Den viktigaste och intressantaste trenden just nu är att gapet mellan blocken regeringsunderlaget och oppositionen krymper, men det är fortfarande stort. Jag skriver också om klyftan mellan Liberalerna och Centerpartiet. Det handlar inte bara om olika vägval i blockpolitiken utan även om en desperat kamp om samma krympande väljarskara. En kamp som till slut kan bli livsfarlig för liberalismen i Sverige.
Väljaropinionen i februari 2024
| SD | M | KD | L | C | S | MP | V | |
| feb 24 | 21,2 | 18,2 | 3,5 | 3,1 | 4,5 | 35,9 | 4,4 | 7,4 |
| jan 24 | 21,7 | 18,0 | 3,5 | 2,8 | 3,9 | 36,9 | 4,5 | 7,3 |
| -0,5 | +0,2 | 0 | +0,3 | +0,6 | -1,0 | -0,1 | +0,1 | |
| valet 22 | 20,5 | 19.1 | 5,3 | 4,6 | 6,7 | 30,3 | 5,1 | 6,8 |
Inom regeringsunderlaget är förändringarna små den här månaden. När det gäller oppositionen så noteras den största förändringen för Socialdemokraterna som minskar med 1 procentenhet.
Bland partierna enskilt så är det inga tydliga mer långsiktiga trender som framträder, men Socialdemokraterna har tappat 1,5 procentenhet sedan man låg som högst i september. Jag skrev då att det knappast finns så mycket mer att hämta för S i opinionen och det blir allt mer tydligt att de 37,4 man nådde då utgör ett tak. Mycket talar för att S har passerat toppen den här mandatperioden. Nedgången är dock långsam och gör knappast några avtryck på den politiska spelplanen. Man kan också se en nedgång för SD och en motsvarande uppgång för M under inledningen på det här året. Det skulle kunna vara början på en mer trendmässig utveckling, men för tidigt att avgöra om det finns någon ”energi” i de här tendenserna.
Om det är ganska ointressant att titta på de olika partierna enskilt, så är det något mer intressant att se på blockens utveckling. Här börjar nu trenden bli tydlig, att avståndet minskar. Men det är fortfarande stort 6,1 procentenheter. Man bör också komma ihåg att två av regeringsunderlagets partier, KD och L, ligger under spärren, medan oppositionens småpartier C och MP båda ligger över.
I min förra opinionskrönika i december resonerade jag kring tre scenarier om hur svensk politik kan utvecklas fram till och över nästa val. I två av dem är mittfältet i princip utraderat – ett högerblock står mot ett vänsterblock. I det tredje får vi ett resonemangsäktenskap mellan S och M som lägger den politiska tyngdpunkten mer i mitten än på kanterna.
Men frågan är hur realistiskt ett fjärde skulle vara. Ett scenario där ett politiskt alternativ hämtar sin kraft och energi från de traditionella mittenpartierna Centern och Liberalerna. Två partier som ligger nära varandra politiskt, centern är högern i ett huvudsakligen socialistiskt block och Liberalerna utgör vänstern i ett i övrigt konservativt/nationalistiskt block. Bägge kallar sig liberala och bägge är medlemmar i den liberala europeiska samarbetsorganisation ALDE samt med i samma partigrupp i EU-parlamentet.
När jag började arbeta politiskt på 1970-talet stod de här två ”mittenpartierna” ganska långt ifrån varandra politiskt men samarbetade ofta konstruktivt och bra. Dåtidens centerpartister skulle aldrig tagit ordet ”liberal” i sin mun för att beskriva den egna politiken och energipolitiken skapade en djup klyfta mellan partierna. Centern och i synnerhet dess ungdomsförbund präglades av en landsbygdsromantisk ideologi av självhushållning och småskalighet. Folkpartiet var mera urbant, tillväxtorienterat där internationell handel och samarbete var kärnfrågor. Centerpartiet var intensiva motståndare till både medlemskap i EU och till Öresundsbron.
Idag vet jag inte hur jag ska beskriva de politiska skillnaderna. Visst finns sådana men de är knappast av någon pregnant ideologisk karaktär. Centern kallar sig numera gärna liberalt och presenterar själva en del av sin politik som liggande till höger om högerblocket. Men samarbetet är inte alls bra, snarare ser vi en växande klyfta mellan partierna. Visst är det ett konstigt politiskt landskap där Liberalerna samarbetar med högernationalister och Centerpartiet med vänstersocialister och gröna fundamentalister, men absolut inte med varandra.
