Socialdemokraterna går fram och går fram. Den här månaden ökar man med 2,3 procentenheter till 36,3 procent. Detta egentligen utan att göra någonting alls. Samtidigt måste man konstatera att Moderaterna har kvar i stort sett samma förtroende som i valet, nu 19,6 jämfört med då 19,1 procent. Det är de andra partierna i högerblocket samt Centern som fått betala för Socialdemokraternas framgång. De två liberala partierna är i djup kris med rekordlågt stöd hos väljarna. Samtidigt märks inte mycket till krismedvetande vare sig inom Liberalerna eller inom Centerpartiet. Skygglapparna är på, det är långt till nästa val. Men om man ska dra igång förändringsprocesser så är den tiden nu. Ju längre man väntar ju mer minskar handlingsmöjligheterna. Därför fokuserar jag i månadens krönika särskilt på Muharrem Demiroks och Johan Pehrsons ledarskap.
Väljaropinionen i februari 2023
SD | M | KD | L | C | S | MP | V | |
feb 23 | 18,0 | 19,6 | 4,2 | 3,4 | 4,9 | 36,3 | 4,2 | 7,6 |
jan 23 | 19,1 | 19,3 | 4,3 | 3,4 | 5,6 | 34,6 | 3,9 | 8,0 |
-1,1 | +0,3 | -0,1 | 0 | -0,7 | +2,3 | +0,3 | -0,4 | |
valet 22 | 20,5 | 19,1 | 5,3 | 4,6 | 6,7 | 30,3 | 5,1 | 6,8 |
I trenddiagrammet nedan som visar utvecklingen sedan valet är Socialdemokraternas framgångsvåg tydlig. M och V har en i stort sett platt utveckling medan övriga partier är inne i nedåtgående trender. Möjligen har MP brutit sin men partiets siffra den här månaden kan också vara en tillfällighet. Det är alltså småpartierna som just nu är de stora förlorarna. KD, L, C och MP ligger alla i närheten av riksdagsspärren, värst är det för L som återigen parkerar en bit under fyra procent. En intressant iakttagelse är att M klarar sig hyfsat med SD förlorar stöd. En utveckling, som om den fortsätter, kan komma att påverka regeringsdynamiken.

När det gäller blocken så är nu oppositionen i klar ledning. Sedan valet har regeringsunderlaget minskat med 4,4 procentenheter till 45,2 procent medan oppositionen ökat med 4,0 procentenheter till 52,9 procent. Det ger en sving på hela 8,4 procentenheter och ett gap på 7,7.

Så till läget för ALDE-partierna[1] Centerpartiet och Liberalerna. Det blev alltså ett nytt lågvattenmärke i februari. Aldrig någonsin[2] har de tillsammans varit så små och aldrig någonsin har liberala partier i Sverige haft ett så svagt stöd. Jag vet inte vilket som är värst, märket i sig eller avsaknaden av den energi som skulle få strategier, tankar och idéer som skulle få vattnet att flöda igen.
När Centerpartiet i början på månaden valde ny partiledare så blev det den kandidat som minst av de tre signalerade förändring. Muharrem Demirok annonserade att det behövs ett nytänkande inom skolpolitiken, säkert välbehövligt men ingen kioskvältare precis. Dessutom en fortsättning på Maud Olofssons och Annie Lööfs väg att fokusera på sakområden där det andra liberala partiet är starkt. Inget fel med konkurrens, men det är ju inte ett område som valanalyserna pekat ut som den viktigaste orsaken till det bedrövliga valresultatet, särskilt på landsbygden.
Demirok har överhuvudtaget inte resonerat om den rävsax man sitter i när det gäller strategisk positionering, troligen den viktigaste orsaken till misslyckandet i valet. Enligt självbilden har man den mest utpräglade borgerliga ekonomiska politiken (Annie Lööf i Dagens Industri 15 juni 2022), samtidigt ingår man i samma regeringsunderlag som Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vem som helst kan ju se att det finns något som haltar här.
