Väljarna såg på EU-valet som en sak för sig. Var man har sina sympatier i den svenska nationella politiken är något annat. Det är tydligt när jag nu kan göra den första opinionssammanställningen efter valet. Men EU – valrörelsen har haft en viss inverkan även på de nationella siffrorna.
Väljaropinionen i juni 2024
| SD | M | KD | L | C | S | MP | V | |
| juni 24 | 20,0 | 18,7 | 4,0 | 3,1 | 5,1 | 32,2 | 6,2 | 9,0 |
| maj 24 | 20,3 | 19,5 | 3,5 | 3,2 | 4,5 | 34,7 | 5,0 | 7,8 |
| -0,3 | -0,8 | +0,5 | -0,1 | +0,6 | -2,5 | +1,2 | +1,2 | |
| EU-valet | 13,2 | 17,5 | 5,7 | 4,4 | 7,3 | 24,8 | 13,9 | 11,1 |
| skillnad* | -6,8 | -1,2 | +1,7 | +1,3 | +2,2 | -7,4 | +7,7 | +2,1 |
| valet 22 | 20,5 | 19,1 | 5,3 | 4,6 | 6,7 | 30,3 | 5,1 | 6,8 |
Det är för SD och S som de största negativa differenserna kan noteras. SD hade en röstandel i EU-valet som är hela 6,8 procentenheter lägre än vad som noteras för riksdagsopinionen i juni. För S blir differensen ännu större -7,4 procentenheter.
För SD handlade det helt och hållet om en mobiliseringsfråga. Man fick helt enkelt inte sina sympatisörer till valurnorna. De nationella siffrorna är i princip opåverkade. Alla spekulationer om att man skulle förlorat p.g.a. avslöjandet om de anonyma kontona på sociala medier, kan läggas till handlingarna. SD:s väljare bryr sig nog inte så mycket om anonyma konton, däremot är de inte särskilt intresserade av EU. Men lite av magin kring SD och Jimmie Åkesson fick nog ändå sig en törn både av resultatet och av händelserna under valrörelsen. Det var första gången SD gick bakåt i ett val som man kandiderat till – ända tills nu har det varit idel framgångar. Det är inte heller särskilt positivt att få skiten på sin egen bakgård belyst till allmän beskådan. Prestigen och anseendet har påverkats, att folk som hunnit vänja sig på nytt håller för näsan, kan få även anhängare att vackla. Jag blir inte förvånad om vi kommer att se en vikande trend för SD under hösten.
Socialdemokraterna verkar ta sitt förhållandevis låga valresultat med en axelryckning. EU verkar inte särskilt viktigt. Partiet verkar ha notoriskt svårt att få sina ledande politiker att intressera sig för EU, ännu mindre att kandidera för en period i Bryssel. Dessutom gick man ju framåt i förhållande till förra EU-valet. Det lämnades ett stort utrymme för de övriga oppositionspartierna att skina. Och allra mest sken MP. Hela 13,9 procent är ett fantastiskt resultat. Men så fick man ju nästan hela klimatarenan för sig själva. Regeringen hade redan lämnat öppet mål, klimat- och miljöministern i princip walk-over och ingen annan än SD:s Charlie Weimers tog debatten (vilket var bara bra för MP). Dessutom hade både MP och V toppkandidater av en helt annan kaliber än S.
MP och V verkar ha fått en ”boost” av EU-valet med positiva effekter även på det nationella stödet. S har fått släppa till lite även här. Vi får se hur detta kommer att påverka dynamiken inom oppositionen. Magdalena Andersson kommer att behöva både V och C för att kunna bilda regering (och för den delen även MP). Den ideologiska spännvidden är rimligen lika stor här som den är inom högerblocket, men den sakpolitiska spännvidden är nog ännu besvärligare. Det blir svårt för Magdalena Andersson att sätta den agenda hon själv vill stå för inför valet 2026.
