Vad är ett politiskt parti?

Vad är ett politiskt parti? Hur bör de interna processerna struktureras? Det är två frågeställningar med särskilt fokus på Liberalerna som triggar mig när jag ser på Facebook (FB) att nytillträdde arbetsmarknadsministern Johan Britz framträtt för Liberalerna i Danderyd. Enligt ett FB-inlägg så påstod han där att ”Liberalerna måste bestämma sig för om man vill vara ett parti som vill genomföra partiets program eller vara en tankesmedja och ett forum för debatter”. Britz ville se ett mer resultatfokuserat parti.

Nu var jag inte närvarande, så jag vet inte var Britz la tyngdpunkten eller om han, och i så fall hur, nyanserade sin utgångspunkt, men i vilket fall så är frågeställningen intressant. För egen del menar jag att det inte finns en motsatsställning. Tvärtom – att vara en tankesmedja är en del av ett partis, särskilt ett liberalt partis, inre liv.

Tankefiguren känns igen, inte minst från vägvalsdiskussionen.  ”Sakpolitik” och ”resultatpolitik” har blivit viktiga signalord för liberalpartister som försvarar Tidöavtalet och samtidigt vill öppna även för att släppa in SD i regeringen. Motståndarna brukar karikeras som något i stil med ”ideologiskt överintresserade övervintrande folkpartister”. Håller vi oss till sakpolitiken och det kortsiktiga perspektivet så går det ju att hitta ett antal gemensamma nämnare med SD som skulle kunna motivera ett regeringssamarbete. Går vi till ideologin och anlägger ett mer långsiktigt perspektiv så framträder SD som en politisk huvudmotståndare. Säkrast då att hålla sig till sådant som kärnkraft, gängkriminalitet och militär upprustning. Kontrasterar man liberalism mot illiberalism, så blir det bara dålig stämning och dessutom ett brott mot Tidöavtalets innehåll och anda.  

Ett politiskt program är inte statisk materia. Det måste ständigt förnyas och uppdateras och hur gör man det utan tankesmidande och en livfull intern debatt? I åtminstone Folkpartiet beskrev vi oss själva som ett idéparti och inte ett intresseparti som representerade en viss grupp i samhället, som företagare, bönder, borgare eller arbetare. Det gjorde att just tankesmidandet var viktigare för Folkpartiet än för de andra partierna. Detsamma borde gälla för efterföljaren Liberalerna.

Sakpolitik kommer heller inte från ingenstans. Det krävs en kontinuerlig och kompetent omvärldsanalys och inte minst ideologisk kompetens, kunskap och engagemang. Den liberala ideologin är allt från riktningsgivare till lackmustest. Utan den så går vi lätt vilse i pannkakan.

Liberalismen är en process av utveckling och ständiga förbättringar. En liberal har aldrig tänkt färdigt. Det finns inte ett framtida idealsamhälle. Som Adam Gopnik skriver i sin bok Tusen små framsteg: ”Liberala reformer sker i likhet med evolutionära förändringar steg för steg, och de låter sig därför påverkas av de lärdomar som erfarenheten ger.” Han tillägger: ”vi behöver alltid förändring. Reformprocessen upphör aldrig, men det beror inte på att vi ständigt söker efter någon utopi utan på att vi behöver revidera våra planer när nya insikter förändrar förutsättningarna.” Detta kräver att partiet har en struktur för att smida tankar, och ständigt smida nya tankar samtidigt som man också har en förmåga att göra politik av tankarna och påverka samhällsutvecklingen i liberal riktning.

Jag har haft förmånen att från 1969 och i flera decennier vara en del av en stimulerande och utvecklande miljö – först i FPU och sedan i Folkpartiet. Utbildning i ideologi och praktisk politik höll alltid hög klass. Politikutvecklingen fördes i programgrupper där analys och förslag ofta gick ut på samråd i hela partiet. Debatten hade högt i tak. Partimedlemmar hade möjlighet och flera kanaler att göra sin röst hörd. Jag skulle vilja säga, med mitt perspektiv, att detta var en ordning som bröts under Jan Björklunds tid som partiledare. Partiet blev mer toppstyrt, samrådsmodellen hamnade i byrålådan (med något undantag), eftervalsanalyserna blev tillrättalagda för att inte genera ledaren. Utanverket blev viktigare än partiets inre arbete och processer.  Partiet har alltid varit ett parti där bildning stått högt i kurs och skolfrågorna prioriterats. Men nu fokuserade man alltmer på skolfrågorna – politikutvecklingen på andra områden försummades och på skolområdet var den undermålig (har det inte minst visat sig i efterhand). Det är värt att påminna om detta eftersom Britz började sin karriär som grå eminens i partiet just under Björklunds tid.  

