Opinionskrönika november 2024, hur tänker en M-strateg?

Det är fortsatt stabilt i väljaropinionen, inga rörelser alls att tala om den senaste månaden. Så har det också varit under hela hösten. Detta borde bekymra Moderaterna. Man nådde regeringsmakten 2022, trots ett relativt dåligt val. Nästa gång 2026 är det mycket som står på spel. Ett dåligt val igen så är det inte bara regeringsmakten det handlar om. Jimmie Åkesson kan komma att göra anspråk på kaptensbindeln för det borgerliga laget. SD kan komma att ta över ledartröjan i flera kommuner och landsting

Väljaropinionen i november 2024

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
nov 24	19,7	19,4	3,8	3,2	4,8	33,2	6,2	7,9
okt 24	19,5	19,8	3,8	3,3	4,8	32,6	6,3	8,2
	+0,2	-0,4	0	-0,1	0	+0,6	-0,1	-0,3
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

Det enda som egentligen hänt under sommaren/hösten är det som nu verkar vara en permanent förstärkning av Miljöpartiets siffror. En uppgång som skedde under EU-valrörelsen, främst på bekostnad av Socialdemokraterna. Övriga partiers siffror har rört sig väldigt lite.

När det gäller blocken så samlar nu oppositionen 52,1 procent mot regeringsunderlagets 46 procent. Gapet är alltså 6,1 procentenheter.  

Förra månaden såg det ut som om några av vårens trender skulle dra igång igen. Men det är inget som bekräftas den här månaden. Sett över tolv månader kan vi fortfarande rita in några tydliga trendlinjer – inte minst nedåtgående sådana för Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Men som framgår av diagrammet nedan har utvecklingen ”plattats till” under den senare delen av perioden. Där man möjligen kan skönja en trend idag är för Vänsterpartiet där det gått nedåt de senaste månaderna – men det handlar om små steg. Från toppsiffran 9 procent i juni till dagens 7,9 procent.

Moderaterna

Jag har under ett par månaders tid hävdat att alla stjärnor nu står rätt för Moderaterna och därför också förväntat mig att förtroendet för dem ska stärkas. Vi har fått en statsbudget för 2025 med tydliga skattesänkningar, inte minst för höginkomsttagarna, vilket borde gynna M. Bränslepriserna är nere på historiskt låga nivåer efter skattesänkningar i årets budget. Ekonomin ser ut att ha stabiliserats, inflationen har dämpats och räntorna är på väg ner. De allra flesta familjer bör nu kunna se fram mot en förbättrad ekonomi, dessutom ju bättre ju mer man tjänar. Migrationspolitiken har gått från generös till stram. Dessutom har vi en moderat försvarsminister med högt förtroende i ett svårt säkerhetspolitiskt läge.

Jag var förra månaden inne på att det kan ta tid innan sakpolitiska förändringar slår igenom i väljaropinionen. Jag tror fortfarande att det är den huvudsakliga förklaringen och att framgångarna i så fall kommer. Samtidigt finns det anledning att fundera på om det finns andra förklaringar till att Moderaterna inte lyfter.

Moderaternas riksdagsval 2022 var historiskt dåligt. Om vi undantar implosionen 2002, så var det sämsta resultatet sedan 1988. Och som vi ser i diagrammet nedan, så är man sedan 2010 inne i en konstant utförslöpa. Samtidigt har SD växt sig allt starkare och 2022 blev man större än M (20,5 mot 19,1 procent). SD har tagit röster från både höger och vänster, men det är utan tvekan Moderaterna som är den stora förloraren. Utvecklingen har varit likartad om än inte lika skarp i kommunerna. Men det har bland annat lett till att vi nu har Socialdemokraterna i ledningen för styrena i alla tre storstäderna samt i både Stockholmsregionen och Västra Götalandsregionen.

Fortsätter den här utvecklingen också i 2026 års val så är det inget annat än en katastrof för M. Det är något helt annat än den svacka – om än djupa – som inträffade 2002. Det handlar om en långsiktigt strukturell förändring av den svenska politiken.

