Debatten är igång. Kommer Liberalerna på sitt nästa Landsmöte ta bort den röda linje som stoppar en regeringskoalition med SD. Se till exempel Tidningen NU här.
Mot den bakgrunden kan det vara intressant att spekulera i hur en M/SD/KD/L – regeringen skulle kunna se ut efter nästa val. Det är naturligtvis väldigt mycket som är öppet och osäkert, inte minst om man överhuvudtaget når en majoritet i riksdagen, för närvarande ligger man långt efter oppositionen i opinionsmätningarna. Sedan är det ju frågan om L och även KD kommer att klara riksdagsspärren. Men i beslutsunderlaget inför Liberalernas landsmöte bör det ändå finnas med hur en framtida regering skulle kunna se ut om man nu lyfter sin röda linje.
I mitt scenario utgår jag från valresultatet 2022. Det blir naturligtvis inte exakt detsamma, men om det nuvarande regeringsunderlaget får fortsatt majoritet 2026, så är det ganska sannolikt att man hamnar någonstans i närheten. Jag utgår också ifrån att man behåller den organisation av Regeringskansliet som gäller idag – något som självfallet inte heller är säkert.
Med SD i regeringen kommer de andra partierna att få släppa flera av sina ministerposter. Jag tar mandatfördelningen i riksdagen som utgångspunkt och inledningsvis fördelar jag ministerposterna proportionellt.
SD skulle som största parti mycket väl kunna kräva statsministerposten. Men här är jag övertygad om att de andra tre tillsammans kommer att hålla emot. Ulf Kristersson får fortsätta som statsminister. Jag utgår också ifrån att triumviratet M/KD/L kommer att sortera bort även utrikes-, finans och EU-minister posterna från SD. I mitt scenario tillfaller de alla M. Det kommer dock att kosta kompensation till SD i form av flera tunga departementschefsposter samt ansvar i sakfrågor som SD prioriterar; rättspolitik, migration, energi, klimat och kultur.
Små partier bruka kunna kompenseras med viss överrepresentation. Här blir det lite utrymme för detta. Istället får L och KD vardera ett tungt sakområde där man får tillsätta departementschef och ytterligare ett statsråd. Det blir Utbildningsdepartement för L och Socialdepartement för KD.
Jag lägger med något undantag band på fantasin när det gäller ministrar och håller mig huvudsakligen till de idag etablerade namnen. Men även här kommer det sannolikt att flyta en hel del vatten under broarna innan det är dags. Med alla dessa reservationer så följer här min ministerlista.
Statsminister: Ulf Kristersson (M)
Justitieminister och vice statsminister: Jimmie Åkesson (SD)
Utrikesminister: Maria Malmer Stenergard (M)
EU-minister: Benjamin Dousa (M)
Bistånds- och utrikeshandelsminister: Jacob Forssmed (KD)
Migrationsminister: Aron Emilsson (SD)
Finansminister: Elisabeth Svantesson (M)
Civilminister: Carl Oscar Bohlin (M)
Finansmarknadsminister: Oscar Sjöstedt (SD)
Arbetsmarknads- och integrationsminister: Magnus Persson (SD)
Jämställdhetsminister: Parisa Liljestrand (M)
Försvarsminister: Pål Jonson (M)
Minister för civilt försvar: Jessica Stegerud (SD)
Energi- och näringsminister: Tobias Andersson (SD)
Miljö- och klimatminister: Martin Kinnunen (SD)
Kulturminister: Louis Erixon (SD)
Landsbygdsminister: Richard Jomshof (SD)
Infrastruktur- och bostadsminister: Jessica Rosencrantz (M)
Socialminister: Ebba Busch (KD)
Sjukvårdsminister: Acko Ankarberg Johansson (KD)
Äldre- och socialförsäkringsminister Julia Kronlid (SD)
Socialtjänstminister: Carina Ståhl Herrstedt (SD)
Utbildningsminister: Johan Pehrson (L)
Skolminister: Lotta Edholm (L)
Det här är ingen jämställd regering men det är kanske heller inget man ska förvänta sig med SD i Regeringskansliet. Möjligen skulle L kunna förhandla sig fram till en statsrådspost till i och med att man är tungan på vågen för att den här regeringsbildningen skall kunna bli av. Ytterligare en procent i valet skulle dock underlätta. Men i huvudsak är det nog ungefär så här det kommer att se ut.
Christer Hallerby
Lämna ett svar