Om nu regeringspartierna bryr sig och studerar väljaropinionen just nu, så finns det ingenting – absolut ingenting – att glädjas åt. SD går om M och är återigen Sveriges näststörsta parti. Både KD och L ligger klart under riksdagsspärren. Gapet mellan regeringsunderlaget och oppositionen är rekordstort, 9,2 procentenheter till de senares fördel.
Sedan jag skrev senast har statsbudgeten kommit. Det ger ytterligare ett tillfälle att granska vad och hur de liberala statsråden presterar i regeringsarbetet. Ganska magert, om man sammanfattar det hela. I alla fall inget som ökar stödet i opinionen eller för den delen vinner val.
Väljaropinionen i augusti 2023
| SD | M | KD | L | C | S | MP | V | |
| okt 23 | 19,6 | 18,3 | 3,6 | 3,0 | 4,3 | 36,9 | 4,7 | 7,8 |
| sept 23 | 18,6 | 19,5 | 3,5 | 3,0 | 4,5 | 37,4 | 4,2 | 7,5 |
| +1,0 | -1,2 | +0,1 | 0 | -0,2 | -0,5 | +0,5 | +0,2 | |
| valet 22 | 20,5 | 19,1 | 5,3 | 4,6 | 6,7 | 30,3 | 5,1 | 6,8 |
Största förändringen är M:s tapp på 1,2 procentenheter. Det ser i alla fall ut som att man för närvarande förlorar sympatisörer till SD. Det vi ser i trenddiagrammet nedan skulle kunna vara en begynnande uppåtgående trend för SD och en nedåtgående för M.
Det är väl den mest spännande frågan i opinionen just nu om detta kommer att bekräftas i nästa mätning. I så fall förvandlas det dova mutter som hörs i moderatleden för närvarande till något mer bullersamt. Av trenddiagrammet framstår Socialdemokraternas höga siffra som ganska stabil, man har konserverat formtoppen. Men som jag skrivit tidigare är det svårt att se var man ska kunna ta ytterligare stöd.
De tre borgerliga småpartierna KD, L och C befinner sig sedan ett tag tillbaka i svagt nedåtgående trender. Detta medan MP ser ut att ha stabiliserats med viss marginal till spärren.
Blockdiagrammet nedan visar hur stödet utvecklats för regeringsunderlaget respektive oppositionen sedan valet 2022. Gapet är entydigt växande till oppositionens fördel. Nu i oktober stöds oppositionen av 53,7 procent medan regeringsunderlaget samlar 44,5 procent.
Några nedslag i statsbudgeten med fokus på de liberala statsråden.
Även regeringens andra budget gav ett magert utfall för de liberala statsråden. Visserligen blev det den här gången mer än ”ingenting” för Johan Pehrsons arbetsmarknadsdepartement. Han fick äntligen loss etableringsjobben och slipper därmed den ”kölhalning” som jag befarade i augusti månads opinionskrönika. Det är dock inte fråga om en volymmässig ambitionshöjning vilket man kanske kunde förväntat sig med hänsyn till konjunktur och befintlig långtidsarbetslöshet, eftersom andra arbetsmarknadsinsatser som introduktionsjobb och matchningstjänster samtidigt fasas ut.
Jag tycker det är utmärkt med den långsiktiga inriktningen, som den ser ut, att vidareutbildning, omställning och matchning i större utsträckning sker i det ordinarie utbildningsystemet än på uppdrag av arbetsförmedlingen. Mats Perssons besked om sammanlagt 19 500 nya platser i yrkesvux och på yrkeshögskolan var både välkommet och befogat. Likaså att resurser tillförs CSN för att göra något åt flaskhalsarna när det gäller hanteringen av omställningsstudiestödet. Men frågan är om det är tillräckligt, som bland andra Lars Calmfors påpekat, hade det i det här konjunkturläget varit befogat med en extra satsning på arbetsmarknadsutbildning. Det dröjer ju innan etableringsjobben kommer att börja kosta pengar för staten. Så sammantaget så ser jag ”magert” som ett adekvat omdöme för Johan Pehrson.
Budgeten i sin helhet har väl inte tagits emot med någon större entusiasm. Omdömet ”tråkig” är ganska vanligt. En av våra publika ekonomer karaktäriserade den som ”blää”. Jag ser den dock huvudsakligen som både rimlig och väl balanserad. Säkerhetsläget i omvärlden såväl som det inhemska med kriminalitet, skjutningar och bombningar motiverar att en stor del av reformutrymmet tas i anspråk för försvaret och rättsväsendet. En annan större del av den kakan går till kommuner och regioner för att kompensera för kostnadshöjningar – också motiverat annars hade vi riskerat stora nedskärningar i bland annat skola och sjukvård.
Sakligt sett tycker jag dock att det är helt uppåt väggarna att lägga flera miljarder på att sänka bensin- och dieselskatterna med avsikten att få ner priset några tiotals ören vid pump. Det var inte något som Liberalerna gick till val på. Men SD:s, M:s och KD:s löften om sänkta bensin- och dieselpriser kan rent av vara det som säkrade Ulf Kristerssons regeringsunderlag. Jag får därför motvilligt konstatera det rimliga i att den här regeringen också levererar på den punkten, även om det både är ineffektivt och kontraproduktivt i förhållande till andra politiska mål och alternativa sätt att använda pengarna.