Det sammanlagda stödet för de gamla mittenpartierna ligger också på en historiskt låg nivå – 7,5 procent. Vilken är då möjligheten för en renässans för mittenpartierna, eller för att parafrasera en klassisk dansk liberal debattbok – ett ”Uppror från Mitten”? Egentligen gillar jag inte alls att karaktärisera liberalism och liberal politik som ”mitten”. Liberalismen är en alldeles självständig nod i en triangel där de övriga två noderna utgörs av konservatism/nationalism och socialism. Så jag omformulerar frågan till, vilka är förutsättningarna för en liberal pånyttfödelse i Sverige framburen gemensamt av Liberalerna och Centerpartiet? Försöker man förstå det outgrundliga, alltså de här partiernas strategier idag, så finns inga tecken alls på en sådan utveckling.
Jag tycker Muharrem Demirok är lite av en gåta. Möjligen är det en strategi att gå långsamt och prövande framåt. Det har talats om politisk förnyelse. Det har gjorts ett försök med skolpolitiken. I debatten togs väl den förnyelsen emot med en ”gäspning” i sin brist på originalitet. Intressant är att man i sitt val av första förnyelseområde valde just det där Liberalerna är starkast. Ända sedan Maud Olofsson blev partiledare och gjorde Centern liberalt har man försökt ”triangulera” Folkpartiet/Liberalerna. Efter ideologin kom bland annat jämställdhetspolitiken. Det kanske fanns en poäng med detta när det fanns väljare att hämta hos Folkpartiet– men så är väl knappast fallet med Liberalerna idag. Ju mer Centerpartiet har triangulerat ju mindre har den gemensamma väljarbasen blivit. Det kanske vore bättre om Centerpartiet byggde en egen liberal identitet på de gamla rötterna än att försöka bli ett nytt Folkparti.
I brist på politik har Centerpartiet istället slagit in på en sorts formalistisk opposition. Ett bottennapp var försöket till misstroendeförklaring mot Romina Pourmokhtari, ett debacle där det bara fanns förlorare. Möjligen med undantag för Socialdemokraterna som fick framstå som ”den vuxne i rummet”. Misstroendeinstrumentet är inte tänkt för att visa på politiskt avvikande meningar. En misstroende bör rimligen inte riktas mot en minister som driver den politik som regeringsunderlaget står för – hur bristfällig den än må vara. Rimligen står majoriteten bakom en sådan minister, och om inte så vore fallet så skulle ett byte bara leda till en ny minister som gör samma sak. Det hade varit mycket intressantare om Centerpartiets missnöje med klimathandlingsplanen (vilket inte var oberättigat) lett till att man lagt fram en egen klimathandlingsplan. Men försöket till misstroendeförklaring handlade nog mest om en chans att få markera, inte främst mot en klimatminister, utan mot en liberal klimatminister.
Men även Johan Pehrson har bekymmer. Sällskapet med Sverigedemokraterna är problematiskt. Det gäller klimatpolitiken men också en del frågor som nu ligger i utredningar men som snart kommer upp till ytan igen. Liberalernas vägvalsdiskussion är långt ifrån över. I valet 2022 surrade sig L fast vid Moderaterna och blev en förutsättning för att Ulf Kristersson skulle kunna bli statsminister. Det gav många kamrat fyra-procent väljare. Ett konststycke som det knappast går att göra en repris på. I väljaropinionen är idag SD större än M och det är inte bara ett, utan två partier i regeringsunderlaget som kämpar med riksdagsspärren. Visst, mycket kan förändras under tiden fram till september 2026, men sannolikheten att det ser likadant ut som 2022 är ganska liten.
Men det här är frågeställningar som Liberalernas partiledning inte vill ta i. Finns de i Johan Pehrsons hjärna så är det säkert placerade i ett litet fack som han inte gärna öppnar. Nu är det kortsiktig överlevnadsstrategi som gäller. Allt fokus ligger på EU – valet. Tanken är att en framgång där skall ge skjuts även för de nationella opinionssiffrorna. Visst, finns en chans att det går hyfsat i EU-valet men långt ifrån säkert att det också blir en nationell effekt. Väljarna brukar kunna skilja på äpplen och päron. Ger den här tvåstegs-strategin inte önskat resultat, så är det illa för Johan Pehrson. Har han då även missat chansen om att ena partiet kring en gemensam mer långsiktig strategi, så kommer nog vägvalsfrågan istället att avgöras i en ny partiledarstrid.
Två liberala partier som nästa val kämpar för sin överlevnad och desperat efter varje väljare kan bli livsfarlig för liberalismen i Sverige. Det är inte orimligt att två partier som politiskt ligger mycket nära varandra också konkurrerar om samma väljare, vilket i sin tur innebär ett behov av att visa på skillnader, förstora upp dem om de är små eller till och med konstruera sådana. Då kan också självbilden, liksom väljarnas bild, bli att skillnaderna mellan Liberalerna och Centerpartiet är större än skillnaden mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna respektive skillnaden mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. En bild som gör att liberala väljare inte ser partierna som relevanta och istället för att rösta liberalt gör ett val mellan blocken genom att rösta på Moderaterna eller Socialdemokraterna.
Christer Hallerby
Lämna ett svar