Det är som vanligt numera små förändringar i opinionen när man jämför med föregående månad. Men vi kan trots detta skönja ett par intressanta trender. KD växer sakta men säkert samtidigt som L tappar någon tiondel varje månad. För närvarande är utvecklingen mellan blocken till oppositionens fördel och det blir allt svårare att se på vilket sätt regeringsunderlaget ska nå en förnyad majoritet.
I analysen skriver jag att Magdalena Andersson kommer allt närmare statsministerposten, men frågan är hur regeringen kommer att sättas samman i övrigt. Moderaternas läge blir alltmer prekärt. En Busch-effekt för KD kan vara på gång. Det är svårt att se någon faktor alls som skulle lyfta Liberalerna över spärren. Jag avslutar med ett råd till Mohamsson och Pourmokhtari.
I C2S – poll off polls är den största förändringen att MP tappar 0,6 procentenheter jämfört med januari. Men mest anmärkningsvärt är att L nu landar på 2,0 procent. Den lägsta siffran någonsin. Noteras bör också att SD är klart större än M. I förhållande till förra valresultatet så har S klart störst marginal med plus 4 procentenheter.
När det gäller trenderna sett över tolv månader, så gäller de tydligaste förändringarna SD:s uppgång och M:s nedgång. Men bägge dessa trender har planat ut de senaste månaderna. Om vi ser på pågående trender så är KD:s uppåtgående och L:s myrsteg utför både mest tydliga och mest intressanta (mer om dessa längre ned).
Under hösten minskade gapet mellan regeringsunderlaget och oppositionen. Men sedan november har trenden varit den omvända. Gapet växer återigen med små steg och är nu 6,4 procentenheter.
Jag har den här gången också använt Valmyndighetens valkalkylator för att se hur mandatfördelningen i riksdagen skulle se om röstandet utfaller som opinionen är för närvarande.
Med L under spärren tappar regeringsunderlaget tillsammans 17 mandat och oppositionens övervikt blir 190 mot 159 mandat. Den stora valvinnaren blir S (+17 mandat) och Magdalena Andersson är given som statsminister. Men inte bara det, jag tror också att det blir i spetsen för en socialdemokratisk minoritetsregering. Med 17 nya mandat i ryggen så stärks Magdalena Anderssons auktoritet kraftigt och en ren S – regering är enda sättet att lösa knuten mellan C och V, där C vägrar sitta i samma regering som V och V inte kan tänka sig stödja en regering där man inte själv deltar. Jag har svårt att se V rösta rött för att fälla Andersson och därmed också riskera något helt annat, till exempel en koalition mellan S och M. Då skulle man växla ett tydligt inflytande över regeringspolitiken mot en roll som helt marginaliserade.
Det bör noteras att även konstellationen S och M får en klar majoritet i riskdagen med 189 mandat. Det blir allt tydligare att detta också är Magdalena Anderssons drömscenario och hon skulle sannolikt kunna hantera konvulsionerna i det egna partiet om en sådan lösning skulle bli aktuell. Frågan är dock om Ulf Kristersson skulle lyckas med samma sak i sitt parti. Väldigt många moderater är rent dogmatiska i sitt avståndstagande från allt samarbete med S. Det kommer också att vara en stukad Ulf Kristersson som ska hantera situationen. Sannolikheten är stor att han efter en valförlust väljer att avgå för att inte riskera att bli avsatt. Men en koalition med S kan vara just det som skulle kunna rädda honom kvar. Och Moderaterna skulle bli kvar vid kvar vid köttgrytorna. Jag ser den här lösningen som regeringsförhandlingarnas Joker.
Moderaternas läge i oppositionen är prekär. Opinionsläget indikerar en valförlust på några mandat, men också att man blir klart mindre är SD. Kristerssons statsministertaburett sitter löst och skulle man till äventyrs ändå kunna rädda en borgerlig majoritet, så blir det i en regering där SD tar flera tunga ministerposter och totalt nära 50 procent av taburetterna. Ett faktum som i sig är ett avgörande hinder för att locka de väljare över blockgränsen, som är helt nödvändiga för att borgarna ska få majoritet.
