SD:s uppåtgående trend ser ut att vara bruten men gapet mellan regeringsunderlaget och oppositionen fortsätter trots detta att minska. Jag gör en djupdykning i Novus undersökning om vilket som är väljarnas val av bästa parti i olika sakfrågor. Den ger många intressanta insikter. Väljarnas dom är att Moderaterna gjort ett bra arbete i regeringen medan KD och särskilt L i princip misslyckats. För L redovisas bland annat ett kraftigt tapp i förtroendet för skolpolitiken. Detta precis efter partiets utspel om förbud mot aktiebolag och vinster. En annan intressant observation är att M har ett betydligt större stöd för sin sakpolitik än vad SD har. För SD så väger ett högre förtroende i invandringspolitiken uppenbarligen upp ett väsentligt lägre förtroende när det gäller landets ekonomi, utrikespolitik, försvar, arbetsmarknad och näringspolitik.
SD har varit i en uppåtgående trend sedan i somras men tappar nu 1 procentenhet jämfört med förra månaden. Det kan mycket väl vara ett trendbrott, men det är för tidigt att slå fast detta. Samtidigt ökar moderaterna något, 0,6 procentenheter. Fortfarande håller dock SD ställningen som näst största parti. Gapet till M är nu 2 procentenheter.
L ligger kvar på låga 2,2 procnet medan Kristdemokraterna rör sig uppåt. De mätningar i mitt underlag som ligger i senare fas har en något större uppgång för KD än min sammvägning, vilket indikerar en ännu bättre siffra nästa månad. KD ser alltså ut att öka marginalen till spärren. Socialdemokraterna (S) är väldigt stabila. Man har under rätt lång tid nu rört sig i intervallet 34 – 35 procent. Miljöpartiet går upp och Vänstern ned. Centerpartiet går något tillbaka efter sitt senaste byte på partiledarposten.
Sammantaget står det och väger när det gäller trendutvecklingen just nu. Det är endast för KD som jag bedömer att det finns energi i ryggen och vågar postulera fortsatt uppgång. När det gäller blocken så står sig trenden att gapet fortsätter minska. Den här månaden handlar det dock endast om 0,2 procentenheter. Skillnaden mellan regeringsunderlaget är nu 6 procentenheter, 45,8 procent för regringsunderlaget mot 51,8 procent för oppositionen.
Jag har den här månaden också djupdykt I Novus mätning om sakägarskap. Novus har för 28 olika politikområden ställt frågan om vilket parti som har den bästa politiken. I tidigare opinionskrönikor har jag använt dessa mätningar för att bedöma hur framgångsrika de olika ministrarna varit i att skapa förtroende för den politik man är satt att driva i Regeringen. Utgångspunkten har varit den mätning Novus gjorde i augusti 2022, alltså strax före senaste valet.
Det är utan tvekan Moderaterna som har lyckat bäst i regeringsarbetet. På elva av de sakområden som ingår i Novus mätning och där Moderaterna har regeringsansvar, anser fler av väljarna att partiet har bästa sakpolitiken nu än vad man gjorde före valet 2022. Det är inga dramatiska förändringar förutom för försvarspolitiken där Pål Jonsson bidragit till att höja förtroendet kraftigt. I augusti 2022 tyckte 21 procent att Moderaterna hade bästa försvarspolitiken. I senaste mätningen handlade det om 30 procent.
Men mer dramatiskt blir det om man jämför de moderata ministrarnas prestationer med kollegorna från KD och L. KD får förstärkt förtroende i en fråga, energipolitiken där man går från 3 till 5 procent väljare som tycker att KD har bästa sakpolitiken. För övriga sju områden där KD har ansvar så är det sänkt förtroende (6) eller bibehållet (1). Värst är det dock för Liberalerna som tappar i alla de områden där man har sakpolitiskt ansvar i regeringen.
Liberalerna står också för det största enskilda raset i hela undersökningen då man när det gäller ”skola och utbildning” backar från att 17 procent av väljarna i augusti 2022 tyckte att L hade bästa skolpolitiken, till 9 procent i november 2025. I själva verket kom större delen av det raset under hösten. I augusti i år var stödet fortfarande 16 procent.
Novus ställde sina frågor mellan 30 oktober och 5 november. Det var i direkt anslutning till att partiet poppat partistyrelsens olika förslag till landsmötet om skolan. Först var det vinstintressena som skulle bort, aktiebolag skulle förbjudas; sedan var det skoluniformer som skulle införas; sedan mentorer som skulle förbjudas; sedan elevdemokratin som skulle begränsas. Det ligger nära till hands att sätta förtroenderaset i direkt samband med de utspelen. Väljarna gav helt enkelt tummen ned. Sällan har en väljarundersökning gett en så direkt och tydlig feed back.
Nu kan man förstås fråga sig om det har någon större betydelse att ett antal moderata väljare som tyckt att L har den bästa skolpolitiken nu ändrar sig, de skulle ju ändå inte rösta på L – som en liberal som försvarade vinstförbudet uttryckte sig. Man bör må då betänka att ”förtroendet för skolpolitiken” ändå handlar om det som den nuvarande ledningen lyft fram som partiets absolut största och viktigaste styrka och möjlighet. Man borde åtminstone bli lite bekymrade över att denna styrka nu nästan halverats. På Lidingö ser jag redan hur M vässar knivarna i den lokala debatten om vilka skolor Liberalerna tycker ska bort. Tro mig ”det här vapnet” kommer Moderaterna att använda sig av, inte minst lokalt i de kommuner där L har sitt starkaste stöd.
Intressant att notera är att trots att SD har ett konstant större förtroende än M i den allmänna opinionen, så är förtroendet för M i de allra flesta sakfrågor större än för SD. I några fall handlar det om remarkabla skillnader. Det är endast när det gäller invandring/integration som SD är markant större än M, 28 mot 13 procent. När det gäller Lag och ordning är SD marginellt större 23 mot 21 procent, likaså när det gäller miljö, 10 mot 8.
Det finns några frågor där partierna hamnar på samma nivå. Men på 21 av 28 sakfrågeområden är förtroendet högre för M. I flera av Regeringskansliets mest centrala områden, så är förtroendet för M remarkabelt mycket högre än det är för SD. När det gäller landets ekonomi så tycker 28 procent av väljarna att M har den bästa politiken jämfört med att 7 procent väljer SD. I utrikespolitiken är det 22 mot 10. I Arbetsmarknadspolitiken är det 21 mot 9 procent. För försvaret gäller 30 mot 9 procent. För företagande/näringspolitik gäller 30 mot 6 procent.
Det finns en del bias i undersökningen att ta hänsyn till när man ska tolka de här siffror. Framförallt är bortfallet rätt stort och dessutom skiljer det sig kraftigt åt mellan de olika politikområdena. Det är 22 procent som inte svarar alls eller uppger vet ej när det gäller invandring/integration. Det är också den lägsta siffran. För integritetsfrågor är motsvarande siffra 51 procent – så spannet är stort. Det är alltså fler väljare som har en uppfattning om vilket parti som har bästa invandringspolitiken, än vilket parti som är bäst i något annat politikområde. Det visar vilken vikt vissa väljare lägger vid just invandrarfrågan.
Jag tror att det bara finns ett sätt att tolka de här siffrorna. Det är uppenbart att för flera av SD:s väljare så är invandringspolitiken helt avgörande för hur man lägger sin röst. Att M (och även övriga partier) stramar åt invandringspolitiken väsentligt hjälper inte, SD:s väljare litar inte riktigt på dem. För SD så väger ett högre förtroende i invandringspolitiken uppenbarligen upp ett väsentligt lägre förtroende när det gäller landets ekonomi, utrikespolitik, försvar, arbetsmarknad och näringsliv.
Det ger givetvis moderata partistrateger ordentligt huvudbry. Ska man ständigt lägga sig så nära SD som möjligt i invandringspolitiken för att desarmera dem? Alltså den vägen Tidöregeringen slagit in på. Det är en väg med ständig anpassning: Med SD:s perspektiv kommer det alltid att gå att göra Sverige ännu lite svenskare. De små stegens tyranni, kanske man skulle kunna säga. Alternativet är då att som Lars Løkke Rasmussen gjorde i Danmark, med Dansk Folkeparti, att säga stopp och belägg – hit men inte längre. Men så mycket guts har väl inte Ulf Kristersson.
Christer Hallerby
Lämna ett svar