Opinionskrönika november 2022 – taskig utnämning av miljö- och klimatminister med mera.

Det har inte hänt så mycket i den politiska opinionen så den här krönikan ägnar jag främst åt regeringsbildningen och särskilt då utnämningen av Romina Pourmokhtari till miljö- och klimatminister. Med de förutsättningar hon fått, var det ett i det närmaste taskigt beslut av Johan Pehrson. Jag frågar mig också vilken som blir den nya partisekreteraren Gulan Avcis huvuduppgift, att hålla lugn och ro i partiet eller att jobba med strategiutveckling. Kommenterarar också två pinsamheter, Kristersson i Turkiet och Liberalerna i konstitutionsutskottet.

Men först opinionssiffrorna för november. M återigen större än SD. Det kommer inte att ha någon praktisk betydelse i regering och riksdag, men betyder säkert en del för Moderaternas och Ulf Kristerssons självkänsla. S går framåt och befäster sin ställning som största parti. Ställningen mellan regering och opposition är nästan helt lika. De två partier som nästan hela förra mandatperioden låg under riksdagsspärren, MP och L, närmar sig återigen 4 procent nu uppifrån. För åtminstone L är nog siffran 4,1 procent lite väl hög när detta skrivs, trenden sedan valdagen är nedåtgående.

Väljaropinionen i november 2022

 MLCKDSVMPSD
nov 2220,34,16,04,831,67,84,119,8
valet 2219,14,66,75,330,36,85,120,5
 +1,2-0,5-0,7-0,5+1,3+1,0-1,0-0,7

Regeringsbildningen

Regeringsbildningen blev en framgång för Liberalerna. Efter Tidö-avtalet förlorade jag nästan hoppet om att det här regeringsprojektet skulle innebära något positivt alls för partiet. Men perioden mellan slottet (Tidö) och slottsbacken där de nya ministrarna tågade ut efter konseljen med kungen, innebar dock en klar förbättring i sak och därmed även av mitt stämningsläge.

Regeringsförklaringen ser jag som fullt acceptabel och som ett liberalare dokument än Tidö-avtalet. Det blev en bra utdelning i fördelningen av ministerposter. Liberalerna fick tunga, viktiga och intressanta departement och sakområden som det bör finnas förutsättningar att göra något av.

Miljö- och klimat

Partiledaren var inte snäll mot Romina Pourmokhtari när han valde henne som miljö- och klimatminister. Det är inte det att hon inte skulle platsa i regeringen och inte heller att miljö- och klimatministerposten skulle vara oviktig – tvärtom Romina Pourmokhtari är en talangfull politiker som kommer att betyda mycket för Liberalerna om hon inte mals ner i det lite taskiga uppdrag hon fått nu. Miljö- och klimatministerposten är och förblir en av regeringens viktigaste, men de förutsättningar som Pourmokhtari fått är helt annorlunda än vad som gällde för företrädaren

För det första kommer Miljö- och klimat inte längre att vara ett eget departement. Romina Pourmokhtari får Ebba Busch som departementschef. Det innebär inte att Busch kan gå in och styra i Pourmokhtaris sakområden. De förfogar hon själv över som alla ministrar. Men det innebär att hon och hennes statssekreterare inte alls förfogar över och kan styra den personal som inte tillhör de egna sakenheterna. Det innebär också att hon alltid kommer i andrahandsprioritet när departementets interna resurser ska fördelas. Det innebär även att hon ligger under i tyngd och auktoritet när gemensamma sakfrågor ska beredas internt i departementet.  Alla inser att gränssnitten mellan till exempel energi och klimat eller industripolitik och miljö är ganska stora. En av finesserna med ett fristående Miljö- och klimatdepartement är att de här frågorna ska väga lika tungt som till exempel exploateringsintressena i Regeringskansliets beredningsprocesser. Så blir det inte nu.

För det andra är det inte precis någon reformbudget hon får starta med. Tvärtom blir det en rejäl nedskärning i budgeten för miljö, klimat och naturvård – 4,2 miljarder i förhållande till budgeten för 2022. Det motsvarar en minskning med nära 18 procent. Det bör dock påpekas att jämfört med det prognosticerade utfallet för 2022 så handlar det om en något mindre nedskärning. Å andra sidan ligger det också en pott som är en ren pris- och löneomräkning i de anvisade medlen. Dessutom, ännu mer anmärkningsvärt, är att det i långtidsbudgeten fram till 2025 handlar om mer än en halvering av de medel hon kommer att ha till sitt förfogande.

Det handlar inte bara om den uppmärksammade bonusen till miljöbilar, utan rödpennan har använts flitigt på hela området miljö, klimat och naturvård. Realt får Naturvårdsverket en minskande ram de närmaste åren. Anslaget till miljöövervakning och miljömålsuppföljning skärs ned. När det gäller värdefull natur så försvinner hälften av medlen. Klimatbonusen för bilar tas bort helt. Åtgärder för havs- och vattenmiljö trappas ned för att minska med en tredjedel fram till 2025. Anslaget till internationellt miljösamarbete minskar från 47 till 37 miljoner nästa år. Medlen till skydd av värdefull natur trappas ned från 1,7 miljarder 2022 till 685 miljoner 2025.

De politiska signalerna i statsbudgeten är tydliga. Miljö, klimat och naturvård är områden som ska nedprioriteras. Detta samtidigt som samma regering i samma budget konstaterar att de allra flesta målen på de här områdena inte kommer att nås till det utsatta målåret. Det gäller inte minst allt som har med växthusgasutsläpp och luftföroreningar att göra.

Partiledaren kände sig nog ganska nöjd med valet av miljö- och klimatminister. Och visst det var smart och även viktigt för partiets sammanhållning att Romina Pourmokhtari kom med i regeringen (och även Lotta Edholm). Hoppas att uppgiften kan utvecklas från att ”snacka bort” försämringar och nedskärningar till att utveckla ett grönt liberalt miljöalternativ. Får inte Romina Pourmokhtari den uppbackningen så kommer inte den här posten att bli den ”boost” för partiet som jag först hoppades, utan ett rejält sänke både för den ytterst talangfulle politikern Pourmokhtari och för partiet Liberalerna. Det som gör att jag ändå har en viss positiv känsla är Romina själv, de ambitioner hon trots allt måste ha med det här uppdraget samt att hon fått en statssekreterare (Daniel Westlén) som kan sakfrågorna och en pressekreterare (Niki Westerberg) som kan det politiska spelet.

Ny partisekreterare och ny strategi (?)

Liberalerna har också fått en ny partisekreterare i Gulan Avci, en tuffing för ett tufft uppdrag i ett sargat och åderlåtit parti. Mina erfarenheter från tidigare regeringsperioder är att statsråden, departementen deras sakfrågor och förhandlingar tar i princip all uppmärksamhet. Partiet tyngsta företrädare har annat att göra än att tänka på Liberalernas framtid. Hur man lyckas i regeringen blir synonymt med hur det går för Liberalerna. I partiorganisation ska man inte ägna sig åt strategi och taktik. Inte minst för att partiledaren och statsråden inte har tid med att ha koll på vad som händer. Det blir riskminimering och locket på.

Men här måste Gulan Avci stå på sig. Jag menar att partiet måste utveckla en strategi som handlar om att fylla diket i mitten. I allt fler länders val ställs en allt mer högerinriktad höger mot en – om inte allt mer, så i alla fall – klart vänsterinriktad vänster. Senast i Brasiliens presidentval Lula mot Bolsonaro. Det nya vägvalet handlar nu om Liberalerna på längre sikt ska växa fast i ett svenskt högeralternativ, eller om man ska bidra till att utveckla ett svenskt starkare mittfält. Den frågan och den debatten måste nu få leva, utan att locket läggs på och utan vare sig förutfattade meningar eller falangbildningar.

Pinsamheter

Till sist till avdelningen pinsamheter. Statsminister Kristersson besök hos Erdoğan i Turkiet hör avgjort dit. Jag blir allt mer tveksam till om detta inställsamma, förödmjukande bugande och bockande är något Sverige ska ägna sig åt. Visst NATO-medlemskapet är värt ett pris, men det börjar bli för högt nu. Jag är övertygad om att Sverige förr eller senare blir medlem, men hellre att det tar lite längre tid än detta krälande i stoftet.

