Opinionssiffror är alltid intressanta. Även om inget synes hända, så finns det ofta spännande information att hämta. Den här månaden vill jag lyfta fram att det är anmärkningsvärt stabilt för M och SD. Det ser också pyrt ut för Liberalerna. Dags för andra aktörer att steppa upp. Partiledaren och övriga statsråd fixar inte det här.
Just nu sker förändringarna med myrsteg från månad till månad, alltså tiondelar, så även denna månad. Ser vi på utvecklingen över längre tid så ligger SD och M väldigt stabila. Det ha skiftat lite fram och tillbaka vem som är störst. Nu ligger båda partierna nästan på sina valresultat från 2022, då ju SD blev största parti.
Utvecklingen mellan blocken regeringsunderlaget (M+KD+L+SD) och oppositionen (S+C+MP+V) visar dock på en större förändring sedan valet. Det är en tydlig och stabil fördel för oppositionen.
Det som hänt är att KD och L (och även C) har minskat medan framförallt S men även MP och i någon mån V stärkt sin ställning. Det var förändringar som huvudsakligen skedde ganska snabbt efter valet. Det enda större som hänt i opinionen det senaste året har varit MP som i samband med EU-valrörelsen stärkte sin ställning på bekostnad av S.
Jag tycker det är förvånande att M inte lyfter. Jag har förväntat mig en annan utveckling och skrev i höstas: Alla stjärnor står nu rätt för Moderaterna och därför förväntar jag mig att förtroendet för dem ska stärkas. Vi har fått en statsbudget för 2025 med tydliga skattesänkningar, inte minst för höginkomsttagarna, vilket borde gynna M. Bränslepriserna är nere på historiskt låga nivåer efter skattesänkningar i årets budget. Ekonomin ser ut att ha stabiliserats, inflationen har dämpats och räntorna är på väg ner. De allra flesta familjer bör nu kunna se fram mot en förbättrad ekonomi, dessutom ju bättre ju mer man tjänar. Migrationspolitiken har gått från generös till stram. Dessutom har vi en moderat försvarsminister med högt förtroende i ett svårt säkerhetspolitiskt läge.
Men den här förväntade utvecklingen har uteblivit helt. Det är väl så att detta som så mycket annat hänger samman med SD. De väljare som finns hos Jimmie Åkesson stannar kvar i vått och torrt. Till vänster finns inte heller mycket att hämta för M – där är samarbetet med Åkesson och SD ett stort hinder. M och SD har tillsammans haft cirka 40 procent under hela mandatperioden och där ser de ut att förbli.
Det är ett låst läge och frågan är om ens en valrörelse kommer att öppna spelplanen. Mycket ser ut att deterministiskt gå mot Magdalena Andersson som statsminister efter nästa val. Detta borde vara en situation som Liberalerna skulle kunna utnyttja – om bara viljan, energin och kompetensen fanns.
Ser vi på trenderna så går de med myrsteg och är inte särskilt tydliga. SD:s ser ut som ett U och nu pekar det lite uppåt, men det verkar finnas en broms när man kommer upp över 21 procent. KD och V verkar på väg ned och S på väg uppåt. Men jag ser inte att det är så mycket energi, så att det skulle bära iväg för något av de här partierna.
Men även myrsteg kan vara intressanta om det handlar om ett litet parti och om stegen går år samma håll en längre tid. I höstas, september/oktober, kunde jag skönja en sådan positiv myrstegstrend för Liberalerna. Det såg riktigt intressant ut. Men sedan dess har det tyvärr vänt åt andra hållet. Man ”peakade” på 3,4 och har sedan tappat tiondel för tiondel.
Liberalerna har två huvudsakliga alternativ. Det första att harva vidare som förut. Lägga tonvikten på regerandet. Låta Tidöavtalet styra partiets agerande. Detta kommer sannolikt inte leda till några radikalt förbättrade opinionssiffror. Möjligheten ligger då i den större uppmärksamhet mindre partier får i en valrörelse och kanske att kamrat fyra procent kommer till undsättning ytterligare en gång. Då lägger man tyngdpunkten på utvecklings- och programarbete med fokus på nästa mandatperiod och ett förhoppningsvis attraktivt valmanifest.