Liberalerna har i grunden, precis som andra partier, en organisationsmodell som är väl anpassad till att hantera det dubbla uppdraget att utveckla politik och att genomföra politik. Partiorganisationen – svarar för utveckling, utbildning och är valorganisation medan Riksdagsgruppen är verkställande – ska genomföra politiken. Uppgiften att marknadsföra och opinionsbilda ser jag som delad. Det finns ingen direkt befälsordning mellan partiorganisation och riksdagsgrupp. Enligt konstitutionen så svarar riksdagsledamöterna inför väljarna och kan inte avsättas av partiet. Men det finns en dualism – riksdagsledamöterna är nominerade och satta på listor av partiet och valda på partiets program. Motsvarande struktur och ansvarsfördelning speglas sedan på både den kommunala och den regionala nivån.

Två parallella strukturer alltså men utan tydlig gräns. En handläggare på riksdagskansliet har alltid förutom att vara stöd till ledamöterna i riksdagsarbetet förväntats medverka i programarbete och politikutveckling inom sitt sakområde. Samma sak gäller riksdagsledamöterna själva, som ju vid sidan av att vara folkvalda oftast har förtroendeuppdrag i partiorganisationen på olika nivåer.  Dualism i praktiken.

Men det har varit en styrka att de olika delarna haft olika uppdrag och ansvarsområden. Riksdagsgruppens huvuduppgift är att få igenom liberal politik. Partiorganisationens huvuduppgift och partistyrelsens huvudansvar är att utveckla liberal politik (vid sidan av att rekrytera, utbilda och vinna val). Efter valet 1979 drog partistyrelsen slutsatsen att partiorganisationen avlövats allt för mycket politiska resurser, fokus hade i allt för hög grad hamnat på den verkställande delen i riksdagsgrupp och regeringskansli, politikutvecklingen hade eftersatts. Jag själv och Thomas Berglund anställdes då som politiska sekreterare på dåvarande huvudbyrån (partiorganisationens kansli). Det ligger nära till hands att dra en liknande slutsats idag när det gäller den eftersatta politikutvecklingen.

Ett problem är att partiets litenhet och minskade ekonomiska resurser gjort att tyngdpunkten förskjutits åt den verkställande delen. Idag sitter partiorganisationen bokstavligen i knäet på riksdagskansliet. Förr låg den ”mäktiga” huvudbyrån ute på stan i egna lokaler, nu har man flyttat in i riksdagen. Partisekreteraren – partiorganisationens chefstjänsteman – har rekryterats ur riksdagsgruppen (för att man ska slippa en lönekostnad). Det var faktiskt väldigt tillfredsställande att se att Simona Mohamsson nu bröt den traditionen genom att ta en partisekreterare utifrån.

Jag skulle vilja säga att den bristande politikutvecklingen blivit övertydlig just efter det senaste regeringsskiftet. Liberalerna fick då ansvar för flera tunga sakområden (vid sidan av de vanliga skola och utbildning) som miljö, naturvård, klimat, arbetsmarknad och integration. Det saknades politik för miljö och naturvård, för en klimatpolitik som höll för att möta verkligheten, för en arbetsmarknadspolitik (fanns det överhuvudtaget några ambitioner på det området).

För att nå resultat behöver vi först en politik. Liberalerna måste hantera och utveckla bägge de delar som speglas i organisationsstrukturen. Partiorganisationen kan mycket väl liknas vid en tankesmedja – men en med en formell struktur där program och politik beslutas i demokratiska former med Landsmötet som högsta beslutande organ. Men innan förslagen ligger hos landsmötet behöver vi debatt, diskussion, samråd, Vi behöver också ideologisk förankring, kunskap och engagemang.

Christer Hallerby