En annan pinsamhet var att se Liberalernas ledamot i konstitutionsutskottet Malin Danielsson förklara att Liberalerna nu kommer att rösta för den grundlagsändring som innebär införandet av ett nytt yttrandefrihetsbrott, utlandsspioneri, som man röstade emot under förra mandatperioden. Skälet var inte att man ändrat åsikt, utan att man nu till skillnad från förra omröstningen, sitter i regeringen. Men hallå så ryggradslöst kan man inte agera i en liberal principfråga. Fullständigt orimligt att göra en grundlagsfråga avhängig av om man sitter i regeringen eller inte. Dessutom var det här ingen regeringsfråga. Det hade knappast blivit regeringskris om man stått upp för sin uppfattning.

Christer Hallerby

Opinionskrönika oktober 2022 – Sverigedemokraterna

Det finns inte, så här strax efter valet, tillräckligt med underlag från nya opinionsmätningar för att presenter en ”poll of polls”. Jag ägnar istället månadens opinionskrönika åt Sverigedemokraterna – Liberalernas presumtiva nya samarbetspartner.

Hur ska man se på SD idag?

SD har högerextrema rötter. Det är oomtvistligt. Men hur ska man se på partiet idag? Från liberal utgångspunkt menar jag att man både kan och bör anlägga två olika perspektiv när den frågeställningen ska besvaras. Det första där jag försöker se positivt på partiets politiska anpassningar på senare år och hur de kan bidra till Kristerssons regeringsbygge. Det andra betydligt mer bekymmersamt sett på lite längre sikt i ett bredare europeiskt sammanhang.

Förhandla eller inte verkar idag blivit en icke-fråga.

Men innan jag fördjupar mig i de här perspektiven så en återkoppling till en krönika som jag skrev i juni 2020 om ”att förhålla sig till SD”. Jag argumenterade där emot de liberaler som ville dra en tydlig röd linje mot alla typer av samröre med SD och menade att det är rimligt att i politiska församlingar förhålla sig till SD som till politiker från andra partier. Det innebär att göra upp sakpolitiskt när det finns förutsättningar för detta. Jag skrev att ”det är god folkpartitradition att använda parlamentarismens möjligheter att driva igenom så mycket liberal politik som möjligt”. Men jag menade också att precis som gäller för andra partier med en ideologisk grund som står långt från liberalismen bör det inte vara aktuellt med att vare sig sitta i samma regering eller delta i ett organiserat samarbete i opposition.

Jag problematiserade kring begreppet budgetförhandlingar och menade att det på såväl nationell som lokal nivå bör finnas utrymme för att både förankra och förhandla om enskildheter i en budget. Men om man inte sitter i samma regering eller medverkar i ett organiserat oppositionssamarbete så bör det heller inte bli aktuellt att lägga fram en hel gemensam budget. Det är få bloggar som jag skrivit genom åren som väckt så starka reaktioner från mina liberala vänner – mest negativa. Nu har det hunnit flyta ganska mycket vatten under broarna och jag noterar att till och med nyblivna riksdagsledamoten Anna Starbrink betraktar ett budgetsamarbete med SD som relativt oproblematiskt (Expressen 220929).

Verkligheten har både sprungit förbi mitt dåvarande resonemang och kommit ikapp Anna Starbrinks tidigare motstånd. Vi får väl se hur oproblematiskt det kommer att bli. L har satt sig i en båt där man förbundit sig mot väljarna att stödja Ulf Kristersson som statsminister och valresultatet har gett SD ett väsentligt inflytande över denna regeringsbildning. Det gäller även statsbudgeten. Det känns olustigt. Men jag är inte kritisk mot vare sig Liberalerna eller Starbrink. Däremot genuint orolig inför Kristerssons ledarskap. Jag betraktade en gång honom som en tydligt liberal politiker. Efter den här valrörelsen undrar jag om det finns några principer överhuvudtaget som är viktigare än statsministerposten (se vad jag skrev om detta i september månads krönika).

Perspektiv 1 – Normaliseringen

Nu till de två olika och motstridiga perspektiven. Det första kan vi kalla för normaliseringen. Många, inte minst SD själva, hävdar att partiet är inne i en normaliseringsprocess. Med det menar de säkert främst att ”de andra” ser SD som vilket politiskt parti som helst, som man kan förhandla med, som kan få viktiga poster i riksdagens utskott etc. Men man har också tydligt försökt distansera sig från sina extrema rötter, tagit fram en vitbok, uteslutit många mer eller mindre suspekta personer.

Den viktiga ”normaliseringen” ligger dock i den politiska anpassningen. Man har tydligt triangulerat Moderaterna. Det gäller stora internationella frågor som EU och NATO men också kontroversiella blockskiljande frågor som valfriheten i välfärden. Det har också utvecklats en samsyn i de för väljarna allra viktigaste politiska frågorna just nu, energipolitiken, brottsligheten och gängkriminaliteten. I många av de frågor som Miljöpartiet bromsade den tidigare socialdemokratiska regeringen, gruvor, miljöprövning och tillståndsprocesser finns ett tydligt högeralternativ. Och höghastighetsjärnvägana ska tydligen skrotas (tyvärr).

I andra frågor är det Moderaterna som närmat sig SD, främst då sådant som handlar om migration, asyl och uppehållstillstånd.

Allt detta sammantaget gör att det till höger finns ett sakpolitiskt alternativ som ur liberal synpunkt är klart bättre än vad ett vänsteralternativ i form av Socialdemokraterna med stöd av MP och V skulle erbjuda. Visst finns det fortfarande knäckfrågor kvar. När det gäller arbetslöshetsersättningen och sjukförsäkringen så ligger SD fortfarande närmare S än M. Vad gäller Migrationen så blir väl SD aldrig nöjda, vi får se vad som händer med Moderaternas syn på arbetskraftsinvandringen. Ett lackmustest för hur långsiktigt det här samarbetet kan bli är hur man hanterar liberala knäckfrågor som integration, jämställdhet, bistånd, public service, media och kulturen.  

Perspektiv 2 – Det internationella sammanhanget

Sverigedemokraterna är en del av den mäktiga våg av nationalism och populism som på senare år växt sig allt starkare och blivit en global kraft. Partiet är en gren på ett träd som omfattar bland andra Le Pen och National Front i Frankrike, italienska partier som Lega och Italiens Bröder, Alternativ för Tyskland, ledare i östra EU som Ungerns Orbán och Polens Kaczyński. Här finns också grenar med Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet i Norge, Sannfinländarna även om deras rötter är mer renodlade missnöjespartier än SD:s. Det går också att hit hänföra ledare som Putin i Ryssland, Trump I USA, Bolsonaro i Brasilien, Erdoğan i Turkiet.

En del av de uppräknade skulle säkert protestera att nämnas i sällskap med några av de andra.  De europeiska partierna har ju inte heller kommit överens om att formera en enda gemensam partigrupp i EU – parlamentet. Men det finns flera tydliga gemensamma drag. Alla står på en grund av nationalism och populism. Traditionella värden som skapat och präglat nationella särdrag och en nationell kultur påstås hotade av kosmopolitiska idéer och invandring. Den nationella suveräniteten hotas av globalism, överstatlighet och federalism.  

Den inhemska retoriken har flera gemensamma drag. Med vissa variationer går den ofta ut på följande: Vanligt folk kommer inte till tals, istället är det en liberal elit med idéer om allas lika värde, öppna gränser och internationellt samarbete som styr utvecklingen. Man för folkets talan, inte hela folkets men det verkliga folkets, de som vet hur det är och har en nedärvd rätt till nationens välstånd. Det är möjligt att både sänka skatterna och öka utgifterna så att vanligt folk får det bättre. Det som ska stoppas är elitens spenderande av skattemedel på utlänningar, konstig konst och internationellt samarbete.

När nationalpopulisterna väl kommer till makten så förändras demokratins verktyg, som Ivan Krastev beskrivit, från att användas i en politik för inkludering till en politik för exkludering. I stället för liberal mångfald så utvecklas ett majoritetens förtryck.  Den liberala maktfördelningsmodellen demonteras; den politiska styrningen av domstolorna ökar; media, den politiska oppositionen och civilsamhället drabbas av restriktioner. Internationella institutioner och regelverk ses som hinder när den nationalistiska agendan ska drivas igenom. Utländsk import ges skulden när inhemska jobb försvinner. Den fria kulturen motarbetas. Populisten blir gärna smakdomare i allt från public service tv till muséer och offentlig konst, eftersom hen känner folksjälen bättre än någon annan.

