Det blir ingen poll of polls den här månaden. Jag håller på att omarbeta min modell och underlaget just nu är för svajigt, bland annat på grund av att ett par av instituten jag använder som underlag ännu inte presenterat någon mätning i år. Återkommer så snart som möjligt.
Istället fokuserar jag på de liberala statsrådens prestationer i regeringen – eller om man så vill brist på prestationer. Men jag ställer också frågan vilka förutsättningar de egentligen haft. Det har varit stor brist på politik, åtminstone realistisk och relevant politik från partiprogrammet att omsätta i förslag och propositioner. Liberalerna har på senare år brustit i det som tidigare varit en av Folkpartiets paradgrenar – politikutveckling.
Min utgångspunkt i den analysen är Novus mätningar om bästa parti i olika sakfrågor. Frågan är hur förtroendet har utvecklats för Liberalerna på de områden som liberala statsråd har ansvar för i regeringen om man jämför med hur det var före valet 2022 (augusti). Det raka svaret är – inte så bra.
Den senaste mätningen gjordes i november 2024. På alla områden utom jämställdhet är det färre som idag tycker att Liberalerna har bästa politiken än som gjorde det precis före förra valet. På områdena arbetsmarknad och integration är stödet markant lägre.
Det är inget sensationellt att Liberalerna förlorar i förtroende och väljarstöd när man sitter i regering, så har det alltid varit under modern tid. Men jag hoppas att allt fler nu förstår att regeringsmakten enbart, vare sig är vägen eller strategin för att lyckas nå ett valresultat nästa gång med marginal ner till fyra-procent spärren. Det måste till något annat.
Men jag menar nog också att förutsättningarna att lyckas den här gången har varit sämre än någon gång tidigare. Det är inte bara statsrådens fel att det går dåligt. Det fanns inte mycket i bagaget för dem att göra verkstad av. Idépartiet Liberalerna har slarvat med politikutvecklingen ganska länge nu. Man har levt på gamla lagrar. Efter framgångarna i januariavtalet så blev det ganska tomt i det politiska skafferiet.
Det var inte mycket arbetsmarknadspolitik som Liberalerna gick till val på som är operationellt användbart för en arbetsmarknadsminister. Läser man valmanifestet från 2022 finns mer för finansministern, utbildningsministern och bostadsministern (!) Det var helt annorlunda 2006 när M tog över ansvaret för samma departement med en tydlig jobbagenda. Då var arbetsmarknadsdepartementet helt central för Alliansen, nu är det utknuffat i periferin. En gång talade man mycket i Liberalerna om det danska systemet ”flexicurity” men det verkar helt bortglömt nu.
Det är ungefär detsamma när det gäller integrationsfrågorna. Mer att göra för justitieministern och utbildningsministern. Inte mycket för integrationsministern att jobba med. Men man kan ju påminna om den satsning på civilsamhället som finns i valmanifestet.
Jämställdheten hanteras mycket rudimentärt i valmanifestet. Den måste fortsätta framåt (sic). Det finns ett konkret förslag. En större andel av tjänstepensionen, ska precis som bilen och huset, delas vid en skilsmässa. Har inte sett detta på Paulina Brandbergs agenda, men kan ju ha missat.
Liberalernas program innebar inte heller att Romina Pourmokhtari kom särskilt välrustad till klimat och miljöfrågorna. Kärnkraft och el jomenvisst, men det är först nu (efter två år) som Pourmokhtari börjar få till ett sammanhållande och hållbart budskap i klimatfrågan. Mycket av hennes trovärdighet hänger dock på att regeringens beräkningar och den strategi som presenterades i senaste klimatredovisningen håller. Men frågan är hur stora förutsättningarna är att hämta hem det som förlorades i en katastrofal start.
Att Pourmokhtaris ansvarsområde är mycket bredare än klimatfrågan har knappast märkts allt, mer än negativt i form av de breda nedskärningen av miljöanslagen i regeringens första budget. Något som valmanifestet absolut inte aviserade. En formulering värd att påminna om: ”Rädda hav och vatten. Våra hav och vatten är i dåligt skick. Kampen mot övergödningen ska fortsätta, industrifisket ska begränsas och de mest värdefulla havsområdena skyddas som marina reservat. Samtidigt behövs fortsatta insatser för att förhindra att skräp och föroreningar, som plast och läkemedel, sprids i våra vatten.”
Lotta Edholm förefaller ha händerna fulla med en aktiv agenda och hon var nog också den som fick mest med sig från valmanifestet. Här är också förtroendet för politiken högre än på andra områden – men långt ifrån så högt som det en gång har varit. Vad är det som skaver? När Jan Björklund slog igenom som skolpolitiker runt sekelskiftet, så var hans budskap ganska enkelt men både relevant och uppskattat (åtminstone bland borgerliga väljare), kort sammanfattat ordning och reda, mer katederundervisning och mindre flumpedagogik samt prioritera läsa, skriva och räkna. Det kan ju förefalla förutseende sett till dagens skoldebatt men å andra sidan har Liberalerna haft skolministerposten i tio av de senaste 18 åren.
Varför är problemen desamma i svensk skola idag som de var för ett kvarts sekel sedan och dessutom, verkar det som, fördjupade? Lotta Edholm säger i en intervju i DN (2025-01-11) att den negativa utvecklingen började på 1990-talet. Men under Björklunds tid 2006–2014 togs det fram en ny skollag, det skrevs nya läroplaner och lärarutbildningen reformerades. Ändå har den negativa utvecklingen fortsatt. Självfallet påverkar det förtroendet för Liberalerna i skolfrågor. Kanske dags att utvärdera Jan Björklunds reformer som skol- och utbildningsminister för att lära av erfarenheterna.
Jag har också ett allmänt intryck av att ledande liberaler syns och deltar mycket mindre i den allmänna debatten nu än förr. Det finns inga giganter i stil med det som Carl B Hamilton, Olle Wästberg, Cecilia Malmström, Allan Widman, Birgitta Ohlson var när de satt i partiets ledning bara för några år sedan. För att inte tala om att gå ytterligare en eller ett par generationer tillbaka.
Ett exempel är att på DN – debatt, som alltid varit en viktig debattarena för liberala politiker, syns man numera knappt alls. Visst i några artiklar framträder liberala statsråd tillsammans med kollegor från regeringen eller Tidö-partierna. Men när det gäller artiklar där ledamöter från Liberalernas riksdagsgrupp eller partistyrelse själva står bakom innehållet, så räknar jag för 2024 in endast två Mauricio Rojas och Gulan Avci1. Då har jag inte räknat repliker som inte publiceras i papperstidningen. Visst DN-debatt har förlorat en del av den unika position man en gång hade som debattarena. Men jag vill nog ända mena att den innebär en sorts kvalitetsstämpel på det som publiceras och att det är hit debattörer, tankesmedjor och organisationer vänder sig i första hand när man anser sig ha något unikt nytänkande, nydanande på gång. I alla fall verkar de andra riksdagspartierna tycka det. Jag hittar total ett tjugotal debattartiklar under 2024 från de andra partierna, som uppfyller de kriterier jag satt upp ovan.
– DN-debatt, det är ju forntiden!
Jag ser redan smilet i de yngre kommunikatörernas mungipor (jag mötte det själv under ett kortare inhopp som stabschef för ett par år sedan). Nu är det klick och ”instant satisfaction” som gäller.
– DN-debatt är ju hopplöst, där tar det ju flera dagar innan vi får besked. Slänger vi in det till Expressens eller Aftonbladets debatt, så kommer det in direkt och sedan kan vi följa upp det på sociala medier.
På den vägen försvinner också kvalitetskontroll, genomarbetade program samt hållbara och sammanhängande ståndpunkter. På sociala medier kan man skriva vad som helst, snabbt och lätt.
Det som varit ryggraden i Folkpartiet, kunskap och sakpolitisk professionalitet är borta. Det märks oerhört tydligt när man nu hamnat i regering efter några år i opposition. En del säger att detta var en utveckling som började redan med faxfingret (ja han kallades så på Stockholmsredaktionerna) Jan Björklund. Men han hade ändå kvar en del av det gamla arvet, förfallet har gått desto snabbare därefter. Självfallet har den tekniska och mediala utvecklingen spelat stor roll. Men istället för att låta det nya komplettera och förstärka det gamla har det fått helt och hållet ersätta. Vi har fått en utspelskultur som fullständigt eroderat det som en gång var Folkpartiets signum – det genomtänkta och genomarbetade.
Folkpartiet hade en gång ett varumärke som idéparti. Man sa att de andra riksdagspartierna var intressepartier som främst representerade en grupp i samhället och drev denna eller dessa gruppers intressen. Socialdemokraterna – arbetarklassen. Kommunisterna/Vänsterpartiet – den mer revolutionära/aktivistiska arbetarklassen. Bondeförbundet/Centerpartiet – bönderna. Högern/Moderaterna – altaret, svärdet och penningpungen. Folkpartiet däremot representerade och drev sina idéer.
Nu tvingas Folkpartiets efterföljare Liberalerna köra på tomgång. Det beror inte på att liberalismen blivit obsolet utan på att Liberalerna har slarvat med det viktigaste man har – politikutvecklingen.
Christer Hallerby
- Jag hade tyvärr missat Gulan Avci i min första version. Men hon och Mauricio Rojas är undantagen som bekräftar regeln. ↩︎
Lämna ett svar