen framöver.
I min förra krönika skrev jag om mittenpartiernas kris. Då var det klart att Centerpartiet stod inför ett partiledarval. Det är nu avklarat och möjligen kan man redan skönja en positiv effekt i opinionen. Johan Pehrson har sedan dess tillkännagett sin avgång och Liberalerna kommer att ha ett extra landsmöte den 24 juni för att välja efterträdare.
Det faktum att bägge partierna snart kommer att ha helt nya partiledare föranledde ett antal folkpartiveteraner med Bengt Westerberg i spetsen, att på DN-debatt föreslå ett samgående mellan partierna. De ser det som ett utmärkt tillfälle för ”de nya ledarna borde skaffa sig mandat att återupprätta sådant samförstånd mellan partierna som på sikt skulle kunna göra ett samgående möjligt”. Artikeln skulle kunnat vara verkligt intressant om den undertecknats också av ett antal centerveteraner som haft motsvarande positioner. Men si, några sådana fanns inte med och det är symtomatiskt.
För ett decennium sedan skrev jag själv en liknande debattartikel, som också följdes upp med en intervju i SvT:s Agenda. Det som var mest frapperande då var det totala ointresset från främst Centerpartiets sida. Jag tycker fortfarande att det finns många goda argument för ett samgående. Bägge partierna betecknar sig idag som liberala och bägge är medlemmar i ALDE (det liberal samarbetet i Europa) och i Europaparlamentets liberala grupp. Sakpolitiskt är det inga avgrundsdjupa skillnader, inte större än att de borde kunna hanteras i ett större liberalt parti. Men sedan Maud Olofsson tog över som partiledare 2001 så har Centerns strategi varit att om inte sluka Liberalerna, så åtminstone sluka Liberalernas väljare. Något intresse för samgående har inte funnits. Istället Det blir därför något patetiskt över dessa obesvarade frierier.
Båda mittenpartierna försöker nu lösa sina kriser med partiledarskiften. Centern har som sagt precis klarat av sitt. Liberalerna har precis påbörjat sin process efter Johan Pehrsons beslut att avgå. Min erfarenhet av partiledarskiften i Folkpartiet/Liberalerna är att det alltid funnits kandidater som sett posten som värd att kämpa för. Nu nämns ett helt koppel av namn. Det nomineras och förs fram kandidater på möten och på sociala media. Men hittills har ingen räckt upp handen och sagt att hen kandiderar, ingen har heller gått ut offentligt och tackat nej.
Namnlistan som jag identifierat omfattar (utan någon särskild ordning) Lotta Edholm, Romina Pourmokhtari, Mats Persson, Nina Larsson, Simona Mohamsson, Fredrik Malm, Gulan Avci, Helene Odenljug, Cecilia Rönn, Lina Nordqvist, Martin Melin, Karin Karlsbro, Jan Jönsson, Axel Darvik, Philip Sandberg, Erik Ullenhag och Cecilia Malmström.
Det kan förefalla som en styrka med så många namn i omlopp när ett så litet parti ska välja partiledare. Men jag ser det snarare som en svaghet. Jag väljer bort Ullenhag och Malmström från min fortsatta spekulationer. Helt enkelt för att jag inte tror att de är tillgängliga. Skulle någon av dem visa sig vara det, så skulle spelplanen förändras rejält. Av de övriga finns det ingen som tydligt är huvudet högre, outstanding, när det gäller att uppfylla kvalifikationskriterierna för en partiledare. Alla har sina förtjänster, tyvärr lite spridda över fältet, och alla har sina svagheter.
I min förra krönika lyfte jag fram Fredrik Malm och Lotta Edholm som de två som jag uppfattar har starkast stöd i partiet. Just nu (8 maj) trendar Romina Pourmokhtari i de interna sociala media – kanaler som jag följer och hon har också plockat in den första länsförbunds-nomineringen (Skaraborg). Samtidigt har hon LUF:s stöd.