I 2006 års val får SD 2,9 procent av rösterna och kvalificerar sig för första gången för partistöd. Inför 2010 års val bestämmer sig den dåvarande regerande Alliansens partier för att i så stor utsträckning som möjligt ignorera Sverigedemokraterna. Man ska inte ta debatten, lyfta fram dem i ljuset och ge dem uppmärksamhet. Men det hjälper inte – tvärtom. Resultatet i 2010 års val för SD blir 5,7 procent. Med bred marginal kommer man in i Riksdagen och får ännu mer pengar i partistöd.

Ignoreringsstrategin fortsätter. Anna Kinberg Batra var den första borgerliga partiledare som öppnade för att samarbeta med SD i enskilda sakfrågor. Men Batra fick avgå, mycket på grund av detta. Istället blev Ulf Kristersson partiledare och det visar sig att han är beredd att gå betydligt längre än Batra. Plötsligt så byts ignoreringsstrategin ut mot en omfamningsstrategi. Kristersson börjar tala om ”min sida politiken”, initierar gemensamma utspel och artiklar. Han tokhyllar SD och Jimmie Åkesson i sitt Almedalsdal 2022.  

Hela den sverigedemokratiska framväxten har kunnat ske i lä av Moderaterna. Först var det ignorering som gällde sedan samarbete. Aldrig har det funnits utrymme för Moderaterna att konfrontera SD. Under hela den här långa perioden har SD knaprat väljare från M. Nu har vi ett Tidöavtal som lägger locket på för ”intern” kritik. Istället ska man hålla god ton och tala väl om varandra.

Hur tänker då en M – strateg idag. De kan ju knappast var nöjda med sakernas tillstånd. Riskerna är uppenbara att det är SD som blir det största borgerliga partiet även i nästa val. Om då Kristersson får sitta kvar som statsminister blir en öppen fråga. Kanske kommer han att kunna ro hem det med L:s och KD:s stöd (om vi nu har dessa partier i riksdagen då). Det kommer i så fall att kosta både när det gäller politik och övriga ministerposter. Men det är mycket som står på spel – inte bara regeringsmakten. SD skulle även kunna ta över den borgerliga ledartröjan i flera kommuner och regioner efter nästa val.

Jag utgår från (alla tecken pekar på detta) att utgångshypotesen hos M är att det hos SD finns många missnöjda moderater, som man kan få tillbaka genom att ”rätta till” den politik som en gång skapade missnöjet samt driva en framgångsrik starkt moderatpräglad regeringspolitik. Kanske kan man då med plånboksfrågornas hjälp även locka över en del socialdemokrater. Vi kan kalla detta Plan A och den har i princip sjösatts med nästa års budget.

Men om nu inte detta fungerar? Om vi inte får se ett lyft i opinionen. Det finns en del som talar för det också. Finns det då en Plan B? En där man både kan vinna över sverigedemokrater för att växa och socialdemokrater för att säkra majoriteten. Det ser svårt ut. SD har stabiliserats som parti. Det är inte längre så att det finns så många missnöjda moderater som tillfälligt övervintrar där. De har blivit sverigedemokrater på riktigt. Vi kanske får vänja oss vid SD som ett 20 – procent parti. När det gäller S så har i och för sig direktövergångar mellan partierna blivit vanligare på senare år. I senaste valet tog S också väljare från M i välbärgade områden som till exempel Östermalm i Stockholm. Det huvudsakliga skälet var missnöje med SD – samarbetet. Och det finns ju kvar. När det gäller L och KD finns det nästan bara benen kvar att knapra på och att göra dessa partier ännu magrare är knappast något M-strategerna strävar efter idag. Möjligen finns det en och annan borgerlig centerpartist som det går att locka över om nu C kommer att stödja Magdalena Andersson som statsminister.

Det är risk för att plånboksfrågorna och det säkerhetspolitiska läget inte räcker. Moderaterna fattas något idag, framförallt jämfört med Bildt och Reinfeldt. Då fanns både visioner och nytänk. Nu så är det mest ett harvande i små steg och med sverigedemokratiska symbolfrågor. Sverige är i stort behov av ett investeringsprogram för framtidens infrastruktur, av ett medlemskap i det europeiska valutasamarbetet, av en genomgripande förvaltningsreform som ger sjukvården en ny struktur. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson kommer att få ett tufft jobb att övertyga väljarna i 2026 års val om att de tillhör framtiden. Och är det verkligen en framgångsfaktor att fortsätta stryka den värsta konkurrenten om väljarna medhårs.

Christer Hallerby