Under hösten har det varit tydliga trender med ett växande SD och ett krympande M. De står sig också i december. Åkesson gör statsministerlivet allt svårare för Kristersson. Det ger lite olika scenarier över hur svensk politik kan komma att utvecklas i framtiden. Jag tittar numera också regelbundet på i vilken utsträckning de liberala statsråden levererar politik som uppskattas av väljarna. Här kan det ha skett ett trendskifte. Avslutningsvis också om att EU – valet är en möjlighet för Liberalerna.
Opinionen
Den här månaden blir det ingen sammanställning av opinionen på det sätt som jag redovisat tidigare. Det beror på att det är turbulent bland opinionsinstituten från vars mätningar jag plockar mina underliggande data. De byter kunder med varandra, uppgår i nya samarbeten och strukturer och periodiciteten när mätningar publiceras är osäker. Det gör att jag inte kan få ihop en ”poll of polls” med den kvalitét som jag önskar. Därför avstår jag hellre och hoppas komma tillbaka i januari.
Men vissa saker är det ingen tvekan om. S är största parti med cirka 37 procent av rösterna. Även V är stabila på drygt 7 procent. L och KD ligger under spärren. MP balanserar på den och C närmar sig den uppifrån. Där dramatiken för närvarande utspelar sig är mellan M och SD. Jag uppskattar att M ligger strax över 17 procent, medan SD nu sannolikt är över 22 procent. Ett gap alltså på cirka 5 procentenheter. Då ska man komma ihåg att så sent som i september var M fortfarande större än SD.
Scenarier för svensk politik
Jag pekade i min förra opinionskrönika på de drivkrafter som sätter Moderaterna och Ulf Kristersson offside och att vi istället får ett politiskt landskap där huvudkontrahenterna blir SD och S, Jimmie Åkesson och Magdalena Andersson.
Men det finns också ett annat scenario där Moderaterna och Socialdemokraterna närmar sig varandra för att isolera ytterkanterna. Förra veckan hade vi ett par händelser i SD och S som stödjer en sådan utveckling. Jimmie Åkessons tal om bland annat att riva moskéer får mig att tänka på den tidigare danske statsministern (nuvarande utrikesministern) Lars Løkke Rasmussen och Dansk Folkeparti. Lars Løkke tydlig realpolitiker och tuff förhandlare gjorde flera uppgörelser med Dansk Folkeparti. Men till slut tröttnade han. De fick aldrig nok, ju mer de fick igenom ju besvärligare blev de. Det blev mer av ultimativa krav och att välta regeringen. Han slutsats blev att enda utvägen var att närma sig S. (Resultatet blev ett bra valresultat 2019 för hans dåvarande parti Venstre, men själv fick han sparken som partiledare. Startade ett nytt parti, gjorde ett starkt val 2022 och återkom till regeringen i koalition med både Venstre och S – men detta är en annan historia).
Min poäng är att sannolikheten för att SD någonsin ska bli nöjda är noll. De kommer att ställa till problem med ett allt högre, allt mer xenofobiskt och nationalistiskt tonläge. De kommer att driva Moderaterna allt mer högerut i det mesta samtidigt som man drar åt vänster när det gäller socialförsäkringar och skatter. Moderaterna når förr eller senare en gräns.
Samtidigt kan man också titta på Danmark när det gäller Socialdemokraternas utveckling. Magdalena Andersson gör det uppenbarligen. De danska kollegorna har gjort upp med sin historia på flera politikområden. En process som det svenska partiet nu är mitt uppe i.
I veckan kom en rapport om den tidigare invandrings- och integrationspolitiken som med ordföranden Lawen Redars ord var djupt självkritisk. I en artikel i SvD uttalade sig S energipolitiske talesperson, om att kärnkraften kommer att behövas under överskådlig tid och han räknar dessutom med att det kommer att byggas nya reaktorer. Detta strax efter som Miljöpartiets nya språkrör kraftigt markerat mot alla tankar på ny kärnkraft.