Jag tror ändå att valberedningen till slut kommer att landa på Malm eller Edholm. Själv föredrar jag då Fredrik Malm. Han är den absolut starkaste talaren och debattören i fältet. Han gjorde en habil, om än inte glänsande, insats som vikarie i söndagskvällens partiledardebatt. Samtidigt så visade han potential. Han har goda förutsättningar att växa in i kretsen och ta för sig mer nästa gång,
Jag förstår att många som vill se Lotta Edholm som partiledare, ser skolfrågorna som partiets starkaste kort. Jag ser också skolfrågorna som en styrka men jag vill se ett bredare parti med en bredare profil. Jan Björklund gjorde Liberalerna till skolpartiet. Ju sämre det gick i val efter val, desto mer fokuserade Jan Björklund på skolfrågorna. Denna avsmalningsstrategi fördjupade partiets kris och är en av orsakerna till att vi står där vi står idag – med bristfällig politikutveckling och tomt i lådorna på relevanta politiska reformer. Malm har en betydligt bredare politisk profil än Edholm och det är till hans fördel.
En fundering där jag själv inte tagit ställning. Om Malm blir vald skulle han kunna välja att stå utanför regeringen och helt fokusera på partiledarskapet. Det skulle ge en mer fristående och förhoppningsvis också mer frispråkig position i den politiska debatten. Med Lotta Edholm som utbildningsminister och liberal regeringstalesperson, skulle vi då få en stark ledarduo. Partiets maktcentrum skulle då också tydligt förflyttas från Johan Britz samordningskansli till Simona Mohamssons partikansli. Då kan gärna också Nina Larsson komplettera i partiledning och presidium för att bidra med lite mer struktur, som väl anses som Malms akilleshäl.
Jag tror även att en liknande lösning skulle ha sina fördelar om istället Romina Pourmokhtari blir vald. Hon kan rimligen inte fortsätta som miljö- och klimatminister. Hon måste istället distansera sig från den, åtminstone inledningsvis, misslyckade perioden i sitt politikerliv. Ännu bättre vore om hon avstod nu och istället siktade på att bli Liberalernas nästnästa partiledare.
En ny partiledare måste hantera vägvalet. Visst, det finns ett landsmötesbeslut som åtminstone delar av partiledningen ofta hänvisar till, att Liberalerna inte ska delta i eller medverka till en regering där SD ingår. Men det finns också flera i partiet som anser att denna restriktion bör lyftas för att möjliggöra en som man säger borgerlig regering även nästa mandatperiod.
Jag har ända sedan 2009 förfäktat en egen linje, långt innan vägvalet blev en strategisk fråga som delade partiet. Det jag då och senare diskuterade var partiets förhållningssätt till SD. Den linjen skulle nu vara en möjlig väg för en ny partiledare som vill sätta ned foten. Ett gemensamt yttrande om detta, på Landsmötet i höst skulle innebära att:
- Liberalerna pratar med alla riksdagens partier, man kan förhandla sakpolitik och delta i sakpolitiska uppgörelser med alla andra partier så länge utfallet blir gynnsamt utifrån ett liberalt perspektiv. Framförallt så debatterar man med alla partier. Detta skulle innebära att den Jan Björklundska ignoreringsstrategin en gång för alla flyttas till slutarkivet. Det innebär till exempel att vi tycker en bra energipolitik prioriteras framför vem vi förhandlar och gör upp med. Genom ett aktivt deltagande i debatten markerar vi skiljelinjer både i sakpolitik och ideologi. Debatten blir viktigare ju större de ideologiska skillnaderna är.
- Liberalerna medverkar inte till att partier långt till höger eller till vänster får exekutiva förtroendeposter som statsråd i regeringen eller kommunal- och regionråd (oppositions- eller insynsråd och liknande undantagna). Det skall vara självklart att när nationalkonservativa och vänstersocialister/kommunister regerar då agerar Liberalerna i opposition. Egentligen ser jag också Tidö-avtalet som för långtgående, framförallt att man släppt in SD i Statsrådsberedningen och i Regeringskansliets beredningsprocesser. Men det misstaget är nu gjort och något vi får leva med så länge som den nuvarande regeringen består.
Christer Hallerby
Lämna ett svar