Energi och klimat 5
Regeringens klimathandlingsplan är ett stort politiskt misslyckande för Romina Pourmokhtari. Dokumentet ger väldigt lite vägledning för den som verkligen vill förstå hur det ser ut idag och vilka alternativa vägar som finns framåt. Det är pedagogiskt undermåligt, som mottagande riksdagsledamot skulle jag känt mig förolämpad, som minister djupt otillfredsställd med det som presterats.
Det som ändå hedrar miljö- och klimatministern var att hon i elfte timmen insåg att hon var på väg att skicka ett ofärdigt dokument till riksdagen. Hon försökte skjuta upp det hela, men tvingades till slut ”bära korset” hela vägen fram.
EUforin var stor när Regeringen under Sveriges ordförandeskap förra våren lyckades med att få EU:s klimatpaket ”Fit for 55” på plats. Men insikten om vad detta i realiteten skulle innebära för Sverige och den rävsax energi- och klimatministern själv skulle hamna i var nog ganska begränsad. Sverige fick ett väldigt tufft åtagande, i hög grad baserat på den förra socialdemokratiskt ledda regeringens ingångsvärden i förhandlingarna. Ett arvegods med orealistiska inhemska 2030-mål samt reduktionsplikt och drivmedelsskatter på nivåer som stora delar av nuvarande regeringsunderlag kampanjat mot i valrörelsen 2022 och var på väg att ändra i regeringsställning.
För de flesta med insikt, oavsett vad man tycker i själva sakfrågan, var det uppenbart att det här inte var en politik som hängde ihop. Men här ”haussade” Romina Pourmokhtari själv flera gånger klimathandlingsplanen som det dokument där alla bitar skulle falla på plats – ”där vi självklart behöver förklara hur vi ska lyckas med de högt ställda mål som Sverige har och som denna regering även fortsättningsvis har all intention att uppnå”. Det är bara att konstatera att alla frågetecken kvarstår och jag befarar att regeringen nu också är vilse i de dimbankar man själv och tidigare regeringar skapat.
Vill man få en bättre bild så får man räkna själv. Det går alldeles utmärkt med hjälp av de siffror som finns på Naturvårdsverkets hemsida. Jag gör ett försök här att bättre förklara vad ”Fit for 55” innebär för Sverige.
EU:s klimatpolitik är formad med tre olika utsläppsbubblor, förkortade ETS, ESR och LULUCF.
ETS omfattar de anläggningar som ingår i EU:s utsläppshandelssystem. Det handlar om industrianläggningar samt energiproduktion. Systemet omfattar också internationellt flyg inom EES och från och med 2025 även internationell sjöfart. ETS administreras av EU – kommissionen och här finns inga nationella åtaganden.
ESR utgörs av den icke-handlade sektorn. Den tyngsta delen utgörs av vägtransporter men här ingår också bland annat arbetsmaskiner, jordbruk och uppvärmning av byggnader. Här innebär ”Fit for 55” att nationella kvoter delas ut till medlemsländerna Åtagande som de är skyldiga att genomföra annars kan det bli böter.
LULUCF betyder på svenska markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk. För flera länder utgör denna bubbla i själva verket en sänka, framförallt därför att med fotosyntesens hjälp så upptas koldioxid av växtligheten. Sverige har stora arealer skog och följaktligen binds stora mängder koldioxid här.
Ser vi på utvecklingen i Sverige har utsläppen för både det som nu blir ETS och ESR trendmässigt minskat under en lång följd av år. Diagrammet nedan visar utvecklingen för de olika bubblorna sedan 2005.
Men när det gäller LULUCF så har upptaget minskat på senare år. Sänkan blir således mindre. Lägg särskilt märke till den gula kurvan som visar Sveriges territoriella netto alltså skillnaden mellan vad vi släpper ut och vad som tas upp och binds av växtlighet och i marken. Det landar 2022 på 4 miljoner ton. Räknat per capita så blir det 0,4 ton, utan konkurrens den lägsta siffran i EU. Jag har dock här inte räknat med sprängningen av North-Stream. Den skedde 2022 inom Sveriges ekonomiska zon och klimateffekten ska då enligt regelverket tillföras Sveriges territoriella utsläpp. Det handlar om hela 5,8 miljoner ton koldioxidekvivalenter och därmed mer än fördubblar Sveriges nettoutsläpp. Jag väljer dock att inte ta med den i mina beräkningar. Det handlar trots allt om en engångshändelse och bör inte påverka vilka politiska åtgärder vi beslutar om för framtiden.
Vad innebär då ”Fit for 55” för Sverige? Vad har vi förbundit oss för framtiden och vad handlar det om för mängder utsläpp för att vi ska nå upp till våra åtaganden? Något som klimathandlingsplanen borde redovisat, men alltså inte gör.
När det gäller ETS, den handlande sektorn, så finns det inga nationella mål. Men EU:s övergripande mål är att utsläppen här ska minska med 62 procent jämfört med 2005. Jag gör för min kalkyl antaganden att de svenska anläggningar som ingår i systemet når en något lägre nivå än genomsnittet i EU – 5O procent. Det skulle innebära 11,6 miljoner ton i utsläpp 2030. (OBS: reviderat antagande i förhållande till tidigare version)
När det gäller ESR så är EU:s mål en nedskärning med 40 procent till 2030 jämfört med 2005. Sveriges åtagande är 50 procent. Det innebär 21,5 miljoner ton lägre utsläpp 2030.
