Inför årets 30 april var jag inbjuden att hålla talet till våren på Skillinges valborgsfirande. Firandet blev naturligtvis inställt. I coronatider får vi inte samlas när det kan bli mer än 50 personer. Här är dock det uteblivna talet i skriftlig form för den som är intresserad.
Idag på Valborg hälsar vi våren välkommen. Det dock är en vår som redan varit med oss ett tag.
Meteorologiskt kom den till oss för två och en halv månad sedan den 15 februari. Detta bygger dock på en rent byråkratisk definition. Den statliga myndigheten SMHI har bestämt att vår det är det, när dygnstemperaturen legat över noll grader sju dygn i följd – med aldrig före den 15 februari. Men någon meteorologisk vinter, det blev det aldrig i år. Vi gick så att säga direkt från höst till vår.
Att vintern helt uteblir är inte ovanligt för oss i Skillinge. Men för många längre upp i landet, blev denna snöfattiga och milda vinter ytterligare en påminnelse om att något håller på att hända med klimatet.
För ett år sedan var det tveksamt om valborgsbålen skulle få tändas. Det var ovanligt torrt och eldfaran var stor. Här på Österlen manande myndigheterna till försiktighet men gav klartecken till bålen. Denna vår är det pandemin Covid 19 som sätter definitivt stopp för alla valborgssammankomster.
Denna vår som är en alldeles speciell vår. En vår som vi alltid kommer att minnas, där årtalet kommer att sitta så fastetsat att vi aldrig glömmer det, en vår som i minnet inte kommer att förväxlas med någon annan, där vi kommer att kunna berätta om exakt vad vi gjorde – eller snarare inte kunde göra, inte fick göra. En vår då vi skulle tillämpa social distansering, absolut inte kramas. Inte resa, inte få träffa nära och kära. Vi är många som fått sätta barnbarnen på framtiden och många som undrat om vi överhuvudtaget kommer att kunna träffa äldre föräldrar medan de ännu lever.
Klimatkris, coronakris, krisprognoser för ekonomin. Tidigare en lång regeringskris. Flyktingkris. Och innan corona så dominerade ett tag gängkriminaliteten och krisen i våra förorter debatten. Vi befinner oss sannerligen i kristider.
Då kändes det bra att häromdagen läsa Kerstin Ekman. ”Det finns alltid hopp om människor, hyggliga människor finns mest överallt.” Och jag tycker att de senaste månaderna har vi sett just detta i Sverige. Hur människor ställt upp för varandra, visat hänsyn, hjälpt till med att handla. Grannar och medmänniskor har sett till att vardagen trots allt fungerar. Även professionen har bestått provet. De vi behövt som mest, har visat sig som bäst. Det är många hjältar inom sjukvården, människor som självuppoffrande slitit hårt, som gråtit på vägen till jobbet men känt sitt kall. Vi fungerar som samhälle, vi består provet när det är kris, människor är helt enkelt underbara.
Kriser och kristider sätter oss på prov som medmänniskor och som samhällsmedborgare. För att samhället ska hålla ihop krävs tillit, att vi har förtroende för dem som i olika samhällsfunktioner måste göra svåra avvägningar och fatta de avgörande besluten. Visst sitter det en liten folkhälsoexpert, en liten epidemiolog, en liten riksbankschef, ett litet kommunalråd i oss alla. Som ofta vet bättre – inte minst gäller det mig själv som nästan alltid vet bättre. Men i tider som dessa gäller det att lägga band på sig själv. Vara tacksam för att det verkligen sitter människor på dessa funktioner, som tar de tuffa besluten. Ställa upp på det som gäller, föregå med gott exempel.
Det finns flera förklaringar till att vi tänder eldar på Valborg. Den praktiska, att det helt enkelt handlade om att göra sig av med riset, som blivit kvar från boskapens vinterfoder. Den religiösa, med rötter i Tyskland, att hylla helgonet den sankta Walpurgis. Den festliga, att helt enkelt fira vårens ankomst. Det finns också en tradition som säger att vi tänder eldar för att skrämma bort rovdjur och övernaturliga väsen som häxor och troll. Förutom elden gäller det då att hoppa och skrika, föra oväsen, slå grytlock mot varandra. Allt för att få maximal skrämseleffekt.
