Opinionskrönika okt 2025 – och om det liberala vägvalet

När jag skriver detta är det återigen en turbulent politisk dag. En partiledare avgår efter bara några månader med hänvisning till hat och hot. Detta kommer att sätta sina spår inte bara i Centerpartiet utan i svensk politik överhuvudtaget. Det kommer att säkert att finnas skäl att återkomma till Anna-Karin Hatt senare.

Men i den här krönikan fokuserar jag enligt plan, förutom på opinionsutvecklingen, på Liberalernas partistyrelses förslag till landsmötet i vägvalsfrågan. Jag tycker inte att landsmötet bör följa partistyrelsen. Det finns för många svagheter och för få möjligheter i strategin med ett nytt Tidöavtal. En regering där både M och S ingår vore bäst för Sverige.

I opinionen är det S som rört sig mest den senaste månaden, upp med 0,6 procentenheter. Samtidigt backar övriga röd/gröna med 0,7. När det gäller regeringsunderlaget så har vi en utveckling där SD förstärks i myrsteg medan M försvagas. Skillnaden är nu 3,3 procentenheter till SD:s fördel. För KD och L är det mest en utveckling i stillastående. KD strax under spärren och L med ett betydligt större avstånd upp dit.

När det gäller trenderna för de enskilda partierna såg det förra månaden ut som om S var på väg nedåt, men kan ha brutit den trenden – vi får se. Men SD fortsätter som sagt uppåt samtidigt som M harvar nedåt. Fortsätter den utvecklingen kommer det att bli verkligt bekymmersamt för M.  För C går det nedåt. MP går lite fram och tilbaka men är stabila i spannet 5 – 6 procent. Vänsterpartiet är möjligen nu på väg neråt.

Men även små förändringar för enskilda partier, kan sammantaget ge stora förändringar i den blockkontext svensk politik befinner sig i. Särskilt när tiondelar flyter över blockgränsen. Gapen mellan blocken ser ut att vara inne i en trendmässig minskning. Regeringsunderlaget närmar sig de röd/gröna. Skillnaden är nu 6,8 procentenheter

Liberalernas partistyrelse har satt ned foten i vägvalsfrågan inför landsmötet senare i november. Det innebär att man ska gå till val på ett nytt Tidöavtal där den sittande trepartiregeringen blir återvald. SD ska inte ingå i regeringen och L kommer heller inte släppa fram en regering med SD-ministrar.

Bör då landsmötet ställa sig bakom sin partistyrelse? Jag är synnerligen tveksam. Styrkan i beslutet är att PS är enig. Efter år av splittring i vägvalsfrågan var det var helt nödvändigt för Simona Mohamsson att få fram ett beslut med stark uppslutning. Något annat hade varit katastrofalt.

Den stora svagheten är att strategin inte är hållbar. Den är i grunden inte trovärdig och därmed inte en stabil grund att bygga förtroende utifrån. Jimmie Åkesson är mycket tydlig med att för SD finns det endast två alternativ efter nästa val, antingen är man med i regeringen eller så är det opposition som gäller. Ett nytt Tidöavtal är inget alternativ för SD. Att tjafsa om vem som kommer att ändra sig är knappast något som L kommer att vinna på. Utan tvekan har Jimmie Åkesson störst trovärdighet i just den frågan.

En annan svaghet är var de nya eller nygamla väljarna ska komma från. Vilka riktar sig strategin till? Med risken att en ”tungan på vågen-position” för L skulle omintetgöra en borgerlig regering, så står knappast några kamrat fyra procent väljare till buds. Istället riskerar vi en omvänd spärreffekt. Jag ser redan ”nolla-liberalerna kampanjen” framför mig där en röst på L framhålls som en förlorad röst för alla som vill ha en borgerlig regering.

Åt andra hållet, mitten/vänsterut, så utgör inriktningen på ett nytt Tidöavtal en avgörande begränsning. För alla väljare som redan lämnat L just på grund av Tidöavtalet, så kan knappast ett nytt Tidöavtal framstå som särskilt attraktivt. Jag tror inte vanliga väljare ser så stor skillnad på om SD är regeringspartner eller regeringsmedlem. Det är det organiserade samarbetet med SD som är huvudproblemet – inte formen för det.