Inom management consulting finns ett uttryck ”dress the bride” när ett företag ska säljas och investerare lockas. Frågan är om Ulf Kristersson gillar det han ser. Det finns nog en insikt inom ledningarna för Moderaterna och Socialdemokraterna om att de skulle få igenom mer av egen politik tillsammans, än var och en av partierna med sina respektive flanker. Äkta kärlek blir det aldrig men ett resonemangsäktenskap skulle lägga tyngdpunkten i svensk politik i mitten. Alternativet tycks vara att mitten imploderar och skapar ett stort tomrum. Flankerna får större utrymme och klyftan i svensk politik fördjupas.
Tre scenarier alltså över hur svensk politik kommer att utvecklas fram till och över nästa val
- Resonemangsäktenskap mellan S och M.
- Implosion i mitten – Jimmie Åkesson statsminister för en högerregering
- Implosion i mitten – Magdalena Andersson statsminister för en vänsterregering.
Det borde också finnas ett fjärde – ett franskt. Där den verkliga liberala mitten fyller tomrummet i stället för att försvinna. Kommentera gärna eller maila och berätta hur ett sådant skulle kunna utvecklas.
De liberala statsråden
Hur uppskattas och värderas de liberala statsrådens insatser av väljarna? Sedan en tid använder jag Novus mätningar om partiernas förtroende i sakfrågor för att göra en bedömning av detta. Här kan man se hur stor andel av väljarkåren som anger Liberalerna som bästa parti i olika sakfrågeområden och sedan koppla dessa till statsrådens ansvarsområden. Jag gjorde en första analys i opinionskrönikan i april (mätning februari) och följde sedan upp i augusti (mätning juni). Nu har Novus i november presenterat en ny mätning där resultaten för de liberala statsråden framgår av detta diagram:
Jag har mätningen i augusti 2022, vilken gjordes före senaste valet (stapeln längst ner), som referens för hur statsråden presterat sedan de tillträdde. För ett litet parti är det naturligtvis små siffror men det har ändå gått att utläsa en tydlig utförslöpa fram till april i princip över hela fältet. Men nu ser det faktiskt ut som det vänt (även om man inte ska ropa hej förrän detta bekräftas i ytterligare mätningar).
Endast när det gäller ett område sker ytterligare tapp i förhållande till förra mätningen. Det är invandring/integration. Men här buntar Novus ihop migration och integration, så det går inte att särskilja Johan Pehrsons integrationsområde från Maria Malmer Stenergards ansvar för migrationspolitiken. Men man kan konstatera att väljarnas förtroende för den liberala invandringspolitiken är i absoluta botten. Endast en procent anser att Liberalerna har bäst politik här.
Intressant är att även förtroendet för Moderaterna och därmed det som Malmer Stenergard presterar får ett kraftigt underbetyg. I februari ansåg 17 procent av väljarna att Moderaterna hade den bästa invandringspolitiken. I senaste mätningen var det endast 8 procent. Tittar man bakåt så verkar det som att M och L:s försvinnande stöd har fördelats sig mellan S och SD med någon övervikt för de förra. Låt mig komma med en kvalificerad gissning, att besluten om att kraftigt skärpa kraven vid arbetskraftsinvandring har haft en inte obetydlig påverkan på den här utvecklingen. Sedan går det inte att komma ifrån, att det är väldigt sällan som Johan Pehrson syns och hörs som integrationsminister.
För arbetsmarknadsminister Pehrson går det något bättre. En procent bättre än de en procent som redovisades vid förra mätningen. Novus redovisar inte decimaler, så förändringen kan mycket väl ligga inom felmarginalen. Men i vilket fall är två procent inte mycket att hänga i julgranen. Jag tycker inte heller att arbetsmarknadsminister Pehrson är särskilt synlig. Det är mest partiledare Pehrson som vi ser och hör.
