Opinionskrönika maj 2023 – och reflektioner över Liberalernas regerande

Det mest anmärkningsvärda I väljaropinionens utveckling den senaste månaden är att gapet mellan regeringsunderlaget och oppositionen nu är hela 8,4 procentenheter – en sving sedan valet med hela 9,1 procentenheter. Det är inget annat en ett monumentalt misstroende för den sittande regeringen. Många väljare känner sig väldigt svikna av regeringen och SD. Väljare som det kan bli svårt att vinna tillbaka även om regeringen nu börjar leverera på en del av vallöftena.

Men notera samtidigt april 2023 som den månad som Socialdemokraterna (kanske) toppade i väljarstöd. Man nådde då 36,7 procent (6,4 procentenheter högre än valresultatet), en notering som det kan bli svårt att överträffa framöver. Partiets uppåtgående trend ser ut att vara bruten.

Väljaropinionen i maj 2023

 SDMKDLCSMPV
maj 2317,920,03,83,24,636,44,18,2
april 2318,220,03,83,44,636,74,17,6
 -0,300-0,20-0,30+0,6
valet 2219,85,58,66,328,38,04,417,5

Trots mina inledande observationer är det väldigt små rörelser i väljaropinionen för närvarande. För flera av partierna inga alls och sannolikt går en del av förlusterna till soffan. Vänsterpartiet har vunnit en del på partiledarens höga svansföring (eller möjligen skenfäktande) när det gäller inflationen och kraven på att regeringen ska göra något åt matpriserna.

När nu Socialdemokraternas uppåtgående trend ser ut att vara bruten, så finns det inget parti som över en längre period visar upp en tydligt positiv trend. Däremot har vi tre partier som har negativa trender C, KD och L. För de två förstnämnda kan nedgången ha bromsats upp kring eller över fyra-procentspärren. Vi får ser framöver. För L däremot ser det riktigt illa ut. Man ser ut att vara på väg mot tre procent eller till och med under det.

Nedan också ett diagram där utvecklingen för regeringen respektive oppositionen från valet och fram till nu redovisas. Trots att rörelserna över blockgränsen för närvarande är små, så är det tydligt hur gapet växer. Här spelar troligen rörelser till och från ”soffan” in. Andelen väljare som inte uppger någon partisympati alls är ganska hög i den mätningar som redovisar detta.

Några reflektioner över Liberalernas regerande

Jag har lyft tidigare i mina krönikor att det inte brukar gå särskilt bra i opinionen för tidigare Folkpartiet och nuvarande Liberalerna när partiet regerar. Man har regelmässigt gått tillbaka när man gått till val i regeringsställning. Om man den här gången ska ändra på det och göra ett historiskt framgångsval 2026, så måste man börja med att bygga förtroende för partiets politik i de områden man har sakansvaret i regeringen. Då måste man börja nu, jobba strategiskt i såväl arbetsmarknads- som utbildningsdepartementen samt inom miljö- och klimatområdet. Just nu går det väl sisådär.

Min första reaktion när partiet fick ta hand om miljö- och klimatfrågorna var mycket positiv. En möjlighet att samtidigt hamna centralt i debatten, göra skillnad inom ett viktigt politikområde samt utveckla den egna politiken. Min positiva inställning varade tills jag fick se departementsindelningen och särskilt budgetpropositionen. Som jag beskrivit tidigare hade rödpennan gått friskt över de anslag som handlar om klimat- och miljö. Det handlar inte om några omfördelningar utan om rena nedskärningar. Det var inget som Romina Pourmokhtari kunde styra. Tidöpartiernas budgetgrupp hade jobbat ett bra tag innan hon med all sannolikhet visste om sin utnämning. Det verkar snarare som det runt bordet satt någon ivrig adrenalinstinn SD-are och någon hö-hö moderat som med någon okunnig och passiv liberals goda minne lät rödpennorna gå varma när budgeten för miljö- och klimatfrågorna fastställdes. Anslag efter anslag, till naturvård, havsmiljö, internationellt samarbetet o.s.v. skars ned, inte med några enstaka utan med en massa procent.

En miljö- och klimatminister med kraft hade säkert varit en tillgång för Liberalerna. Frågan är om en vingklippt sådan är det? Jag har inte gett upp hoppet – ännu. Men i längden kommer inte Pourmokhtari klara sig ur varje knipa med att prata bort problemen. Det var i alla fall lite imponerande i början men håller inte i längden. Nu måste det till mera substans i form av kunskap och analys men framförallt realism och konkretion. Det går inte längre att ändra politiken och samtidigt med en drucken papegojas envishet hävda att vi ändå ska nå målen.  

Jag är inte så bekymrad för reduktionsplikten. Ändringarna där var nödvändiga för att de andra partierna skulle kunna leverera på sina vallöften. Men framförallt blir effekterna på klimatet försumbara, obefintliga eller rätt och slätt inga alls. Här hade det gått att gå på offensiven istället för att framstå som den som förlorat förhandlingarna. Jag är inte heller så bekymrad för transportmålet. Jag frågar mig om Sverige nu alls behöver några egna klimatmål och en egen heltäckande klimatpolitik. EU:s nya klimatpaket är det kraftfullaste som antagits av något land eller konstellation av länder i hela världen. Vi bör, ska och måste implementera det.