Regeringen förslår också att reduktionsplikten för inblandning av biodrivmedel i både bensin och diesel sänks till sex procent. Den ursprungliga starkt progressiva trappan för införandet av plikten var både orealistisk och orimlig. Redan den socialdemokratiska regeringen beslöt före valet om en paus i höjningarna. Något som säkert möjliggjordes av att Miljöpartiet då hade lämnat regeringen. Men jag tycker att sänkningen som nu görs i förhållande till den pauseringen är onödig.
Det framgår tydligt av budgeten att Sverige kommer att missa transportsektormålet för klimatutsläpp 2030. Jag ser inte detta, i sig, som särskilt problematiskt och avvaktar med att döma av regeringens klimatpolitik. Det viktiga är nu hur vi klarar av EU:s nya tuffa klimatprogram ”fit for 55”. Det finns inte längre behov av några särskilda nationella mål på klimatområdet. Jag ser fram emot att regeringens utredare John Hassler snart ska lägg fram förslag om en effektivare klimatpolitik och att Romina Pourmokhtari senare i höst ska komma med en ny klimathandlingsplan.
Däremot går det inte att vara annat än fortsatt kritisk till miljöbudgeten i stort. Förra budgeten för 2023 var som jag skrivit om tidigare en ren katastrof. Då handlade det om en nedskärning av den totala budgeten med 18 procent i förhållande till året före. Det var en budget som Pourmokhtari fick i knäet när hon tillträdde. I år märks att det funnits en miljö- och klimatminister på plats under budgetprocessen som kunnat försvara politikområdet. Något ytterligare fall blev det inte utan budgetramen är i stort sett oförändrad. Det har gett utrymme för några satsningar – främst investeringsstöd på klimatområdet – men någon reformbudget är det inte. Det bör dock lyftas fram att Pourmokhtari lyckats rädda sin budget från fortsatt fall. Förra budgetens planeringsnivå för 2024 låg nästan 5 miljarder lägre än vad som nu blev resultatet. Problemet är dock att det fallet nu är planerat att inträffa år 2025 istället.
Mats Persson ansvarar för en dramatisk nedskärning av stadsbidraget till studieförbunden. Egentligen handlar det om en omfördelning där pengarna istället går till folkhögskolorna.
Mats Persson hänvisar till Riksrevisionen och dess kritiska genomgång av hur det här anslaget hanterats. Samtidigt har rapporten lett till en uppstramning. Den förra regeringen tillsatte också Liberalernas tidigare riksdagsledamot Christer Nylander som särskild utredare av folkbildningen, bland annat för att ”säkerställa en ändamålsenlig styrning, uppföljning och kontroll”. Den nuvarande regeringen har också gett denna utredning tilläggsdirektiv och förlängt utredningstiden. Jag saknar idag helt en kontextuell analys av effekterna av nedskärningen på civilsamhället och på tillgängligheten till kultur och bildning över hela landet och för olika gruppen. En analys som Christer Nylander enligt sina direktiv ska bidra med.
Betoningen av bildning och kultur har en stark folkpartitradition och tillhör kärnvärdena i vårt parti. Tidigare liberala utbildningsministrar har på olika sätt verkat i den andan. Partiprogrammet lyfter också fram folkbildningen och betonar att den ”bidrar till höjd kunskapsnivå i samhället”. Jag ska inte här göra en värdering i det fall man nödvändigtvis måste se på det här anslaget som ett nollsummespel. Det är möjligt att om man ser till någon sorts samhällsnytta, att pengarna behövs bättre hos folkhögskolorna än hos studieförbunden. Men en sådan här stor och genomgripande förändring borde inte en liberal utbildningsminister genomföra utan en bredare analys och debatt, och särskilt inte när en sittande utrednings arbete och kommande betänkande kommer att initiera just detta. Det verkar som om Mats Persson ville klippa till innan anden kommer ur flaskan. Det borde inte anstå en liberal utbildningsminister.
Avslutningsvis konstaterar jag att skolministern fortsätter ”slåss mot skärmar”. Precis som Don Quijote slogs mot väderkvarnar i en lönlös kamp mot inbillade fiender. Det är utmärkt med lässatsning, det är utmärkt med böcker, det är utmärkt med en satsning på skolbiblioteken. Men för den skull behöver vi inte gå baklänges in i framtiden. Enligt ett pressmeddelande från Liberalerna ska vi nu gå från ”skärm till pärm” – vilket bakåtsträvande nonsens. Jag som är så lycklig över att snart ha slutat spara på papper. Viktiga dokument finns i allt större utsträckning på hårddisken eller i molnet. Nu när jag snart sätter punkt för denna krönika där texten självfallet växer fram på en skärm, så kommer jag fortsätta att läsa Walter Isacsons utmärkta biografi över Elon Musk – på min kindle. Alltså en bok på en skärm.
Christer Hallerby
Lämna ett svar