Det är inte konstigt att de övriga medlemmarna Liberalernas partigrupp i Europaparlamentet (Renew Europé) är bekymrade och uttrycker farhågor när Liberalerna nu ska samarbeta med ett parti som är med i partigruppen ECR där ordföranden kommer från polska Lag och Rättvisa och vice ordföranden från det nya regeringspartiet i Italien – Italiens Bröder.

Och var landar detta för Liberalerna?

Jag anar att några av de Liberaler som förhandlar idag, Mats Persson till exempel, helst bara ser det första av de här två perspektiven och gärna bortser från det andra. Men för att både leva upp till vad man lovat väljarna på kort sikt och samtidigt göra det liberala partiet relevant för tillräckligt många väljare på längre sikt, så behöver man nog gå ner i spagat mellan perspektiven. Det kommer att krävas rätt mycket ekvilibristik från partiledningens sida. Jag vet inte hur vig Johan Pehrson är men anar visst besvär med gymnastikövningen ifråga. Men inte bara det, när han väl kommit ner så måste han kunna ta sig upp också.   

Christer Hallerby

Opinionskrönika september 2022 – reflektioner över ett valresultat.

Liberalerna klarade spärren. Det var den absolut viktigaste frågan för mig när jag röstade i riksdagsvalet. Det är också den enskilt viktigaste faktorn till att Ulf Kristersson troligen kan bilda regering.

Utan Liberalerna, ingen högerregering. Det är en position där man kan ställa krav, vara tuffa i förhandlingarna. Det är inga ödmjuka liberaler jag vill se framöver, utan liberaler som likt den gamla valaffischen bestämt sopar undan alla former av extremism, som driver liberala lösningar, som stoppar nationalism och högerpopulism i varje vrå av Regeringskansliet. Mota Jimmie i grind, bör det stå överst på Johan Pehrsons göra-lista varje dag, året runt, så länge denna regering sitter på sina taburetter.

Med detta sagt så finns det goda förutsättningar för välbehövliga sakpolitiska kursändringar med en ny regering. Det gäller inte minst energipolitiken och rättsväsendet. Framtiden kommer jag att återkomma till i kommande kröniker. Den här tänker jag främst ägna åt en preliminär valanalys med fokus på två frågor som konfunderat mig:

1. Varför växte SD så snabbt i valrörelsens slutskede? 2. Vad gjorde att Johan Pehrsons initialt uppåtgående kurva toppade och vände neråt under valspurten?

Under våren var SD inne i en svagt nedåtgående trend. I min sammanvägda ”poll of polls” gick man från 20 procent i september 2021 till 17,9 procent i juni 2022, genom att man backade tiondelar månad för månad. Även SCB:s stora partisympatiundersökning i maj visade 17 procent, en nedgång på 1,6 procentenheter sedan november 2021. Ingenstans i mitt material fanns det signaler på en vändning. Men det finns en omvärldsfaktor som det inte fanns möjlighet att se då och som sannolikt är förklaringen till vändningen.

Ulf Kristersson blev allt tydligare med att han såg Sverigedemokraterna som en viktig partner för sin framtida regering. Strategin vara att visa upp ”min sida av politiken” som ett sammansvetsat regeringsunderlag med gemensamma värderingar och sakpolitiska ståndpunkter. M, KD, SD och L skrev gemensamma debattartiklar till exempel om energipolitik och rättspolitik. Ulf Kristerson ställde upp som ett lydigt verktyg i SD:s realpolitiskt meningslösa misstroendeomröstning mot Morgan Johannson i juni. Jag skrev då i min blogg med anledning av detta och annat att ”Ulf Kristersson sätter just nu inga gränser alls mot SD förutom att de inte får var med i hans regering. Men för att få ihop sitt regeringsunderlag och få SD att acceptera honom som statminister verkar det vara eftergiftspolitik över hela fältet i övrigt som gäller.”

Sedan kommer Kristerssons Almedalstal där han formligen hyllar SD för dess historiska insats i migrations- och integrationspolitiken, hur man stått upp i motvind och före alla andra insett politiska realiteter.  Under sommaren har vi också sett artiklar om hur personer från KD och M utbildat SD-tjänstemän i hur regeringen och Regeringskansliet fungerar. Hur man aktivt jobbar på att göra SD regeringsfäigt.

Ingen utanför SD själva har som Ulf Kristersson jobbat så hårt för att få SD att framstå som anständiga, insiktsfulla, förutseende, ambitiösa och kloka politiker. Tro sjutton att det ger följdeffekter på väljaropinionen. Men vad som är ännu värre och sannolikt minst lika effektfullt är att SD:s nationalistiska och högerpopulistiska drag gömts undan. På Ulf Kristerssons sida av politiken skulle det visas upp en fasad av endräkt och gemensamma mål. Skillnaderna i ideologi och åsikter skulle inte visas eller klyvas öppet. Även Liberalerna ställde i huvudsak upp på denna taktik. Hur sjutton ska då de borgerliga väljarna inse att det är problem med nationalism och högerpopulism. Det tolkas mest som vänsterpropaganda när de ”på samma sida politiken” håller tyst.  Markerar man inte en gräns så blir den heller inte synliggjord. Ger man inte uttryck för skillnader i ideologi och åsikter så blir de inte hörda. Steget över till andra sidan blir inte så stort.

Till den andra frågan om Liberalernas uppgång som kom av sig. Varför blev det ingen Pehrson-effekt i slutspurten? Johan Pehrson rivstartade. Redan i samband med partiledarskiftet började Liberalernas siffror röra på sig. I samband med Johans första tv-debatter började de ta fart. I början på augusti visade flera opinionsmätningar på klart över fem procent. En så tydligt uppåtgående trend i början på en valrörelse brukar leda till en framgångsvåg som håller i sig. Jag fick mail från gamla partiveteraner som trodde på en ny effekt i stil Med Bengt Westerberg 1985 och Lars Leijonborg 2002.

Vad kan han hänt, förutom icke-händelsen att historien inte alltid upprepar sig. Jag tror att i början så såg väljarna en självständig Pehrson, en ny liberal ledare som tog för sig i debatterna. Ju längre in i valrörelsen vi kom, desto mer sjönk han in i tapeten på Kristersson sida av politiken. Han blev en del av ett block och då av ett block som långt ifrån gillades av alla liberaler.

Folkpartisterna svek Liberalerna – inte alla men tillräckligt många för att det som såg ut att bli en framgångsvåg för Johan Pehrson kom av sig. Veckorna före valet och allt intensivare ju närmare valdagen vi kom, så fylldes mitt Facebook-flöde av partivänner och tidigare partivänner som deklarerade sin avsikt att rösta på Centern eller hade röstat på Centern. Bengt Westerberg gick ut offentligt och sa samma sak. Orsaken var ju som bekant att man inte ville medverka till att ge SD inflytande över svensk politik. Jag tror en del hade bestämt sig tidigare före valrörelsen, säkert så när det gäller Bengt. Men jag vet av flera samtal att många våndades länge, en del ända fram till valdagen.

För de som tvekade länge vet jag att Ulf Kristersson SD – washing, som jag beskrivit tidigare, hade stor betydelse och var i flera fall avgörande för att lägga röstsedeln på ett annat parti än Liberalerna. En viktig trigger var också Johan Pehrsons eget uttalande i Svenska Dagbladet att SD kan lita på Liberalernas medlemmar.

Sammantaget kan man säga att Ulf Kristerssons strategi var ett spel med hög insats. Han sänkte tröskeln högerut vilket förklarar att SD blev största parti och öppnade spjället vänsterut vilket nästan orsakade honom en förlust i statsministerkampen. Det var inte långt borta, att de bortflyende socialliberalerna hade behövts för att säkra riksdagsmajoriteten.

Till sist

  • Jag noterar Centerns kollaps på landsbygden, där fanns knappast några socialliberaler som kunde hålla siffrorna uppe.
  • Jag noterar två remarkabla liberala framgångar i Skåne. Torkild Strandbergs liberaler i Landskrona ökade i kommunvalet med 3,9 procentenheter till 38,1 procent. Philip Sandbergs liberaler i Lund ökade med 4,2 procentenheter till 17,6 procent (preliminära rösträkningen). I Landskrona är Liberalerna största parti och i Lund näststörst efter Socialdemokraterna.

