När pendeln svänger i svensk politik så finns en tendens att den går från den ena extremen till den andra. Men vi måste hindra att klimatpolitiken går från att ha varit naiv till att bli dum. Vi kan lägga ner våra nationella mål och istället ha fullt fokus på att utveckla och genomföra EU:s klimatpolitik. Regeringen och klimatministern är dock fortfarande svaret skyldiga för hur vi ska klara våra EU-åtaganden för perioden fram till 2030.
Sveriges utsläpp är marginella i ett globalt perspektiv, 0,1 procent om vi inte räknar in sänkan (LULUCF). 99,9 procent av utsläppen sker någon annanstans. När det gäller påverkan på global medeltemperatur och klimat så är de svenska utsläppen försumbara. Men trots detta skulle Sverige ha den mest långtgående, därmed också den mest kostsamma, klimatpolitiken i världen, samtidigt den mest naiva. Genom att gå före skulle Sverige vara ett gott exempel och visa vägen, dra resten av världens länder med sig. Denna ”få svansen vifta hunden”-strategi” slaktades redan 2012 av Expertgruppen för Miljöstudier (då en myndighet under Finansdepartementet). Man ifrågasatte starkt ”att ett litet land som Sverige, med en ambitiösare miljö- och klimatpolitik än vad som föreskrivs i internationella avtal, skulle kunna påverka andra länder att följa efter”.
Men Miljöpartiet hade redan då börjat ta över problemformuleringsprivilegiet i klimatpolitiken. Den sittande Alliansregeringen la ner expertgruppen. MP fick sedan vid regeringsskiftet 2014 ansvaret för miljö och klimat i Regeringskansliet och ”gå före – perspektivet” blev helt dominerande. Socialdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna svalde det mesta, slutade tänka själva och överlät det politiska ansvaret till sina ”miljönissar”, personer som alltför okritiskt slöt upp bakom Miljöpartiets världsbild.
Regeringssamarbetet mellan S och MP tog slut hösten 2021 i och med att Magdalena Andersson tillträdde som statsminister för en ren socialdemokratisk regering. Då fick också den naiva klimatpolitiken sin första törn. Regeringen valde våren 2022 på tröskeln till valrörelsen att pausa fortsatta höjningar av reduktionsplikten. Men de förhandlingspositioner som Miljöpartiet lagt fast i EU, fortsatte även den nya regeringen att driva och de övertogs sedan också av Tidöregeringen, och låg till grund för Sveriges åtagande i EU:s klimatavtal ”fit for 55”. Detta är i grunden ett bra och viktigt avtal, men jag är ganska övertygad om att Sveriges åtagande var för långtgående och särskilt det som gäller LULUCF kommer att vålla problem för oss i framtiden (se nedan).
När Romina Pourmokhtari tillträdde så hade hon ingen annan politik att luta sig mot än den som blivit den officiella svenska samsynen. Några sänkta ambitioner i klimatpolitiken var det inte tal om. Det kvittade hur mycket bensin- och dieselpriserna sänktes. Miljömålen skulle ligga fast. Med retorik och politisk talang gled hon över det som blev uppenbart för allt fler, att kalkylen inte skulle gå ihop.
Nu håller både Liberalerna och Sverige på med att utveckla en mer realistisk klimatpolitik. Men som jag skrev inledningsvis: Nu gäller det att se till att pendeln inte slår över för långt åt fel håll. Klimatproblemen är verkliga och kräver politisk uppmärksamhet. Vi behöver en genomtänkt strategi för framtiden, inte en dumdristig reträtt. Även om Sverige har tagit på sig ett för stort åtagande i EU, så får man stå sitt kast.
Jag blir bekymrad och konfunderad när jag för någon vecka sedan får ett mejl från Johan Pehrson om en klimatpolitik som är förankrad vid köksborden. Detta efter att först på morgonen samma dag läst Jimmie Åkesson på DN-debatt om att SD nu vill riva upp EU:s klimatpolitik.
Att anpassa sig efter köksborden är populistisk retorik som antyder att ”vanligt folk” har en annan uppfattningen än ”eliten” och dessutom att vanligt folk självfallet har rätt. Vanligt folk står ju för det sunda förnuftet och inte något intelligent akademiskt snömos. I själva verket finns det många ”köksbord” i Sverige där diskussionerna är väldigt olika och inte sällan delade. Jag tror inte att Liberalerna ska söka svaret på klimatpolitiken vid köksborden. Men det är viktigt att Liberalerna utvecklar en egen hållbar klimatpolitik utifrån en korrekt och realistisk analys av läget, med liberal ideologi som grund och med liberala styrmedel. Därefter blir den politiska uppgiften att övertyga så många ”köksbord” som möjligt att det är rätt väg att gå.
Sveriges klimatpolitik måste ha sitt fokus på EU. Det är tillsammans med övriga EU-länder som vi kan göra skillnad. EU är en av världens största ekonomier inte långt efter USA och i nivå med Kina. Det EU gör spelar roll för klimatet. EU är också en av de absolut viktigaste aktörerna i FN:s klimatprocess. Det är viktigt att EU står fast vid ingångna avtal och gjorda åtaganden samt är offensiva i att driva utvecklingen framåt. EU:s ”fit for 55” innebär tuffa åtaganden för fler medlemsländer än Sverige. Börjar Åkesson och Tidöregeringen driva krav på omförhandlingar, så hoppar troligen fler på tåget. Sverige går då i spetsen för en utveckling med oförutsägbara konsekvenser.
Jag har i tidigare bloggar gett uttryck för att vi i Sverige egentligen inte behöver några egna klimatmål. Våra EU-åtaganden är tillräckligt långtgående för att vi ska hävda oss väl i internationella jämförelser. Jag har också påpekat det orimliga i att Sverige definierar nettonoll på ett annat sätt än EU och de flesta andra medlemsländer.
Regeringen har beslutat att moderaten Christofer Fjellner ska avlösa liberalen Lars Tysklind som ordförande i Miljömålsberedningen. När jag läser Fjellners egen ”programförklaring” på Linkedin så ger det hopp om framtiden.
I takt med att EU:s klimatpolitik blivit allt mer heltäckande och ambitiös måste vi i Sverige harmonisera vår nationella klimatpolitik med EU. Detta gäller inte minst våra klimatmål, vi måste räkna och mäta på samma sätt och öka möjligheterna att nå målen som EU har enats kring.
Precis så. Jag vill dock gå ett steg längre. Ska vi nödvändigtvis ha egna nationella mål och delmål, så bör de handla om hur vi ska nå våra EU-åtaganden. Klimatmål som är mindre abstrakta och mer operationella i meningen att de läggs mer nära de verksamheter som är avgörande för Sveriges klimatutsläpp. Det handlar då framförallt om användningen av fossila bränslen och den gröna sänkan, alltså den biomassa som binder koldioxid. Det kan då handla om mål för oljeimporten, försäljningen av elbilar, avverkning/plantering av skog etc.
EU:s klimatpolitik är formad med tre olika utsläppsbubblor, förkortade ETS, ESR och LULUCF.
ETS omfattar de anläggningar som ingår i EU:s utsläppshandelssystem. Det handlar om industrianläggningar samt energiproduktion. Systemet omfattar också internationellt flyg inom EES och från och med 2025 även internationell sjöfart. För ETS gäller EU:s gemensamma mål. Systemet administreras av EU – kommissionen och här finns inga nationella åtaganden.
ESR utgörs av den icke-handlade sektorn. Den tyngsta delen utgörs av vägtransporter men här ingår också bland annat arbetsmaskiner, jordbruk och uppvärmning av byggnader. LULUCF betyder på svenska markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk. För flera länder utgör denna bubbla i själva verket en sänka, genom att växtligheten binder koldioxid.
Sverige har alltså nationella åtaganden inom ECR och LULUCF. Romina Pourmokhtari och Regeringen har genom att återinföra en mindre del av den nyss reducerade reduktionsplikten för bensin och diesel, tagit de beslut som man anser är tillräckliga för att Sverige ska nå sitt ECR-åtagande. Trafikverket är i en färsk analys som kom i början på mars av en annan uppfattning. Samtidigt menar man att ett uppfyllande av EU-åtagandet fortfarande är inom räckhåll.
Både regeringens och Trafikverkets beräkningar bygger på att vi använder oss av det utrymme som inom EU finns för så kallade flexibla lösningar. Det handlar om att använda överskottet från 2021–2023 som Sverige skaffat sig inom ECR (EU-åtagandet är inte bara ett mål utan också en utsläppsbana där man varje år fram till 2030 ska understiga en viss nivå) samt att ”döda” utsläppsrätter i ETS-systemet. Därtill finns möjligheten att köpa utsläppsutrymme från andra medlemsländer som inte själva behöver utnyttja detta.
Detta är fullt rimligt och jag har svårt att instämma i kritiken från vänsterhåll om att detta skulle vara fel. Problemet är att vi med stor sannolikhet kommer att behöva samma flexibiliteter för att klara vårt LULUCF-åtagande. Och de kan självfallet inte användas två gånger.
Problemet med Romina Pourmokhtaris klimatpolitik är att hon ännu inte presenterat en lösning där Sverige klarar både ECR och LULUCF. Dessutom är marginalerna alldeles för snäva när det gäller ECR. Regeringen borde ta i lite till för att vara på den säkra sidan. Till exempel skippa de skattesänkningar på bensin och diesel som man aviserat för att kompensera nyhöjningen av reduktionsplikten. LULUCF är en smärre katastrof. Koldioxidupptaget minskar nu, istället för som en del förväntade att det skulle fortsätta öka. Dessutom är det lite av ”hela havet stormar”, eftersom metoderna bakom LULUCF statistiken förändrats och hela sifferserien i den nationella statistiken från 1990! och framåt har reviderats.
För alla – vilket väl är de flesta – som tycker texten om ECR och LULUCF är krånglig och svårt att ta till sig, så kommer jag i ett par bloggar framöver fokusera på läget inom de sektorerna.
Christer Hallerby
Lämna ett svar