Opinionskrönika augusti 2024 – och om den politiska spelplanen i nästa valrörelse.

Den viktigaste information i augusti månads opinionssiffror hittar vi på vänstersidan. Socialdemokraterna har återhämtat sig över sommaren och Miljöpartiet stabiliseras. Det innebär att gapet mellan opposition och regeringsunderlag är inne i en växande trend till oppositionens fördel. Jag funderar längre fram i krönikan på den politiska spelplanen i nästa valrörelse och skissar på ett huvudscenario. Liberalerna riskerar att trängas in i ett hörn.

Väljaropinionen i augusti 2024

	SD	M	KD	L	C	S	MP	V
aug 24	19,1	19,7	3,8	3,0	4,9	33,5	6,2	8,4
juni 24	20,0	18,7	4,0	3,1	5,1	32,2	6,2	9,0
	-0,9	+1,0	-0,2	-0,1	-0,2	+1,3	0	-0,6
valet 22	20,5	19,1	5,3	4,6	6,7	30,3	5,1	6,8

S ökar med 1,3 procentenheter. Någon särskild förklaring till uppgången är svår att hitta. Möjligen är det så att även de inhemska siffrorna tillfälligt trycktes ner av partiets svaga EU-valrörelse och nu återhämtar sig. MP fick å andra sidan en rejäl ”boost” av EU-valet och ligger dessutom kvar på sin högre nivå.

Det kan också noteras att SD tappar en procentenhet och att M växer med lika mycket. SD ligger nu under valresultatet medan M ligger över. Liberalerna ligger fortsatt parkerade en bra bit under spärren och det syns inte till några som helst tendenser till en förbättring av det läget.

Det är framförallt tre saker som sticker ut när man tittar på trenddiagrammet.

1. SD är inne i en tydligt nedåtgående trend. Det bör dock observeras att utvecklingen sker i små steg. Totalt har man dock förlorat 3,4 procentenheter sedan toppen i november 2023.

2. MP tog i och med EU-valrörelsen ett skutt uppåt men ligger stabilt på den nya nivån kring 6 procent.

3. Det är också tydligt att S har brutit sin tidigare nedgångstrend.

En annan trend som framträder i materialet är att avståndet mellan blocken återigen växer till oppositionens fördel. Som lägst var det nere på 5,2 procentenheter i våras (april). Nu är det uppe i 7,5. Min förklaring till att gapet krympte under vintern/våren var framförallt att regeringsunderlaget då började leverera på sin vallöften, inte minst blev sänkningarna av priset på drivmedel tydliga för väljarna. Nu är vi halvvägs in i mandatperioden och det är nog så att väljarna börjar glömma valrörelsen och valet 2022 för att istället blicka framåt. Precis som partierna.

Den politiska spelplanen

EU-valet är över och partierna kommer mer och mer att fokusera på framtiden – politik och strategi. Längst verkar S har kommit med ett brett upplagt programarbete. Många intressanta rapporter, en hel del kontroversiella förslag. Det bäddar för en spännande internpolitisk debatt som också kommer att ge en hel del mediautrymme. I genren idédebatt ser Socialdemokraterna ut att vara spänstigast just nu. Det var längesedan senast – decennier sedan.  

Det kan också finnas skäl att fundera på hur dramaturgin kommer att se ut inför valet 2026. Kommer vi att gå i tangentens riktning mot en tvekamp, nämligen att dagens regeringsunderlag ställs mot dagens samlade opposition? Eller kommer det att bli något helt annat?

Tittar vi på vänstersidan, dvs oppositionen, så finns det endast en statsministerkandidat och det är Magdalena Andersson. Men huvudfrågan som jag ser den är om C och V verkligen kan ingå i samma regering, eller ens regeringsunderlag. Som opinionen ser ut så kommer Magdalena Andersson att behöva bägges (och MP:s) stöd för att bli statsminister.

På högersidan finns en given komplicerande faktor, Jimmie Åkesson kommer inte en gång till acceptera att ställas utanför regeringen och han kommer att kräva tydlighet i detta även före valet. Hur kommer då Ulf Kristersson att hantera detta? Han har ägnat sig en hel del åt SD-washing redan, att normalisera SD som parti och samarbetspartner. Kommer han nu att ta nästa steg, att försöka få ihop sitt nuvarande regeringsunderlag till en ”allians” som går till val som ett samlat regeringsalternativ med ett gemensamt regeringsprogram? Men här har ju Liberalerna ett landsmötesbeslut som sätter stopp, att inte gå in i en regering med SD. Landsmötesbeslut kan ju dock ändras. I så fall står Liberalerna inför en ny uppslitande vägvalsdebatt, något som partiledningen helst vill undvika. Dessutom finns det med all säkerhet också en betydande tveksamhet även inom M mot ett ännu mer fördjupat samarbete med SD.

Men vilket är egentligen alternativet till ”en samlad högerallians”? Hur resonerar SD och Jimmie Åkesson? Kan han acceptera att inordna sig i ledet och spela andrafiolen bakom Kristersson?  En möjlig utveckling är att vi får ett trekejsarslag med statsministerkandidaterna Kristersson, Åkesson och Andersson. Men för att det riktigt ska fungera för SD krävs opinionssiffror som visar att de skulle kunna bli större än dagens regeringspartier tillsammans, där är vi långtifrån för närvarande.

Om vi försöker räta ut alla frågetecken så pekar det mot följande spelplan i valrörelsen 2026:

1. Vi får ett SD som går till val som solitär, som vill ha en högerregering med Jimmie Åkesson som statsminister, som dock inte utesluter att ingå i en M-ledd regering men heller inte utesluter att samarbeta i vissa sakfrågor med S. Det man dock helt utesluter är att fortsätta som nu, som stödparti till regeringen Kristersson.

2. Vi får en regering (M+KD+L) som söker förnyat förtroende och som inte utesluter att ta in vare sig SD eller C i regeringen men som dock utesluter Åkesson som statsminister. (Här får L kompromissa och säga att en regeringssamverkan med SD dock kräver ett landsmötesbeslut).

3. Vi får ett samlat disparat och inbördes käbblande mitten/vänster alternativ med Magdalena Andersson som statsministerkandidat.

Det finns flera faktorer som gör att jag inte själv riktigt tror på det här men samtidigt har jag svårt att se alternativen. Därför får det bli mitt huvudscenario.

För mig som liberal blir då slutligen den intressanta frågan, hur Liberalernas ledning och partistyrelse ser på detta huvudscenario. Är det något man skulle kunna gilla och anpassa sig till eller är det något som man till varje pris vill undvika. Hur resonerar Johan Pehrson et consortes sittande framför strategibordet med de flyttbara pjäserna framför sig?

Huvudscenariot innebär att Liberalerna med stor sannolikhet återigen kommer att klänga sig fast vid Moderaterna och förhoppningsvis då får låna tillräckligt med kamratfyraprocent-väljare. Alternativet är att på något sätt ”bryta sig loss”. Men det är i så fall inget man kan vänta för länge med.

Christer Hallerby