Christer Hallerby

Opinionskrönika valrörelsen 2022 – osvuret är bäst inför valspurten

Valrörelsen ser just nu ut att bli en mindre katastrof för Ulf Kristersson. I statsminsterkampen har Magdalena Andersson en dryg vecka före valet viss marginal. Hennes underlag skulle få 177 mandat i den nyvalda riksdagen medan Ulf Kristerssons ”sida av politiken” skulle få 172. Därtill så är Sverigedemokraterna nu tydligt största parti på den sidan. Skulle detta stå sig så kan vi nog vänta en rejäl självprövning både inom Moderaterna och inom den så kallade borgerligheten i stort.

Men osvuret är bäst. För en dryg vecka sedan såg det i mina siffror ut som om Kristerssons sida höll på att gå om Anderssons underlag. Mycket kan hända under de dagar som går.

Jag kommer i den här krönikan att undvika mer djupgående analyser av valrörelsen utan sparar detta till vi har ett slutligt resultat. Förutom några ord om Liberalernas läge så redovisar jag istället hur jag själv redan röstat och varför – till kommunfullmäktige i Lidingö, till regionfullmäktige i Stockholm och till riksdagen.

Hur har då partierna klarat valrörelsen hittills? Ja, de stora förlorarna är de två stora, i en del betraktares ögon, statsbärande partierna Moderaterna och Socialdemokraterna.  

 MLCKDSVMPSD
aug18,3%5,2%6,6%6,2%29,2%8,1%5,1%19,7%
juni21,4%3,6%6,3%5,8%31,6%8,4%3,2%17,9%
 -3,1%1,6%0,3%0,4%-2,4%-0,3%1,9%1,8%
valet 1819,85,58,66,328,384,417,5

M har tappat 3,1 procentenheter och S 2,4 sedan juni. Vinnare är förutom SD, de två partier som då låg under spärren L och MP. Alla mätningar i mitt underlag pekar entydigt på att L och MP kommer att klara spärren liksom att SD nu är näst största parti efter S.

Mandatfördelning
M61
SD72
KD20
L19
172
S105
MP19
V28
C25
177

Liberalerna förefaller nu att vara på hyfsat säker sida om fyra – procentspärren. För Johan Pehrson är detta en stor personlig framgång. För inget har ju egentligen ändrats i partiets positioneringar – varken politiskt eller strategiskt. Pehrson fortsätter den kurs som partiet slog in på under Nyamko Sabuni. Den enda skillnad jag egentligen kan se är att Johan Pehrson lyckats bättre i TV – sända debatter. Forum som jag menar underskattades av Sabuni. Betygen från både ”pundits” och vanliga tittare har varit betydligt högre efter Johan Pehrsons framträdanden än de var efter Sabunis. I takt med Pehrsons framgångar har också den interna splittringen över partiets vägval tonats ned. Något som säkert också varit positivt för bilden av partiet. Men kärnkraftskampanjen, eller om man nu ska kalla det för studiebesöket på Forsmark visar hur känsligt det fortfarande är i partiet. En storm i ett vattenglas – visst. Men utan den stormen, vad hade då den här kampanjen blåsts upp till?  Lite mer fingertoppskänsla vore på sin plats – tack.

Det är också för tidigt för Liberalerna att ropa hej. Flera mätningar nu visar på resultat över fem procent – det ger viss säkerhetsmarginal. Men nästa dag kan samma mätning vara nere på till exempel 4,6 – fullt rimligt om man också ser på felmarginalen. Men det här med kamrat fyra procent gör det svajigt och riskabelt. Partiet har surrat sig fast vid Moderaternas strategi och otvetydigt är Ulf Kristersson Liberalernas statsministerkandidat. Många moderata väljare har också förstått att det är helt nödvändigt att Liberalerna kommer in i riksdagen för att Kristerssons regeringsunderlag ska ha en chans att bli störst. Vi vet dock inte idag hur många av dem som nu stödjer Liberalerna som är röster till låns från Moderaterna. Ju större marginalen till spärren blir, ju mindre benägna kan dessa väljare bli att rösta på Liberalerna. Särskilt som det ju inte går särskilt bra för Moderaterna själva i opinionen just nu. Om de är många och om de bestämmer sig för samma sak samtidigt kan effekterna bli stora. Ytterligare ett argument för hur viktigt det är med fingertoppskänsla i hur partiet agerar.

De andra partierna har länge förbigått Liberalerna med tystnad. Det är ju ingen poäng med att slå på ett parti som inte ser ut att komma in riksdagen. Men Johan Pehrsons framgångar gör att partiet kommer mer i fokus. Det är nu också uppenbart för alla att utan ett Liberalerna över fyra – procent spärren, så kan aldrig Ulf Kristersson bli statsminister. Det kanske till och med är Pehrson som blir Magdalena Anderssons huvudsakliga måltavla i valspurten.  Effekterna kan bli både positiva och negativa.

Jag förtidsröstade i veckan. Det blev Liberalerna i alla tre valen. Föga förvånande anser säkert de flesta av mina läsare. Och visst, som aktiv i Liberalerna, så har jag ofta gått på autopilot i valbåset. Men det har varit val där jag tänkt efter lite extra och detta var definitivt ett sådant.

När det gäller kommunvalet på Lidingö, så var det ingen tvekan alls. Liberalerna på Lidingö är egentligen det enda alternativet om man vill ha en levande stad som utvecklas och inte bara en konservativ sovande förort till Stockholm.

När det gäller regionvalet i Stockholm måste jag medge att jag inte har något större förtroende för det sittande styret och Liberalernas lista inför nästa mandatperiod inger föga entusiasm. Men alternativet är värre, en rödgrön röra under Aida Hadzialic är absolut inget som jag ser fram emot. Jag övervägde ett tag att rösta blankt, men insåg att detta skulle bli ett indirekt stöd till röran. Därför blev det Liberalerna, men jag fick gå en bit ner på valsedeln för att hitta någon att kryssa. Jag instämmer med KD att Regionerna bör avvecklas som en egen politiskt styrd nivå. Ett annant styrsystem för sjukvården bör utvecklas.  

När det gäller Riksdagen så har jag egentligen aldrig tvekat. Jag kommer aldrig att medverka till att Liberalerna (arvtagare till gamla Folkpartiet) kommer att trilla ur Riksdagen. Men opinionsläget med ett växande SD och ett krympande M gör att jag förstår att många socialliberaler tänker efter en extra gång.

Liberalerna surrade sig tidigt den här mandatperioden fast vid Ulf Kristersson och i princip så har man gjort Moderaternas valstrategi till sin egen. Det är en strategi som jag inte har gillat men en överlevnadsstrategi som kan försvaras. Den politiska spelplanen visade tydligt ett ömsesidigt beroende mellan de här två partierna. Ulf Kristersson var beroende av ett Liberalerna över fyraprocentspärren för att kunna bli statsminister. Liberalerna var beroende av moderata kamrat fyra procent röstare för att klara spärren.

Sedan har jag blivit väldigt besviken på Ulf Kristersson. Istället för att hålla rågången högerut mot nationalism och populism, mot Sverigedemokraterna, så har han sänkt trösklarna och ägnat sig åt SD-washing. Jag har tidigare försvarat samtal, diskussioner och sakpolitiska uppgörelser med SD och det gör jag fortfarande. Det är rimligt att det val som väljarna gör också får bestämma det sakpolitiska utfallet i såväl riksdag som i kommunfullmäktige. Parlamentarisk konstruktivism där man också ibland gör upp med sina fiender i syfte att få igenom så mycket som möjligt av sin egen politik, måste vara en ledstjärna för liberaler.

Men gemensam opinionsbildning, till exempel gemensamma debattartiklar eller kampanjaktiviteter finns det inga som helst skäl för. Vi måste se på SD både med dess historiska tradition och i ett europeiskt sammanhang. Högernationalister var starka utmanare i det franska presidentvalet, vinner förmodligen valet i Italien om ett par veckor, styr redan i Ungern och Polen. Att liberaler i Sverige (ja, jag räknar Ulf Kristersson till dem) uppträder tillsammans med högerpopulismens representanter här skapar knappast något förtroende bland liberala väljare. Ännu värre är att man helt tycks ha lagt ner stridsyxan. Det borde vara precis lika viktigt för liberaler och moderater att förklara för väljarna skillnaderna högerut som att förklara skillnaderna vänsterut. Men Kristerssons strategi har hela tiden mer varit att betona gemenskapen i ”hans sida av politiken”. SD fick till och med beröm i Kristerssons Almedalstal för sin historiska migrationspolitik.

