Dagens Nyheter hade för några veckor sedan ett reportage (240215) om konsumtionsrelaterade klimatutsläpp som illustrerades med en Sverigekarta i alarmerande rött. Detta skulle enligt en kommentar vara den blinda fläcken i den svenska klimatdebatten.
Konsumtionsrelaterade utsläpp mäter svenskarnas klimatpåverkan oavsett var varor och tjänster man köper är producerade. Det innebär till exempel att de utsläpp som orsakats vid produktionen av en kinesisk elbil som exporterats till Sverige räknas med liksom de utsläpp som transporten hit orsakat. Likaså tas utsläppen från våra utrikes resor med i kalkylen oavsett på vilken flygplats som planet fyller på sitt bränsle o.s.v. Detta sätt att räkna skiljer sig från territoriella utsläpp som mäter det som kommer ut ur skorstenar, avgasrör o.s.v. innanför ett lands gränser oavsett var det som produceras sedan konsumeras.
De konsumtionsrelaterade utsläppen blir för Sveriges del betydligt högre 8,7 miljoner ton 2021, än de territoriella som samma år var 4,8 miljoner ton. De blir självfallet då intressanta att lyfta fram för alla klimatradikala, de som anser att det nu måste till en kraftig omläggning av våra vanor, alltifrån att avstå från köttbiten på grillen till semesterresan till Spanien, eller för den delen motivera skyhöga bensinpriser.
Och DN braskar på ordentligt på sin förstasida med att det här är ”utsläppen vi inte ser i statistiken”. Detta modifieras något i reportaget till att ”utsläppen inte syns i den vanliga statistiken”. Men påståendet blir inte sannare för det. Konsumtionsrelaterade utsläpp redovisas i Sveriges offentliga statistik och är lätt tillgänglig på flera hemsidor, bland annat Naturvårdsverkets och Sveriges Miljömål. Googlar man på begreppet så dyker det också upp massor med inlägg, debattörer och aktörer som refererar till det. Men uppenbarligen är agendan att sprida en konspiration att här är det något som regering och myndigheter undanhåller för medborgarna. DN har en mission, men också själva en rejält blind fläck.
Jag tycker all statistik som är korrekt och vidgar våra kunskaper är intressant. Det betyder inte att all sådan statistik är lika relevant. ”Världen” har nu bestämt sig för att bygga klimatpolitiken på målsättningar och åtaganden för de territoriella utsläppen. Det gäller Parisavtalet; liksom EU:s Fit for 55; och Sveriges klimatmål. Alla åtaganden handlar om nationella territoriella åtaganden. Sverige ansvarar för de utsläpp som sker innanför Sveriges gränser, Kina för de utsläpp som sker i Kina. Ryssland för de utsläpp som sker i Ryssland etc. Därför är det när vi talar om klimatpolitik, de territoriella utsläppen som är de relevanta. Något annat är heller knappast möjligt eller rimligt.
Det spelar till exempel stor roll vilket energisystem ett land har. En produkt som tillverkas i Sverige och exporteras har med stor sannolikhet lägre klimatpåverkan än en motsvarande produkt som tillverkas i Tyskland och exporteras därifrån. Sverige har behållit (en del av) sin kärnkraft och har i övrigt mest vatten och vind i systemet. Tyskland har stängt ner sin kärnkraft och har mest fossilt som kol och gas i systemet. Genom att räkna de territoriella utsläppen får ett land ansvar även för sin export. Skulle den internationella klimatpolitiken istället bygga på konsumentrelaterade utsläpp skulle man, för att inte dubbelräkna, få dra av för de produkter som säljs utomlands – det faller ju på sin egen orimlighet.
Den strategi EU har bestämt sig för i klimatpolitiken är omställning utifrån grundföreställningen att det är möjligt att bryta det samband som länge existerat mellan ekonomisk tillväxt och ökande klimatutsläpp. Sverige med flera länder har också i praktiken visat att detta är möjligt. EU:s Fit for 55 handlar om att fortsätta med den omställningen med väldigt tuffa åtaganden för de flesta av medlemsländerna.
EU har världens mest långtgående klimatpolitik och Sverige är ett av de länder som tagit på sig det tuffaste åtagandet i unionen. Då handlar det om stora omställningar för energiproduktion, industri, transporter, jord- och skogsbruk mm. Men detta räcker inte för den mer militanta delen av klimatopinionen. Där skjuter man istället in sig på konsumenter, konsumtion och konsumtionsmönster: Vi ska ändra våra vanor och eftersom vi inte gör det frivilligt så ska det ske med tvång och restriktioner, skatter och planekonomi.
Den tyska journalisten Ulrike Herrmann har i en uppmärksammad bok (Kapitalismens slut: myten om grön tillväxt) beskrivit hur det måste gå till; krigsekonomi, ekonomisk nedväxt och halverad arbetstid. Läs den gärna. Den är välskriven och intressant.
Det är i det här narrativet som man ska se DN:s framlyftande av de konsumentrelaterade utsläppen, framförallt med det falska påståendet att det är statistik som inte syns. Man vill beröra och uppröra. Detta samtidigt som man aldrig har nämnt att när det gäller de territoriella utsläppen så är Sverige nästan klimatneutralt. År 2022 släpptes det ut 4,5 miljoner ton (räknat i koldioxidekvivalenter) i Sverige samtidigt som sänkan i skog och mark sög upp 4,1 miljoner ton. Per invånare blir det cirka 0,4 ton kvar, absolut lägst av alla EU-länder och kanske också i världen. Här har vi DN:s och den svenska klimatdebattens verkligt blinda fläck.
Christer Hallerby
Lämna ett svar