I år är det särskilt viktigt att väsnas för att skrämma trollen på flykten, de moderna trollen, internettrollen. De här trollen, de finns, de är inga fantasifoster, de är inga sagor. De sitter i sina trollfabriker i St Petersburg, i Kiev, i Kina, i Makedonien och producerar ”fake news”. Några syftar helt enkelt till att lura oss på pengar – investera i trollfonder eller trollpengar. Andra har trolluppdrag från auktoritära regimer, vars syfte är att sprida så mycket misstänksamhet och oro som möjligt i västliga demokratiska samhällen. Att skada just det som nu är våra stora tillgångar, öppenhet, tolerans och mångfald. Tilliten i samhället och förtroendet för de som just nu har i uppdrag att leda landet. Det som är speciellt viktigt just nu. Väsnas på för blir vi inte av med trollen idag, så blir vi styrda av deras uppdragsgivares marionetter i morgon.
Internet med dess sociala medier är fantastiskt på många sätt. Aldrig någonsin har vi kunnat kommunicera med nära och kära, med vänner, med våra grupper, med makthavare – ja med hela världen som nu. Facebook, Instagram, Whats up, Snap chat, Skype, Zoom – ja jag har använt dem alla. Kan man inte kommunicera IRL med, barn, barnbarn, kollegor, kunder, så är det nu fantastiskt att kunna göra det virtuellt. Karantän är jobbigt. Utan digitala medier så hade karantän varit outhärdligt.
Facebook-grupper stärker bygemenskapen. Ger oss möjlighet att dela tankar och informera varandra. Men Facebook gör också oss alla till våra egna ansvariga utgivare – att granska och tänka efter innan vi trycker iväg ett inlägg.
Från sin karantän i sin polska hemby skrev OlgaTokarczuk, en av förra årets nobelpristagare i litteratur på DN:s kultursida ”den gamla egoismen och kategorierna ”vårat” och ”främmande” har återvänt, det vill säga det som vi har bekämpat under de senaste åren i hopp om att det aldrig kommer att formatera våra sinnen igen. Rädslan för viruset framkallade automatiskt den enklaste tron att de skyldiga är några främlingar och att det alltid är de som står för hotet.
Jag märkte detta också här på Österlen, i Skillinge – en ny uppdelning i vi och dom. Blandat med fullt rimliga tankar och råd om att stanna hemma under påsken, inte göra några onödiga resor att hålla sig i karantän ett par veckor om man kom ner från till exempel Stockholm, hittade jag uttryck som ”pesthärden” och ”stockholmsdjävlar”. I en grannby delades det ut lappar i brevlådorna.
Visst vi måste alla anpassa oss. Acceptera att rörligheten, resandet begränsas under ett virusutbrott, för att dämpa smittkurvan till en nivå som samhället och sjukvården kan hantera. Men gränser är inte lösningen, virus är gränslösa. Digerdöden, spanska sjukan, asiaten och Hongkong-influensan hittade alla fram.
Det finns alltid ett före och ett efter. Jag är långt ifrån säker på att livet kommer att bli exakt detsamma som förut när det här är över. Men jag hoppas innerligt att värden som öppenhet, tolerans och tillit är robusta och överlever. Att det hyggliga som finns i människor vinner över rädslan för det främmande.
Till sist: Mitt i allt detta har jag också en positiv erfarenhet av denna vår. Jag har verkligen haft tid att uppleva den. Tiden som corona gav mig i form av inställda och uppskjutna uppdrag, möten och konferenser som inte blev av, har gett mig tid att upptäcka, känna, lukta och lyssna. Våren som jag förr om åren mest sett som något som rusade förbi. Vitsipporna blommade och sedan var träden i full grönska och sommaren där.
Nu har det här på Österlen varit en sån där riktigt härligt långdragen vår. Dagar med kalla isande havsvindar har växlats med strålande sol och värme. Krokus och snödroppar i trädgården redan i februari. Ramslöken och tussilago i mars. Sedan underbara fält på Stenshuvud med vitsippor, blåsippor och gulsippor om vartannat. Lärkans drill. Sedan kom de gula rapsfälten. Denna vecka bokskogens skira grönska. Äppelblom.
Det är svårt att utbringa ett leve för den tidsperiod som utgör denna vår. Men för våren som fenomen, det som naturen ger, som väcker förväntningar på framtiden och förhoppningar om den tid som ska komma. Den är definitivt värd åtminstone ett modest trefaldigt skånskt….
Christer Hallerby
Lämna ett svar