Regeringen och klimatminister Romina Pourmokhtari aviserade i förra veckan en liten återställare av reduktionsplikten. Det är bra och helt nödvändigt för att Sverige ska ha en chans att nå sitt klimatåtagande gentemot EU när det gället transportsektorn (ESR1). Självfallet skriker man från alla håll och kanter, allra mest de som i grunden är för en höjd reduktionsplikt. Men sådan är Pourmokhtaris sits just nu. Hon har delvis självförvållat, men framförallt försatts i en position där hon, blivit allas måltavla.
Kan man inte säga något annat så anklagar man regeringen för ryckighet. Det gäller pundits, alltifrån DN till företrädare för drivmedelsbranschen. Just den punkten är öppet mål. Men enligt min mening är det väl alldeles utmärkt att när man i förra rycket hamnade fel och sprang vilse, nu rycker tillbaka för att hitta en ny stig som leder till att man kommer i mål (gillar orienteringsmetaforer). Jag gillar också den politiska kreativitet som hjälpte till med vägvalet, att hitta en lösning med kompenserande sänkta drivmedelsskatter, som SD kunde acceptera. Jag har ofta kritiserat Pourmokhtari. Känns bra att kunna ge åtminstone lite kred.
Men det är något som är fundamentalt fel på Klimat- och Näringsdepartementet. På presskonferensen ges intrycket att det endast är den höjda reduktionsplikten som gör att ESR-målet nås. Inga beräkningar presenteras och inga svar ges när journalisterna frågar. Både media och experter blir naturligtvis skeptiska och ifrågasättande att en höjning på endast fyra procentenheter skulle fixa det hela. Nyheten blir att beräkningarna hålls hemliga. Romina Pourmokhtari tvingas till en märklig och tafflig intervju i Rapport (29 augusti). Journalisten har grävt fram en handläggaren på Naturvårdsverket, som säger att de beräkningar som regeringen presenterat endast är ett av två scenarier. Pourmokhtari svarar att hon endast har sett ett scenario – ett huvudscenario. Något som inte finns enligt Naturvårdsverket – ministern bortdribblad.
Senare framkommer, bland annat i Ebba Buschs lördagsintervju i Dagens Eko (31 aug), att den höjda reduktionsplikten endast är en (men nödvändig) faktor i beräkningarna. De två övriga ska vara utnyttjande av en ETS-flexibilitet och sedan tidigare sparat utrymme – helt enligt EU:s regelverk för hur beräkningarna ska och kan göras. Dessutom är Regeringskansliet helt fria i att använda myndigheternas underlag för egna beräkningar och bedömningar. Men självfallet måste en minister ha varit med i processen, ha fått se eller föredragits Naturvårdsverkets underlag med fler än ett scenario, varit fullt medveten om att det finns fler faktorer än reduktionsplikten som gör att man når målet. En minister är chef som styr (med stöd av statssekreteraren) processerna i departementet. Ett så här viktigt beslut måste ha dragits flera gånger, vägval diskuterats mm, på beredningar för både statssekreterare och statsråd. I Rapportintervjun reduceras Pourmokhtari till en illa briefad talesperson i stället för att vara den minister och ledare hon borde vara.
Sedan borde Pourmokhtari och hennes medarbetare vid det här laget förstått att transparens är en av de absolut viktigaste ingredienserna just nu för att återupprätta förtroendet. Att ställa upp på en presskonferens, presentera en nyhet där beräkningsunderlaget är ”hemligt” – det är inte ok. Det är ingen ursäkt att nyheten läckt och presskonferensen kom hastigt på.
Reduktionsplikten är en i grunden bra idé. Det är inkomstskatt också men den måste tillämpas med sans och måtta – den regering som går till överdrift möter motstånd i folkdjupet Samma sak med reduktionsplikten.
Reduktionsplikten är ett krav på drivmedelsproducenter att öka inblandningen av biodrivmedel i bensin och diesel för att minska utsläppen av växthusgaser. Den negativa sidan är höjda bränslepriser Den infördes 2018 under den period som Miljöpartiet fick härja som allra värst i den svenska regeringen och fick då en helt orimlig utformning.