Kristerssons regering har levererat på vallöftena på ett sätt som borde göra de moderata väljarna mer än nöjda. Ser man till det utrymme som funnits så har man dessutom överlevererat, till exempel sänkt skatter och drivmedelspriser på ett sätt som är mindre klokt. Men det hjälper inte, opinionssiffrorna ligger fast på en bottennivå. Jag ser ingen strategi i vardande som skulle kunna rädda Kristersson. Regeringens sista budgetproposition är lagd och dessutom så börjar utvisningar och andra eftergifter till SD irritera både näringslivet och mer liberalt sinnade moderater. Några växlar för framtiden blir inte heller så lätta att ställa ut. Finansministern har ju varit ute och sagt att pengarna är slut för flera år framöver.
Ett annat bekymmer få Kristersson kan mycket väl bli koalitionspartnern KD. Trenden har pekat uppåt en tid nu. Ebba Busch har alla chanser att bli det här valets största överraskning. Hon är numera rutinerad, karismatisk, debattskicklig och allt mera säker i sin roll både som partiledare och statsråd. Hon mejslar också ut en egen profil, har markerat att hon inte vill tas gör given av någon part. Hon kan mycket väl plocka väljare från både SD och M, dock knappast så mycket över blockgränsen.
Ett KD som i opinionen ligger klart över riksdagsspärren skulle däremot kunna bli en räddning för L. Det blir då ingen konkurrens om kamrat fyraprocent väljarna. Men då måste L lyfta sig rejält den närmaste tiden och närma sig spärren. För just nu är risken större att man råkar ut för en omvänd spärr-effekt, genom att de väljare som vill ha en borgerlig regering väljer ett av de andra partierna istället för att riskera kasta bort sin röst.
Jag har faktiskt svårt att ens i mina vildaste fantasier se de faktorer som skulle få Liberalerna att växa. Den frukostgröt partiet skulle behöva få i sig, finns inte på någon känd meny. Jag ser inte heller kock-stjärnorna som skulle vara kapabla att mixa ihop en sådan. Tvärtom visar partiledningen gång på gång bristande strategiska insikter och obefintlig taktisk fingerfärdighet. Partistyrelsens dubbelsmocka inför landsmötet i höstas, har tyvärr fått väljare att snarare röra sig bort från partiet än till. Vägvalsbeslutet som innebar stöd till ett nytt Tidöavtal handlade om att få till en intern kompromiss. Ingen var nöjd. Alla missnöjda tyckte dock att motståndarnas alternativ var värre. Sådana fega navelskådande beslut kan skapa tillfälligt internt lugn, men medför externa förluster. Friskolebeslutet utmanade alla som vill utveckla men inte avveckla valfriheten. Tack för den tid som varit och hej då, sa många liberalt röstande engagerade friskolemänniskor – ledare, lärare, tidigare elever o.s.v.
Det mesta nu tyder på att L trillar ut ur Riksdagen. Men jag vill inte helt räkna bort partiet. I valrörelser kan (om inte allt) mycket hända. Det är absolut tillräckligt många väljare i en valrörelse som rör sig mellan partierna och/eller bestämmer sig sent, för att det skulle kunna rädda L över spärren. Den här gången tror jag dock, med hänvisning till vad jag skrivit tidigare, att de rörliga borgerliga väljarna främst kommer att gå till KD.
Jag vill dock avsluta med ett råd till Simona Mohamsson och Romina Pourmokhtari. Börja svara på frågor – journalisternas och väljarnas. Jag förstår inte den mediastrategi som säger att en intervju framförallt är till för att föra fram sitt eget budskap och upprepa detta som en papegoja. För en gångs skull finns det något att lära av Jimmie Åkesson. Han är faktiskt outstanding på politisk dialog även i intervjusituationen. Visst är det erfarenhet och rutin som här formar mästaren samt också att han bottnar i sakfrågorna. Men med talang så går allt detta att utveckla, genom kunskap, träning och upprepad övning. Och talang är något som både Mohamsson och Pourmokhtari faktiskt har.
Christer Hallerby
2026-03-02
Lämna ett svar