Socialdemokraternas uppåtgående trend fortsätter. Moderaterna och Sverigedemokraterna har hela mandatperioden tillsammans legat nära valresultatet, strax under 40 procent. Men byter på marginalen väljare med varandra. Just nu är M några tiondelar större. För mittenpartierna Liberalerna och Centerpartiet är läget katastrofalt. Tillsammans når de nu 6,8 procent. L parkerade en bra bit under riksdagsspärren och C precis på densamma i en nedåtgående trend. Jag kommenterar den här månaden särskilt mittenpartierna, deras vägvalsbekymmer, partiledarvalet i Centerpartiet och diverse händelser den senaste tiden i Liberalerna.
Väljaropinionen i mars 2025
S ökar med 0,5 procentenheter i tillägg till de 1,5 man ökade förra månaden. I övrigt bara smärre förändringar.
Vi ser att klyftan mellan blocken tydligt ökar till oppositionens fördel. Gapet är hela 7,4 procentenheter. Vi har en väldigt orolig omvärld just nu. Erfarenhetsmässigt så brukar detta gynna sittande regering, framförallt regeringskoalitionens största parti, eftersom väljarna i sådan lägen uppskattar trygghet och stabilitet. Men just nu verkar det som om väljarna söker tryggheten hos Magdalena Andersson och Socialdemokraterna.
Regeringsunderlag är nu inte långt från den tidigare lägstanivån under mandatperioden – 44,5 procent i oktober 2023. Nu i april blev det 45,3 procent, hela 7,4 procentenheter från valresultatet.
I trenddiagrammet är S uppåtgående trend tydlig. Man ökar nu för sjätte månaden i rad. Centerpartiets trend är tydligt nedåtgående.
Som jag skrev förra månaden är det nu svårt att se vad som ska ändra på situationen för Tidöpartierna. Det första kvartalet borde ha varit, åtminstone en liten, skördeperiod, särskilt för M och SD. Med historiskt låga bensin- och dieselpriser. Räntorna som har gått ner. Budgeten som innebar skattesänkningar, särskilt kanske för Moderaternas väljare. Jag ser inget i den politiska pipelinen som framåt slår den för Tidöpartierna positiva politiska kontexten.
Krisen i mittenpartierna
Centern och Liberalerna når nu tillsammans alltså endast 6,8 procent. Håller Centerns trend i sig kan bägge partierna nästa månad ligga under riksdagsspärren. Det är smärtsamt för partier som i fornstora dagar nått upp till 25 procent – dock vid olika tillfällen. Det är också smärtsamt att se den rivalitet som vuxit fram mellan partierna. De som en gång i tiden var på gång att slå ihop. Men ju mer Centerpartiet framhävt och betonat liberalismen, gått med i samma internationella och europeiska liberala samarbetsorganisationer som Liberalerna, ju mer har rivaliteten skärpts. Förr kompletterade partierna varandra, nu konkurrerar man om samma krympande väljarskara. Detta vore, tycker jag, ett väl så gott argument för en sammanslagning. Men icke, en sådan är nu lika långt borta som den var när Centerpartiet hette Bondeförbundet.
Det är två partier i kris – vägvalskris. De är numera bägge för små och kraftlösa för att ens tillsammans utgöra ett huvudalternativ i svensk politik. De måste välja höger eller vänster, Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson som statsministerkandidat, för att inte bli irrelevanta. De interna opinionerna i partierna är splittrade mellan alternativen.
Krisen har många och komplexa orsaker. Men en viktig tidpunkt är regeringsförhandlingarna efter valet 2018 när Jan Björklund och Annie Lööf vägrade ställa sig bakom Ulf Kristersson som statsminister med motiveringen att de röd/gröna i valet fått ett mandat mer än Alliansen. Kristersson skulle ändå uppbackade av Björklund och Lööf ha kunnat vinna omröstningen. Detta genom SD:s passiva stöd, att de la ner sina röster. En Alliansregering skulle då kunnat tillträda. Visst en minoritetsregering med ett skakigt regeringsunderlag – men enligt min mening, då som nu, värd att pröva. Visst, helt säkert var det inte. Sd skulle kunnat röstat emot och därmed fällt Kristersson. Men då hade SD stått där med ansvaret att ha fällt en Alliansregering, vilket i sin tur gett ökad legitimitet för andra lösningar.
Istället valde Björklund och Lööf en linje som tog död på Alliansen. Så småningom ledde regeringsförhandlingarna fram till Januariavtalet, i och för sig en sakpolitisk framgång för mittenpartierna, men ett vägval som infekterat det interna arbetet i båda partierna sedan dess och alltjämt. Det är helt följdriktigt att partier som inte mår bra internt också tappar väljare.
Jag ser just nu att Anna-Karin Hatt av valberedningen blir föreslagen som partiledare för Centerpartiet. Det bästa valet för det partiet och jag tror att många centerpartister nu ser ett ljus i tunneln (innebär att jag redigerar och stryker tidigare text).
I min förra krönika underströk jag att den liberala partiledningens huvuduppgift nu är att säkra riksdagsmandaten 2026 utan hjälp av kamrat fyraprocent. Jag tvivlade då dock på om Liberalerna har en ledning som faktiskt fixar detta. Mina tvivel är fortfarande starka. Johan Pehrson har en och annan styrka, men framförallt för många svagheter för att fullt ut fylla ut partiledarkostymen. Men som jag också skrev förra gången, att ta på sig jobbet är en tuff utmaning. Ännu finns det ingen som räckt upp handen. Det kanske blir att följa Kajsa Vargs recept, man tager vad man haver. Men bristen på utmanare om partiledarposten innebär inte att det är händelselöst i Liberalerna.