Kristersson har sänkt trösklarna högerut och byggt barriärer vänsterut. Det kan sluta i en katastrof för Moderaterna. Trots detta så ser jag flera goda skäl för en socialliberal att rösta på Liberalerna.

  • Jag instämmer helt med Olle Wästberg om att jag inte vill vara medskyldig till att det parti som införde demokratin i Sverige åker ur riksdagen.
  • Jag är övertygad om att Liberalerna inte bara har en viktig historia, utan också en viktig framtid. I dagens internationella omvärld är liberalismen, liberala värderingar och liberala partier viktigare än någonsin.
  • Ulf Kristersson har varit tydlig med att det inte kommer att bli några statsrådsposter för SD i hans regering. Jag tror det är ett löfte som han kommer att hålla.
  • För att nå resultat i flera viktiga sakpolitiska områden så behöver vi ett maktskifte. Det gäller bland annat energipolitiken, kriminalpolitiken, rättsväsendet, förorterna,
  • Magdalena Anderssons regeringsunderlag (och även hennes eget parti) inger farhågor när det gäller näringspolitiken, skattepolitiken, miljöregleringen, valfriheten för att nämna några områden.

Christer Hallerby

Opinionskrönika maj 2022 – kamrat fyraprocent kan rädda L och göra Kristersson till statsminister, men är hans plan B en ”grand coalition”?

Precis som jag förmodade i min förra krönika (april) så nådde Socialdemokraterna då en topp i väljaropinionen. Men med en mindre tillbakagång i maj (0,4 procentenheter) ligger man fortfarande på en hög nivå, klart över valresultatet från 2018. Magdalena Andersson står stark när valrörelsen börjar men det ska mycket till för att hon ska lyckas svinga sig upp på ännu högre nivåer, något riktigt omskakande faktiskt. Risken är snarare att jobbet nu handlar om att begränsa nedgången. Ett valresultat på dagens opinionsnivå skulle vara en seger för Magdalena Andersson.  

Även för de andra partierna är opinionsrörelserna små den här månaden, för alla handlar det om förändringar på mindre än en halv procent.  

Liberalernas nyvalde ledare Johan Pehrson har en tuff uppgift framför sig. Med fyra månader kvar till valet ligger partiet fortfarande parkerade en bra bit från fyraprocentspärren. Mer om den utmaningen i min analys nedan. Där frågar jag mig också hur hållbar Ulf Kristerssons Plan A ser ut att vara några månader före valet. Finns det månne en Plan B i bakfickan som kan tas fram efter valet.

Väljaropinionen i maj 2022

 MLCKDSVMPSD
maj 2221,62,67,05,731,98,63,117,8
april 2221,82,37,15,432,38,33,118,3
 -0,2+0,3-0,1+0,3-0,4+0,30-0,5
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

När det gäller de mer långsiktiga förändringarna så är det nu tydligt att Sverigedemokraterna är inne i en nedåtgående trend. Maj månads siffra 17,8 procent ligger bara obetydligt över valresultatet från 2018. Det ska bli mycket intressant att se vart det bär av framöver. Däremot ser Vänsterpartiet ut att hämta sig efter nedgången de senaste månaderna. Partiet bör också ha en del att hämta från positionen att vara negativ till NATO-medlemskap, framförallt då från vänsterlutande socialdemokrater.

Moderaterna har gått svagt uppåt under våren men tappar den här månaden. Det ser inte ut att vara så mycket energi i den uppåtgående trenden.

Det blir självfallet heller inga större förändringar när jag kör månadens opinion i valsimulatorn. I förhållande till förra månaden förlorar SD två och S ett mandat. KD vinner två och V ett. De olika blocken blir oförändrade förutom S+M som förlorar ett mandat. I statsministerkampen är det fortfarande stor fördel för Magdalena Andersson, men för att hon ska få majoritet krävs fortsatt stöd från både C och V.

Ulf Kristerssons ”Plan A” är att bli statsminister på ett regeringsunderlag bestående av M, KD, SD och L. Den bygger i hög grad på att L får tillräckligt med röster för att klara fyraprocentspärren. Med L fortsatt utanför riksdagen så når detta underlag endast 171 mandat i månadens mätning. Men om vi omfördelar bland rösterna och lånar 1,5 procentenheter från M och istället lägger motsvarande andel på L så når Ulf Kristersson precis upp till de nödvändiga 175 mandaten för att kunna bilda regering.

Det visar på att det finns viss realism både i Kristerssons ”Plan A” och i Liberalernas strategi att lägga sig nära M och i princip också underordna sig Moderaternas strategi för att den vägen klara fyraprocentspärren.

Men om vi dessutom lånar 0,5 procentenheter från S och 0,5 procentenheter från V och lägger dessa på MP, så att vi simulerar ett valresultat där både L och MP når 4,1 procent- ja då är det återigen fördel Magdalena Andersson. Men fortfarande behöver hon stöd inte bara från MP utan också från både V och C.

Det är inte särskilt troligt att valrörelsen undanröjer all ovisshet och pekar ut en klar segrare. Valnatten kommer att bli en nagelbitare och troligen blir det sedan rätt så mycket dramatik innan en ny regering är på plats.

I en intervju i Svenska Dagbladet (7 maj) så understryker Johan Pehrson att för honom och L finns det endast en röd linje som gäller, att inte medverka till en regering där SD ingår. Jag tycker det är rimligt. Sakpolitiskt hamnar L och SD numera allt oftare i samma slutsatser. Det är framförallt SD som anpassar sig. Men ideologiskt och långsikt är och förblir L och SD varandras huvudmotståndare.  Att bidra till att ett auktoritärt högerpopulistiskt parti kommer i regeringsställning måste vara uteslutet för ett liberalt parti.  Men sakpolitiskt och med den politiska spelplan vi har i Sverige idag är det dock inte orimligt att båda skulle kunna ställa sig bakom Ulf Kristersson som statsminister.

Men mest realistiskt är då en minoritetsregering med M och KD. Kristersson har varit tydlig med att det inte blir aktuellt att släppa in SD i regeringen. Därmed är M och L på samma linje i den frågan. Men jag tror då också att Kristersson tvingas att stänga dörren för L. Jimmie Åkesson vill väldigt gärna bli justitieminister. Han kommer aldrig acceptera att stanna utanför om dörren samtidigt öppnas för Johan Pehrson.

Ulf Kristersson jobbar därför i sin Plan A med ett regeringsunderlag, inte med ett regeringsalternativ. Men trots det, så är det uppenbar moderat strategi att de fyra partierna ska skriva ihop sig om så mycket politik som möjligt och visa detta offentligt i debattartiklar. Skälen kan vara att avväpna SD under valrörelsen samt underlätta förhandlingarna efter valet om det nu skulle formas en majoritet. Det är dock beklagligt att även L måste underordna sig denna moderata strategi. Gemensam opinionsbildning med ett högerpopulistiskt parti borde varit lika uteslutet som att medverka till att det kommer in i regeringen.

Men det är utan tvekan hög risktagning i Ulf Kristerssons strategi. Moderaterna gör kompromisserna till sin egen politik. Det handlar inte om ett regeringsalternativ (som Alliansen en gång) som med gemensam kraft kan attrahera nya väljargrupper. Det är svårt att se hur detta underlag i valrörelsen ska kunna attrahera några nämnvärda rörelser över blockgränsen.  

Med få nya väljare och dessutom ett kamratfyraprocent tapp till L, så kan M till slut hamna under förra valresultatet. Därmed kan Ulf Kristerssons politiska karriär vara över. Moderaterna brukar göra processen kort med partiledare som inte uppfyller förväntningarna. Att snubbla på målsnöret två val i rad är ingen merit. Om inte!

Här tror jag Kristerssons Plan B trillar in. Får han ingen egen majoritet, så är det troligast att inget block får det. Magdalena Andersson kommer att vara beroende av både C och V, samtidigt som man återigen måste dra in MP i regeringsförhandlingarna. Allt vad vi sett av Magdalena Andersson hittills pekar på att detta är ett sällskap hon inte är särskilt bekväm med. De Röd/Gröna är lika döda som Alliansen. Jag vet inte om Ulf och Magda talade om detta i mars, där i regeringsplanet, i den gemensamma utflykten till militärövningen i Norge. Men fältet ligger öppet för en ”grand coalition”.

