Det är dags för EU att ”tuffa till sig” mot Ryssland och Putin och för Sverige att revidera sin försvars- och säkerhetspolitik. Ryssland har lämnat ett säkerhetsförslag till USA och Nato med krav som måste uppfyllas för att man inte ska anfalla andra länder (läs Ukraina). Det är inga måttfulla krav. Det skulle innebära en nygammal säkerhetsordning för Europa med en återgång till de intressesfärer som gällde under kalla kriget.
Men EU är ingen egentlig part i de förhandlingar som pågår. Ryssland har vänt sig direkt till USA och NATO. Med toppmöten mellan USA och Ryssland, med förhandlingar inom NATO:s ram och möten inom ramen för OSSE, så är EU sidsteppat. För Europa är det de tunga medlemsländerna Tyskland och Frankrike som anger och kommer att ange tonen. De uppges vara mer försiktiga och förhandlingsinriktade än USA. De länder inom EU som berörs mest spelar en andraplansroll, till exempel Sverige och Finland som skulle hindras från ett framtida NATO-medlemskap och NATO-medlemmarna i öst (Sovjets gamla intressesfär) som skulle få sitt medlemskap devalverat. EU:s Ursula von der Leyen och den så kallade höge utrikesrepresentanten Josep Borrell är panelhönor i sammanhanget.
Men Ryssland är inte Sovjet. Ryssland är vare sig en supermakt eller en stormakt. Putin är ingen världsledare som förtjänar respekt. Putin är en politisk gangster som mördar oppositionspolitiker, fuskar till sig makt och visar förakt för mänskliga rättigheter. Precis som andra gangstrar överdriver han sin styrka och sin betydelse, vilket även omvärlden tenderarar till i all för hög grad.
Några siffror. Den ryska ekonomin är en lilleputt jämfört med EU, USA och Kina. De nordiska länderna Sverige, Norge, Danmark och Finland har tillsammans en BNP som är något större än Rysslands. Visst, är Rysslands militärutgifter betydligt högre, 2,7 gånger år 2020 enligt SIPRI. Men det är ingen dramatisk skillnad, framförallt inte om vi ser till den totala balansen i Nordeuropa. Lägger vi de övriga östersjöländernas (Baltikum, Polen och Tyskland) militärutgifter till de nordiska ländernas så hamnar vi på 91 miljarder USD. Ryssland ligger på en betydligt lägre nivå knappt 62 miljarder USD.
Putin förtjänar ingen respekt vare sig för sin mänskliga storhet eller för sina muskler. Men ändå måste politiken utformas med respekt för den terror och skada han kan åstadkomma. Ryssland är fortfarande en kärnvapenmakt och det finns kapacitet att invadera grannländer som Ukraina. Därför är det bra att NATO finns och kan garantera säkerheten inte minst för Estland, Lettland och Litauen.
Men denna respekt får inte resultera i undfallenhet och eftergifter. En gangster sitter aldrig mätt, tvärtom stegras aptiteten med framgångar och de goda krafternas reträtt. Det är dags för EU inse att man kan agera gentemot Ryssland utifrån en styrkeposition. NATO är en försvarsallians och som sådan viktig för att garantera medlemsstaternas säkerhet. USA vill helst parkera problemet Ryssland och lägga sitt säkerhetspolitiska fokus på annat håll. OSSE är konfliktlösningsmekanism, bra att den finns, men för svag för att spela en större realpolitisk roll. Därför måste EU steppa in på arenan.
Det är EU som kan och bör göra de politiska markeringarna. Man bör möta Rysslands säkerhetsförslag med en egen kravlista. Markera att i Europa hotar vi inte militärt och framförallt invaderar vi inte andra länder. I Europa är det demokrati och respekt för mänskliga rättigheter som gäller. Ryssland måste ge politiska partier och oppositionspolitiker samma rätt och möjligheter att verka som i Europas demokratier och stärka deras säkerhet. Ryssland måste acceptera internationella valobservatörer. Ryssland måste avhålla sig från att hålla diktatorer i grannländer under armarna.
Den svenska regeringen bör markera att de ryska kraven och hoten om en invasion i Ukraina gör att ett svenskt medlemskap i NATO kommit närmare – inte tvärtom. Försvarsministerns och statsministerns uttalande om att inte förändra eller störa den nuvarande säkerhetsordningen i Nordeuropa är direkt kontraproduktiva – precis vad Putin och Kreml vill höra. Istället borde nu Peter Hultqvist och Magdalena Andersson säga sådant som pressar Kreml, sådant de inte vill höra där borta.
Den politik som bär Peter Hultqvists signum, istället för ett riktigt och fullvärdigt NATO – medlemskap, bygga ett korthus av försvarssamarbeten och säkerhetspolitiska avtal med en rad individuella NATO-länder, har tyvärr fortfarande stöd i Sveriges riksdag. Det är obegripligt hur man föredrar en massa bilaterala mer eller mindre förpliktigande avtal med NATO:s medlemsländer framför ett medlemskap i organisationen som sådan med reella försvars- och säkerhetsgarantier.
De som främst står emot ett svenskt NATO-medlemskap idag är en ohelig allians mellan nationalistiska sverigedemokrater och fredsrörelsenaiva kosmopolitiska socialdemokrater. Det borde finnas tillräckligt många realister i bägge dessa partier för att snart vända på kuttingen. I väntan på detta kan man räkna in det positiva att SD i riksdagen åtminstone gått med på en svensk NATO-option. Men regeringen vägrar leverera, tvärtom går man aktivt mot riksdagsmajoriteten. Det verktyg riksdagen har mot en trilskande regering – är misstroendevotum mot enskilda statsråd eller mot hela regeringen.
Christer Hallerby
Lämna ett svar