För utbildningsdepartementet och ministrarna Mats Persson och Lotta Edholm går det bättre. Av väljarna tycker nu 14 procent att Liberalerna har bästa politiken inom skola och utbildning. Det är en bit kvar till siffran före valet (17 procent), men en bruten nedåtgående trend och en uppgång med två procentenheter sedan förra mätningen. Lotta Edholm är synlig som skolminister och driver en politik som uppenbarligen gillas av vissa.
Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari har det tufft. En utsatt ministerpost med den politik som Tidöpartierna kommit överens om. Betygen från väljarna är också skrala men när det gäller klimatet så är Liberalernas förtroendesiffra från före valet (3 procent) nu återställd. Den exceptionella klimatpolitik som förra regeringen drev, under större delen med Miljöpartiet i spetsen, behöver revideras. Det är svårt nog, att göra det i delat förarsäte med SD gör det extra besvärligt. Hittills tycker jag manövrerandet är över förväntan. Men den verkar som om klimatfrågorna suger ut all must, av miljöministern ser man inget.
Största ökningen i förhållande till förra mätningen gäller jämställdhetspolitiken, två procentenheter upp och förtroendesiffran 5 procent före valet är nu återställd. Paulina Brandberg gör inte bort sig när hon framträder, utan hon gör det med tyngd och sakkunskap. Men något särskilt som förklarar uppgången har jag inte sett. Det kanske handlar om ett bredare förtroende i hedersvåldsfrågona där fler liberaler, bland andra Juno Blom bidrar.
Liberal möjlighet i EU – valet
Till sist några ord om EU och det stundande EU-valet. Partiledningens strategi är nu uppenbarligen först och främst att orka med regeringsarbetet och för partiorganisationen full fokusering på EU – valet. Att tänka på längre sikt än så verkar det inte finnas vare sig kapacitet eller intresse för. Men ok, det finns en del faktorer som ger skäl för optimism, åtminstone när det gäller EU-valet.
Fem procent av väljarna tycker att Liberalerna har bästa politiken när det kommer till EU/EMU. Det är en bra början. Kan partiet mobilisera också fem procent av de som röstar så är saken klar, mandatet är räddat och Liberalerna är kvar i EU – parlamentet.
Men det borde kunna gå bättre än så. I förhållande till de andra partierna så är politiken unik. Det är det enda partiet som är klart för att införa euron som valuta i Sverige. De andra partierna, inte minst S och M, kommer hävda att den frågan inte hör hemma i EU-valet. Men frågan bidrar till Liberalernas profil som det enda partiet som vill delta fullt ut i EU-samarbetet, som fortfarande ställer Europa-visionen om en ständigt djupare integration framför nationell trångsynthet. Den linjen kommer inte att locka en majoritet av väljarna, men den bör räcka till en bit över fem procent.
Sedan är det kandidaterna. Liberalerna har en bra topp med Karin Karlsbro, Anna Maria Corazza Bildt, Simona Mohamsson och Philip Sandberg. De närmsta konkurrenternas (M, C och S) listor ser ganska bleka ut jämfört med den. Jag har varit skeptisk till rekryteringen av Corazza Bildt, dels för externa rekryteringar har sina risker, dels därför att det fanns skäl till att M uteslöt henne helt från sin lista inför förra valet. Men hon kan nog bidra positivt och med energi i kampanjen. Jag lyssnade på henne för någon månad sedan och hon är onekligen en estradör och en intressant politisk personlighet. Inte att förglömma är att hon drog mer än 80 000 personröster 2014.
Det kan bli en tuff match för Karin Karlsbro. Men hennes chans är socialliberalerna och att mobilisera folkpartidiasporan. De tidigare folkpartister/liberaler som röstade på C eller S i riksdagsvalet kan rimligen inte tycka att de partierna har bättre politik eller bättre kandidater än vad Liberalerna presenterar i EU-valet. Matchen mellan toppkandidaterna gör att jag är ganska säker på att Liberalerna kommer att klara spärren och ta minst ett mandat.
Christer Hallerby
Lämna ett svar