Det enda jag sett av Demirok sedan han valdes är att han fikat med statsministern. Demirok är i opposition, tyngs inte av den tunga arbetsbelastning som ett ministeransvar innebär. Det borde finnas mer utrymme för en aktivare och kreativare opposition. Från kommunpolitiken i Linköping fanns signaler om att Demirok visserligen är en trevlig person, god kommunikatör och debattör men som mest flyter ovanpå och inte går på djupet. Han har också många år i partistyrelsen där han varit omvittnat omtyckt, samtidigt finns det under den här långa perioden inte mycket av debattartiklar eller andra politiska spår som vittnar om ett djupare politiskt tänkande. Det återstår att se om Demirok är den person som kan ge Centern tillräcklig energi för ett nödvändigt förändringsarbete.
En som dock tyngs av arbetsbelastning och ministeransvar är den andre liberale partiledaren Johan Pehrson. Att det inte finns tid till någon långsiktig strategi har han deklarerat öppet (SvD 13 feb). ”Jag har fullt upp med att lägga grunden för det praktiska genomförandet av Tidöavtalet”, säger han istället. Jag har full förståelse för att dygnet bara har 24 timmar och att även en partiledare behöver sova några av dem, förutom att ibland också vara människa och umgås med barn och familj. Men en partiledare kan vare sig välja bort eller delegera ansvaret för partiet, då går det år pipan.
Pehrson följer i spåren efter tidigare folkpartiledare som kommit i regeringsställning. Själva regerandet är det viktiga, det är hur partiet lyckas där som är avgörande för hur väljarnas stöd i nästa val, har varit mantrat. Man har vanligtvis vaknat upp när valplanen ska tas fram och beslutas, men då är det så dags, det finns inte längre utrymme för någon långsiktighet. Och det har aldrig varit bra, partiet har regelmässigt backat när man suttit i regeringsställning.
Det är dessutom så att om inte partiledaren ägnar sig åt långsiktig strategi, så finns det inte utrymme för någon annan att göra det heller. Partisekreteraren kan visserligen räcka upp handen och säga att det är min uppgift. Det har hänt förr och det händer nu. Men utan partiledarens engagemang och drivkraft så händer inget. Det blir för mycket bortviftande ”det där får vi ta sedan”. Det blir inga diskussioner i partistyrelsen, eftersom det blir för jobbigt att hantera andra och avvikande uppfattningar. Det blir inga ordnade processer för strategidiskussion och strategiutveckling om inte partiledaren tar initiativet och deltar med engagemang.
Det finns skäl att ifrågasätta om det idag verkligen finns tillräckligt med kraft och energi inom Centern och Folkpartiet för den typen av nytänkande och förändring som skulle kunna ge liberalismen en nytändning i Sverige. Det är uppenbart så att organisationerna i sig är begränsande, de interna kulturerna hämmande och konfliktriskerna dämpande. När det gäller det sistnämnda så river vägvalsdiskussionerna djupa sår – den Liberalerna gått igenom, som fortfarande ligger latent och den som Centerpartiet med nödvändighet står inför. Det verkar också vara så, vilket särskilt Liberalerna fått erfara, att ju färre man blir ju svårare blir det att hantera interna konflikter på ett anständigt sätt. Oförsonligheten står i omvänd proportion till storleken.
Om de här två partierna känns kraftlösa och den energi som finns främst används för att strida internt, kan då kraften och energin komma någon annanstans ifrån? Jo sådant har ju hänt., Frankrikes president Macron kom från en ministerpost i en socialistregering och skapade en ny liberal rörelse. I Danmark tvingades Lars Løkke Rasmussen bort som Venstres partiledare. Inför det här valet kom han tillbaka i spetsen för ett nytt parti. Det har bidragit till att rita om den politiska kartan i Danmark.
I Sverige finns exempel på kommunal nivå. Förra mandatperioden tvingades Michael Cocozza bort från Liberalerna i Linköping. Istället bildade han ett nytt parti Linköpingslistan och flera gamla folkpartister valde hans sida. I kommunvalet fick man 9 procent och blev därmed betydligt större än Liberalerna som stannade på 5,1 procent. Nu ska jag inte peka ut Cocozza som en kommande nationell kraft, men det är intressant att se hur mycket energi som frigörs när någon slipper ur en destruktiv inre maktkamp och samtidigt har resurser och kreativitet att skapa något nytt.
Christer Hallerby
[1] Bägge partierna är medlemmar i Alliance of Liberals and Democrats for Europé (ALDE) tillsammans med 73 andra politiska partier från 44 länder till exempel tyska FDP, danska och norska Venstre, finska Svenska Folkpartiet.
[2] Sedan demokratins införande och vi fick politiska partier i Sverige.