Opinionskrönika september 2024 – och om den liberala statsrådsrockaden

Vi verkar ha kommit in i ett skede där det mesta i opinionen står och stampar. Inget händer. En kuriositet i marginalen är att Liberalerna inte längre är minsta parti. KD har övertagit den platsen. Tyvärr beror det mest på att KD passerar på väg nedåt. Jag skriver också att Moderaternas tid är nu. Vidare så tittar jag på hur de liberala statsråden presterar och kommenterar ministerrockaden hos Liberalerna.

Väljaropinionen i september 2024

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
sept 24	19,2	19,9	3,2	3,4	4,5	33,1	6,0	8,5
aug 24	19,1	19,7	3,8	3,0	4,9	33,5	6,2	8,4
	+0,1	+0,2	-0,6	+0,4	-0,4	-0,4	-0,2	+0,1
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

Det blir allt mer tydligt att MP konsolideras på en klart högre nivå än läget före EU-valrörelsen. Några tydliga längre trender syns inte för närvarande, möjligen SD undantaget. Men den här månaden innebar ingen ytterligare nedgång. Jag konstaterade förra månaden att S verkar ha fått stopp på sin nedgång. Nu blev det en liten nedgång i september – men inget som man kan dra några slutsatser av. Vi får vänta till nästa månad för att se om avslöjandena om A-lotteriet sätter några spår också i opinionen.

Ser vi på utvecklingen mellan blocken så innebär några tiondelar upp för regeringsunderlaget och några tiondelar ned för oppositionen att avståndet återigen krymper lite. Men huvudintrycket är att sedan regeringsunderlaget hämtade in en del under förra hösten, så har det sedan dess varit relativt stabilt.

Min tolkning förra hösten var att regeringsunderlaget i förra budgeten började leverera på sina vallöften. Särskilt då sänkningen av drivmedelsskatterna. Då var det främst SD som belönades av väljarna. Det ska bli intressant att se om vi får en liknande utveckling nu. Den här gången var det en tydligt moderat budget som presenterades med ”flaggskeppet” jobbskatteavdraget och löften om en ljusnande framtid för våra plånböcker, inte minst för höginkomsttagarna. Jag har sett att Liberalerna i pressmeddelanden försöker etikettera det som en ”liberal budget”. Jag undrar om det är så bra att Liberalerna i så hög grad gör regeringens politik till sin egen. Det gäller budgeten och överhuvudtaget.

Jag är ganska övertygad att om det är det någon som kommer att belönas för årets budget så är det Moderaterna. Det är näst sista budgeten under mandatperioden och ekonomin är lovande, dessutom med flera kommande räntesänkningar i pipelinen. Det är lite grand nu eller aldrig som det moderata lyftet måste ske. Lita därför på att vi kommer att få se en hel del av den moderata propagandamaskinen framöver. Det som skulle ställa till det är en dikeskörning när det gäller den gröna omställningen och en stigande arbetslöshet. Men för de departementen ansvarar ju kristdemokrater och liberaler.

De liberala statsråden

Jag följer regelbundet upp hur opinionen ser på hur statsråden presterar i regeringen. Jag använder då Novus mätning på vilket parti väljarna anser har den bästa politiken i enskilda sakfrågor: För Liberalerna är resultat ännu så länge ganska platt. I nedanstående tabell visar jag hur många procent av väljarna i augusti 2022 (alltså före valet) respektive nu i september 2024, som anser att L har bästa politiken i de av Liberalernas ansvarsområden som också mäts i undersökningen.

	aug 22	sept 24
Arbetsmarknad	3%	2%
Invandring/integration	4%	2%
Skola/Utbildning	17%	13%
Miljö	3%	2%
Klimat	3%	3%
Jämställdhet	5%	4%

Inte inom något område har det skett en förbättring. För Kristdemokraterna ser mönstret likartat ut. Moderaterna har dock lyckats med att markant öka förtroendet för sin politik särskild inom de områden som har med utrikes- och säkerhetspolitik att göra. Pål Jonson har som kompetent försvarsminister bidragit till att 28 procent av väljarna nu anser att M har bästa försvarspolitiken, jämfört med 21 procent före valet. Tobias Billströms värv får också gott betyg, 24 procent av väljarna tycker M har bästa utrikespolitiken. Det var 19 procent före valet. Även när det gäller lag och ordning ökar M, 22 procent nu mot 19 procent före valet tycker att M har bästa politiken där.

Det var i och för sig skönt att se att insikten om Liberalernas misslyckande i Regeringskansliet även trängt innanför väggarna. Bytet av ministerposter mellan Johan Pehrson och Mats Persson visar att det finns en viss förståelse för att resultaten i alla fall inte varit lysande. Pehrson kommenterade, att det inte är ovanligt att tränaren gör en del byten i halvlek. Men som en god vän påpekade, det kanske inte är så vanligt att man nöjer sig med att byta positioner på ett par spelare när spelet inte fungerar. Mera vanligt då att man väljer att byta in någon som sitter på bänken.

Nu tycker jag i och för sig att det kan finnas viss klokhet i bytet. Johan Pehrson har nog större möjligheter att komma till sin rätt som utbildningsminister än som arbetsmarknadsminister – en post som han verkat helt ointresserad av (för att inte säga okunnig). Mats Persson, med sin akademiska bakgrund och tid i riksdagens finansutskott vet åtminstone vad det nya ämbetet handlar om. Men jag är ändå lite orolig. För det första för att Johan Pehrson med sin kroniska otydlighet och stora behov av att synas nu ”släcker ned” Lotta Edholm. För det andra för Mats Perssons oberäknelighet. Han har redan den här mandatperioden stuckit kniven i två gamla folkpartistiska hjärtefrågor – folkbildning och fristående universitetsstyrelser.

Två personer som gärna vill revanschera sig kanske ändå kan göra mer nytta under andra halvlek än under den misslyckade första. Jag ger som supporter på läktaren i alla fall inte upp hoppet. Men ger inte den spelande tränarens intentioner snabba resultat, så får väl vi supportrar börja skrika högre.

Christer Hallerby