I protokollet blir inte EU-valet så dramatiskt. I Sverige tappar KD ett mandat som istället går till V – det är allt. I Europaparlamentet behåller de stora partigrupperna i den breda mitten sin majoritet. Men ändå blev valet omskakande och det är i EU:s absoluta kärna som det skälver allra mest. Jag tänker då på de stater som först ställde sig bakom Romfördraget och bildade organisationen EEC 1958 – Tyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna (och Luxemburg).
I EU är det regeringarna som via ministerrådet bestämmer mest. EU-parlamentet är inte obetydligt men det är i medlemsländernas huvudstäder som EU:s framtid avgörs. Så även om parlamentet nu skulle kunna jobba på nästan som vanligt är EU-valet troligen början på en turbulens utan dess like. EU:s värsta tid börjar nu. Hela det inrikespolitiska landskapet i EU:s grundarländer är under omstöpning.
I Tyskland gör två av regeringspartierna Socialdemokraterna och De Gröna ett katastrofval, dessutom ökar Putinkramarna och EU-kritiska högernationalistiska AfD kraftigt. Katastrofval var det också i Frankrike för President Macrons parti Renaissance samtidigt som Marine Le Pen och Jordan Bardella i högernationalistiska Nationell Samling blev de stora vinnarna. I Nederländerna tar nu Geert Wilders likaledes högernationalistiska parti PVV plats såväl i den nationella regeringen som i Europaparlamentet efter framgångsrika valrörelser. I Belgien var det nationella val samtidigt som valet till Europaparlamentet – katastrof för liberalerna i båda valen. Ett högerstyre väntas ta över. Det enda av länderna som undviker inrikespolitisk turbulens är Italien. Det beror på att landets framgångsrika premiärminister Giorgia Meloni gjorde ett starkt EU-val. Men så leder hon också det enda högernationalistiska partiet i grundarländerna som har en statsministerpost.
Alltså även om den högernationalistiska vågen något kom av sig i EU som helhet så slog den till med full styrka i EU:s grundarländer – i själva EU:s kärna. Jag förstår fullt ut Emmanuel Macron, här går det inte att sitta still i båten, här gäller det att ta tjuren vid hornen. Macron chockade Frankrike med att redan på valkvällen utlysa nyval till den franska Nationalförsamlingen. Han kritiseras också för att ta en för stor risk – nästa premiärminister kan mycket väl bli Jordan Bardella. Sedan är det presidentval om tre år. Då får inte Macron själv ställa upp och fältet ligger öppet för Marine Le Pen.
Men Macron väljer att redan nu konfrontera de franska väljarna, är det här verkligen en utveckling som de vill ha? Här är det ingen mesighet. Macron gömmer sig inte under täcket och hoppas på att det ska blåsa över. Det är liberalismen när den är som bäst, fightande och konfrontativ. Visst det kan gå rent åt helvete. Men då är det ändå demokrati, väljarna har ställts inför valet. Jag är ett stort fan. Vive le Président Macron.
Från Macron till våra mer bleka liberaler i Sverige. Liberalerna klarade spärren, tar ett mandat i EU-parlamentet och än en gång hörs en lättnades suck inifrån partiets innersta djup. Hur länge kan vi leva med denna balansakt? Även den mest uthållige lindansare ramlar till slut. Det ser illa ut. Det är inte mycket som blivit bättre med EU-valet. Tvärtom så visar resultatet hur illa det är ställt. Det är idag Stockholm, Skåne och möjligen Uppsala som håller Liberalerna uppe. Enligt det preliminära valresultatet fick man här 6,1, 5,6 respektive 4,6 procent av rösterna. I två län till klarade man med nöd och näppe spärren Västra Götaland med 4,1 procent och Halland med 4,0 procent. I resten av landet är det mest mörker.
Att liberalerna trots allt klarade sig beror enligt min bedömning främst på två faktorer:
- Liberalerna hade ett unikt politiskt budskap som skilde sig från alla övriga partier. Man vill ha mer EU och inte ett mer begränsat som alla övriga. Det är inget budskap man vinner en majoritet av väljarna på men det finns en tillräckligt stor minoritet att övertyga.
- Det blev en krysskamp mellan Karin Karlsbro och Anna Maria Corazza Bildt. Den var mobiliserande. Nu blev det Karlsbro som blev vald, jag är nöjd med det. Jag måste dock säga att det minst bleka liberala inslaget den här valrörelsen stod Corazza Bildt för. Hon kom med engagemang och energi. Jag hoppas, som jag skrivit tidigare, att hon nu blir kvar och kämpar vidare i Liberalerna.
Att liberalerna klarade sig kvar beror enligt min bedömning inte på:
- Johan Pehrsons insatser. Jag har i en tidigare blogg skrivit om vad jag anser om dessa.
- Regeringens klimatpolitik. Den har tvärtom varit mobiliserande för våra motståndare – MP, V och C vann väljare här. Trots att Liberalerna har posten som Klimat- och miljöminister har man helt undvikit att ta debatten. Man la sig platt. När mål och medel inte hänger ihop så måste man antingen revidera målen eller så presentera en annan trovärdig politik. Gör man inget av detta så framstår man enbart som envis och okunnig.
Johan Pehrson och övriga partiledningen har nu mycket att bevisa. Det krävs en ny riktning för partiet – en strateg där man distanserar sig från SD och visar att man inte bara är ett bihang till Moderaterna. Om ett par veckor ska Pehrson hålla tal i Almedalen. Ett utmärkt tillfälle att börja sjunga på en ny melodi.
Christer Hallerby
Lämna ett svar