Socialdemokraterna är i en uppåtgående trend och ökar nu för femte månaden i rad. Tidöpartierna är i stagnation. I månadens krönika skriver jag också om uppgivenheten kring partiledarfrågan i Liberalerna – många frågar sig om det inte finns några alternativ.
S ökar med 1,5 procentenheter. Det är främst SD som går tillbaka men mindre tillbakagångar kan även noteras för M och C. Vi kan också se att klyftan mellan blocken nu återigen vidgas till oppositionens fördel.
Den positiva trenden för S är svår att förklara. Det borde istället ha varit, åtminstone en liten, skördeperiod för Tidöparterna, särskilt för M och SD. Med historiskt låga bensin- och dieselpriser. Räntorna som har gått ner. Budgeten som innebar skattesänkningar, särskilt kanske för Moderaternas väljare. Dessutom brukar en orolig och turbulent omvärld gynna sittande regeringspartier.
Det vi ser nu är istället en stagnation för Tidöpartierna. Och det är väldigt svårt att se vad som skulle kunna ändra på det. Den politiska barometern som efter årsskiftet stod på gynnsamt för Tidöpartierna, håller på att slå över till ogynnsamt. Matpriserna är åter på väg uppåt, fortsatta räntesänkningar bli alltmer tveksamma, det kanske rent av kommer en höjning istället. Northvolts konkurs sätter hämsko på framtidstron. Arbetslösheten är bland de högsta i EU.
Regeringen framstår som passiv. Moderaterna hade sina Sverigedagar under helgen. Henrik Torehammar skrev i SvD, att ”mäktiga, mätta Moderaterna möttes och mådde i Karlstad”. Det som M verkar mest upptagna med – förutom att festa och umgås – är hur man ska vinna tillbaka de väljare man förlorade till S i förra valet. De så kallade Magda-Moderaterna som inte gillar samarbetet med SD. Men frågan är om det överhuvudtaget är görligt när man fortsätter samarbeta med just SD?
Sanningen är ju den att alla partier utom MP och V saknar relevanta framtidsstrategier för att navigera i en alltmer turbulent omvärld och i en vindstilla, dimmig och glåmig inrikespolitisk terräng. Kanske lite orättvist mot S som just nu smyger framåt i opinionen och dessutom har en partikongress framför sig som ska ta ett nytt partiprogram. Men problemet blir att sedan omsätta detta till regeringspolitik med det regeringsunderlag som står till buds.
Jag ser framför mig att något snart kommer att hända som skakar om det svenska partilandskapet, ställer saker och ting på huvudet. DN:s ledarsida fortsätter envetet att plädera för en M/S-regering. Jag tror för egen del att detta också vore det bästa för Sverige, åtminstone under en period. De interna opinionerna mot en sådan lösning är dock starka. Det som möjligen skulle kunna ändra på det är om den utrikes- och säkerhetspolitiska situationen förvärras ytterligare.
Centerns skifte på partiledarposten är också en sak som skulle kunna trigga en förändring. Mittenpositionen är idag svår att hantera i alla demokratier, dock inte omöjlig. Och Centerpartiets oförmåga att utveckla relevant politik än nog något djupare än bara en personfråga i ledningen. Man ska dock inte underskatta en rutinerad person som Anna-Karin Hatt, som är den som jag tror till slut kommer att väljas. Framförallt bör inte Liberalerna göra det.
Liberalerna måste av flera skäl vara på tårna, för att inte bli helt irrelevanta när tåget går. Men här kan man verkligen tala om stagnation – på många sätt. Vi brukar prata om fyra-procentspärren. Men i år har man ännu inte under någon månad lyckats ta sig över tre procent. Här behövs det verkligen ett energitillskott. I förra månadens opinionskrönika försökte jag peka ut några möjliga åtgärder för att göra partiet mer relevant i den politiska debatten. Det är längesedan något av mina blogginlägg fick en sådan respons. Många reaktioner från liberalpartister i hela landet. På SMS, mejl, Messenger, telefon och i möten. De handlade nästan uteslutande om det som jag inte tog upp i min blogg – partiledarfrågan. Det har varit uppgivna kommentarer som ”finns det ingen annan”, ”finns det inte någon som kan ta över”, ”går det verkligen inte att göra något åt partiledarfrågan”.
Johan Pehrson kämpar på. Även han måste ju känna av den uppgivenhetens opinion som blivit så tydlig för mig. Han måste ju kämpa med sina tillkortakommanden, och ändå gå till jobbet varje dag. Det är beundransvärt att han fortsätter, står ut.
Det kan nog finnas ett antal personer som skulle kunna göra jobbet bättre. Men den viktiga frågan är, finns det någon som kan göra jobbet tillräckligt mycket bättre. Klara jobbet i det korta perspektivet skulle jag vilja säga handlar om att säkra riksdagen i 2026 års val utan hjälp av kamrat fyra-procent. Den uppgiften är tuff, mycket tuff.
Kravprofilen handlar inte bara om kompetens, att hen kan sin liberala katekes, är sakpolitiskt insatt över ett brett fält, är en duktig estradör, talare och debattör utan det krävs också ett stort engagemang – att verkligen vilja det här, att det viktigaste på jorden just nu för hen är att rädda det liberala partiet i Sverige. Den typ av patos som Per Ahlmark hade inför valet 1976. Det måste också finnas en strategisk blick och ett ledarskap som pekar ut en riktning för framtiden. Det måste finnas en idé om hur den känsliga vägvalsfrågan kan hanteras. En ny partiledare kan inte börja med att förlora halva partiet.
Jag har sedan en tid tillbaka, närhelst och varhelst jag mött liberalpartister, börjat ställa frågan vem de skulle vilja se som partiledare. Självfallet en väldigt begränsad och inte särskilt representativ opinionsundersökning. Men trots sina metodologiska brister inte helt ointressant. Den som idag utan tvekan bär ledartröjan är Fredrik Malm. Bakom honom är det nog flest som nämner Lotta Edholm. Romina Pourmokhtari nämns allt mera sällan och Jan Jönssons supportrar verkar finnas uteslutande i Stockholm. Mats Persson är helt borta ur bilden – även i Skåne.
Christer Hallerby
Lämna ett svar