Alternativ två är att tunga aktörer utanför regeringen steppar upp redan nu, främst då partisekreteraren och riksdagsgruppen. Börja utveckla och driva partiets politik mer hårt, konsekvent och profilerat även i sakfrågor där man inte har regeringsansvar. Det kommer sannolikt att bryta mot uppförandekoden i Tidöavtalet och skapa dålig stämning i Regeringskansliet. Jag får ofta frågor om vad jag tycker Liberalerna bör göra – kritisera inte bara, kom med förslag också. Här pekar jag på några möjligheter:
1. Politikutveckling. Liberalerna har i flera år nu, vilket jag lyfte fram i min förra opinionskrönika (jan 25), slarvat med politikutvecklingen. Det är ganska tomt i skafferiet. Jag vet att några centrala grupper tillsatts för att ta fram ny politik, bland annat klimat. Sedan finns ju Selma som ska ta fram en vision, vilket jag också kommenterat tidigare. Men det är inte alls fråga om ett lika breda programarbeten som till exempel genomförs inom Moderaterna och Socialdemokraterna. Det går inte ens att hitta något om vare sig Selma eller några programgrupper på partiets hemsida – så viktigt är det. Mer behöver göras och mer behövs nu. Börja jobba med sakpolitiken som om man vore ett oppositionsparti, men slarva inte, gör inte avkall på kvalitet och analys.
2. Lyft fram ideologin. Liberalism, liberala värderingar och liberala idéer ifrågasätts och motverkas i Sverige, Europa och världen. Allt fler politiker går i Orbans fotspår och lyfter fram sig själva som illiberala och verkar för att montera ned rättsstaten och den liberala demokratin. Det är en nationalistisk högermotvind i våra västerländska demokratier som inte upplevts sedan 1930-talet. Det går inte att blunda för att SD är en del av den utvecklingen. Samtidigt, men kanske just därför, verkar den nuvarande liberala partiledningen sky ideologi och ideologiska frågeställningar som pesten. Det kan också vara så att man ser varje ideologisk diskussion i perspektivet av vägvalsfrågan och den måste tryckas ned till varje pris.
Den liberala politiken måste hålla ihop, grundas i ideologin, sakfrågor ska inte utvecklas i stuprör. Lennart Nordfors skrev i en kommentar till en tidigare blogg ”stannar det bredare, principiellt hållna, analysarbetet av får det negativa konsekvenser för politikutvecklingen i sakfrågor. För det är synen på liberalismen och dess aktuella utmaningar som ger utgångspunkten när man ska identifiera vilka som är de viktiga frågorna för dagen och i vilken riktning man som liberal ska söka svaren.”
Liberalismen är värld att kämpa för. Det är ideologin som gör oss unik – som berör, ger känsla och skapar engagemang. Det är med den och hur den hänger ihop med dagens sakfrågor som partiet kan engagera nya medlemmar och väljare.
3. Lyft fram EU och Europa. Liberalerna har en unik position som Sveriges mest EU-positiva parti. Det gör inte att partiet får stöd av en majoritet av svenskarna, men kanske ändå av en minoritet som räcker långt. Nu sitter man i en regering som verkar vara den mest motvilliga av alla medlemsländer till att EU ska kunna låna upp pengar för att finansiera fortsatt stöd till Ukraina. Gå emot, ta striden så att det syns och hörs.
Eurofrågan. Nu lyfter Johan Pehrson pliktskyldigast medlemskap i EU:s valutasamarbete då och då, till exempel i riksdagens partiledardebatt. Det blir lite inbäddat och tafatt. Ingen vare sig polemiserar eller håller med. En liten fjärt som får passera till synes obemärkt. En riksdagsledamot med ”guts” borde istället interpellera finansminister Elisabeth Svantesson, är det inte dags för regeringen att tillsätta en utredning för att förbereda Sveriges införande av euron?
4. Fria tyglar i utrikespolitiken. En ny världsordning är på gång där liberalismen trängs tillbaka. Självgoda autokratiska gubbar styr stormakterna, med anspråk på att dela upp världen mellan sig, med hot och gränslös arrogans mot oliktänkande och mindre stater. Demokrati och mänskliga rättigheter viftas bort. Rättsstaten löses upp. Den regelbaserade världsordningen monteras ned och ersätts med den starkes rätt.
Liberalerna har ingen minister med ansvar inom det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Därför måste man här skapa sig en egen profil utanför Regeringskansliet. En auktoritet som med tyngd, erfarenhet och kompetens, ger sig in i debatten och tar politiska initiativ utan hämningar av regeringssamarbetet. Det är kanske det som jag saknar allra mest just nu, en liberal utrikes- och säkerhetspolitisk talesperson som verkligen syns, hörs och berör.
Christer Hallerby
Lämna ett svar till Olle Schmidt Avbryt svar