Det är större rörelse i opinionen under juni än vad det varit tidigare under våren. Moderaterna tappar samtidigt som Sverigedemokraterna går framåt. Hatteffekten håller i sig och Centerpartiet fortsätter sin återhämtning. Glappet mellan blocken fortsätter att öka till oppositionspartiernas fördel. Det börjar likna ett moderat haveri och luta mot ett regeringsskifte 2026.
Sverigedemokraterna är återigen större än Moderaterna. Noteras bör att båda partierna nu ligger under sina respektive valresultat från 2022. Tidigare är det framförallt L och KD som stått för regeringsunderlagets nedgång sedan valet, medan M och SD bytt sympatisörer med varandra, men nu börjar nedgången även äta sig in i högerkärnan.
Stödet för oppositionen (S+C+MP+V) är nu 53,8 procent medan stödet för regeringsunderlaget krympt till 43,9 procent. Skillnaden på 9.9 procentenheter är den största hittills under mandatperioden.
Trenddiagrammet indikerar att ett markant skifte i opinionen är på gång. SD, M och C tar tydliga skutt i motsatt riktning till sina tidigare trender. Även för Socialdemokraterna registreras ett trendbrott i negativ riktning. Vi får se om detta är tillfälliga förändringar eller inledningen på något större. L, Mp och V fortsätter kana utför.
Jag har i flera tidigare kröniker pekat på att enligt all opinionslogik och erfarenhet, så borde Moderaterna ställning nu vara starkare. Man har statsministerposten och de viktigaste statsrådsposterna, privatekonomin (åtminstone för Moderaternas väljare och potentiella väljare) blir starkare. Man levererar i allt större utsträckning på sina vallöften. Därtill är det kris, kris, kris i omvärlden, vilket brukar gynna det regeringsbärande regerande partiet.
Men det lyfter inte. Den senaste vändan med den nationelle säkerhetsrådgivaren kan mycket väl vara det som triggat månadens nedgång. En ny organisation som var tänkt att visa kompetens och struktur har blivit ett rejält sänke. Men det här handlar om något mycket mer djupgående än personalproblem. Det är som om Ulf Kristersson i väljarnas ögon inte riktigt bär upp statsministerkostymen. Något som Moderaterna nu själva verkar komma till insikt om. Han är väldigt långt ifrån att bli någon sorts landsfader. Han är inte heller någon Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt eller för den delen Gösta Bohman som alla lyckades med att skapa respekt även utanför de egna leden.
Tiden rinner iväg, nästa val står på spel. De senaste veckorna har det blivit ett sorts konsensus mellan medias politiska kommentatorer, Moderaterna har bytt strategi, istället för att markera ledarskap och regeringsduglighet, så har man har gått i opposition mot oppositionen.
Jag har svårt att se den vägen som framgångsrik. Först, därför att en sittande statsminister först och främst måste visa sig vara kapabel i rollen, inte att alternativet är ännu sämre. Debatten mot oppositionen måste man ta från en styrkeposition, att gå i opposition mot oppositionen signalerar svaghet, vilsenhet och just oförmåga att fylla ut statsministerkostymen. Socialdemokraterna har i många valrörelser i regeringsposition lyckats med att gå i opposition mot sig själva. Men det är något annat. Något som ändå tyder på politikutveckling och en dynamisk process framåt.
Läget för Tidöpartierna är ytterst besvärligt. Jag skulle vilja säga att nästa val redan är kört. Det som håller mig tillbaka är Alliansens enorma återhämtning inför valet 2010. Gapet till oppositionen var som störst drygt 16 procent och opinionsgurun Sören Holmberg uttalade sig mitt i mandatperioden att ”regeringen Reinfeldt är rökt”. Ett uttalande som han sedan fått äta upp flera gånger. Framtiden är aldrig på förhand given. Det kan alltid dyka upp en eller flera svarta svanar.
När jag utbildat i omvärldsanalys har jag understrukit att en bra analytiker måste våga spekulera, men inte bara ha en uppfattning om vad som möjligen kan hända utan också vad hen själv tror. Jag brukar då också säga, att för att behålla sin trovärdighet måste man ha rätt i 80 procent av fallen, men också fel i 20 procent. Har man inte fel ibland så tar man för lite risker och blir därmed också ganska ointressant. Mot den bakgrunden så ger jag mig ändå ut på plankan.
I juni 2009 hade gapet redan krympt till knappt fyra procentenheter, alltså hälften av vad det är idag (motsvarande tidpunkt i förhållande till kommande val). Jag vill påstå att skadorna i det moderata haveriet nu är så svåra att de i stort sett är omöjliga att reparera. Framförallt kan jag inte skönja några ändamålsenliga verktyg eller passande reservdelar som fixar till det. Jag skulle rekommendera alla som är beroende av det, att börja förbereda sig för ett regeringsskifte 2026.
En tiotusenkronorsfråga är om detta betyder något för Liberalerna. Ja, vägvalsfrågan kommer inte att aktualiseras i praktiken. Man behöver inte komma att ta ställning till frågan om Sverigedemokraterna ska accepteras i regeringen eller inte. Men tyvärr är inte detta någon lösning för hur man ska hantera vägvalsfrågan här och nu. Väljarna är inte särskilt intresserade av vad Liberalerna gör om Tidöpartierna förlorar – eller?
Jag har noterat Karin Karlsbros omsvängning i vägvalsfrågan. Timingen i det hela gör att jag har svårt att tro att det inte har något att göra med den pågående partiledarprocessen. En uppgörelse i det fördolda, kanske? Men valberedningens ordförande säger nu att det blir ett förslag till ny partiledare i närtid. Jag avvaktar därför – i just den frågan – att spekulera.
Christer Hallerby
Lämna ett svar