Apropå Selma – Liberaler skriver inga samhällsvisioner

Liberaler skriver inga samhällsvisioner. Istället gör man en poäng av att inte ha några. Det borde också Selma göra. Tankarna bakom Selma, som är Liberalernas visionsprojekt, är rätt och välkomna. Ett krampande parti behöver förnyelse, ny politik och en renoverad organisation. Men det gäller att göra rätt saker på rätt sätt. Samhällsvisioner hamnar inte i den kategorin men en vision för det liberala partiet skulle kunna vara intressant. Viktigast av allt är dock en tydlig och utvecklad mission som underlag för en förnyelse av sakpolitiken

De två ”stora” samhällsvisionerna nationalismen (i form av facism och nazism) och kommunismen orsakade ett gigantiskt lidande och ruinerade miljontals människors liv i 1900-talets Europa. Socialismen delade i mångt och mycket kommunismens mål – men ville nå dem på fredlig väg. Med visionerna följde en övertygelse om att ha rätt, en dogmatism i att ändamålet helgar medlen.  Det fanns endast en väg framåt.

Konservatismen och liberalismen har varit mer pragmatiska och funktionella, därmed också skeptiska till ”visioner”. Konservatismen i att hålla fast vid det man tycker fungerar och följaktligen stor försiktighet när det gäller förändringar. Liberalismen som dess motsats, mer explorativ och utvecklingsoptimistisk.

Med detta sagt är det viktigt att se liberalismens två faser. Det fundament som all liberalism står på är frihet, demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter – en samhällsordning som i dess bredare bemärkelse kommit att kallas för den liberala demokratin. När och där denna saknas, i diktaturen, i autokratin är liberalismen revolutionär.

Men när grunden är lagd så blir liberalismen inkrementell – med en nyfiken och prövande framåtblick drivs utvecklingen steg för steg. Det framtida idealsamhället finns inte. Samhället kan alltid bli bättre. Människans erfarenheter, utveckling, forskning och framsteg gör att det hela tiden tillkommer nya komponenter att ta hänsyn till.

Det är ingen tillfällighet att marknadsekonomin blivit det liberala ekonomiska systemet. Den idémässiga basen formades i symbios med de liberala frihetsidealen. Men den är också processuell, belönar individuell kreativitet och initiativförmåga som för samhällsutvecklingen framåt.

När jag gick med i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU) gällde ett program som var antaget på kongressen 1967. Dess fantastiska inledning har jag alltid haft med mig:

”I centrum för liberalismens strävan står den enskilda människan: Det är hon som ska ges möjlighet att leva ett ständigt rikare liv, ges ständigt bättre förutsättningar att utveckla sin personlighet. För denna strävan kan inget slutligt mål anges, samhället kan alltid bli bättre.”

Vidare några stycken längre ned: ”En liberal är en tvivlare som ständigt ifrågasätter hävdvunna sanningar och som på nytt väger argumenten för och emot. Självfallet måste också liberalen vid varje tidpunkt fastställa sin politiska handlingslinje men den egna åsikten blir aldrig en absolut objektiv sanning. Detta kommer alltid att moderera hans agerande, att göra honom försiktig i valet av metoder att främja sina åsikter. Den tvärsäkre, som tror sig i sitt politiska handlande ha Gud, historien eller materien på sin sida, blir ofta på ett annat sätt hänsynslös: han vet att han har rätt, han har bråttom att förändra världen, följaktligen kan han gå hårt fram. Liberalen har aldrig tänkt färdigt, är ständigt öppen för nya argument och förändrade fakta.”

Både nationalisten och kommunisten/socialisten förgiftar politiken med sina visioner och bestämda idéer om hur samhället ska se ut.  Nationalisten med sina idéer om etnisk och kulturell homogenitet, att lika barn alltid leker bäst. Den minsta gemensamma nämnaren blir norm, olikheten blir uppstudsig och ska tyglas. Socialistens tankar om kollektivet före jaget, om upphöjelsen av staten som överordnat allting annat, som både ska stå för skapandet och fördelandet av de gemensamma resurserna, idéer som hos kommunisten blir till det ultimata förtrycket i form av proletariatets diktatur. Liberalen pekar istället framförallt på individens möjligheter till självförverkligande och fria val samt på det funktionella hur samhället ska fungera och hur vi ska vara mot varandra. Liberalen värnar rätten att vara olik, att sticka ut, skapa och vara kreativ. Mångfald ger samhället styrka och gör livet intressant.

Fpu-programmet var i hög grad baserat på Karl Poppers tänkande i The Open Society and it’s Enemies, som skrevs under andra världskriget med en tydlig backspegel på vad utopier och totalitarism då gjort med Europa. En nutida liberal tänkare, den amerikanske statsvetaren Adam Gopnik har, i sin bok Tusen små framsteg (2019), formulerat sig i god Poppersk anda: ”Liberala reformer sker i likhet med evolutionära förändringar steg för steg, och de låter sig därför påverkas av de lärdomar som erfarenheten ger.” Han tillägger: ”vi behöver alltid förändring. Reformprocessen upphör aldrig, men det beror inte på att vi ständigt söker efter någon utopi utan på att vi behöver revidera våra planer när nya insikter förändrar förutsättningarna.”

– o –

Min politiska övertygelse innebär dock inte att jag är negativ till visionen som strategiskt verktyg. Under mina år som managementkonsult har jag genomfört flera visions- och strategiprojekt med företag och organisationer som kunder, i några fall också kommuner. Men då har visionen handlat om den egna organisationen/förtaget, vart de ska nå och vad de strävar efter att vara. I en strategiprocess blir visionen ett ändamålsenligt verktyg om man sedan också formulerar mål och delmål på vägen mot att förverkliga visionen. Detta som ett underlag för att i nästa steg utveckla strategier för hur man ska nå målen.

Visst kunde det vara intressant och ändamålsenligt att utveckla en vision för Liberalerna som parti med komponenter som hur organisationen ska se ut och dess delar samspela, hur den lokala och regionala närvaron ska vara utformad, hur man vill bli uppfattad av medlemmar respektive väljare, hur man ska vara positionerad i det politiska landskapet etc. Detta under förutsättning att man sedan går vidare med mål och delmål samt att utveckla strategier. En ordentlig strategiprocess som involverar förtroendevalda såväl som medlemmar har saknats Liberalerna i decennier.

Men viktigast för Liberalerna idag är att processa fram och formulera, vad jag kallar för en mission. Om visionen, i min strategiska verktygslåda, handlar om framtiden och den egna organisationen, så är missionens perspektiv nu och framåt samt handlar om organisationens ambitioner när det gäller omvärlden1. För Liberalernas del skulle detta självfallet handla om vilka avtryck man nu och framåt vill göra i samhälle och politik.

En mission för Liberalerna skulle ligga på en abstraktionsnivå över konkreta politiska krav – vara mer likt idéprogrammet än handlingsprogrammet. Naturliga komponenter är:

  • Människan är fri och styr sitt liv genom egna val.
  • Alla människors lika värde.
  • Värna och utveckla den liberala demokratin.
  • Det ska löna sig att arbeta
  • Universalism, kosmopolitism och en regelbaserad världsordning.
  • etc, etc.

Jag är väl medveten om att den begreppsapparat (vision, mission, mål och strategier) som jag förordar inte är huggen i sten. Det är dock den vanligaste och mest beprövade. Men floran av pundits och managementlitteratur är gigantisk. Många konsultföretag och så kallade gurus vill också ha egna koncept att marknadsföra.  Begreppen flyter ofta in i varandra. I en del sammanhang är missionen en del av visionen, i andra är den visionen. Ibland kan man också stöta på ”vision om en mission” som en del av ett förändringsprojekt. Hur strukturen med mål, strategier och handlingsplan knyts till och ihop varierar.

Men det som alltid är viktigt är att man tydligt definierar de begrepp man använder, och gör det från början, inte under resans gång. Jag har inte sett att man i Selma gjort detta. Vad är det för vision som man ska ta fram? När jag frågade projektledaren Martin Andreasson blev svaret inte helt betryggande men att det ska gå att vara ”popperian” och samtidigt gilla Selma (och då utan att jag nämnt Popper). Min viktigaste markering är att det liberala partiet inte ägnar sig åt utopier och samhällsvisioner, utan istället göra en tydlig poäng av varför man inte gör det.

Christer Hallerby

  1. Se Richard Normann: När kartan förändrar affärslandskapet (Liber 2001) ↩︎

Publicerat

i

av

Kommentarer

Ett svar till ”Apropå Selma – Liberaler skriver inga samhällsvisioner”

  1. Profilbild för Per Hallerby

    Så klokt och så rätt Christer.
    Men att man i det du skriver även lägger in det nya samhälle, som vi just nu bygger upp. Där digitaliseringen förändrar förutsättningarna inom de flesta områden, administration, förvaltning, utbildning, vård och omsorg, sjukvård, tillverkning, transporter (autonoma elbilar, -flyg och -drönare), brottsbekämpning, klimatet och relationen mellan människor, grupper och länder.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *