För ett par veckor sedan inledde jag en diskussion på Liberal Salong i Simrishamn om Liberalernas ideologiska rötter och deras betydelse idag. Nedan finns mitt anförande i något redigerad form.
Veckan innan Ryssland startade kriget mot Ukraina träffades Putin och Xi Jinping i Peking i samband med OS. I den kommuniké som presenterades efter möte är det uppenbart att deras gemensamma fiender inte är länder och territorier, utan det är liberalismen, liberal demokrati och västerländska värderingar.
Det är inget militärt hot från Väst, från NATO, som fått Putin att invadera Ukraina och Xi att hota Taiwan. Något sådant har inte funnits. Nej det är hotet från den liberala demokratin, att den sprider sig. Den är ett dödligt gift för diktaturer, för auktoritära regimer. Det är det giftet som får Putin att förgifta och fängsla oppositionsledare som Navalnyj och Xi att med våld stampa ner demokratirörelsen i Hongkong.
I kommunikén från mötet pekas så kallade färgrevolutioner ut som särskilt farliga. Alltså människor i breda koalitioner som går ut på gator och torg för att demonstrera och protestera. Som den orangea revolutionen i Ukraina eller protesterna i Belarus som nästan fick Lukasjenko på fall för ett par år sedan. Putin och Xi är rädda för att sådant ska inspirera, sprida sig över gränserna och därmed också underminera deras egen maktställning.
I den liberala demokratin har människor rättigheter. Möjlighet att yttra sig fritt, bilda politiska partier och ställa upp i val. Rösta bort sina ledare. För en diktator eller autokrat så måste sådant förhindras till varje pris, stoppas i sin linda.
Liberalismens och partiet Liberalerna har ett komplext rotsystem som växt och förgrenat sig under flera sekler. Jag ser framförallt tre tjockare rottrådar som dominerar. Det är den konstitutionella liberalismen, alltså frihet och demokrati, det är humanismen (människovärde, medmänsklighet och bildning) och det är den ekonomiska liberalismen också kallad för marknadsliberalismen. Så när någon säger att den är liberal eller har liberala värderingar så kan det betyda väldigt olika saker – man kan betona olika delar av liberalismen olika mycket. Men just i Folkpartiet, numera Liberalerna, så har de här tre rottrådarna förenats till en ideologisk helhet.
Den liberala demokratin är inget färdigt koncept utan något som växt fram genom åren. En av rötterna går till upplysningstidens idéer om människors lika värde och franska revolutionen då man vände sig mot kungligt envälde och ståndsprivilegier.
Grunden i den Liberala demokratin, som den definieras idag, ligger naturligtvis i den allmänna rösträtten och att ett lands styre ska baseras på folkviljan. I början på förra seklet var detta den svenska liberalismens viktigaste fråga och engagemanget i rösträttsrörelsen var stort. Men det dröjde till 1918 och en liberal/socialdemokratiska regering med Nils Edén som statsminister innan Sverige fick en allmän och lika rösträtt.
Men majoritetsval garanterar inte individens rättigheter. Rösträtten måste kompletteras med mänskliga rättigheter för att inte riskera majoritetens förtyck av individer och minoriteter. John Stuart Mill skrev 1859 boken ”Om Friheten” som bland annat lyfte yttrandefriheten i ett klassiskt citat ungefär: ”om endast en enda person hyser en åsikt så har majoriteten likväl inte rätt att tysta denna ende”. Sverige fick inte grundlagsfästa fri- och rättigheter förrän 1974, då efter en lång kamp av inte minst folkpartisten Per Ahlmark. Innan dess kunde yttrandefriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten, föreningsfriheten och religionsfriheten, upphävas med ett enkelt riksdagsbeslut.
Andra saker som idag anses ingå i en liberal demokrati är ett oberoende rättsväsende, fria, oberoende medier och skydd för minoriteter.
Ungerns Viktor Orbán tillhör dem som kritiserat den liberala demokratin. Som menar att den begränsar honom som folkvald ledare att få igenom sin politik. Han föredrar i ett klassiskt citat ”en illiberal demokrati”, som i sin yttersta konsekvens betyder att den politiska majoriteten ges oinskränkt makt. Exempel på andra illiberala demokrater är Turkiets Erdoğan och nu också Israels Netanyahu.
PÅ 1990-talet såg vi en demokratisk våg över världen. Fler länder blev demokratier och demokratier fördjupades. Så är det definitivt inte idag. IDEA (Institute for Democracy and Electoral Assistance) i Stockholm mäter utvecklingen (eller avvecklingen).
- Antalet demokratier har stagnerat
- I hälften av världens demokratier tappar den liberala demokratin mark
- I världens icke-demokratier så blir ungefär hälften mer repressiva
- De senaste sex åren har antalet länder som rör sig auktoritär riktning fördubblats.
Kampen om demokratin och framförallt den liberala demokratin är och förblir liberalismens viktigaste frontlinje.
Den andra tjocka rottråden jag nämnde var humanismen. Jag ska inte fördjupa mig i det ämnet. Humanismens historia är lång och vitt förgrenad. Det finns både religiösa och sekulära traditioner. När man ska beskriva vad den betytt för liberalismen och Folkpartiet, så landar man återigen hos John Stuart Mill (1806 – 1873) och nu även hans hustru Harriet Taylor. Här finns tankar om fördelningspolitik (fastighets- och arvsskatt), socialt ansvar med ett stort engagemang för ”samhällets olycksbarn”, rättvisa åt kvinnorna, allas rätt till utbildning.
I Sverige plockade de tidiga liberalerna upp Mills och andra liberalers tankar. Ett exempel är införandet av folkskolan 1842, som kunde ske först efter en hård strid mellan liberaler, bland andra Erik-Gustaf Geijer, och konservativa med kyrkan i spetsen. Ett annat exempel är Adolf Hedin som valdes in i Riksdagens andra kammare 1870. Hans motion om olycksfalls- och ålderdomsförsäkring blev grunden till den svenska sociallagstiftningen. Under liberalen Karl Staffs regering fick vi sedan folkpension, vilket var världens första allmänna pensionssystem.
Inte minst en lång rad fantastiska liberala kvinnor som Selma Lagerlöf, Ellen Key, Fredrika Bremer, Anna Whitlock, Kerstin Hesselgren med flera finns i denna humanistiska rot. De var alla aktiva i rösträttskampen, men också framstående pedagoger och författare.
Den tredje tjocka rottråden är ekonomin, idag säger vi ofta marknadsliberalismen. Och den viktigaste ideologen här är ju Adam Smith. Hans mest kända bok The Wealth of Nations kom 1876. Det var en stark kritik av det dåvarande merkantila systemet (skråväsendet). Han ville ha näringsfrihet, en fri ekonomi och fri konkurrens i länder och fri handel mellan länder. På det sättet fördelas samhällets resurser på bästa sätt till nytta för så många som möjligt. Här har vi det berömda uttrycket ”den osynliga handen”.
Men utgångspunkt från Smiths idéer utvecklade sig sedan traditioner som Manchesterskolan och laissez-fair kapitalism. Vi har också ett begrepp som nattväktarstaten – att staten endast ska ha ansvar för rättssystemet, polisen och försvaret, allt annat ska fixas av medborgarna själva. Idag finns väl den här grenen av liberalism främst kvar hos de som kallar sig libertarianer.
Men Adam Smith själv var långt ifrån naiv. Han var redan i sina teorier klar över vad en ohämmad kapitalism skulle kunna leda till. En klassisk formulering är ”var helst två bagare träffas, så slutar det med att de konspirerar om att höja priset”. (Något att tänka på idag när finansministern precis träffat företrädare för de stora matkedjorna.) Det insikten har senare i många marknadsekonomier lett fram till lagar när det gäller konkurrensbegränsning och priskarteller. Smith var också förespråkare för att staten skulle ha ansvar för till exempel utbildning – detta för att ge alla människor en rimlig chans.
Senare liberaler som John Maynard Keynes och Bertil Ohlin har sedan lagt till både konjunkturpolitik och en aktiv arbetsmarknadspolitik som statens ansvar.
Och när jag nu nämner Bertil Ohlin så är det dags att knyta ihop de här rottrådarna i en och samma stam. Nationalekonomen Bertil Ohlin (född i Klippan) blev endast 25 år gammal professor på Köpenhamns Universitet. Senare fortsatte han på handelshögskolan i Stockholm. När Folkpartiet bildades 1934 (återföreningen av frisinnade och liberaler som splittrats efter förbudsomröstningen 1922) så blev Ohlin ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund. Han blev sedan partiledare tio år senare 1944.
Han var inte bara världsberömd nationalekonom (ekonomipristagare till Alfred Nobels minne 1977) och riksdagsledamot. Han var också en liberal ideolog av rang – med flera böcker. Bland annat fri eller dirigerad ekonomi (1936). Den var en uppgörelse med såväl låt-gå liberalismen och den socialistiska planekonomin.
Han myntade begreppet ramhushållning. Staten sätter ramarna för ekonomin. Han försvarade den privata äganderätten och förespråkade konkurrens och fri prisbildning. Men också att staten sätter tydliga ramar innanför vilka företagen får verka. Han menade också att staten har ett betydande ansvar för sociala reformer och medborgarnas trygghet vid till exempel arbetslöshet, sjukdom, ålderdom etc.
Här har vi Folkpartiet och han kallade partiet ideologi för socialliberalismen.
Om jag då ska knyta ihop säcken och ta med mig arvet in i nutid.
I diktatur så är liberalismen revolutionär, i en autokrati blir det en subversiv rörelse vars aktiviteter hela tiden begränsas och försvåras med nya illiberala lagar, fängslanden av journalister och oppositionella. I sådana samhällssystem är liberalismen kamp och ibland revolution. I en demokrati är det annorlunda.
I en demokrati är liberalismen inkrementell, man går framåt steg för steg. Det finns dock ingen bestämd vision, en bild av det perfekta samhälle vi strävar mot. En del tycker detta är en svaghet – gör liberalismen tråkig och svår att förklara. Vi liberaler ser det som en styrka. Det är snarare storslagna politiska visioner som visat sig vara den stora faran för mänskligheten och liberala värderingar; kommunism, nationalism, nazism; idéer om starka män, det klasslösa samhället, eller den stora nationen.
Det finns inget framtida idealsamhälle. Förutsättningarna förändras hela tiden. Liberalismen innebär istället ständiga förbättringar. Våra ideal, våra idéer och våra värderingar anger kurs och riktning.
Den amerikanske liberalen, statsvetaren, författaren Adam Gopnik skrev för något år sedan en bok om detta. På svenska heter den ”Tusen små framsteg – liberalismen ett moraliskt äventyr”. Bakgrunden var ett samtal med hans dotter som tyckte att liberalismen var tråkig, saknade djup och inte engagerade.
När han själv skulle sammanfatta blev det: så blev det ”Liberalismen är en politisk praxis under ständig utveckling som genom förnuftsmässig (mestadels) oinskränkt dialog, manifestation och debatt pläderar för det nödvändiga och möjliga med sociala jämlikhetsreformer (om än ofullkomliga) och en allt större (om än inte ovillkorlig) tolerans för olikheter människor emellan.”
Han själv tyckte det lät så klumpigt att han såg sig tvungen att skriva en hel bok för att utveckla vad han menade. Den är väl värd att läsa.
Men som avslutning ska jag ändå våga mig på en egen sammanfattning, vad liberalism är för mig.
Liberalismen är både frihet och rättvisa. Praktiskt handlar det om konsten att balansera en effektiv framstegsvänlig ekonomi med social rättvisa, allas rätt till frihet och ett människovärdigt liv. Der är inte social utjämning, det är inte den fint klippta gräsmattan där inget grässtrå tillåts växa sig högre och finare än något annat. Det är blomsterängen full av liv, mångfald och olikhet. Där strävan ger resultat och uppmuntras. Men där alla ges en chans och ett samhällssystem där chanserna för individen hela tiden förnyas och kommer igen. Det är ingen konfliktfri idyll – olikheter och dispyter är tillgångar och demokratin verktyget att hantera dem.
Christer Hallerby
Lämna ett svar