Det blev ingen budgetboost för Moderaterna (M) det här året heller. Istället är det Sverigedemokraternas (SD) uppåtgående trend som fortsätter. Tack vare den så fortsätter också avståndet mellan blocken att krympa. Jag skriver också om att ingen bör vara förvånad över SD:s framgångar. De andra partierna, särskilt M, krattar manegen. Vidare noterar jag att Liberalerna har hittat Jan Björklunds gamla skolpolitiska popcorn-maskin – och tyvärr fått fart på åbäket.
SD har nu varit i en uppåtgående trend sedan i somras och ökar den här månaden med 0,4 procentenheter. Socialdemokraterna (S) är väldigt stabila. Den här månaden tappar man 0,4 procentenheter. Men man har under rätt lång tid nu rört sig i intervallet 34 – 35 procent. Stabilt är det också för M på 18-procentnivån. Men medan man i S torde vara ganska nöjda med att hålla sin nivå, så ökar rimligen frustrationen inom M för att lyftet uteblir. Noteras bör också att KD nu är över 4 procent. Trender och stabiliteter framgår tydligt i nedanstående trenddiagram med de snaste tolv månadernas noteringar för respektive parti.
Avståndet mellan blocken har krympt under hela hösten från när det var som störst med 9,9 procentenheter i juni, till 6,2 procentenheter för närvarande.
SD har i varje månadssammanställning sedan november 2024 varit större än M. Nu närmar man sig också M:s och KD:s sammanlagda siffra, inte alls ointressant i debatten om vem som ska ha statsministerposten vid en fortsatt Tidöregering efter valet. Håller SD:s positiva trend i sig så kan vi vara där redan nästa månad.
Förra hösten efter att statsbudgeten (för 2025) lagts skrev jag i en krönika ”att alla stjärnor nu står rätt för Moderaterna” och förväntade mig en uppgång i opinionen de närmaste månaderna. Den budgeten var väldigt moderat präglad med bland annat skattesänkningar, inte minst för dem med god inkomst. Dessutom var räntorna på väg ner och bränslepriserna på historiskt låga nivåer. De allra flesta familjer kunde se fram mot en förbättrad ekonomi. Men inget lyft i opinion kom, framgången uteblev helt.
Precis samma sak skulle kunna sägas om budgeten i år och det allmänna ekonomiska läget. Men inte heller nu lyfter M. Istället är det är SD som kommit in i en positiv trend. Det är intressant att fundera över vad detta kan bero på. Här är min killgissning. De ekonomiska flaggskeppsreformerna har i tidigare budgetar varit Europas nästan lägsta drivmedelspriser och i den nu lagda sänkt matmoms. Populistiska och i SD:s led och närhet särskilt populära reformer. Lägg därtill en invandringspolitik som drivs utifrån ett till synes etnonationalistiskt perspektiv. Det är prioritet att få ut människor ur landet, oavsett om de har jobb eller inte, bidrar till samhälle och ekonomi eller inte. Med piska och morot ska så många som möjligt ut. Jag ska inte säga att SD genomsyrar regeringens politik. Det vore osant. Men det som syns mest är SD-populism så det stänker om det. Inte konstigt då att SD är det parti som får mest cred.
Nu bidrar hela regeringsunderlaget till att genomföra SD:s populism. När det gäller matmomsen till och med hela Riksdagen. Nu är vi alla populister. Genom Tidö-avtalet har regeringsunderlaget dessutom avhänt sig möjligheten att argumentera och debattera med SD. M med störst gränsyta högerut har egentligen haft bakbundna händer från början. Det jag skrev förra året om detta står sig: ”I 2006 års val får SD 2,9 procent av rösterna och kvalificerar sig för första gången för partistöd. Inför 2010 års val bestämmer sig den dåvarande regerande Alliansens partier för att i så stor utsträckning som möjligt ignorera Sverigedemokraterna. Man ska inte ta debatten, lyfta fram dem i ljuset och ge dem uppmärksamhet. Men det hjälper inte – tvärtom. Resultatet i 2010 års val för SD blir 5,7 procent. Med bred marginal kommer man in i Riksdagen och får ännu mer pengar i partistöd.
Ignoreringsstrategin fortsätter. Anna Kinberg Batra var den första borgerliga partiledare som öppnade för att samarbeta med SD i enskilda sakfrågor. Men Batra fick avgå, mycket på grund av detta. Istället blev Ulf Kristersson partiledare och det visar sig att han är beredd att gå betydligt längre än Batra. Plötsligt så byts ignoreringsstrategin ut mot en omfamningsstrategi. Kristersson börjar tala om ”min sida politiken”, initierar gemensamma utspel och artiklar. Han tokhyllar SD och Jimmie Åkesson i sitt Almedalsdal 2022. Hela den sverigedemokratiska framväxten har kunnat ske i lä av Moderaterna. Först var det ignorering som gällde, sedan samarbete. Aldrig har det funnits utrymme för Moderaterna att konfrontera SD. Under hela den här långa perioden har SD knaprat väljare från M. Nu har vi ett Tidöavtal som lägger locket på för ”intern” kritik. Istället ska man hålla god ton och tala väl om varandra.”
Ingen borde egentligen vara förvånad över SD:s tillväxt. Det är de andra partierna, särskilt M, som krattat och fortsätter kratta manegen.
Liberalerna verkar ha hittat Jan Björklunds gamla skolpolitiska popcornmaskin i en undanskymd vrå på partikansliet, dammat av och tyvärr fått igång åbäket. Förmodligen var det Johan Britz som visste var den fanns. Han var ju med sist det begav sig och kan instruktionsboken utantill. Problemet den här gången var inte bara poppandet i sig, utan också vad det var som poppades. Först kom förbudet att driva skolverksamhet i aktiebolagsform. Förutom det knäppa i att ge sig på associationsformen, många idéburna, icke-vinstutdelande verksamheter drivs i AB-form, så skapade det stor frustration i de egna medlemsleden. En reaktion som jag mötte: ”Här har jag i trettio år knackat dörr i varje valrörelse och försökt förklara och försvara valfrihetsreformerna och vad vinst är för något, nu ska jag plötsligt ut och göra motsatsen. Nä. ”
Sedan kom förslaget om skoluniformer. Ytterligare ett auktoritärt, icke-frihetligt förslag som klär Liberalerna och Simona Mohamsson så illa. Sedan var det mentorer som skulle förbjudas. När jag läser Hans Bergströms kommentar där han beskriver mentorernas uppgifter i Internationella Engelska Skolan, så förstår jag inte vad skolministern kan ha emot dem. Och sedan skulle elevdemokratin avskaffas. Det var nog flera av partiets medlemmar med bakgrund som SECO-byråkrater och elevrådsordföranden, som satte kaffet i vrångstrupen den morgonen. Visst det kom en precisering också som kanske mildrade det hela, att det gällde makten över undervisningen. Det finns många problem i klassrummet men jag har dock aldrig mött en lärare som faktiskt klagat på elevdemokratin.
Jag skriver just nu på en längre och djupare analys om liberalernas problem, hur man (vi) hamnat här på två procent. Timbros Anders Johansson Heinö skriver i ett nyhetsbrev, att det är självförvållat. Han menar att det oavsett ställningstagande i regeringsfrågan, skulle kunna kompenseras om väljarna kunde lita på partiets instinkter. Jag håller i hög grad med honom. Den genomgång jag håller på med visar på tvära kast i både politik och positionering under en relativt kort tidsperiod. Det är inte konstigt att väljarna överger ett parti, som i så hög grad har övergivit det man själv en gång var. Men om detta så återkommer jag.
Christer Hallerby
Lämna ett svar