Christer Hallerby

Opinionskrönika april 2022

Ukraina-krisen skakar om i den svenska väljaropinionen. Socialdemokraterna fortsätter uppåt och når sin högsta siffra under mandatperioden med 32,3 procent. Den tidigare högsta nivån är från maj 2020 (30,8 procent) då Stefan Löfven red på den förtroendevåg som präglade inledningen av pandemin.

Det är utrikes- och säkerhetspolitiken med Nato-frågan i spetsen som dominerar den inrikespolitiska debatten. En stor fråga är om den kommer att leva och prägla också slutskedet av valrörelsen – jag tror inte det. När jag skriver detta har också nyheten om att Nyamko Sabuni avgår som partiledare för Liberalerna precis kommit. Finns det då någon chans för efterträdaren Johan Persson att göra något åt partiets hopplösa läge. Jag kommenterar bägge dessa frågor i min analys nedan.

Väljaropinionen i april 2022

 MLCKDSVMPSD
april 2221,82,37,15,432,38,33,118,3
mars 2221,22,57,05,430,79,23,219,1
 +0,6-0,2+0,10+1,6-0,9-0,1-0,8
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Magdalena Andersson förtjänar sitt starka väljarstöd och även de rekordhöga nivåer hon når i mätningar över partiledarnas förtroende. Det stöd S har nu är högre än de tre senaste valresultaten. Visst handlar en del om att väljarna i kristider tyr sig till det trygga och kända, vilket gynnar större maktbärande partier. Men Andersson första tid vid makten visar att det gör skillnad när en rutinerad fullblodspolitiker tar över som partiledare. Hon skiljer sig klart från sina tre närmaste företrädare. Hon är inte trevande och sökande efter orden som Stefan Löfven. Hon är inte yvig och politiskt äventyrlig som Håkan Juholt. Hon är inte sårbar som Mona Sahlin. Samtidigt är det troligt att man nu nått en peak i opinionen. De senare mätningarna i mitt underlag visar på en klart avtagande tendens. För att komma högre än så här krävs något som ytterligare rejält skakar om väljaropinionen. S har nu plockat maximalt bland de lägst hängande frukterna – och lätt fångat är också lätt förgånget.

Förlorarna är främst ytterkanterna där Vänsterpartiet den här månaden gå tillbaka med 0,9 procentenheter och SD med 0,8. Moderaterna ser ut att vara inne i en svagt uppåtgående trend och ökar den här månaden med 0,6 procentenheter. För övriga partier är förändringarna obetydliga. Både Liberalerna och Miljöpartiet ligger parkerade klart under fyra – procent spärren.

Centerpartiets nedåtgående trend ser ut att vara bruten och siffrorna ser ut att stabiliseras runt 7 procent. Förutom frågan om det finns mer att hämta för Socialdemokraterna uppåt, så är det intressant observera att både V och SD kan vara i nedåtgående trender. Men de är ännu för korta för att avgöra om det är tillfälliga nedgångar på grund av den kristid vi befinner oss i eller om det handlar om mer djupgående förändringar.

Månadens siffror innebär ingen större förändring när det gäller blockens inbördes styrkeförhållande. Det är fortfarande klar fördel för vänsterblocket. Men för att Magdalena Andersson ska kunna fortsätta som statsminister krävs fortsatt stöd från Annie Lööf och Centerpartiet. Det enda som egentligen skulle kunna kasta om det till Ulf Kristerssons fördel är att Liberalerna kommer över spärren samtidigt som miljöpartiet inte gör det. Jag har denna månad lagt till S+M. Jag ser en sådan regering efter valet som allt mindre osannolik.

Analys

När detta skrivs (9 april) så förefaller det nästan klart att Finland inom några veckor kommer att lämna in en ansökan om medlemskap i Nato. Jag ser det då som mest sannolikt att Sverige följer efter, att vi när valrörelsen kommer igång på allvar är inne i en process med medlemskap i Nato som mål. Om det innebär att vi också kommer att koordinera vår ansökan med Finlands, vill jag låta vara osagt. Men Sverige kommer också att ha satt igång sin process.

När Finlands besked blir offentligt, så svänger Sverigedemokraterna i frågan och därmed kommer det att finnas en majoritet i Sveriges riksdag för medlemskap. Magdalena Andersson kommer säkert inte att vilja gå in i en valrörelse där S fortfarande håller frågan öppen. Hon kommer sannolikt få partiet med sig i en omsvängning. Detta innebär att Nato inte blir en stridsfråga i valet. Utan valdebatten kommer att fokusera på annat. Vad?

Klimatet kommer sannolikt återkomma. Skolan finns alltid där. Pensionsfrågan är en bubblare med en intressant dynamik mellan M och SD. Regeringsdugligheten kommer att lyftas av S. Men mitt tips är gängkriminaliteten, och då menar jag gängkriminaliteten inte utanförskapsområden/förorter. Det kommer fortsätta att skjutas, fler unga män kommer att dö före valet i september. Det finns också påtaglig risk för mer spektakulära händelser där också utomstående, kanske barn, kommer att drabbas. Inte bara i områden som Järva, Rosengård eller Biskopsgården utan även i städer som Kalmar, Sundsvall, Kristianstad.

Inget parti talar idag klartext om detta gigantiska svenska misslyckande. Polisens katastrofala uppklarningsprocent, statliga myndigheters abdikation och flykt från problemen, socialförvaltningarnas brist på kompetens och oförlåtliga underlåtelser, lagstiftarnas dragande av fötter efter sig när det gäller att undanröja hinder för effektivt myndighets- och polisarbete. Detta är en äkta skandal. Det har nu satt sig i strukturer som innebär att om polisen för en gångs skull lyckas få undan buset från gator och torg, så finns det genast nya där för att fylla tomrummet. Det paradoxala inträffar att konkurrensen hårdnar om marknaden (oftast knark), skjutningarna blir fler ju fler skurkar som polisen får bakom lås och bom.

Det räcker inte längre med parlamentariskt arbete, nya resurser, ansvarskrävande för att komma åt de här problemen. Det krävs något extraordinärt. En kraftsamling utan dess like. Fältet ligger öppet för det parti som vill exploatera de här frågorna i valrörelsen. Men innovativt, inte program i punktform på temat mer och fler.

Till sist också några ord om Liberalernas skifte på partiledarposten.

Jag stödde Nyamko i medvetande om att det var ett riskabelt val. Ett betydligt mer riskabelt val än alternativet Erik Ullenhag. Men med övertygelsen om att möjligheterna var så mycket större. Jag såg möjligheterna i att hennes starka personlighet, bakgrund och övertygelser skulle påverka fler än mig. Det visade sig att partiledarkostymen var för stram och passade henne illa. Den gav inte utrymme för henne att bjuda på sig själv. Det blev inga snabbfotade replikskiften, avväpnande kommentarer och en charm som gick genom rutan.

Det blev istället för många illa förberedda debatter och för många pannkakor. En del av detta berodde nog på en nära omgivning som var alltför passiv när det gäller förberedelser och övning. Det blev också för mycket ”vi och dom” och för lite verklig vilja till internt brobyggande. Samtidigt lägger jag också en del av ansvaret på hennes motståndare. Jag menar att det så kallade ”vägvalet” gjordes när Nyamko valdes till partiledare, att då på landsmöte efter landsmöte, partistyrelse efter partistyrelse försöka få till en annan politisk riktning än den partiledaren pekat ut var inget annat än att undergräva hennes ställning och partiets.

Nu står det nog klart att Sabuni inte var tillräckligt förberedd för att ta på sig den utmaning ett partiledarskap innebär. Hon hade inte riktigt bredden att bottna över hela det politiska, ideologiska och strategiska fält som en partiledare måste. Det borde kanske också jag insett.

Om Nyamko Sabuni var ett riskfyllt val så blir även Johan Perssons kolumn med risker besvärande lång. När jag hört honom uttrycka sig privat så har jag ofta tänkt, men herregud tänk om han säger detta offentligt. Nu är Johan rutinerad och han brukar kunna hantera det där rimligt – nästan.  Men det som gör mig bekymrad är att som partiledare vill jag ha en person som är gedigen, sig själv rakt igenom. En som talar (och tänker) på samma sätt till sina närmaste som till folket. 

Johan är dock en tydlig liberal, som verkligen ser problemen i dagens samhälle utan skygglappar. Jag tror han är socialliberal men utan den socialliberala naivitet som gör att det politiska gränssättandet i samhället präglas av en missriktad och felslagen humanism. Får han ihop ”sig själv” med ”partiledarskapet” kan det här bli helt ok – kanske till och med fyra procent.

