Jag gillar Simona Mohamsson och jag gillar hennes sätt att direkt, till synes utan tvekan, ta befälet i partiet.
Men det var en märklig process som valberedningen höll i. En lång rad av namn nämndes, den ena ovilligare än den andre. Länsförbunden diskuterade och nominerade namn som aldrig var eller blev aktuella. Till slut landade valet på den som hade absolut tunnast CV. Jag skulle nog vilja påstå att hon har ett tunnare CV än någon som i historien valts till ledare för ett svenskt riksdagsparti. Men Ebba Busch kanske någon invänder. Hon hade dock några år som kommunalråd i Uppsala på meritlistan.
Detta säger dock mer om hur djup krisen i Liberalerna är, än vad det säger om Simona Mohamsson. Hon visade redan direkt veckan efter valet att hon besitter egenskaper och förmågor som kompenserar för bristande erfarenheter, dessutom precis sådana som en partiledare bör ha. Hon ger energi och inspiration. Hon artikulerar och formulerar sig väl både i talarstolen och intervjusitsen. Hon är ideologiskt genuin. Inte minst visar hon ledaregenskaper genom att direkt ta befälet över partiorganisationen.
Först avgick Mats Persson från sin ministerpost. Sedan utser hon en partisekreterare, Fredrik Brange, som trots sin bakgrund i Liberalerna Lund måste betraktas som en outsider. Därefter så fick hela den sittande partiledningen sparken och det är inte vilka namn som helst utan (förutom Johan Pehrson) Axel Darvik, Amelie Tarschys Ingre, Mats Persson och Cecilia Rönn. Istället utsågs Romina Pourmokhtari, Ylva Mozis, Per Gustafsson och Torkild Strandberg. Enligt stadgarna ska alltid partisekreteraren och gruppledaren i riksdagen ingå. Bara detta är oerhört, tänk till exempel att Socialdemokraterna skulle byta ut hela sitt verkställande utskott i samband med ett partiledarskifte – i princip otänkbart. Men där var också palatsrevolutionen över. Johan Britz som haft sitt finger i varje soppa som kokats på Liberalerna de senaste åren befordrades från samordningsstatssekreterare till arbetsmarknadsminister.
Jag tycker att Torkild Strandberg borde blivit arbetsmarknadsminister. Någon gång måste det vara dags för honom att fixa successionen i Landskrona och träda in i rikspolitiken igen. Platsen i partiledningen i all ära men det hade varit mer än motiverat att Liberalernas mest framgångsrika och mest erfarna politiker också tagit plats i regeringen. Han kunde givet portföljen den politiska tyngd den borde ha, något som varken Johan Pehrson eller Mats Persson lyckats med. Strandberg är en ”doer” som vill uträtta saker och som kan åstadkomma förändring på riktigt, som han visat i Landskrona. Men det är kanske inte meningen att det ska uträttas något på arbetsmarknadsdepartementet.
Simona Mohamsson visade också kaxighet genom att lägga både skol- och integrationsfrågorna i sin ministerportfölj. De två frågor som många anser som de viktigaste för Liberalerna både i regeringsarbetet och i den kommande valrörelsen. Här är jag mera tveksam. På det år som är kvar till valet kommer man knappast att hinna omvandla några nya inspel till regeringsbeslut. Regeringskansliets beredningsprocesser är hårt styrda av både lag och tung tradition. Här kommer hon att få nöja sig med de reformer som redan ligger i pipelinen.
Jag ser dock en möjlighet i möjligheten att gå i opposition mot sig själv. Något som Socialdemokraterna brukade vara mästare på när de satt i regeringsställning inför ett val. Det vill säga att kritisera den egna regeringens politik, mer låta fokus ligga på bristerna och tillkortakommandena för att istället berätta vad man vill åstadkomma nästa mandatperiod. När det gäller integrationspolitiken kan detta innebära att man i också i högre utsträckning konfronterar Sverigedemokraterna.
Var landar nu det här? Ja, någon spikrak resa blir det knappast. Jag tror det var Gunnar Helén som är gång sa något i stil med, det finns ingen så glad som glad folkpartist när opinionssiffrorna går upp, men heller inget så dystert som en dyster folkpartist när siffrorna går ned. Just nu är många i Liberalerna glada, väldigt glada – och detta innan ens siffrorna har hunnit börja röra på sig. Man har fått en partiledare som pratar sammanhängande, som artikulerar väl, uttrycker sig logiskt och bestämt, visar ledarskap – som beter sig som en partiledare ska.
Det finns nu många väldigt glada liberaler som snabbt kan bli väldigt dystra. Då blir jobbet för Simona Mohamsson tufft, mycket tufft. Det man då bör komma ihåg, som kanske också är det faktum som trots allt gör att det kommer att gå bra (att partiet aldrig hamnar där), trettioåringen med den begränsade erfarenheten har inte bett om det här – utan tagit ansvaret när alla andra lackade ur. Det blir aldrig Simona Mohamssons fel – allt att vinna, inget att förlora. Det är alltså att bara för henne att köra på – som hon har börjat. Lita på intuition och fingerspetskänsla. För talangen finns där – obestridligen.
En varning dock, många i min omgivning har reagerat på ”bilda dig, bete dig, bry dig”. Jag förstår precis, med detta är inte ”Folkpartiet Classic” det är ”Folkpartiet Kliché”. Det är den uppfostrande gamla folkskollärartypen som blivit politiker och talar till folket som tidigare till eleverna. Tilltalet är faktiskt auktoritärt – inte det liberalt rebelliska som enligt min mening klär Simona Mohamsson så mycket bättre.
Till sist men inte minst viktigt: Simona Mohamsson talar om sig själv som en ”Folkpartiet Classic” men avfärdar tanken på ett namnbyte tillbaka till det gamla. Men är den tanken så dum, egentligen? Man behöver inte gå hela vägen tillbaka till gamla ”Folkpartiet”, utan stanna vid det som partiet faktiskt hette, innan Björklund/Arnholm valde att sudda bort historien, Folkpartiet Liberalerna. Ett sådant namnbyte skulle tydligt återknyta till den socialliberala och frisinnade idétradition som bland andra Bertil Ohlin, Bengt Westerberg och Lars Leijonborg stod för – för att nämna de tre partiledare under vars respektive tid den liberala idé- och politikutvecklingen varit som starkast.
Alltså en uppmaning inför höstens landsmöte – byt namn till Folkpartiet Liberalerna.
(Texten är uppdaterad)
Christer Hallerby
Lämna ett svar