Det gör ont när samtiden går bort. När jag gick med i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU) hösten 1969 så hade man precis haft en uppmärksammad ordförandestrid med Olle Wästberg på ena sidan och Per Gahrton på den andra. Båda två väldigt unga men redan väl etablerade på de stora tidningarnas debatt- och kultursidor samt i radioprogram som OBS Kulturkvarten. För en ny medlem som mig kändes det onekligen som man hamnat i centrum för svensk politik. Nu är båda avlidna med ett par veckors mellanrum. Om Per har jag skrivit tidigare.
Jag tror Olles största insatser i svensk politik handlar om att ha vårdat arvet efter Per Ahlmark, att ständigt och oförtrutet arbeta för att fördjupa den liberala demokratin, att stå upp för humanism och mänskliga grundläggande fri- och rättigheter med ett gränslöst perspektiv. Här arbetade han med hela den politiska verktygslådan, från agitatorisk liberal tribun till utredare i den statliga byråkratin. In i det sista, inte minst, som flitig medverkande/besökare på måndagsmötena på Norrmalmstorg till stöd för Ukraina. Jag är lite orolig för vem som ska plocka upp den Ahlmarkska manteln nu – finns det någon?
Olle och jag tillhörde olika falanger i FPU. Men i Folkpartiet kom vi genom åren att samarbeta i flera olika sammanhang och tidsperioder. Första gången var i kommissionen som skulle ta fram ett nytt förslag till partiprogram till landsmötet 1982. Olle var ordförande, jag tillsammans med Thomas Berglund sekreterare. Det här med sekreterare var mest en villfarelse för det var ordföranden själv som skrev det mesta.
Olle hade en bestämd ambition, att sätta tydligare gränser vänsterut än i det gällande partiprogrammet från 1972 där framförallt Carl Tham hade hållit i pennan. Han drev till exempel hårt att vi skulle slå fast att marknadsekonomin ”är” Folkpartiets och liberalismens ekonomiska system. Jag, fortfarande lätt vänsteranstruken, ville ha en vagare formulering i stil med att marknadsekonomin var det minst dåliga av kända system att fördela våra gemensamma resurser. Olle drev naturligtvis igenom sin vilja och idag med 40 års ytterligare empiriska erfarenheter är jag böjd att hålla med honom.
En del ser nog idag på Olle som vänster. Det är fel och beror i så fall på att perspektivet förskjutits i takt med att partiet Liberalerna har förflyttat sig åt andra hållet. Olle stod in i det sista fast förankrad där han alltid hade stått. En liberal som konsekvent varit emot såväl koalitioner med socialdemokratin som kompromisser där partiet släppt fram högerpolitik. Olle har pläderat för ett starkare liberalt självförtroende och mer självständighet, att inte alltid välja makten när det är möjligt utan sett oppositionsrollen som minst lika viktig – kanske viktigare. I sina memoarer lyfter han själv fram ett citat från ett landsmötestal ”vi måste se till att bli bedömda för vår ideologi – inte för våra samarbetspartners”.
Jag höll inte alltid med honom utan har ofta argumenterat för motsatsen, att regeringsmakten är viktig för att omsätta liberal politik i praktiken. Men måste medge att Olles argument varit starka, inte minst när han poängterade att Folkpartiet/Liberalerna alltid regelmässigt tappar väljare när man sitter i regering. Citatet ovan är från 1980, men nu är vi just där, att vi blir bedömda mer för samarbetet med SD inom ramen för ett exceptionellt Tidöavtal, än för våra idéer och vår ideologi.
Olle var den borne folkpartisten, som konsekvent drivit att Folkpartiet är Folkpartiet och inte ska spädas ut eller ändras till något annat. Han var med i gruppen kring Ahlmark som intensivt motarbetade planerna på en sammanslagning med Centerpartiet i början på 1970-talet. Han var emot namnbytet till Liberalerna 2015. I valet 2022 valde han trots rädslan för SD, som han skrev på Facebook, att rösta på Liberalerna. Han kunde inte överge det parti som ”för drygt 100 år sedan införde demokratin och alltid drivit demokrati”. Men Olle tillhörde definitivt den rätt så stora grupp övertygade liberaler som var/är mer ”folkpartister” än ”liberalpartister”. Det hände något med partiet under perioden runt namnbytet. Något som inte bara berodde på namnbytet i sig. Kan ett parti ha en själ? Jag är numera övertygad om det och att vi har tappat något viktigt på vägen.
Det finns väldigt mycket mer att notera om Olle. Hans långa och imponerande CV med insatser inom näringslivet, media och statsförvaltning (inte minst tiden som generalkonsul i New York) kommer säkert andra att belysa. Som person var han alltid öppen och generös, även när meningsskiljaktigheterna var stora. Men också nyfiken och kreativ. Det gällde allt från mat till ny teknik. Jag blev bjuden på fransk lantpaté första gången i mitt liv hemma hos Olle, en skånepåg då var inte så van vid ”utländsk” mat om det inte var pizza eller pasta. Jag stiftade bekantskap med en Mac för första gången på samma ställe. Olles och Ingers årliga glöggmingel var ett evenemang där man verkligen träffade alla.
Christer Hallerby
Lämna ett svar