Bägge de alternativa strategier som fanns med i bilden när PS tog sitt beslut, att acceptera Sd som en del av en framtida borgerlig regering eller att utveckla en mer självständig position, skulle sannolikt ha fördelar framför att förorda ett nytt Tidöavtal. Den förstnämnda i form av en starkare position, den andra genom att erbjuda fler möjligheter. Men jag, och många med mig, skulle ha svårt att stödja ett regeringssamarbete med SD. Samtidigt som jag har förståelse för att det blir för magstarkt för andra att ge upp en borgerlig regering. Det som nu är allra viktigast att konstatera, och jag har verkligen vridit och vänt på problematiken, är att det inte finns några strategier eller vägval för Liberalerna där styrkorna överväger svagheterna, där möjligheterna är större än hoten.

Liberalerna är inmålat i ett hörn. Det är inte Simona Mohamssons fel. Det är en position hon ärvt av sina företrädare. I en internt sargad organisation är det lätt att bli närsynt, att man i första hand väljer vägar och strategier som är internt hållbara – enar istället för splittrar, som gör det bekvämt där i hörnet men som inte visar på realistiska vägar ut. Fixeringen vid interna mål, gör att det allra viktigaste kommer i andra hand – analysen av hur besluten påverkar externa mål.

Visst – jag förstår att det är svårt. Men det som krävs nu är en riskbenägen ledare som tar initiativ, någon som vågar bryta mönstret och chansa, göra det oväntade – absolut inte uppträda som ett svenskt fotbollslandslag mot Kosovo. Därför bör landsmötet coacha Simona Mohamsson och partiledningen med helt andra instruktioner än de som är partistyrelsens rekommendation.

En första sådan instruktion är att göra upp med bilden (och även inställningen i partiet) av L som ett ”maktparti till varje pris”, där regeringsmakten är själva syftet med partiet och där huvudmålet i varje valrörelse är fixerat vid Rosenbad. Visst, regeringsställning är viktigt och det är ett ansvar som ett riksdagsparti måste vara berett att bära. Men det viktigaste målet är att driva på och förverkliga en liberal utveckling i Sverige. Det viktigaste medlet för detta är, att baserat i den liberala ideologin utveckla politik, som är relevant för att möta dagens samhällsproblem. Gör man detta, som i hög grad misskötts på senare år, så blir även oppositionsrollen att driva opinion och att granska makten instrumentell. Dessutom blir man bättre förberedd för Regeringskansliet om och när detta skulle bli aktuellt.

En andra instruktion skulle kunna vara att inta positionen som äktenskapsmäklare mellan Moderaterna (M) och Socialdemokraterna (S). Personligen är jag övertygad om att det är bästa alternativet för Sverige vore att under en period ha en blocköverskridande regering där både M och S ingår och de tre partierna SD, MP och V hålls utanför. Liberalerna bör uttala att man kommer att driva på för en sådan regeringsbildning och att man själva också är beredda att ingå.

Ett problem är naturligtvis att denna position i likhet med Tidöalternativet omfattar kontrahenter som kommer distansera sig från en sådant förslag.  Både M och S kommer att framhålla att deras prioriteringar är andra. Men i motsats till Åkesson och ett Tidö 2, så tror jag att här också kommer att uppstå öppningar som innebär att detta alternativ inte kommer att avfärdas lika reservationslöst.

Sammanfattningsvis borde landsmötet ta följande beslut (skiss att utveckla):

1. Liberalernas huvudsyfte är att påverka samhällsutvecklingen i liberal riktning med utvecklade och relevanta sakpolitisk lösningar för vår tid samt att på en liberal grund ständigt förnya och uppdatera dessa lösningar.
2. Med ett liberalt perspektiv blir samhället aldrig färdigbyggt. Det finns inget framtida idealsamhälle utan liberalismens metod är ständiga förbättringar för att värna människors frihet samt rätt till ett gott, utvecklande och innehållsrikt liv.
3. Liberalerna är ett idéparti som ständigt driver opinion och granskar makten men som också är beredda att när förutsättningar ges ta ansvar att exekutivt driva förändring och förnyelse – i regering såväl som i regioner och kommuner.  
4. Ett ideologiskt grundat valmanifest tas fram inför 2026: En liberal förnyelse av Sverige.
5. Vår grundläggande inställning är att varje parti (eller konstellation av partier) går till val med sina företrädare och sitt politiska program. Regeringsbildningen bör vara en fråga efter valet som baseras på valresultat och förutsättningar för partier att komma överens om ett regeringsprogram. Men medias och väljarnas fixering vid regeringsfrågan kräver besked före valet 2026.
6. Vi ser en regering där både M och S ingår som det bästa alternativet för Sverige just nu. Samtidigt bör SD, MP och V hållas utanför regeringsmakten. Vi kommer att driva på förutsättningarna för en sådan blocköverskridande regering och är även beredda, om rätt förutsättningar ges, ingå i en sådan regering.  

Christer Hallerby