Jag ser det som positivt att regeringen kommit till sans och balans och står emot SD när det gäller kraftbalans. Både ny vindkraft och kärnkraft samt för den delen solkraft och överföringskapacitet behövs för att vi ska möta kommande års kraftigt stigande elefterfrågan.

En annan som pratar mycket är Johan Pehrson. Vi får ofta höra vad han tycker, till exempel om arbetslösa som inte flyttar till jobben. Men har Pehrson överhuvudtaget levererat någon (ny) politik inom sitt ansvarsområde arbetsmarknad och integration? När jag går igenom de pressmeddelande som ligger på departementets hemsida så verkar ministern mest göra PRAO på olika håll i landet. Det borde snart vara dags för ett riktigt jobb i politikverkstaden. Satsningen i tilläggsbudgeten på vuxenutbildningen och att ukrainare får tillgång till SFI är positiva och viktiga integrationsåtgärder men de frågorna hör till Mats Perssons ansvarsområde.

Det borde finns utrymme för mer liberalt nytänkande både när det gäller integrationspolitiken och matchningen på arbetsmarknaden. Men istället så underpresterar man på båda områdena, till exempel på något så viktigt som mottagande av ukrainarna. Det har också lett till interna protester. Skåneliberalerna Roku Kursar och Mia Honeth skrev tidigare i veckan i Sydsvenskan och krävde ett snabbspår för ukrainarna och pekade över sundet där de fått jobb i ”en mångdubbelt större utsträckning” än i Sverige.  I själva verket ligger väl Sverige på bottennivå i Europa när det gäller mottagandet av ukrainarna. Det har knappast skett någon matchning alls mellan kompetens och lediga jobb. Och dagsersättningen är ett skämt, 71 kronor om dagen. Beslutet om den nivån beredde jag som ansvarig statssekreterare – för trettio år sedan.

En som pratar mindre och förefaller göra mer är Mats Persson. Men det kan bli fel det också. Undrar vem som kläckte idén om att motivera den kortare perioden för universitets- och högskolestyrelserna med att man snabbt behövde få in säkerhetspolitisk kompetens på lärosätena. Vilket klavertramp. Alla med någorlunda insyn förstår att det syftet når man bättre på andra vägar, även Persson själv. Men det krävdes uppenbarligen någon sorts Potemkinkuliss för att dölja något annat – högst troligen att SD strulat i beredningsprocessen och att den kortare mandatperioden var en kompromiss till följd av detta. Tyvärr skedde det på ett område där L hade en viss trovärdighet sedan tidigare. Lärosätenas självständighet var en viktig fråga senast då L ledde utbildningsdepartementet. Bygga trovärdighet är en lång och mödosam process, att förskingra den går snabbare.

Nu tror jag ändå att Mats Persson här, är rätt man på rätt plats. Det är också en man med prestige. Det positiva är att jag inte tror att det blir fler misstag av den kalibern på det departementet i fortsättningen.  

Lotta Edholm tycker jag hitintills har skött sitt fögderi med skicklighet och kompetens. Hon når väl inte alls upp till de övrigas kapacitet när det gäller debatt och offentliga framträdanden. Det är säkert en av anledningarna till att det inte är så mycket tomt prat från det hållet. Det är torrt men kompetent, substans och fokus på sak när hon yttrar sig eller blir intervjuad.

Med hennes och partiets utgångspunkter har hon hanterat frågan om Skolverkets digitaliseringsstrategi alldeles utmärkt. Hon visar att det är ministern och regeringen som styr. Själv är jag dock rädd för att bilden blir en aning teknikfientlig. Begreppet ”skärmtid” som ministern använder ofta är en fälla. Själv brukar jag mycket skärmtid. På min iPad Pro läser jag dagens tidningar och jobbar med dokument där jag både kan göra understrykningar och noteringar med penna. Tidskrifter läser jag i appar som Readly och Arcy – bättre och behändigare än i pappersformat. Jag gillar att läsa traditionella böcker med de allra flesta böcker läser jag på min Kindl. Det är säkert skärmar och appar som på grund av sina kostnader ännu inte introducerats i skolan. Men teknikutvecklingen går snabbt. Papper hör inte framtiden till.

Många läsare tycker säkert att jag ger en orättvis skildring av ministrarna och att mina exempel bara är en bråkdel av alla de initiativ som tas och de aktiviteter som sker på departementen. Att om jag grävde och frågade så skulle det komma fram en både bredare och mer nyanserad bild. Det är säkert så men den bild jag förmedlar är den som dominerat i media och är nog den som sitter på näthinnan hos de flesta, även politiskt initierade. Det är utifrån bilden av det som uträttas som förtroende byggs eller raseras. Det finns ett stort behov av bättre prestationer.  

Christer Hallerby


av

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *