Opinionskrönika maj 2024 – om EU -valet och om att Johan Pehrson borde kunna prestera bättre

Nu är det snart EU – val. Opinionsmätningarna om hur det skulle röstas i EU-valet skiljer sig en del från de vanliga mätningarna som ju handlar om riksdagsvalet. Det som sticker ut allra mest är att Miljöpartiet överpresterar kraftigt i förhållande till stödet när gäller riksdagen. De stora partierna SD, M och S ligger alla en bit under de nivåer man når i mätningarna avseende riksdagsvalet. På en punkt skiljer sig inte mätningarna åt, Liberalerna är entydigt parkerade under spärren. Jag tycker att Johan Pehrson underpresterar i förhållande till sina egna och partiets förutsättningar. Det måste till en skärpning inför slutspurten om inte det här ska gå riktigt illa.

Väljaropinionen riksdag i maj 2024

 SDMKDLCSMPV
maj 2420,319,53,53,24,534,75,07,8
april 2419,820,13,63,14,235,34,57,8
 +0,5-0,6-0,1+0,1+0,3-0,6+0,50
valet 2219,85,58,66,328,38,04,417,5

När det gäller mätningarna ”om det vore val till riksdagen idag” så är det värt att notera att SD återigen är större än M. Tidigare i år såg vi tendenser till att det omvända höll på att hända. Men könsdysforidebatten innebar ett brott i M:s kurva uppåt. Nu täcker inte de ingående mätningarna avslöjandet av SD-trollen men jag skulle bli förvånad om det påverkar i någon större utsträckning. MP når sin högsta siffra under mandatperioden. Det är uppenbart att EU -valet tjänar som draglok även när det gäller riksdagssiffrorna.

När det gäller trenderna så planar de ut för S och SD. Jag ser det som sannolikt att MP är i inledningsfasen till en uppåtgående och att det huvudsakligen blir S som kommer att få betala för det.

Gapet mellan blocken är nu 5,5 procentenheter till oppositionens fördel. Den tendens vi tidigare sett under hösten/våren, att regeringsunderlaget knaprar in och att gapet därmed sluts finns inte längre.

EU valet

Tittar vi på hur väljarna skulle rösta i EU -valet så ser mitt sammanvägda resultat för maj ut så här:

Det som sticker ut allra mest är att Miljöpartiet överpresterar kraftigt i förhållande till stödet när gäller riksdagen. De stora partierna SD, M och S ligger alla en bit under de nivåer man når i mätningarna avseende riksdagsvalet. För S handlar det om hela fem procentenheter, alltså ungefär lika mycket som MP ligger över. Det är uppenbart att många som sympatiserar med socialdemokraterna i inrikespolitiken föredrar MP i EU-valet.

Enligt en mätning från IPSOS som DN publicerade den 10 maj, så är nu en majoritet av alla riksdagspartiernas väljare (utom SD:s) positiva till Sveriges medlemskap i EU. Allra mest positiva är MP:s väljare. Onekligen en intressant utveckling för det parti som historiskt förmodligen varit mest EU-kritiskt av alla. Vi som var med glömmer aldrig när Per Gahrton som dålig förlorare bad Carl Bildt ”hålla truten” i en radiodebatt efter folkomröstningen 1994. Men väljare är rationella, MP:s ser förmodligen idag EU som en större garant för klimat- och miljöpolitiken än både Sveriges nuvarande regering och det socialdemokratiska alternativet. Och just i EU-valet verkar detta också dra till sig rätt så många i grunden socialdemokratiska sympatisörer. Utvecklingen för MP är anmärkningsvärd också för att den går åt motsatt håll för vad som vanligen gäller för gröna partier i övriga Europa. I de mätningar jag sett blir den gröna gruppen tillsammans med den liberala tydliga förlorare i det kommande valet medan högerkantspartierna ser ut att bli lika tydliga vinnare.

Både KD och C balanserar på spärren medan L ligger parkerat en bit under och ser för närvarande ut att bli utan mandat. Det finns ett par saker som talar för att L ändå kan klara sig. Det första är att valdeltagandet i EU-valet brukar vara lägre än vad det är för riksdagsvalet och det skulle kunna gynna L. Det andra är partiets unika profil som det mest EU-vänliga partiet av alla. Men om man ska lyckas med att växla ut den potentialen så måste partiledningen och särskilt då partiledaren skärpa sig i slutspurten.

