Socialdemokraterna når i augusti sin högsta siffra under mandatperioden 37,0 procent. Det är en ökning med smått otroliga 6,7 procentenheter jämfört med valresultatet. Detta utan att i princip göra någonting. Det är inte mycket till egen politik man presenterar. I de flesta avseenden ligger man ganska nära regeringen. Magdalena Andersson betonar hela tiden kontinuiteten; det var vi som inledde NATO-processen; omsvängningen i migrationspolitiken kom på vår tid; det är våra utredningar som nu ligger till grund för hårdare lagar mot gängkriminaliteten etc. Opinionen handlar alltså idag inte främst om skillnader i politiken. Det handlar om att förtroendet för regeringsunderlaget minskar av lite olika skäl.
Det som dock bör noteras är att det inte är Moderaterna som tappar. Utan det är SD, KD och L som får betala, sammanlagt backar de här tre partierna med 5,2 procentenheter jämfört med valresultatet. Lägg till Centerns tillbakagång med 2,1 så är det ganska tydligt att S knaprat på många håll för att få ihop sina 7 procentenheter.
Väljaropinionen i augusti 2023
| SD | M | KD | L | C | S | MP | V | |
| aug 23 | 18,3 | 19,6 | 3,7 | 3,2 | 4,6 | 37,0 | 4,1 | 7,7 |
| juni 23 | 18,6 | 20,0 | 3,6 | 3,4 | 4,7 | 36,0 | 4,0 | 8,0 |
| -0,3 | -0,4 | +0,1 | -0,2 | -0,1 | +1,0 | +0,1 | -0,3 | |
| valet 22 | 20,5 | 19,1 | 5,3 | 4,6 | 6,7 | 30,3 | 5,1 | 6,8 |
Förändringarna sedan juni är små. Enstaka tiondelar för alla utom för S som ökar med 1 procentenhet. Historien visar att det är svårt för små partier att gå fram när man sitter i regering. Liberalerna (och tidigare Folkpartiet) har regelmässigt tappat när man gått till val i regeringsställning. Än så länge så finns det inget som tyder på att den här mandatperioden skulle bli annorlunda. Liberalerna tappar dessutom i förtroende i varje politikområde där man har ansvar i regeringen (mer om detta längre fram i krönikan).
Trenddiagrammet nedan visat att det för närvarande råder stiltje i opinionen. Inget parti är just nu inne i någon tydlig trend, möjligen med undantag för S där uppgången den och förra månaden skulle kunna var en del av en ny uppåtgående trend. Men jag skulle bli överraskad om S överträffar den nuvarande noteringen nästa månad. Rimligen har man slagit i taket nu. Jag tvivlar på att det finns energi nog att också slå igenom det.
Socialdemokraternas exceptionella uppgång avspeglas också i hur stödet för blocken utvecklas. Gapet till fördel för oppositionen över regeringsunderlaget fortsätter att växa och är nu hela 8,6 procentenheter.
Analys av hur L presterar i regeringen
Johan Pehrson har varit tydlig med att han har en enda strategi, nämligen att lösa Sveriges omfattande samhällsproblem (SvD 13 feb). Jag påpekade i min opinionskrönika i april att han därmed följer tidigare liberal- och folkpartiledare i fotspåren, att göra framgång i regerandet till den enda partistrategin. Varje partiledare före Johan Pehrson har misslyckats med detta och nu är väl riskerna och konsekvenserna större än någonsin tidigare.
Jag kommer att återkomma i bloggen senare under hösten till vad som borde vara en liberal strategi inför nästa val. Åtminstone kompletterande strategier, för det går inte att komma ifrån att regerandet spelar roll. Det sistnämnda är också orsaken till att jag försöker hitta sätt att mäta hur de liberala stadsråden presterar. Den intressantaste mätningen jag hittat är Novus som regelbundet presenterar hur väljarnas förtroende för partierna i olika sakfrågor utvecklas. Nu är inte överenstämmelsen fullständig mellan de ”sakfrågor” som Novus redovisar och ansvarsfördelningen mellan ministrarna i regeringen, men tillräcklig för att vara en värdemätare för vad statsråden presterar. Om ”att lyckas i regeringen” ska omsättas till ett bra valresultat för Liberalerna, så måste man bygga förtroende i just de sakfrågor där man också har ansvaret.
Jag redovisade min första analys i krönikan i april. Sedan dess har det kommit en ny mätning i juni. Hur går det då? Svaret är, inte alls bra. Istället för att bygga förtroende är man i rask takt på väg att göra sig av även med det lilla förtroende man hade före valet. Utvecklingen kan följas i nedanstående diagram (Novus redovisar avrundade heltal).
Tre procent av väljarna som före valet (och även i februari) ansåg att Liberalerna hade den bästa arbetsmarknadspolitiken hade i juni krympt till endast en procent. Johan Pehrson har som minister märkligt svårt att få ur sig saker och ting. Det börjar hända lite kring ukrainarna men det har varit märkligt trögt även där.
Allt mer sprids nu bilden av ett arbetsmarknadsdepartement där inget händer och en minister som har svårt att få saker ur sig. Nu kommer snart statsbudgeten för 2024 att presenteras. Det är Johan Pehrsons chans att visa att han och Liberalerna gör skillnad. Hittills har sysselsättningen inte påverkats särskilt mycket av lågkonjunkturen. Men Nationalekonomen Lars Calmfors har påpekat det viktiga i att vidta åtgärder nu för att motverka negativa effekter även på lång sikt: ”Det kan ske genom relativt billiga åtgärder som mer arbetsmarknadsutbildning, intensifierade förmedlingsinsatser för långtidsarbetslösa, att äntligen sjösätta etableringsjobben och en jobbpremie till dem som går till försörjning genom arbete i stället för genom bidrag.” (DN 230824). Det här modesta paketet, särskilt etableringsjobben, bör finnas med i budgeten främst av sakskäl men också för att Pehrson ska undvika att kölhalas av opposition och media där också den sista procenten av förtroende hamnar i farozonen.
När det gäller invandring och integration så är det nu två procent av väljarna som anser att Liberalerna har bästa politiken, en halvering jämfört med stödet före valet. Här delar Pehrson ansvaret med moderaten och migrationsministern Maria Malmer Stenergard och det kan noteras att även förtroendet för Moderaterna är lågt relativt sett. Endast nio procent anser att M har bästa politiken här. Men om vi fokuserar på integrationspolitiken och Johan Pehrsons departement så får man konstatera samma sak som för arbetsmarknadspolitiken. Det är inte mycket till verkstad. SD är ju inte så intresserade av integration och Tidöavtalet handlar ju mest om restriktiva och repressiva åtgärder mot utlänningar som vill hit eller har tagit sig hit. De flesta av dessa åtgärder hamnar på andra departement än Pehrsons. Men det borde finnas utrymme för positiva åtgärder även när det gäller integration – inte minst arbetsmarknadsutbildning och matchning på arbetsmarknaden. En rejäl utvärdering och utveckling av etableringsreformen från 2010 samt senare kompletteringar/ändringar skulle vara en möjlighet. Vore intressant med ett policytal av integrationsministern där han ger uttryck för sina och Liberalernas ambitioner på området.
En annan minister som kommer att stå i skottgluggen när budgeten för 2024 ska presenteras är Romina Pourmokhtari. Även på miljö- och klimatområdet har Liberalerna tappat i förtroende jämfört med läget före valet. Pourmokhtari har dock därefter hållit ställningarna – men på den mycket låga nivån två procent Det fanns väl knappast några andra politikområden i förra årets budgetprocess där rödpennorna gick sig så varma som för klimat och miljö. Det var verkligen drastiska nedskärningar, vilka jag beskrev i min krönika november 2022. Nu var det inte Pourmokhtari som drev dessa. De hade gjorts i Tidö-partiernas budgetprocess innan hon blev utnämnd till minister. Detta betyder också att det (troligen) inte heller fanns någon som försvarade miljöintressena i processen. Nu finns det en ansvarig minister och det är upp till bevis för Romina Pourmokhtari att det här är en regering som också prioriterar miljö och klimat.
Nedskärningar får konsekvenser. Minskat underhåll av nationalparker och naturvårdsområden kommer att synas. Borttagna klimatbonusar får effekter på försäljningssiffror. Färre mätningar av miljön i Östersjön får konsekvenser för uppföljning och åtgärder. Minskade anslag blir färre återställda våtmarker med mera. Det kommer att bli mycket sådant att försvara och förklara för Miljö- och klimatministern framöver. Nedskärningarna det gångna året var 18 procent i förhållande till 2022 års budget. I den treårsplan som gäller handlar det totalt om 58 procent (t.o.m. 2025). Om inte ministern lyckats ta tillbaka en del förlorad mark i årets budgetprocess så kommer hon rent ut sagt att få det jävligt jobbigt. Därtill kommer de heta potatisarna om reduktionsplikt och miljömål.
I Liberalernas gamla paradgren skola och utbildning delar Mats Persson och Lotta Edholm ansvaret. Även där backar man, med hela fem procentenheter i förhållande till vad som gällde före valet. Det är dock fortfarande det politikområde där flest väljare tycker att Liberalerna har den bästa politiken. Men där förtroendet för inte så många år sedan låg en bit över tjugo procent är man nu nere i tolv. Mats Persson är en märkligt tyst minister, gör egentligen inget väsen av sig alls. Den enda gång som jag påminna mig han haft genomslag i media senaste året så var det mest oväsen – när styrelserna för universitet och högskolor skulle tillsättas.
Lotta Edholm kämpar på, syns ganska mycket och gör en hel del rätt i sin något kärva framtoning. Vi får väl se om det betalar sig så småningom.
Paulina Brandberg är ansvarig för jämställdhetspolitik i regeringen. Även här har partiet backat. Tre procent tycker att Liberalerna har bästa politiken, jämfört med fem före valet.
Christer Hallerby
Lämna ett svar