För andra månaden i rad är nu Sverigedemokraterna större än Moderaterna och trenden är att gapet växer. Blir det en vägvalsdiskussion också i Moderaterna före nästa val? Mer om detta längre ned. Dessutom om att en enig partistyrelse i Liberalerna lägger ”locket på” för alla vägvalsdiskussioner på landsmötet om en dryg vecka.
Väljaropinionen i november 2023
| SD | M | KD | L | C | S | MP | V | |
| nov 23 | 21,2 | 18,1 | 3,1 | 2,7 | 4,4 | 37,2 | 4,3 | 7,3 |
| okt 23 | 19,6 | 18,3 | 3,6 | 3,0 | 4,3 | 36,9 | 4,7 | 7,8 |
| +1,6 | -0,2 | -0,5 | -0,3 | +0,1 | +0,3 | -0,4 | -0,5 | |
| valet 22 | 20,5 | 19,1 | 5,3 | 4,6 | 6,7 | 30,3 | 5,1 | 6,8 |
SD går fram 1,6 procentenheter. Förändringarna för de andra partierna jämfört med oktober är små. Det handlar för alla om en halv procentenhet eller mindre. Men de långsiktiga trenderna är desto mer omskakande. SD:s pekar tydligt uppåt medan M:s pekar lika tydligt nedåt. Både Kristdemokraterna och Liberalerna ligger nu bara någon tiondel över de lägstanoteringarna jag har för respektive parti sedan jag började med de här sammanställningarna 2010 – och trenderna pekar fortsatt nedåt. Centern ligger i farozonen för att göra dem sällskap under riksdagsspärren. Socialdemokraterna är fortsatt stabila kring 37 procent.
Tack vare SD:s ökning så minskade faktiskt gapet mellan blocken regeringsunderlaget och oppositionen den här månaden. Detta efter att det ett bra tag varit inne i en trendmässig vidgning. Vi får se om detta handlar om ett tillfälligt hack i kurvan.
Huvudmålet för Moderaterna i valet 2022 var att få till ett regeringsskifte, en borgerlig regering med Ulf Kristersson i spetsen. Det lyckades man också med. Men den moderata självbilden fick sig ändå en rejäl knäck. Man har under decennier drivit tesen att Sverige har två regeringsbärande partier som står mot varandra och att Moderaterna är självklara i den rollen på den borgerliga sidan och därmed Socialdemokratenas huvudmotståndare. Övriga partier har mest setts som utfyllnad på respektive sida. Den här blockpolitiken har gett Moderaterna identitet, mening, kraft och energi.
Det blev därför något av en chock när SD gick om och blev näst största parti efter Socialdemokraterna. Lite bättre kändes det säkert när Ulf Kristersson kunde säkra statsministerposten och samtidigt hålla SD utanför regeringen. Det ledde också till att opinionen svängde, redan två månader efter valet var M i mätningarna återigen större än SD. Detta förhållande höll sig i ett år.
Nu är SD återigen större och allt fler insiktsfulla kommentatorer börja tala om nästa val som en kamp mellan statsministerkandidaterna Jimmie Åkesson och Magdalena Andersson. En bild som de två kontrahenterna själva absolut inte har något emot, utan framöver kommer att göra allt för att förstärka. Trots statsministerposten så riskerar Ulf Kristersson att hamna offside.
Kristersson har också svårt att profilera sig mot de här två. Magdalena Andersson är hal som en ål, allt regeringen gör är hon för. Omläggningen av energipolitiken är rimlig och de åtgärder som görs mot gängkriminalitet har hittills mest varit sådana där Socialdemokraterna påbörjade beredningen av under sin tid i Regeringskansliet. Detsamma gäller NATO – processen som S var på väg att få i hamn men där Kristersson skaffat sig problem. Och Jimmie Åkesson får han inte ge sig på, i Tidöavtalet står att parterna ska tala respektfullt om varandra.
Men precis som för Liberalerna så hörs det inte mycket ”tal om framtiden” från Moderaterna. Det är fullt fokus på regerandet, valet 2026 är fortfarande ”lååångt” borta. Men frågan är var smärtgränsen går, hur lågt Moderaterna kan sjunka i opinionen innan det börjar mullra rejält i partiet. Själv tror jag att det endast handlar om en eller ett par procentenheter.
Liberalerna har nu också lyckats lägga locket på för sin vägvalsdiskussion. Inför landsmötet som startar den 17 november så står partistyrelsen helt enig bakom ett totalt intetsägande allmänpolitiskt yttrande. Med samma enighet besvaras eller avslås alla motioner om omedelbara vägval som att lämna Tidöavtalet eller framtida vägval om hur man ska se på positioneringen i nästa valrörelse.
Det är säkert gott så. Det kan vara bra med lite lugn och enighet (om än chimär) efter all turbulens. Men som jag skrivit tidigare så måste partistyrelsen förr eller senare ta tag i frågan om den framtida strategin. Ju längre in i mandatperioden man väntar med det arbetet desto mer riskerar man att bli ”fånge under rådande omständigheter”.
Jag tolkar partiledningens strategi just nu som, ”fullt fokus på EU-valet, sedan får vi se”. Och EU – valet kan bli intressant. Jag lyssnade på Anna Maria Corazza Bildt häromdagen. Hon kan säkert bli en energikick i EU-valrörelsen, dra en del röster och många personkryss. Det fanns ju en orsak till att Moderaterna förra valet inte ens ville ha med henne långt ned på sin valsedel. Hon skulle ju kunna kryssa sig in i parlamentet. Viktigare än vilka som faktiskt valdes var att Corazza Bildt inte återvaldes.
Nu kan hon bli ett allvarligt hot mot Liberalernas listetta Karin Karlsbro, uppenbarligen med den liberala partiledningens goda minne. Jag tror att Karin Karlsbros chans ligger i att mobilisera folkpartidiasporan – alltså folkpartister som övergivet Liberalerna. Tillsammans kan de kanske se till att Liberalerna får behålla sitt mandat – frågan är vem som tar det.
Christer Hallerby
Bild: Riksdagen
Lämna ett svar