Kurvan börjar år 2020 med 4,2 procent minskade utsläpp för bensin och 21 procent för diesel och fortsatte sedan i snabb takt fram till 2030. Liberalerna uttryckte viss oro för att hushållen inte skulle klara kostnadsökningarna men stödde lagen i riksdagen precis som M, KD, C, S och MP. Det visar bara på vilken naivitet och vilka skygglappar som fanns i Riksdagen på den tiden. Man hade helt gett MP problemformuleringsprivilegiet i klimatpolitiken.
Men strax efter att MP lämnat regeringen och Socialdemokraterna var ensamma kvar på taburetterna la regeringen fram en proposition om att år 2023 att frysa nivån till 2022 års nivå – 7,8 respektive 30,5 procent. Man hade fått kalla fötter inför valet 2022. Ett val som ju sedan ledde fram till den nuvarande regeringen. Reduktionsplikten nämns inte i Tidöavtalet men väl lägre drivmedelspriser. Man bör ha klart för sig att Sverigedemokraterna såväl som Moderaterna och Kristdemokraterna varit tydliga med vallöften om sänkta priser på bensin och diesel. När dessa uteblev i budgeten för 2023 då man där nöjde sig med att avisera en sänkning av reduktionsplikten till EU:s lägstanivå från och med 2024, ledde det till ett ramaskri i väljarleden om löftesbrott från SD, M och KD. Det har alltså inte funnits så mycket utrymme för Liberalerna att agera i.
När vi sedan i budgeten för 2024 får både sänkta drivmedelsskatter och sänkt reduktionsplikt (sex procent för både bensin och diesel) blir det istället Romina Pourmokhtari som drabbas av drevet. Nu missar Sverige både sina egna klimatmål och sitt åtagande gentemot EU. En kritik som också spiller över på M och KD eftersom både Ulf Kristersson och Ebba Busch varit med om att driva igenom EU:s långtgående klimatpolitik i ”Fit for 55” under Sveriges ordförandeskap. Här var det en regering som uppenbarligen inte visste vad den sysslade med, man hade inte koll på fakta, att det man lovade i EU inte stämde överens med vad man lovade i svensk inrikespolitik.
Nu aviserar regeringen att man kommer att föreslå en reduktionsplikt på 10 procent för både bensin och diesel. När förslaget kommer är fortfarande oklart – om det ligger i budgeten eller om det blir en proposition senare. Förslaget om sänkta drivmedelsskatter finns dock med i den budget som Elisabeth Svantesson presenterar om en dryg vecka. Enligt regeringens reviderade pressmeddelande kommer det att innebära en ökning av utsläppen med knappt 1 miljon ton fram till 2030.
Den nya reduktionsplikten beräknas minska utsläppen med 3,1 miljoner ton under motsvarande period. Alltså en nettoförbättring med cirka 2 miljoner ton. Detta, förmodligen tillsammans med övriga delar av kalkylen som Busch redovisade i den ovan nämna radiointervjun, ska då innebära att Sverige klarar ESR-målet till 2030.
Det är i så fall alldeles utmärkt. Jag har flera gånger påpekat att efter antagandet av EU:s ”Fit for 55” att Sverige inte längre behöver några egna nationella klimatmål. Vi har redan lägst nettoutsläpp i EU och ett tufft åtagande i Fit for 55. Det räcker mer än väl. Men våra åtaganden gentemot EU måste vi hålla. Håller de beräkningar som regeringen redovisar, så är det alldeles utmärkt och en fjäder i hatten för Romina Pourmokhtari.
Det är dock beklagligt att få en sådan här nyhet utan redovisat beräkningsunderlag, så att man kan göra en värdering själv. Till dess ett sådant finns är berömmet förenat med viss reservation. Det är också oklart hur och om LULUCF – sektorn berörs. Om utrymme som var tänkt att tas i anspråk där nu lyfts över till ESR.
Men sammantaget, för första gången på länge – en bra klimatpolitisk nyhet, som dock borde ha presenterats bättre.
Christer Hallerby
Lämna ett svar