Det är inte lätt att försöka sig på att förstå Johan Pehrson. Ett tag såg det ut som att partiledningen till varje pris ville pausa diskussionen i vägvalsfrågan – alltså förutsättningar och röda linjer i regeringsfrågan inför valet 2026. Man hänvisade till Projekt Selma och sa ungefär, att nu tänker vi långsiktigt först, jobbar fram en vision och förnyar sakpolitiken. Regeringsfrågan tar vi tag i när vi har underlag att sätta in den i ett mer långsiktigt perspektiv. Det fanns logik i det sättet att resonera. Först vision, sedan mål (på kort och lång sikt) och strategi för hur man når målen, därefter taktik – hur partiet ska positionera sig inför nästa val, vägval i regeringsfrågan etc.
Men nu debatterar Johan Pehrson vägvalet med sig själv – offentligt. I SVT:s 30 minuter den 7 november var hans första svar på frågan om varför L och SD inte ska kunna ingå i samma regering: Mitt parti har uttryckt sig så, sagt så. Jag tycker som mitt parti. Jag har inget nytt besked i den frågan. Så långt höll han sig nog till det intränade manuset. Men mot slutet, mer pressad i intervjun, blev han personligare, tydligare och mer kategorisk: Jag kommer inte sitta i regering med Jimmie Åkesson. På inpasset från programledaren – inte heller stödja en sådan regering – var Pehrsons kommentar lika tydlig, det är korrekt. Han gav alltså uttryck för en personlig vilja, ett personligt driv, en ledare som pekade med hela handen. Något som välkomnades av många.
Men den del av partiet som siktar på att ändra partiets position inför valet 2026 på landsmötet i höst blev bekymrade. Alltså de som betonar att ett landsmötesbeslut endast gäller tills det har fattats ett nytt landsmötesbeslut och som vill ha ett nytt landsmötesbeslut. Det är säkert bakgrunden till hur Johan Pehrson uttryckte sig i Dagens Nyheter den 15 december, att han pressats till att ta ett steg tillbaka.
Han upprepar förvisso partiets ståndpunkt att inte medverka till att släppa fram en regering där SD ingår. Men samtidigt betonar han att en partiledare måste vara beredd att göra omprövningar. Det stärker misstankarna hos dem i partiet som tror att det finns en ”grand plan” att öppna för en borgerlig regering där SD kan ingå.
Det beslut som de flesta verkar anse gälla fortfarande, togs först på ett partiråd 2021 och har därefter återupprepats och konfirmerats av partiets högsta beslutande organ Landsmötet både 2021 och 2023. Kärnan i beslutet är att Liberalerna inte ska medverka till en regering där Sverigedemokraterna ingår. Liberalerna kan alltså inte medverka i samma regering som SD men inte heller agera som stödparti till en regering där SD ingår. Däremot öppnar besluten för politiska förhandlingar med alla riksdagspartier och därmed också uppgörelser i politiska sakfrågor. Beslutet utgör heller inget hinder för Liberalerna att medverka i en regering som den nuvarande, där SD är stödparti utanför regeringen.
Det bör tilläggas att partirådet också var tydligt med att Liberalernas regeringsalternativ 2022 var en borgerlig regering inom ramen för den sakpolitiska gemenskap som finns (fanns) mellan Liberalerna, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. I rådets uttalande talar man om ”nästa” regering – alltså den som tillkom 2022.
Jag skulle nog också hävda att vägvalet var en del av paketet inför valet 2022 och att ett nytt beslut behöver tas inför valet 2026. I vilket fall är det oundvikligt att vägvalet blir en fråga för kommande landsmöte.
Det kommer att krävas statsmannaskap i den högre skolan för att hålla ihop partiet. Nu ser jag att partisekreteraren går ut och försöker gjuta olja på vågorna, och hävdar att hela partiledningen står bakom det tidigare landsmötesbeslutet. För en del handlar det säkert om samma läpparnas bekännelse som för Pehrson. Ett landsmötesbeslut kan omprövas. Ett landsmötesbeslut gäller tills det fattas ett nytt landsmötesbeslut. Det intressanta är inte att partiledningen deklarerar att gällande landsmötesbeslut gäller – det är en truism. Det intressanta är vad de kommer att driva på landsmötet i höst.
Christer Hallerby
Lämna ett svar