April utvecklades till en katastrofmånad för Ulf Kristerssons sida av politiken och därmed hans ambitioner att fortsätta som statsminister efter valet. Regeringsunderlaget har legat pyrt till under hela mandatperioden men möjligen var det nu som valet definitivt förlorades.
Moderaterna gick visserligen fram med en tiondel, liksom KD och L. Men SD backade med 0,9 procentenheter och ligger nu under sitt valresultat.
Liberalernas siffra på 2,9 procent bekräftar den nivå som min sammanvägning landade på redan förra månaden. Då spretade opinionsinstituten väldigt. Särskilt var det Demoskops 4,5 procent för L som stack ut. Vi kan konstatera att under april så närmade sig instituten varandra. De tre institut i mitt underlag som använder sig av traditionella mätmetoder redovisar alla en ökning för L, medan Demoskop med sin självrekryterade panel redovisar en minskning på 0,5 procent. De som inte läst min förra opinionskrönika kan där fördjupa sig i de olika institutens mätmetoder, vad jag anser om dem och hur jag hanterar detta i min sammanvägda poll of polls. Jag stärks i min övertygelse att en självrekryterad panel, som Demoskops, kan vara bättre på att fånga en snabb förändring i opinionen, men riskerar att överdriva den. Samtidigt som institut med traditionella paneler laggar efter.
Vi kan nu slå fast att strategiskiftet och SD-kramen gav Liberalerna en positiv boost, dock inte alls till den omdiskuterade och ifrågasatta nivå som Demoskop uppgav förra månaden på 4,5 procent. Uppgången var väntad. Det strategiska dödläge som Simona Mohamsson tidigare försatt partiet i handlade mest om att ljuta olja på vågorna internt, samtidigt som det stötte bort väljare både till höger och vänster. Nu kunde åtminstone högerliberalerna tillfredsställas och en del som tidigare lämnat återvänder nu.
Min bedömning är att Mohamsson senaste manövrar något ökar möjligheten att vinna slaget om 4 procent-spärren, samtidigt som det minskar förutsättningarna att vinna kriget om regeringsmakten (mer om detta nedan). Högerläget är så att säga mindre strategiskt dåligt än det tidigare dödläget. Men spärren ligger fortfarande en bit bort. Det är för tidigt att säga om det finns tillräckligt med potentiell energi för en trend vidare uppåt och hur långt. Möjligheten att få väljare till låns från Moderaterna för att klara spärren, minskar ju mindre detta parti blir och ju längre från regeringsmakten Tidö-partierna kommer. Mohamsson kan ha sålt smöret och tappat pengarna. Jag tror att mittenläget, den alternativa strategin att positionera sig som ett mer fristående parti i mitten hade haft minst lika goda chanser att bli framgångsrikt. Dessutom mer anständigt för ett parti där rötterna utgörs av gamla Folkpartiet.
Mohamssons tête-à-tête med Jimmie Åkesson följdes den här månaden upp av en chambre séparée med Kristersson och Åkesson. Någon grabbkram blev dock det inte. Däremot ömsesidiga och frikostiga äktenskapslöften. Självfallet är Kristersson Tidöpartiernas gemensamma statsministerkandidat, sa Åkesson. Självklart ska SD få ett betydande inflytande med många tunga ministerposter och ansvar för migration och integration i min regering, sa Kristersson. Den som var först ut med flirtandet, Ebba Busch över den minnesvärda köttbullelunchen i Almedalen 2019, tittade surt på, betonade att hon inte vill tas för given samt att regeringar bildas och ministerposter fördelas inte före utan efter ett val. Det är nog Busch som har bäst politisk fingertoppskänsla av dem alla. Rättar in sig som en del av laget, men talar inte om gemensamma värderingar och regeringsposter utan hellre om KD:s förträfflighet och behovet av breda uppgörelser över blockgränsen.
För det verkar inte som ”mera Tidö” och ”mera SD i Tidö” är det som en majoritet väljarna eftertraktar allra mest just nu. Det är en sak som de flesta politiska kommentatorer och analytiker missar. Om vi undantar de närmaste månaderna efter valet 2022 då regeringsunderlaget snabbt tappade förtroende och oppositionen växte i opinionen, så har gapet under en enskild månad inte någon gång vidgats så mycket som nu under april – med 1,8 procentenheter.
Tittar man bara på månadens siffror i tabellen inledningsvis, så skulle man kunna förledas till att tro att detta handlar om SD väljare som gått över blockgränsen och istället valt något av de partier som går fram på den röd/gröna sidan C eller S. Så är det naturligtvis inte, flödena är mer komplicerade än så. SD:s nedgång är en del av en längre nedåtgående trend (se nedan).
Det finns indikationer på att tillskotten till C och S (0,4 respektive 0,6 procentenheter) i hög grad handlar om en strömning av tidigare osäkra. Min magkänsla säger mig att det i så fall handlar om liberalt orienterade väljare som avvaktat utvecklingen i Liberalerna, känt sig ganska hemlösa men ändå osäkra. Nu efter högerkantringen så klarnade det politiska landskapet och det blev definitivt att Liberalerna eller något annat av Tidöpartierna inte längre är ett alternativ. Som jag skrev i min förra opinionskrönika, Mohamssons högersväng handlade mer om att kannibalisera på Tidöpartierna, än att locka väljare över blockgränsen.
När det gäller trenderna för enskilda partier så finns det två tydliga på Tidö-sidan, att SD backar medan KD går framåt. Jag vågar ännu inte säga något om L, det kan egentligen gå hur som helst framöver.
På den röd/gröna sidan är det tydligt att C växer och det är den trend som jag just nu bedömer att det finns mest energi i. Sannolikt kommer det att gå fortsatt uppåt. För S är det ett tveksamt och bekymmersamt läge. Man återhämtade en del under april men den underliggande trenden är nedåtgående. Det ska bli väldigt intressant att se var S landar nästa månad.
Magdalena Andersson ligger, för att vara en oppositionsledare, väldigt lågt i debatten. Triangulerar mer än vad hon profilerar. Det är uppenbart en strategi som hon följer och hon gör det troget och konsekvent. Jag tror att med de opinionssiffror hon har i ryggen så är det också rätt strategi. Den är även rätt, givet hennes ambition att bilda en regering med mer tyngdpunkt i mitten än vänsterut. Men det finns också risker. Räcker engagemanget i S till för att mobilisera och ge energi till valarbetarna? Detta frågetecken samtidigt som flanken mot vänster blir mer öppen kan innebära att mer aktivistiska MP och V knaprar S-väljare i valspurten.
Förluster åt andra hållet tror jag dock mindre på. Möjligen då till Centern men det borde i så fall bekymra Andersson mindre, eftersom det i så fall stärker hennes viktigaste regringspartner. Men en strömning över den nuvarande blockgränsen har Åkessons, Kristerssons och Mohamssons intima umgängen på senare tid gjort mindre sannolikt.
Moderaterna och Liberalerna (inte minst) har betonat att sakpolitik är viktigare än ideologi. Man väljer samarbetspartner efter vilken sakpolitik man kan få igenom, inte efter ideologisk och värderingsmässig gemenskap. Kristersson och Mohamsson (tidigare även Pehrson) undviker i pricip helt att prata ideologi. Problemet är att utan idéologisk styråra hamnar man till slut fel även i sakpolitiken. Det är precis där man är nu. Tidigare moderater och liberaler anser sig inte kunna rösta på något av Tidöpartierna just på grund av den sakpoltik som regeringen bedriver.
Vi får se om den moderata nestorn Mats Svegfors debattartikel i DN om den huvudlösa utvisningspolitiken leder till någon form av omprövning och självkritik. Men jag tror att det ligger långt borta. Mohamssons deklaration under kramkalaset med Åkesson om värdemässig gemenskap, är ett tydligt tecken på vem som vunnit slaget om den ideologiska styråran på Tidö-sidan – det parti som hela tiden hållit fast vid sina idéer och grundläggande värderingar, att bevara Sverige svenskt, att göra det så svårt som möjligt för utlänningar att etablera sig i Sverige och att så många som möjligt av dem som finns här ska ut.
Jag blir mer och mer övertygad om att just BSS inte blir en valvinnare den här gången.
Christer Hallerby
2026-05-04
Lämna ett svar