Per Gahrton, min ungdoms politiska förebild och inspiratör, har gått bort 80 år gammal. Gahrton var ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU) hösten 1969 när jag blev medlem. Det var Per och FPU som övertygade mig om att det fanns ett icke-socialistiskt, icke-planekonomiskt alternativ till den röda socialistiska våg som då rullade fram över världen och Sverige. Per var inte höger, han var vänster, men inte socialist och dessutom en stark kritiker av socialdemokratins dåvarande makthegemoni. Det passade mig som hand i handske, som sökte skarpa argument mot KFML-arna som dominerade den politiska diskussionen på Eslövs gymnasieskola. Jag fick ett ideologiskt ramverk att hålla mig till, som gjorde mig först och främst kaxigare, men också till en som ville vara med och förändra och samtidigt hålla alla dessa kommunister, marxister, leninister, maoister, trotskister och anarkister stången.
Per var en briljant politisk estradör. I talarstolen tog han plats som ingen annan. I debattpanelen pulveriserade han motståndarnas argument. Han väckte uppmärksamhet och hade en genomslagskraft som ingen ungdomspolitiker vare sig före eller efter honom. En sådan personlighet väcker naturligtvis också känslor – starka sådana både för och emot. Ordförandestriderna i FPU, först mot Olle Wästberg 1969 som han vann och sedan mot Lars Leijonborg 1971 som han förlorade, fyllde också hela löpsedlar och var toppnyheter i alla media.
Per Gahrton sågs också som ett problem av Folkpartiets ledning. För honom handlade det inte heller om att inordna sig i ledet. Tvärtom var strategin att konkurrera med partiet i media och offentlig debatt om vad liberalism var och vad liberal politik borde vara. När FPU kritiserade USA:s krigföring i Vietnam rann sinnet över på FP-ledaren Gunnar Helén som röt till ungdomarna att gå hem och läsa historia. FPU-arna svarade med att USA:s insatser tidigare mot till exempel nazismen i Europa inte på något sätt gjorde Vietnam-kriget mer moraliskt försvarbart.
Och Per Gahrton gick till förnyad attack. Hans karaktäristiska skånska med de rullande r-en gav extra pregnans till framförandet. I början på januari 1971 var jag på min första rikskonferens på Universitet-FPU i Tranås. Per dundrade från talarstolen att utan FPU, så skulle Folkpartiet vara ”en ruttnande ranka utan förankring i den radikala liberalismen”
Att använda metaforen ”ruttnande ranka” om Liberalerna idag vore väl att slå in öppna dörrar. Men särskilt taktiskt skulle det inte vara om till exempel LUF drog till med något sådant. Och särskilt taktiskt var det inte heller då. Partiledningens tålamod närmade sig bristningsgränsen och motståndsfalangen i FPU mobiliserades, vilket snart kom att leda till Gahrtons fall.
Men taktik var liksom inte Gahrtons grej. Väl påläst, med en synnerligen väl utvecklad formuleringsförmåga så var provokation och konfrontation hans sätt satt möta motståndarna, att anpassa sig, tona ned, linda in, lirka för att den vägen vinna respekt och skapa en bättre stämning var inte riktigt hans kynne. Vi som anhängare jublade naturligtvis när retoriken i talarstolen nådde nya höjder och när debattsmockorna satt. Men det var synd att det inte fanns mer av ”lite snällare” framtoning. Det hade nog öppnat fler möjligheter för honom i svensk politik. Många känner till exempel nog igen Per Gahrton i den som sa åt Carl Bildt att hålla truten i en radiodebatt dagen efter folkomröstningen om EU.
Om den taktiska förmågan (eller förmodligen intresset) brast, så var hans strategiska begåvning av en helt annan kaliber. Redan som FPU-ordförande hade han identifierat det segment som senare kom att blir Miljöpartiets väljarbas – åtminstone till en början. I en publikation som kom 1970, ”Borgerligt Block eller Radikalt Alternativ” beskrev han en grupp väljare till vänster som inte gärna röstade på Socialdemokraterna men inte heller ville ha en borgerlig politik. Han menade då att de var en tydlig målgrupp för en mer radikal liberalism. Det var också mot denna grupp som han ville att Folkpartiet skulle anpassa sitt budskap.
Efter förlusten i valet till förbundsordförande (i FPU) 1971 och några påföljande år i kylan, så återkom Per Gahrton till nationella politiken när han 1976 blev invald i riksdagen för Folkpartiet. Det var de åren som energipolitiken och kärnkraften var som hetast i svensk politik. Jag jobbad då centralt i FPU och blev sedan också förbundsordförande 1977. Det innebar rätt mycket kontakt med Per och många samtal också på tu man hand. Framförallt försökte han övertyga mig i energipolitiken, där jag hade en helt annan uppfattning än Per, framförallt om kärnkraften.
Men som jag minns det så hade vi sällan några diskussioner i sak (möjligen med undantag för kärnavfallet), utan det Per fokuserade på var det väljarsegment han beskrivit och riktat in sig på redan 1970. Han menade, säkert helt riktigt, att de var emot kärnkraft. Han såg det som helt omöjligt att mobilisera väljarstöd för sin ”radikala liberalism” och samtidigt vara för kärnkraften.
Så småningom gav han upp hoppet om Folkpartiet, att partiet skulle utvecklas i linje med vad som var hans långsiktiga strategi. Han valde då att vara trogen strategin före partiet och hoppade av sitt riksdagsuppdrag strax efter att han blivit omvald till riksdagen 1979. Fortsättningen är i dag svensk politisk historia.
Gahrton tog initiativ till och bildade Miljöpartiet. Han var också partiets första språkrör tillsammans med Ragnhild Pohanka. Det var en historisk händelse när partiet 1988 lyckats ta sig in i Sveriges riksdag. Det var första gången under efterkrigstiden som ett nytt parti lyckades med detta. Per Gahrton hade lyckats matcha med ”sitt” väljarsegment.
Jag själv gjorde andra vägval. Min tidigare inspiratör blev mer och mer en politisk motståndare Det var inte bara energipolitiken som gjorde att vi distanserades från varandra. Per och Miljöpartiet blev också starka motståndare till EU. Länge var det också en kamp mellan så kallade ”realos” och ”fundisar” i partiet. Efter Maria Wetterstrands och Peter Erikssons tid som språkrör (2002–2011) blev miljöpolitiken allt mer fundamentalistisk och allmänpolitiken i övrigt alltmer vänster. Idag tror jag inte det är så mycket kvar av Per Gahrtons gamla väljarsegment som fortsatt stödjer partiet.
Till sist, livet har sina svåra perioder för oss alla. För Per Gahrton var de nog längre och tuffare än för de flesta. Per var en extrem begåvning som slog igenom tidigt med ett osannolikt flyt – ett tag. Politiker med glamour är sällsynta. Han mötte motstånd och fick inte riktigt den uppskattning, stöd och karriär som han tyckte sig ha förtjänat. Det blev tufft och svårt att hantera. Ändå vet jag att det var flera som gjorde vad de kunde för att stötta redan under folkpartitiden och senare säkert andra.
Christer Hallerby
Lämna ett svar