För mig var Centerpartiet den stora överraskningen i EU-valet. I min analys några veckor före valet, så hängde partiet på gärsgården. Jag var mer säker på att L skulle klara spärren än att C skulle göra det. Men i slutskedet så klättrar man ända upp till 7,3 procent. Jag har ingen bra förklaring men en erfarenhet som är bra att ta med sig. Kan det möjligen vara väljare som gillade Liberalernas EU-positiva position men inte kunde stödja L på grund av regeringens klimatpolitik och därför valde det andra liberala alternativet?
Liberalerna klarade spärren till EU-valet. Men i den nationella opinionen är man tillbaka och harvar på samma låga nivå som tidigare. Mer om L kommer längre ned.
De intressanta trenderna ser vi nu inom oppositionen. S är inne i en nedåtgående som bromsades upp under våren, men som nu tagit fart igen. De som gynnas av detta är de övriga oppositionspartierna, särskilt då MP. Även C:s trend är något uppåtgående. V fick liksom MP en ”boost” av EU-valet men här är det för tidigt att tala om en trend. Vi får se hur mycket energi det finns i den här trendmässiga omfördelningen av sympatisörer inom oppositionen. Det kan mycket väl vara ett tillfälligt fenomen framförallt triggat av EU-valet, men min känsla är att något håller på att hända när det gäller MP.
Avståndet mellan blocken ökar igen till oppositionens fördel. Regeringsunderlaget har sedan i höstas varit inne i en återhämtningsperiod. Detta efter att ha börjat leverera på sina vallöften, vilket uppskattades av en del väljare som tidigare känt sig svikna. Men nu verkar det som att vi kan lägga valet 2022 till handlingarna. Väljarna tittar inte längre bakåt utan i fortsättningen är det nuet och framtiden som gäller. Det är illavarslande att den mesta energin och största engagemanget då verkar finnas till vänster om Socialdemokraterna.
Johan Pehrsons tal i Almedalen
Liberalismen är i kris och liberala partier är på tillbakagång i hela Europa. EU:s värsta tid börjar nu. Hela idéen med integration och öppna gränser hotas av allt fler och allt större partier med nationalistiska agendor. Demokrati och mänskliga rättigheter utses för prövningar och trycks tillbaka på alltfler håll i världen. Ett land i Europa, Ukraina, kämpar med blod för sin självständighet. Terrororganisationen Hamas har startat krig mot den enda demokratin i Mellersta Östern – Israel, som nu i en av sina värsta stunder styrs av en nationalistisk premiärminister med egenintresse att klamra sig fast vid makten. Här hemma är partiet Liberalerna i stort behov av en karta för framtiden, vilken är den politiska vägen framåt, vad krävs för att göra partiet relevant igen? Vad krävs för att skapa engagemang för liberala idéer och liberalt tänkande igen? Vilken är strategin inför valet 2026?
Det var med stor förväntan jag satte mig ner i soffan för att ta del av Johan Pehrsons Almedalstal. Frågorna och utmaningarna är verkligen många. Men vad fick jag? SVT:s inrikespolitiska kommentator Elisabeth Marmorstein karaktäriserade i efterhand talet som ”vardagsnära”.
För en gångs skull har jag inget att säga om det tekniska framförandet. Det var den här gången helt ok. Pehrson hade förberett sig väl. Allt var begripligt, lätt att följa och ta till sig. Det konkreta förslaget om föräldrakontrakt var bra – tror jag. Partiet har också hittat något när det gäller sociala medier (även om problemet inte är skärmarna). Det är heller inget fel med personliga erfarenheter och referenser – de kan lyfta ett tal. Visst kan man känna med killen vid grillens ”pappaångest”.
Men det lyfte aldrig och det berodde mest på den totala dominansen av ”vardagsnära” innehåll. Sådana inslag behövs. Men i princip kunde det mesta ha sagts av en partiledare från vilket parti som helst. Vi liberaler är liberaler av en anledning. Ideologin är viktig och omvärlden är viktig.
Nu är det bara drygt två år kvar till nästa val. Liberalerna måste komma igång med sitt framtidstänk. Det går inte att en gång till vara helt beroende av moderata kamratfyraprocentväljare för att ta sig in i riksdagen. Partiet måste kunna stå på egna ben. Det är Johan Pehrsons viktigaste uppgift just nu.
Christer Hallerby
Lämna ett svar