Opinionskrönika april 2024 – L bör skaffa sig en plan för att bryta med SD

Moderaterna är återigen större än Sverigedemokraterna. M går upp med 0,7 procentenheter och SD ned med 0,9. Det är de enda signifikanta förändringarna i väljaropinionen i april jämfört med mars. EU – valet närmar sig och jag har gjort TT:s valkompass som flera av våra större dagstidningar har på sina hemsidor. Resultatet förvånade mig inte. Men det är tydligt att det politiska avståndet mellan L och SD är mycket stort. Det nuvarande samarbetet är inte hållbart i längden. Därför bör L skaffa sig en plan för att bryta med SD.

Väljaropinionen i april 2024

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
april 24	19,8	20,1	3,6	3,1	4,2	35,3	4,5	7,8
mars 24	20,7	19,4	3,4	3,0	4,2	35,1	4,2	8,3
	-0,9	+0,7	+0,2	+0,1	0	+0,2	+0,3	-0,5
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

I trenddiagrammet nedan blir det tydligt att för närvarande är det hos de tre stora partierna SD, M och S som det rör sig. För SD går det nedåt medan M stiger. För S verkar det som man nu fått stopp på läckaget och har stabiliserats på en nivå 5 procentenheter högre än valresultatet. Trenderna för de mindre partierna är i princip platta. De gäller oavsett om de mindre partierna befinner sig i regering eller i opposition.  

Just nu verkar det också som att trenden med ett minskande gap mellan blocken regeringsunderlaget och oppositionen har tappat sin energi. Detta tyder på att väljarflödena nu sker inom blocken och främst då att SD för närvarande tappar till M.

Liberalerna måste skaffa sig en plan för att bryta med SD

Jag gjorde den vanligast EU-kompassen för någon vecka sedan. Den från TT som används av de flesta medier. Resultatet gjorde mig mycket fundersam. Inte för att samstämmigheten med Liberalerna blev så stor. Jag har alltid matchat väldigt väl med Liberalernas EU-politik.  

Egentligen inte heller för att SD är längst bort och att gapet dit är så stort. Jag har aldrig matchat särskilt väl med SD:s nationalkonservatism. Men det reser ändå frågor, hur länge kan jag stå ut med att Liberalerna kamperar ihop med sin tydligaste ideologiska motståndare i samma regeringsunderlag? Dessutom vet jag att bland Liberaler är jag inte så ovanlig. Det är många jag känner som når ungefär samma resultat som jag. Det reser också frågor. Hur hållbart är samarbetet? Borde Liberalerna inte börja förbereda sig för något annat?

Jag kan fortfarande försvara att vi hamnade där vi hamnade, att vi är där vi är – till nöds. Men inte att Tidö-samarbetet också fortsätter in i nästa mandatperiod, då med all sannolikhet även med Jimmie Åkesson et consortes i själva regeringen. Liberalerna måste skaffa sig en plan för att bryta med SD – i alla fall när det gäller ett formaliserat samarbete över stora delar av det politiska fältet.

Jag var aldrig en försvarare av de Björklundska röda linjerna. Jag pläderade tidigt, inte minst inför valet 2010, för att Liberalerna skulle ta debatten med SD. Min uppfattning då (som nu) var att man inte nonchalerar en politisk motståndare. Men det var precis vad man gjorde. Ignoransen och nonchalansen upphöjdes till politisk strategi.  Jag var också emot att sätta SD i sakpolitisk karantän när man efterhand valdes in i allt fler politiska församlingar. Om man till exempel kunde få bättre energipolitiska beslut genom att samordna sig med SD:s företrädare, så var det enligt min mening fullt rimligt att göra det. Men istället upphöjde man här utfrysningen till politisk strategi.

Efter valet 2018 såg jag det som helt rimligt att i riksdagen pröva om Ulf Kristersson kunde få SD:s aktiva eller passiva stöd att som statsminister leda en Allians-regering i minoritet. Men Björklund och Lööf valde att göra tummen ner för ett sådant försök och därmed begravde man för överskådlig framtid Alliansen som politiskt projekt. Istället blev det fortsatt en socialdemokratisk statsminister i spetsen för en S/MP – regering och januariavtal med L och C. I Liberalerna ledde detta till vägvalskris och ett partiledarskifte.

Själv gjorde jag då ett kortare inhopp som stabschef hos partiledaren med ambitionen att trots allt försöka samla partiet kring en gemensam strategi. Men någon strategiprocess tilläts inte, istället pekades det med hela handen högerut. Jag insåg att jag inte skulle kunna göra någon skillnad och valde därför ganska snart att sluta. Jag skrev i samband med detta på Facebook att jag alltid varit en stark anhängare av Alliansen, men att jag inte är någon högermänniska och inte vill se L som ett liberalt alibi i ett i övrigt socialkonservativt/nationalistiskt block (M, KD och SD) som styr Sverige”.

Nu var det dock precis där som partiet hamnade. I brist på strategiprocess och att andra strategier prövades, så valde partiet en överlevnadsstrategi att starkt surra sig vid masten, att i princip reservationslöst binda sig vid Moderaterna och Ulf Kristersson som statsminister. Detta gjorde att Liberalerna fick tillräckligt många kamratfyraprocentväljare för att klara riksdagsspärren.

Flera socialliberaler deklarerade före valet att man tänkte rösta på ett annat parti än L, eftersom ett samarbete med SD var otänkbart. För mig fanns det inte på kartan att överge det parti jag arbetat för i hela mitt liv. Den strategi partiet valt var trots allt en strategi som kunde nå måluppfyllelsen att säkra riksdagen – inte den jag ville ha men å andra sidan hade jag vid den tiden ingen bättre att föreslå. Jag såg dessutom tydliga sakpolitiska skäl för att rösta på L och motiverade detta på min blogg så här:

• För att nå resultat i flera viktiga sakpolitiska områden så behöver vi ett maktskifte. Det gäller bland annat energipolitiken, kriminalpolitiken, rättsväsendet, förorterna,
• Magdalena Anderssons regeringsunderlag (och även hennes eget parti) inger farhågor när det gäller näringspolitiken, skattepolitiken, miljöregleringen, valfriheten, utrikespolitiken för att nämna några områden.

Jag såg framför mig en borgerlig regering som med stöd av SD kunde ändra riktning i dessa frågor. Jag såg inget Tidö-avtal.  Jag såg snarare en lösning där SD lade ned sin röster och släppte fram en moderatledd regering med L och KD. Detta mot att efterhand göra upp i sakfrågor där man stod nära varandra. Nu blev det inte så utan istället en lösning med SD-tjänstemän i Regeringskansliet som i princip är med i alla beredningsprocesser över hela det politiska fältet. Det var uppenbarligen vad Kristersson ville och då var det bara för L att anpassa sig och gilla läget.

Halvvägs in i mandatperioden, fortfarande surrade vid masten. Det börjar kännas allt mer obekvämt. Repen skaver.  Jag säger inte att L ska lämna regeringen nu, jag vill bara att man löser upp knutarna och börjar röra sig mer fritt på däck. För drygt ett år sedan intervjuades Johan Pehrson i Svenska Dagbladet (240213): ” Jag har en enda strategi och det är att lösa Sveriges omfattande samhällsproblem”. Någon tid för att ta fram en mer långsiktig partistrategi finns inte, enligt Pehrson. ”Jag har fullt upp med att lägga grunden för det praktiska genomförandet av Tidöavtalet”.

Detta håller inte. Skygglapparna måste av. Regerandet har inte gett några plus-poäng hos väljarna, och jag ser inga som helst tecken i skyn på att detta håller på att ändra sig. Surrade vid masten går vi återigen mot ett val där kamratfyraprocent ska rädda oss. Denna gång förmodligen till ett ännu högre pris – förra gången handlade det om Ulf Kristersson som statsminister. Valet 2026 gäller det förmodligen en regering där SD ingår.

Istället borde Liberalerna skaffa sig en plan för att bryta med SD, bryta på ett klokt sätt. Jag står fast vid att L ska ha ett öppet förhållningsätt till SD. Självklart ska Liberaler debattera mot dem. Självklart ska L göra upp i sakpolitik när det gagnar lösningarna. Men i övrigt måste man se på SD som det parti det är – en ideologisk huvudmotståndare.

Christer Hallerby