Liberalerna hade sitt riksmöte den 22 – 23 mars i Karlstad. Här presenterades Selma – partiets visionsprojekt som ska vara själva grundbulten i valrörelsen 2026. Jag har läst underlaget och är så här långt måttligt imponerad. Det är utmärkt och välbehövligt att partiet nu ägnar sig åt politikutveckling. Men det jag ser är mer ett försök till en ny förpackning än reellt ny politik. Huvudparollen att staten måste kliva fram och ta ett större ansvar är dock sakligt motiverad – men mer en kappa för de ökade satsningarna på bland annat rättspolitiken och försvaret. Jag ska försöka återkomma till Selma senare i en särskild blogg.
Men Selma överskuggades snabbt av Paulina, Jakob och Oscar. På samma dag en vecka efter riksmötet tillkännagav de i snabb takt sina avhopp. Jämställdhetsministern Paulina Brandberg ville få mer tid för familjen. Partisekreteraren Jakob Olofsgård skulle fokusera på sakpolitiken som riksdagsledamot. Kanslichefen Oscar Wåglund Söderström kände sig färdig med sitt uppdrag och hade redan tidigare aviserat att han skulle sluta i vår.
Det hela gav intrycket av en djup kris. Media ställde sig på tå och letade efter orsaker. Medlemmarna ville självfallet veta vad som hänt. Men när Johan Pehrson framträdde så var det lika illa förberett och intetsägande som vanligt – man skulle ha respekt för de skäl som de aktuella personerna själva redovisat. Något som knappast någon ansåg som trovärdigt. Det spädde snarare på spekulationerna. Jag kan tänka mig, så här efteråt, att Pehrson sa det han sa, eller snarare inte sa, på grund av någon sorts hänsyn till de inblandade. Men det hade varit bättre med en officiell förklaring, sanningsenlig och hänsynsfullt formulerad. Istället hänvisas sanningssökarna till mer eller mindre obskyra sajter på nätet eller humorprogram i TV. Eftermälet, sant eller inte, blir både sjaskigt och snaskigt för två av de inblandade och en konstig skugga över den tredje. Paulina Brandberg har rätt på en punkt ”politiken har ett högt pris”.
Men med detta sagt så ser jag positivt på de nytillskott som presenterades, Nina Larsson och Simona Mohamsson. De är uppiggande för en socialliberal och innebär samtidigt en professionalisering av partiets ledning. Nina Larsson har styrkor där Paulina Brandberg hade sina svagheter, rutin och politisk erfarenhet, starkt förankrad i partiet. Simona Mohamsson har förutsättningar att bli den politiska partisekreterare som jag länge har efterlyst. Hon är klockren i sina liberala värderingar, duktig på att formulera sig både i tal och skrift. Av vad jag sett på landsmöten är hon dessutom en strong debattör och modig.
Nu hoppas jag att Simona Mohamsson tar sig svängrum, markerar en ”talartribun” utanför regeringen och självständig från Regeringskansliet, att hon tydligt markerar att Liberalerna har en front också högerut, inte bara vänsterut. Det behövs mer av liberalism och internationalism i dagens värld; mindre av nationalkonservatism, illiberalism och merkantilism. Johan Pehrson sliter partisekreterare. Det gäller för Simona Mohamsson att nu inte bara knyta nävarna i byxfickorna utan också pinka in ett eget revir.
Jag ser det också som att Johan Pehrson med de här utnämningarna nu sätter en sorts punkt i vägvalsdebatten. Liberalernas inställning, bekräftad i landsmötesbeslut, är att inte sätta sig i samma regering som Sverigedemokraterna. Den försöksballong som Fredrik Lundgren (medarbetare till Axel Darvik, kommunalråd i Göteborg) skickade upp i en debattartikel i Tidningen NU i december i fjor, skulle jag vilja tro, punkterades av Pehrsons senaste utnämningar. Lundgren menade att landsmötet i höst skulle ta beslut om att ”släppa den sista låsningen kring Sverigedemokraterna”. Om Pehrson och partiledningen planerade för att följa Lundgrens linje, så skulle de senaste utnämningarna vara direkt korkade.
Men det kommer inte att bli lätt bara för att vägvalsfrågan får en sådan lösning. SD är tydliga med att för att fortsätta i regeringsunderlaget även efter nästa val, så ska man ingå i regeringen. Om M och KD öppnar för det, vad gör Liberalerna då? Att bara byta plats med SD som stödparti utanför regeringen, vilket nuvarande landsmötesbeslut troligen inte heller är öppet för, kan knappast vara särskilt attraktivt varken för partiet eller dess väljare. Men gör man tummen ner för en borgerlig regering, så blir det definitivt inte några kamrat fyraprocent-röster.
Det krävs alltså något annat. En politisk positionering som det inte går att se i korten idag. Detta ”annat” måste börja utmejslas i närtid för att ges en interndemokratisk förankring på höstens landsmöte.
(Inlägget är redigerat)
Christer Hallerby
Lämna ett svar