Christer Hallerby

Opinionskrönika februari 2022 – med analys Liberalerna och spärren

Den största förändringen i februari står Moderaterna för, som går upp med 0,9 procentenheter till 21,0 procent. Möjligen bryter här M den nedåtgående trend man varit inne i ett tag. I övrigt är det små förändringar.

Väljaropinionen i mars 2020

 MLCKDSVMPSD
feb 2221,03,17,15,230,09,83,119,2
Jan 2220,12,87,25,330,39,83,319,4
 +0,9+0,3-0,1-0,1-0,30-0,2-0,2
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Noterbart är att de två partierna under spärren Liberalerna och Miljöpartiet nu ligger på samma nivå 3,1 procent. Detta efter en uppgång med 0,3 procentenheter för L och tillbakagång med 0,2 för MP. Det innebär att L har tagit tillbaka det man förlorade efter landsmötet i höstas. 3,1 har länge varit ett tak för L. Ska bli intressant att se om det nu finns tillräcklig kraft för att tränga igenom. Miljöpartiets trend pekar däremot åt andra hållet, 3,1 är den lägsta siffran hittills.

Det var framförallt Miljöpartiet och Centern som förlorade på turbulensen kring regeringsbildning och budget i höstas. Bägge partiernas trender har sedan dess varit fallande. Centerns nedgång ser nu ut att bromsas upp. Nedgången senaste månaden begränsas till 0,1 procentenheter men 7,1 procent är klart under valresultatet 2018 och den lägsta nivån den här mandatperioden.  Jag har tidigare uttryckt stor respekt för Annie Lööfs och Centerns val att inte rösta mot Magdalena Andersson som statsminister samtidigt man sa nej till hennes budget och istället gav M/KD – förslaget sitt stöd. Men onekligen är det strategiskt svårt för Annie Lööf att bygga ett väljarförtroende utifrån den position som partiet har hamnat i.

Ett valresultat i nivå med opinionen i februari skulle landa i följande mandatfördelning:

Jämfört med föregående månad så ökar M med tre och S minskar med 2 mandat. SD förlorar ett. För övriga partier är det oförändrat. Det är fortfarande fördel Magdalena Andersson i kampen om statsministerposten, men det krävs då Centerns passiva eller aktiva stöd.

Analys – Liberalerna och spärren

Tidigare i månaden presenterade DN en mätning från IPSOS om hur stora möjligheter som partierna i närheten av spärren hade att värva stödröster. Mätningen tolkades som negativ för Liberalerna och kommentarerna efteråt har präglats av skepsis mot Nyamko Sabuni och Liberalernas strategi att förlita sig på moderata stödröster om man inte själva lyckas nå över fyraprocentspärren. Men jag vill understryka att det faktum att L har mindre potential än KD i det avseendet samt det faktum att antalet moderater som är benägna att stödrösta nu är väsentligt lägre än 2018, saknar betydelse. Det som är relevant är om antalet som är beredda att göra det nu valet i september är tillräckligt.

När jag kör valmyndighetens valsimulator efter att ha omfördelat 1 procentenhet från M till L så får jag följande mandatfördelning:

Det blir alltså majoritet för Ulf Kristersson som statsminister. Det är alltså full möjligt med den potential som Liberalerna har att nå båda målen, att komma över fyraprocentspärren och att få till ett byte på statsministerposten.

Men vad händer då om även MP kommer in. I simulatorn omfördelar jag 0,5 procentenheter från vardera S och V till MP som då når 4,1 procent. Mandatfördelningen utfaller enligt följande:

Alltså återigen fördel Magdalena Andersson. Slutsatsen blir att om både L och MP precis når upp till eller över fyraprocentspärren, så måste det dessutom ske en överföring av röster från vänsterblocket (inkluderat Centern) till högerblocket för att Kristersson ska kunna bli statsminister.

Totalt sett just nu en tydlig fördel för Magdalena Andersson. Med detta sagt bör det understrykas att det finns flera osäkerheter. Till exempel så har jag inte tagit hänsyn till soffliggarna. Men huvudsyftet med denna lilla analys har varit att visa att Liberalernas strategi inte kan räknas ut.

Jag brukar säga om Liberalernas strategi, att det bästa med den är att den är en strategi. Dessutom en strategi där det är fullt möjligt att nå målen. Sedan är jag inte särskilt förtjust i den. Jag tycker den gör Liberalerna i allt för hög grad till en del av Ulf Kristerssons strategi att nå statsministerposten, vilket i sin tur begränsar handlingsfriheten i förhållande till M men också i förhållande till SD. Men som god liberal är jag kluven. Jag kan inte säga att de alternativa strategier jag haft att föreslå, skulle ha en högre sannolikhet att föra partiet över fyraprocentspärren – vilket trots allt nu måste vara det viktiga.

De två stora riskerna med strategin är för det första att L ligger för långt från spärren för att väljarna ska se det som meningsfullt att stödrösta; för det andra att det ser för mörkt ut för Kristersson i kampen om statsministerposten att inte ens ett stöd från ett Liberalerna över spärren skulle hjälpa. Men där är vi inte. En fortsatt uppgång från L med en halv procentenhet nu, så skulle partiet nå 3,6 procent. Med stor sannolikhet så räcker det. Och det mesta tyder på att kampen om statsministerposten kommer att leva hela valrörelsen, även om det just nu är fördel Magdalena Andersson.  

Det finns också andra risker. En är internt käbbel. Nedgången i opinionen efter landsmötet visar med all önskvärd tydlighet på detta. Det kräver intern disciplin och återhållsamhet från oppositionsfalangen men också att partiledaren inte gör fler pannkakor. En annan är att det inte räcker med sakpolitik. Vi som är liberaler är det inte främst på grund av skola, integration och klimat. Det är viktiga frågor men engagemanget har framförallt en ideologisk dimension.

Christer Hallerby

Opinionskrönika december 2021. Nu rör det sig igen. Socialdemokraterna vinnare.

Nu rör det på sig i opinionen igen, efter flera månaders stiltje. Det krävdes en händelserik månad med statsminister- och budgetomröstningar, regeringsombildning, kongresser och landsmöten. Socialdemokraterna går framåt med besked.

Liberalerna har haft Landsmöte. Det gick som det brukar i opinionen. När Liberalerna visar upp sin oenighet och sina inre spänningar backar man. Vunnen mark förloras. Under hösten segade man sig uppåt tiondel för tiondel till 3,1 procent i november. Nu är man tillbaka på ruta noll med 2,5 procent.

Väljaropinionen i december 2021

 MLCKDSVMPSD
dec 2121,42,58,05,228,49,63,619,6
nov 2122,23,18,54,726,310,34,119,5
 -1,2-0,6-0,5+0,5+2,1-0,7-0,5+0,1
valet 1819,85,58,66,328,38,04,417,5

Socialdemokraternas uppgång är på 2,1 procentenheter. Samtidigt backar Moderaterna med 1,2 procentenheter. Lite ironiskt eftersom Ulf Kristersson på Moderaternas stämma ville att S-väljarna skulle pröva honom, låna ut sina röster till M, bara liksom för att testa. Nu ser det ut som Magdalena Andersson lånar några M-väljare istället. KD knaprar nog också lite på M i sin uppgång på en halv procentenhet. Alla S samarbetspartier går bakåt, C med 0,5 pe, V med 0,7 pe och Mp med 0,5 pe. SD ligger i princip på oförändrad nivå.

Magdalena Andersson kunde knappast fått en bättre start. Den kanske till och med är ännu bättre än siffrorna visar, eftersom ju senare de underliggande mätningarna ligger i perioden ju bättre är resultaten för S. Hon hamnar också högt i institutens förtroendemätningar. Det är kanske för mycket att tala om genombrott när det gäller en så pass rutinerad och välkänd politiker. Men lägger vi till framträdandet i Skavlan, så ligger det nära till hands. Därtill tror jag att den mandatmässigt svagare regering hon nu leder i realiteten är parlamentariskt starkare än vad regeringen Löfven var. MP har i många frågor varit en ballast. Den slipper nu Andersson.

Med detta sagt så kommer dock framtiden långt ifrån att bli en dans på rosor för Magdalena Andersson. Jag ska inte dra för många paralleller till regeringen Ullsten på 1970 – talet. Situationen är annorlunda och förutsättningarna skiljer sig åt. Men också regeringen Ullsten började starkt. Charmade väljarna med nytt självförtroende. Löste frågor som legat länge i politisk långbänk. Förhandlade skickligt med olika konstellationer och kunde spela ut sina motståndare mot varandra. Men när det började gå för bra i opinionen då fanns det inte längre några medspelare kvar, alla andra partier, från höger till vänster, fick ett gemensamt intresse i att näpsa uppkomlingen.

Dessutom måste det understrykas att ett valresultat i enlighet med månadens opinionssiffror sannolikt skulle göra Ulf Kristersson till statsminister. Både L och MP hamnar under riksdagsspärren och då fördelar mandaten sig så här:

Det man säkert kan säga om nästa års riksdagsval är att två tydliga kandidater konkurrerar om statsministerposten, Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Men bägge står inför stora problem när det blir dags för regeringsbildning. Andersson måste precis som senast mobilisera stöd både från C och V, två partier där den ena vägrar ge den andra något som helst inflytande över politiken.  

Ulf Kristersson har försökt vara tydlig med att det inte finns någon plats för SD i hans regering. Men varför skulle SD, nästan lika stora som M och betydligt större än KD, låta sig ställas utanför. Det är viktigt att lyssna även på vad Jimmy Åkesson har att säga i den frågan. På SD:s landsdagar var man tydliga med att regeringsmakten är målet och då inte bara som underlag till en Kristerssonministär utan det man vill ha är hela konkarongen med ministrar, statssekreterare och politiska tjänstemän. Det skorrar allt mindre trovärdigt när Kristersson fortsatt hävdar att SD ska hållas utanför regeringen, mer troligt är att Jimmy Åkesson kommer att kunna titulera sig som vice statsminister och justitieminister om nu Kristersson skulle lyckas med att bli statsminister.

Både Andersson och Kristersson måste ha bättre svar på frågor som handlar om detta, annars blir det bekymmer redan i valrörelsen. Särskilt för Kristersson.

Budgetprocessen och statsministeromröstningarna

Det har växlats många hårda ord under processerna med att utse ny statsminister och rambeslutet om statsbudgeten för 2021. Ord som ovärdigt, katastrof, dysfunktionellt, hån mot vanligt folk har stått i såväl ledarkommentarer som hatinlägg i sociala media. Särskilt Annie Lööf har stått i skottgluggen efter att Centern röstat gult i både omröstningen om Magdalena Andersson och om budgeten, vilket resulterade i och socialdemokratisk regering och en M/KD/SD reservation i budgetfrågan.

Om vi benar upp detta i varje process för sig och varje delbeslut för sig så borde uppmärksamheten ligga på att allt trots allt fungerat – betydligt bättre än vad alla raljanta kommentarer ger sken av. Institutioner, regelverk och processer har ståt pall och fungerat trots ett mycket svårt parlamentariskt läge och komplicerade relationer mellan de inblandade politiska partierna. Svensk demokrati och parlamentarism fungerar. Visst – finns det erfarenheter att dra och frågor att diskutera. När regelverk och procedurer stressas i en extrem situation får vi kunskap som kan bidra till framtida förbättringar.  Men den viktigaste slutsatsen är att systemet har levererat, vi har en regering och vi kommer att få en statsbudget även för 2022.

När det gäller budgeten måste det understrykas att M, KD och SD inte har lagt fram ett gemensamt budgetförslag. Det som hänt är att de tre partierna under finansutskottets behandling av budgetprocessens rambeslut satte sig ner och jämförde sina respektive budgetmotioner. Där man hade likartade förslag skrev man ihop sig i en reservation som sedan också blev Riksdagens beslut. Man förhandlade, jämkade och kompromissade inte. I huvudsak är det Regeringens budgetförslag som fortsatt gäller. Det måste vara fullt rimligt att partier som är överens om att familjeveckan ska bort och bensinskatten sänkas med mera också kan göra en gemensam reservation om detta. Det är också rimligt att sådana sakpolitiska överenskommelser i finansutskottet kan omfatta både SD och V.  Jag är övertygad om att detta nu blir det nya normala, en parlamentarisk rationalitet som alla partier kommer att behöva acceptera så småningom.

Det är sedan Regeringen som avgör om de förändringar som föreslås i Riksdagen är så allvarliga att omröstningen ska ses som en kabinettsfråga. Tycker regeringen man kan sitta kvar med de justeringar som riksdagen beslutar, så är det fullt rimligt att man fortsätter regera. Riksdagen har alltid möjlighet att resa frågan om misstroende. När Ulf Kristersson påstår att det är makten till varje pris för Socialdemokraterna och att han skulle avgått i motsvarande situation, så klingar det falskt. Jag är övertygad om att om Kristersson nu någonsin kommer att bli statsminister, så komma han att agera precis likadant i en motsvarande situation.

Det är då också full rimligt att ett parti kan komma fram till att det bäst passar deras politik och det ”kontrakt” de har med väljarna, att rösta på en statsminister och samtidigt på oppositionens budgetreservation. Centern har inte agerat konstigt utan fullt i konsistens med vad man sagt tidigare. Om allt ifrån koleriska högergubbar till irriterade miljöpartister går i spinn över detta så är det deras verklighetsuppfattning det är fel på – inte Annie Lööfs. Hatkampanjerna mot henne är faktiskt både tråkiga och ovärdiga.

Opinionsmässigt är jag ganska övertygad om att detta landat med en stor fördel för Magdalena Andersson inför det stundande valet. Annie Lööf sitter i ett besvärligt läge men jag tror hon gillar det, vilket ger energi inför valrörelsen. Men det är en helt annan fråga om hon får väljarna med sig. Den position Centerpartiet nu satt sig i är svår att omvandla till stigande opinionssiffror och valsegrar.

Realpolitiskt ser Ulf Kristersson ut som en vinnare. Både budgetreservationen och att MP försvann ur Regeringskansliet innebär att politiken blir lite mer moderat till sin karaktär. Men vi har också tydligt fått se Kristerssons svagheter som oppositionsledare och statsministerkandidat. Budgeten var en framgång med förbehåll. Den visar tydligt att SD inte blir så lätta att hantera. Det var SD:s röda linjer som kom att gälla och som paradoxalt nog gjorde budgeten något lättare för Magdalena Andersson att smälta. SD:s bidragslinje när det gäller pensioner, sjukförsäkring och arbetslöshetskassa satte stopp för en mer moderat präglad budgetreservation.

Om Liberalerna

Liberalernas nya bottensiffra kommer efter ett landsmöte där upptagenheten av SD, förhållningssättet till SD, de röda linjerna till SD återigen varit i fokus. Intet landsmöte utan ett destruktivt självskadebeteende. Nu klarade sig Nyamko Sabuni relativt hyfsat. Men i en strid som i varje rationellt politiskt parti inte hör hemma på en stämma. Röda linjer är nog bra när en partiledare och en partiledning själv definierar och drar upp dem som ett taktiskt verktyg att få inflytande och få igenom så mycket av sin politik som möjligt. Men när den falang som fått en partiledare man inte önskar försöker använda röda linjer för att begränsa hennes manöver- och handlingsutrymme – vi kan inte få bort henne men kanske göra henne till en ”lame duck” – så är det något väljarna ser och det blir direkta effekter på förtroendet.

Nu blev utslaget det rimliga den förtroendevalda partiledaren får också förtroendet att leda partiet. Frågan är nu hur Sabuni kommer att förvalta det förtroendet. Hon har hittills inte velat vara någon särskilt ideologisk partiledare och det är synd, med ideologiska markeringar och en ideologisk grundad färdriktning så skulle broar ha kunnat byggas i det sargade partiet och intresse väckas i nya väljargrupper. Fokus på realpolitiska samarbetsfrågor och ren sakpolitik räcker inte för att få Sabunis bygge att skjuta i höjden. Det krävs en kontext, ett sammanhang och tydlighet i vilka de ideologiske motståndarna är – både till höger och till vänster. En liberalism som framställs utan mening, rötter och kontraster är inte lätt att greppa och ännu svårare att sympatisera med.

Med personer som Anna Starbrink i Stockholm och Helene Odenjung i Göteborg får även ”gamla folkpartister” någon att kryssa på riksdagslistorna. Den stora frågan nu är om man kommer att kunna driva en sammanhållen valrörelse där ledande kandidater drar åt samma håll eller om de tar med sig landsmötets splittring in i valet – i så fall kommer man inte att nå riksdagsspärren.

Christer Hallerby