Den 5 maj var det partiledardebatt i SvT:s Agenda. Expressens omdöme om Johan Pehrsons insats var ”90 procent svammel, 10 procent fumliga fullträffar”. Det sistnämnda syftar främst på att han enligt tidningen räddades av gonggongen med ett brandtal för Euron. Jag såg inte själv debatten direkt utan har scrollat Johan Pehrsons inlägg i efterhand. För säkerhets skull har jag dock kollat men några som såg hela debatten. En luttrad partiveteran i Liberalerna sa ”Man blir inte förvånad när man läser om Liberalernas och Centerpartiets opinionssiffror – om man säger så.” Ett samtal med lite mer ”vanliga personer” kan sammanfattas ”det var en tråkig debatt, Johan Pehrson är bluddrig och svår att följa”.

Jag ska inte påstå att debatten i fråga var Johan Pehrsons sämsta stund på jorden – inlägget om euron var riktigt bra. Men den var inte heller någon höjdpunkt. Tyvärr speglar Expressens omdöme flera av mina egna upplevelser av Johan Pehrsons framträdanden och även referat från några andra icke-offentliga sammanhang på senare tid. När Johan Pehrson släpper manus så är det svårt för en lyssnare att hänga med. Han förirrar sig ut i tankar och associationer, i trådar som sticker iväg åt alla håll och inte alltid kopplar tillbaka till huvudtråden på ett tydligt sätt. Han verkar gå vilse i sina egna resonemang. Repliker och svar på frågor är inte alltid relevanta och genomtänkta. Ett exempel är inledningen på partiledardebatten där Johan Pehrsons svar på sjukvårdens problem, var att vi måste ut ur inflationsmörkret. Visst har inflationen bidragit till dagens kostnadskris, men det är väl ingen som tror på att de stora strukturella problem vi har i svensk sjukvård nu hux flux kommer att försvinna när inflationen går ned. För vanliga människor så var det i vilket fall obegripligt.

Att vara partiledare handlar om att hårt och åter hårt arbete. Varje framträdande, tal, inlägg eller debatt måste förberedas ordentligt. För detta finns det en hel hord av medarbetare som hjälper till, särskilt för en partiledare som också är minister. Det handlar om att planera, strukturera och fylla med innehåll, att göra scenarion om hur till exempel en debatt, intervju eller utfrågning kan utveckla sig, förbereda svar, repliker, argument och motargument.  Partiledaren själv måste vara proaktiv i hela processen, leda och komma med direktiv, idéer och inspel. Sedan handlar det om att träna, träna och åter träna. Man kanske inte alltid behöver göra som Per Ahlmark, hålla sina tal framför spegeln för att få gester och kroppsspråk att sitta. Men ibland kanske det inte skulle skada. Rollspel där medarbetarna spelar journalister eller motdebattörer måste ges utrymme i almanackan.

Ett tal snyter man inte ur näsan. En bra debatt genomför man inte bara på talang och rutin. Alla kan idag se Johan Pehrsons svagheter, han blir lätt bluddrig och förirrar sig ut i tankar och associationer som blir svår att följa. Det blir svårbegripligt, vi som lyssnar tröttnar och missar poängen om den nu finns. Johan Pehrson måste orka att se sig själv i spegeln; lägga tid på att analysera och utveckla sig själv – särskilt på de punkter där svagheterna lyser igenom.

Jag tror faktiskt att Johan Pehrson kan (åtminstone mer än vad han visar nu), men antingen så överskattar han sin egen förmåga eller så är det förmågan att prioritera förberedelserna som saknas, eller så är det orken som tryter. Han framstår mer och mer som en maratonlöpare som hoppat över för många av de långa och tråkiga träningspassen som måste göras även när lusten saknas, vädret är dåligt eller för att det funnits ”viktigare” eller roligare saker att sysselsätta sig med.

Han stapplar fortfarande framåt på väg mot målsnöret, det är i sig imponerande, men tyvärr verkar det faktiska resultat som kan avläsas i tydliga siffror mediokert. Jag hoppas dock att det fortfarande någonstans finns ny energi att hämta till en rejäl slutspurt.

Till sist, när jag lägger sista handen vid detta inlägg så fortsätter trolldebatten. L och Johan Pehrson har precis haft presskonferens och vill förbjuda partier att kommunicera anonymt. Jag får återkomma till hela den här sörjan i ett annat inlägg på bloggen. Tyvärr tror jag inte det kommer att ha mer än en temporär opinionsmässig effekt. SD har inte gjort så mycket annat än vad de flesta förväntar sig från det hållet. Händelseutvecklingen efter Kalla Faktas avslöjande bara understryker det jag skrev i min förra opinionsblogg att L bör skaffa sig en plan för att bryta med SD.

Christer Hallerby


Publicerat

i

av

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *