Idag på nationaldagen reflekterar jag över vad det är vi egentligen firar, men framförallt vad vi skulle kunnat fira istället.
Grunden till att vi firar just den 6 juni som nationaldag (tidigare mera modest svenska flaggans dag) är att Gustava Vasa valdes till kung denna dag år 1523. För balansens skull (antar jag) brukar det också nämnas att den 6 juni 1809 fick vi en ny regeringsform som innebar maktdelning mellan kungen, rådet (regeringen) och riksdagen. Den här reformen var i hög grad en reaktion mot kungligt envälde och maktmissbruk (Karl XII och Gustav III) och ren oskicklighet i det yttersta ledarskapet (Gustav IV Adolf).
Men i år skiner det framförallt på Gustav Vasa, eftersom det är 500 år sedan han valdes till kung i Strängnäs. På Kungahusets hemsida kan vi läsa att Sverige i år firar 500 år som fritt land och självständig nation, att vi då ”gick in i en ny epok som formade nationalstaten Sverige”.
En invändning som ibland lyfts fram i den här diskussionen är att Sveriges geografiska gränser då 1523 till stora delar var helt annorlunda än idag. Finland tillhörde Sverige medan södra Sverige med Skåne, Blekinge och Halland var danskt territorium. Bohuslän, Jämtland, Härjedalen samt delar av Dalarna räknades till Norge. Men visst, nationalstaten och monarkin Sverige med Stockholm som administrativt centrum grundlades då och har bestått sedan dess. Med den kontinuiteten så är det svårt att invända mot att firandet är historiskt korrekt.
Man kan dock fråga sig om det är värt att fira. Med utgångspunkt från texten på Kungahusets hemsida kan man fråga sig vad det var Sverige egentligen blev fritt från och vilket alternativet till ”nationalstaten Sverige” egentligen var.
Den regim som faktiskt rådde var Kalmarunionen, enligt min mening det största stycke statskonst vi har i Nordens historia. Det var också unionsstadgan som legitimerade den danske kungens krav på den svenska kronan. Unionen som signerats i Kalmar sommaren år 1397 hade i hög grad varit en stark och visionär kvinnas verk, drottning Margareta av Danmark. Den 17 juni stadfästes unionen formellt genom att representanter för Danmark, Sverige (med Finland) och Norge valde Margaretas systerson Erik av Pommern till kung. Erik var då bara 15 år och Margareta kunde fortsätta regera som hans förmyndare.
Unionen innebar bland annat att man skulle ha ett gemensamt statsöverhuvud och agera gemensamt i utrikes förhållanden. Men inrikes skulle varje land även fortsättningsvis styras efter egna lagar och förordningar. Delar av den svenska adeln hade dock svårt att låta sig styras från Köpenhamn, man var mer rädd om sina egna privilegier än intresserad av integration och utveckling. Man vågade dock inte utmana Köpenhamn genom att utropa en svensk kung. Sturarna (den äldre och yngre) kallade sig till exempel riksföreståndare.
Kristian II var inte heller så pjåkig för att vara kung. Från skånskt perspektiv var han långt ifrån den tyrann det svenska epitetet tillskriver honom. Han var mer intresserad av ekonomi, infrastruktur och stadsutveckling och därmed förutsättningar för borgare och bönder, än att slå vakt om den priviligierade adelns utvecklingshämmande förmåner. Stockholms blodbad var naturligtvis ett förfärligt och förödande misstag. Istället för segerfest, försoning och nytt avstamp för unionen blev det ett systematiskt mördande på gator och torg. Historien har väl nyanserat händelsen till att det som hände inte varit Kristians avsikt, utan triggats fram av rivaliserande svenska adelsmän (Gustaf Trolle). Men icke desto mindre med blodbadet undergrävde Kong Kristian både sin egen och unionens ställning samt öppnade för svensk nationalism och Gustav Vasas kommande framgångar.
Det är intressant att idag leka med tanken att man från svensk sida då agerat mer framsynt och satsat på att utveckla Kalmarunionen istället för att driva fram en egen nationalstat. Mindre av blodbad och nationalism mer av integration och utveckling. Vi hade inte bara sluppit de många förödande och blodiga krig som följde mellan Sverige och Danmark. Idag hade till exempel det förenade Norden kunnat vara en av de tyngre medlemmarna i EU och på ett annat sätt kunnat matcha både Tyskland och Frankrike. Tillsammans har vi 28 miljoner invånare och en BNP som är större än Rysslands.
Ska jag fira och vifta blågult idag lyfter jag hellre fram 1809 års regeringsform (den var åtminstone ett viktigt steg mot dagens moderna demokrati) än Kalmarunionens fall samt gamla och nutida kungar. Men ännu hellre hade jag firat nationaldag den 17 juni i Republiken Norden (alternativt Skandia eller Skandinavien). Förr visst hade våra förfäder om de varit framsynta nog att se bortom nationalismen också gjort sig av med monarkin som under seklen efter Gustav Vasa orsakat våra länder så mycket nöd, förödelse och blodsutgjutelse på Europas slagfält – alldeles i onödan.
Det är naturligtvis svårt att skriva berättelsen ”om vad som hade hänt om”. Att bedöma alternativa historiska utvecklingar är lika omöjligt som att förutspå framtiden. Men även idag mer än 600 år senare finns det mer inspiration att hämta för framtiden i Kalmarunionen än det finns i att fira nationalstaten Sverige och lyfta fram både dess gamla kungar och nutida monarki i rampljuset.
Jag tror fortfarande på ett integrerat Norden. På 1950- och 60-talen var den här visionen både mer levande och mer konkret än idag. Vi kom överens om en passunion och avskaffade gränskontrollerna mellan länderna. Det fördes långgående diskussioner både om försvarsförbund och fördjupat ekonomiskt samarbete (Nordec). Det som omöjliggjorde en sådan utveckling var de olika vägval som länderna gjorde när de mer omfattande internationella samarbetsorganisationerna EEC (nu EG) och NATO samtidigt utvecklades. Danmark och Norge blev medlemmar i Nato och Danmark i EEC. Sverige och Finland hänvisade till neutralitetspolitiken och stannade utanför bägge organisationerna.
Nu håller förutsättningarna steg för steg på att förändras. Visionen om ett förenat och mer integrerat Norden blir steg för steg mer realistisk. Ett av de viktigaste skälen för mig, att Sverige ska gå med i Nato är att alla fyra länderna då blir medlemmar i samma försvarsorganisation och kan försvarsplanera och agera militärt tillsammans, vilket väsentligt skulle stärka säkerheten i norra Europa. Detta gäller oavsett om vi får en återkomst av Trump i vita huset och USA därmed överger NATO. Då måste Europa fixa mer på egen hand. Förbannat skönt om Sverige då är med i NATO och kan delta i det arbetet.
Nästa steg är väl att Norge går med i EU samt att Sverige, Danmark och Norge även inför euron som valuta. Då har vi en verklig grund för ett förenat Norden. Vi skulle då också kunna återuppliva Kalmarunion med ett gemensamt statsöverhuvud. För att slita tvisten om det är det svenska, danska eller norska kungahuset som ska ta över, så avskaffar vi rätt och slätt monarkierna i alla tre länderna samtidigt och ersätter dem med en gemensam folkvald eller av parlamenten indirekt vald president.
Skulle detta gjorts idag så finns det gott om fantastiska kandidater. Finlands Sauli Niinistö har gjort ett utomordentligt jobb och skulle gärna för mig få fortsätta med att ta hand om hela Norden. Det skulle alternativt vara intressant att se hur pompös Carl Bildt skulle bli i rollen. Det skulle också fungera alldeles utmärkt med en konstruktiv realpolitiker som Lars Løkke Rasmussen. Eller varför inte en hemvändande Jens Stoltenberg.
Christer Hallerby
Lämna ett svar