När det gäller LULUCF så innebär Sveriges åtagande att upptaget ska vara 4 miljoner ton högre 2030 jämfört med nivåerna 2016-2018. Min beräkning här landar på att totalt får upptaget 2030 på svenskt territorium vara lägst 48,9 miljoner ton.
Antagandet för ETS samt åtagandena för ESR och LULUCF redovisas som punkter 2030 i nedanstående diagram.
Observera att den gula punkten, nettopunkten, ligger under noll. Det skulle alltså innebära att Sveriges territoriella sänka 2030 blir större än de sammantagna territoriella utsläppen, nettot landar jag på – 15,7 miljoner ton. Jag har inte full överblick men jag tror inte något annat land i världen ens är i närheten av detta omräknat till per capita. Jag är ganska övertygad om att Sverige med Fit for 55 har försvurit sig till världens mest långtgående klimatpolitik.
EU kommer inom ramen för ”Fit for 55” ge varje medlemsland en egen specifik målbana där det anges precis vad som ska nås varje år fram till 2030. Missar man den så kan det bli böter. Det bör också nämnas att i ”Fit för 55” finns ett antal så kallade flexibiliteter. Utsläppsutrymme kan till exempel överföras mellan de olika bubblorna eller köpas och säljas mellan medlemsländer. Det kan hjälpa Sverige en del men ruckar inte på helhetsbilden.
EU har idag värdens mest ambitiösa klimatpolitik och de målen (i realiteten åtaganden) som gäller för Sverige är klart ambitiösast i hela unionen. De är så långtgående att jag börjar luta åt att vi inte kommer att klara våra åtaganden. Inom ESR skulle det innebära att vi kraftigt måste skära ner på användningen av fossila bränslen inom transportsektorn. Något som knappast låter sig göras på sex år med en politik av sänkta drivmedelsskatter och höjda elskatter. Regeringens utredare John Hassler har också på ett övertygande sätt visat att det krävs nya kraftiga styrmedel för att klara vårt åtagande. Romina Pourmokhtaris livlina har här hittills varit det nya utsläppshandelssystem ETS 2, som EU kommer att inrätta till stöd för medlemsländernas politik att nå upp till sina åtaganden inom ESR. Men för att det ska få effekt så måste det leda till höjda priser vid pump. Det går inte att trolla. Jag har svårt att se att höjda priser den vägen ska skulle vara mer acceptabelt än samma nivåer genom skatter.
Även när det gäller LULUCF finns stora frågetecken. Den långsiktiga trenden är att upptagen minskar. Nu kräver EU-åtagandet att de återigen ska öka. Det måste till stora förändringar av svensk skogspolitik. Det finns många starka aktörer som kommer att motsätta sig det som krävs. Därtill kommer att beräkningarna när det gäller hela LULUCF – sektorn är synnerligen osäkra. Regeringen har nyligen gett Naturvårdsverket i uppdrag att se över hur sektorns CO2 – upptag beräknas. Det mesta tyder på att revidering av beräkningsmetoderna kommer att resultera i en mindre sänka än idag.
Sannolikt är svensk klimatpolitik ett luftslott, ett alldeles onödigt luftslott, eftersom vi även med en mer realistisk ansats hade varit världsledande och ett globalt föredöme. Miljöpartistisk fundamentalism och en alldeles för okritisk inställning från övriga partier har lett oss dit. Klimatpolitiken måste revideras. Det första som måste göras är att skippa de specifikt svenska målen, som i vissa fall är mer långtgående än vad vi förbundit oss till gentemot EU. Vi behöver inga andra mål än vårt EU-åtagande. Det är tillräckligt långtgående och tillräckligt tufft. Ett sådant steg skulle inte innebära något som helst negativt för vare sig för klimatet, klimatpolitiken eller för Sverige som internationellt föredöme.
Det som dock skulle vara djupt bekymmersamt är om vi så snart efter att som ordförandeland drivit igenom hela ”Fit for 55” kanske måste ta initiativ till att omförhandla vårt eget åtagande. Det skulle öppna för fler av EU:s medlemsländer att göra detsamma och hela EU:s klimatpolitik skulle riskera att implodera, vilket naturligtvis skulle kunna få följdeffekter även globalt. Detta framstår alltså som ett orimligt vägval. Å andra sidan tycker jag, som väl framgått, att även vårt åtagande är orimligt. Jag kan inte peka på en realistiskt genomförbar politik som klarar det som vi förbundit oss till. I alla fall ingen som väljarna skulle acceptera om och när de får den fullständiga bilden klar för sig.
Regeringen har bundit ris åt egen rygg. Nu står valet alltså mellan två orimliga vägval, ett måste väljas och ett måste väljas bort. I längden kan inte detta döljas i dimmiga och diffusa handlingsplaner utan andra handlingar än nya utredningar och nya analyser.
Christer Hallerby
Lämna ett svar