Det blir allt mer uppenbart att det här året har inletts med nya vindar i opinionen. Regeringsunderlaget växer och gapet till oppositionen krymper. Väljarna upplever i allt större utsträckning att regeringen börjar leverera och det gynnar Moderaterna. Men Liberalerna ligger i lä. Inga vindar, vare sig de blåser åt vänster eller åt höger verkar ha någon verkan på Liberalernas opinionsstöd.
Jag skriver också om Romina Pourmokhtari vars insats som miljö- och klimatminister gör mig kluven. Jag läser i Aftonbladet att Liberalerna har interna mätningar som visar att förtroendet för henne ökar, vilket gör att man lyfter fram henne som draglok i EU-valet. Men vad visar de siffrorna egentligen?
Väljaropinionen i mars 2024
| SD | M | KD | L | C | S | MP | V | |
| mars 24 | 20,7 | 19,4 | 3,4 | 3,0 | 4,2 | 35,1 | 4,2 | 8,3 |
| feb 24 | 21,2 | 18,2 | 3,5 | 3,1 | 4,5 | 35,9 | 4,4 | 7,4 |
| -0,5 | +1,2 | -0,1 | -0,1 | -0,3 | -0,8 | -0,2 | +0,9 | |
| valet 22 | 20,5 | 19,1 | 5,3 | 4,6 | 6,7 | 30,3 | 5,1 | 6,8 |
Moderaterna går fram med 1,2 procentenheter, Vänsterpartiet med 0,9 medan Socialdemokraterna backar med 0,8 i förhållande till föregående månad. Det är förändringarna att lägga märke till i mars. Det innebär att M nu är i nivå med valresultatet 2022. Motsatsen gäller för regeringskompisarna L och KD, vilka bägge ligger parkerade under spärren.
I trend-diagrammet kan man skönja en uppåtgående trend för M och nedåtgående för S och SD. För de här partierna var för sig är det inga exceptionella förändringar. S ligger fortfarande skyhögt över valresultatet som de gjort större delen av mandatperioden, medan S och SD bägge ligger i nivå med sina respektive valresultat. Att det verkligen händer något i väljarkåren framgår tydligare av nedanstående diagram över blockutvecklingen.
För femte månaden I rad krymper gapet mellan regeringsunderlaget och oppositionen. Det är nu nere i 5,3 procent, som kan jämföras med 9,2 procent i oktober när det var som störst. Besvikelsen var stor perioden närmast efter valet när väljarna inte tyckte att regeringen levererade på sina vallöften. Men nu återupprättas förtroendet succesivt. Inledningsvis i höstas så gynnade detta Sverigedemokraterna men för närvarande är det Moderaterna som kan dra fördel av utvecklingen.
Det är också Moderaterna som har de ministerposter som är mest instrumentella när det gäller att leverera på de frågor som var mest avgörande för Tidöpartiernas valseger och efterföljande samarbetsavtal. Gunnar Strömmer när det gäller gängkriminaliteten, Maria Malmer Stenergard när det gäller migrationen och Elisabeth Svantesson när det gäller punktskatterna på bensin och diesel. Förutom statsministern som alltid står i rampljuset så blir det mycket ljus också på utrikesministern och försvarsministern i de krigstider som vi befinner oss i. Pål Jonson visar med all önskvärd tydlighet vilken tillgång det är att vara både en bra politiker och ha gedigna sakkunskaper inom det område man som fackminister får ansvar för. Det är en större uppförsbacke för allmänpolitiker som Ebba Busch, Johan Pehrson och Romina Pourmokhtari som måste läras upp på det nya jobbet.
En analys av Romina Pourmokhtaris insats hittills
Spontant var jag väldigt positiv när jag först hörde att Liberalerna fick klimat- och miljöministerposten och att det var just Romina Pourmokhtari som skulle besätta den. En ung framåt ledare, gediget socialliberal och strålande debattör fick ansvaret för ett viktigt, centralt och uppmärksammat politikområde. Men när jag insåg att regeringskoalitionens förhandlare formligen hade slaktat departementets budget samtidigt som regeringen också skulle behöva leverera på vallöften som gick klart emot miljö- och klimatpolitikens målsättningar, så ändrade jag uppfattning.
När detta gick upp för mig skrev jag i november 2022 en krönika med rubriken ”taskig utnämning av miljö- och klimatminister”. Johan Pehrson var säkert nöjd med sitt val men frågan var vad den här perioden skulle komma att betyda för hennes framtida karriär och möjligheterna att bli partiledare. Jag avslutade texten med ” visst det var smart och även viktigt för partiets sammanhållning att Romina Pourmokhtari kom med i regeringen (och även Lotta Edholm). Hoppas att uppgiften kan utvecklas från att ”snacka bort” försämringar och nedskärningar till att utveckla ett grönt liberalt miljöalternativ. Får inte Romina Pourmokhtari den uppbackningen så kommer inte den här posten att bli den ”boost” för partiet som jag först hoppades, utan ett rejält sänke både för den ytterst talangfulle politikern Pourmokhtari och för partiet Liberalerna.”
Det fanns också andra ingångsvärden, som skulle göra jobbet svårt. Liberalernas egen klimatpolitik skiljde sig inte särskilt mycket från den som de tidigare röd/gröna och röda regeringarna drivit (däremot var klyftan större i energipolitiken). I EU – förhandlingarna hade Sveriges positioner formats av det tidigare röd/gröna styret. Det fanns också en naiv förhoppning om att Pourmokhtari skulle kunna driva klimatpolitik utan att behöva förhandla med SD.
Nu står det och väger, ”snacket” har gått bra men med ”verkstaden” har det varit sämre. Det är uppenbart att ”snacket” har imponerat på många. Men det ska inte förväxlas med att hon varit en bra fackminister. Det har hon inte. Där har hon inte imponerat. Sammantaget har detta byggt förtroende hos en del men misstroende hos ännu fler.
Pourmokhtaris klimatpolitik har handlat om mål, mål och åter mål. Det har handlat väldigt lite om de verktyg som behövs för att nå målen. En sådan klimatpolitik blir inget annat än luftslott utan förankring i verkligheten. När hon och regeringen drev igenom EU:s klimatpolitik Fit for 55 hade hon uppenbarligen ingen aning om vad det handlade om. Vad målen skulle innebära för Sverige och vad som skulle krävas för att nå dem.
Fortfarande en bra bit in i mandatperioden hade departementets politiska ledning inte ens klart för sig hur stora de svenska klimatutsläppen var (länk här). Klimathandlingsplanen, som enligt Pourmokhtari själv skulle förklara allt, blev ett fiasko (länk här). När man under arbetet med denna plötsligt insåg realiteterna, tillsatte man i panik utredaren John Hassler för att ta fram en verktygslåda. Inget från denna utredning blev till skarpa förslag i handlingsplanen som i praktiken blev tom och innehållslös.
När inget går ihop så verkar nu Pourmokhtari snararast vara inne på en överlevnadsstrategi. En ny utredning ska tillsättas. Enligt uppgifter i media ska denna inte vara klar förrän 2027. Rimligen är det då för sent att sätta in tillräckligt med åtgärder för att nå Sveriges EU-åtaganden till 2030 eller för den delen det inhemska transportmålet. Men då räknar säkert Pourmokhtari med att befinna sig någon annanstans i politikens värld. Någon annan får ta hand om efterbörden i klimatpolitiken.
Jag har inte tillgång till Liberalernas interna mätningar som visar på ett ökat förtroende för Klimat- och miljöministern. Men det finns publika mätningar som visar samma sak och de kan man bli lite fundersam över.
Novus mäter med viss regelbundenhet svenska folkets förtroende för regeringens ministrar. I den senaste mätningen från januari får Pourmokhtari högst förtroende av Liberalernas statsråd. Det är 15 procent som anger ett mycket eller ganska starkt förtroende för henne. Johan Pehrson kommer klart på efterkälken med 11 procent. Ministrarna i utbildningsdepartementet Lotta Edholm och Mats Persson ligger långt efter med 9 respektive 7 procent. Dessutom är ökningen för Pourmokhtari i förhållande till den förra mätningen ett år tidigare remarkabel och störst av alla statsråd +9 procentenheter.
Men samtidigt är det 39 procent som har ett mycket eller ganska litet förtroende för Pourmokhtari och här är ökningen ännu kraftigare +11 procent även den störst av alla ministrarna. Det är uppenbart att hon blivit mera känd, rört och berört väljarna.
Den stridbare tidigare folkpartiledaren Per Ahlmark skrev innan han blev partiledare en klassisk landsmötesmotion med tio teser för ett liberalt parti. En löd ”den som inte har några fiender får heller inte några vänner”. Jag har alltid gillat den tesen och menar att en liberal politiker måste våga utmana. Problemet med Pourmokhtari är att hon inte precis har ”utmanat” utan snarare ”retat upp”. Det gör att jag inte är säker på att det förtroende hon samlat ihop är en tillgång för varken henne själv eller för Liberalerna.
Hon har retat upp genom att ständigt upprepa att målen ligger fast men inte kunnat leverera en politik som gör detta trovärdigt. Hon sjunger inte rent. Hon skapar frustration hos politiska motståndare och journalister som inte lyckas koppla greppet. Hon glider undan som en väl inoljad brottare. De nya vänner hon får är sådana som inte gillar höga bensinpriser, miljöpartister och klimataktivister. Det är sådana som uppskattar den klimatpolitik Pourmokhtari tvingas föra och försvarar den bättre än vad de flesta andra skulle ha förmått att göra. Men det är inte den klimatpolitik hon egentligen skulle vilja föra.
Sådana vänner går knappast att växla in som väljare. Novus mäter också vilket parti som väljarna tycker har den bästa politiken i olika sakfrågor. I januari var det två procent som tyckte att det var Liberalerna som hade den bästa klimatpolitiken. Före valet var det tre procent och under Pourmokhtaris tid som minister har det pendlat mellan två och tre procent.
Eftersom den senaste mätningen gjordes i januari, vid samma tillfälle som förtroendemätningen, så kan vi dra slutsatsen att Pourmokhtaris nya vänner inte tycker att Liberalerna har bästa klimatpolitiken. En kvalificerad gissning är att de allra flesta föredrar SD:s eller möjligen M:s.
Detta diskvalificerar inte Pourmokhtari som draglok i EU-valet. Jag tror tvärtom att den kan vara bra både för henne själv och för Liberalerna, om hon får en chans att prata om och debattera annat än miljö och klimat.
Christer Hallerby
Lämna ett svar