Varför lämnade de Liberalerna? Vad röstar de på istället? Hur ser de på politiken idag? Saknar de sitt engagemang? Det är exempel på frågor som jag ställt till några i det jag kallar för Folkpartidiasporan. Det handlar om fortfarande liberalt övertygade personer som lämnat Liberalerna. De börjar bli ganska många.
Folkpartiet och senare Liberalerna har alltid haft problem med stor genomströmning av väljare. Under 1980- och 90-talen kallades man ofta för politikens Hallsberg, efter järnvägsknutpunkten i Närke där många bytte tåg. Då handlade det om partibytare i valen, personer som en eller flera gånger röstat på Folkpartiet men som valde något annat. Egentligen inte så konstigt för ett parti i mittenposition som ibland gjorde upp till höger och ibland till vänster.
Men jag fokuserar nu framförallt på den traumatiska vägvalprocess som partiet gått igenom och som inleddes med Januariavtalet 2019. Det är nämligen något helt annat. Här är det inte bara väljare som byter parti, utan drösar av aktiva medlemmar och förtroendevalda som inte längre ansett sig kunna företräda partiet i nämnder och styrelser eller representera dess åsikter i politiska debatter och kampanjer.
Jag har gjort 23 djupintervjuer med personer i den gruppen. Alltså tillräckligt många för en kvalificerad kvalitativ studie. I det flesta fall handlar det om djupt engagerade personer, som ägnat en stor del av sin tid (och sitt liv) åt politiken. Här finns tidigare, nämndordföranden, kommunalråd, riksdagsledamöter, statssekreterare, styrelseledamöter i alla sorts interna organ från partistyrelse till lokalavdelning samt en och annan väldigt engagerad gräsrot. Det partiet gått igenom är ett enormt tapp av kompetens, engagemang och representativitet.
Jag började med ett upprop på Facebook och LinkedIn där jag efterlyste liberaler i förskingringen. Personer som tidigare varit aktiva folkpartister/liberalpartister, lämnat partiet men fortfarande såg sig själva som liberala. Jag fick 23 svar och har alltså intervjuat alla. Jag har inte själv tillfrågat någon, alla har självmant anmält sig. Det handlar alltså om ett självrekryterad grupp. Det hindrar inte att jag känner en del sedan tidigare – mer eller mindre väl. Men i några fall träffades vi för första gången.
I vilket fall blev det spännande möten och intressanta intervjuer – möten på plats, via Teams och i något fall telefon. I några fall blev det kära återseenden och timslånga samtal, i andra något kortare och koncisare. Men jag följde i alla intervjuer samma frågeschema för att få ett bra underlag för analys och slutsatser.
Jag kommer senare, förmodligen i höst efter valet att presentera en rapport. I den här artikeln kommer jag framförallt att fokusera på hur intervjupersonerna (IP) resonerar inför höstens val – hur kommer man att rösta och varför.
Spannet i gruppen är stort. Den IP som varit med längst blev medlem 1968 och den senaste anslöt till partiet 2021. Den IP som lämnade tidigast gjorde det 2011. Ett par har faktiskt inte lämnat ännu, utan har kvar uppdrag i partiet, som de nu lämnar tyst under ordnade frågor, men som samtidigt säger att de inte kommer att rösta på partiet i höstens riksdagsval. Ett aber i undersökningen är att Simona Mohamssons SD-kram kom mitt i intervjuperioden. Vissa intervjuer är alltså gjorda före fredagen den 13:e mars, andra efter. I något enstaka fall skulle detta kunna innebära ändrade preferenser i förhållande till de svar jag fick. Jag bedömer dock den inverkan som marginell.
Viktigare är dock understryka att intervjugruppen i sin helhet rekryterades före fredag den 13:e kuppen. Ingen av hela den drös förtroendevalda som lämnade på grund av den finns med.
Hur kommer då intervjugruppen att rösta i höstens riksdagsval? Nitton IP har ett tydligt förstahandsval, medan det för fyra står och väger mellan två eller flera partier.
Flest, nio IP, uppger att det lutar mest åt Centerpartiet. Fyra av dessa uppger sig helt säkra på att det blir så. En av dessa i sin tur har redan etablerat sig i C och står på lista till kommunvalet i sin kommun. Av de fem som är kvar uppger tre MP som andrahandsval, en M och en S. Det är uppenbart att C är huvudalternativet för de flesta som framförallt röstar mot en fortsättning av Tidö-samarbetet och SD i regeringen. Samtidigt är skepsisen mot C i intervjugruppen stor som en långsiktig bastion för liberala värderingar. Flera påpekar att det inte var så länge sedan Olof Johansson var partiledare. En som inte kunde ta ordet liberal i sin mun och som lämnade en borgerlig regering för att man inte ville bygga Öresundsbron. Man påpekar att det finns en risk att partiet svajar tillbaka. En annan vanlig kommentar är att ”C i första hand är ett intresseparti, i andra hand liberalt. När intresset står mot liberalismen, så vinner intresset.”
Fem uppger att det är Moderaterna som ligger närmast. Här skulle man kunna tänka sig att någon återvänder till L nu efter ”kramen”. Men det är långt ifrån säkert, eftersom de viktigaste skälen till att dessa lämnat är att L inte längre är ett brett parti utan blivit ett alldeles för snävt och enkelspårigt skolparti. Ett par av de allra senaste avhopparna uppger också kursändringen när det gäller friskolorna som direkt avgörande.
Två personer uppger Miljöpartiet som förstahandsval. En av dessa står på partiets kommunlista och är helt säker medan en uppger C som ett andrahandsalternativ. Två av de fyra som inte uppger ett tydligt förstahandsval tvekar mellan C och MP. En överraskning för mig var att många IP ser på MP med respekt. Men då är det inte i första hand miljöfrågorna man lyfter fram utan deras genuint liberala grund i MR och demokratifrågor. Samtidigt väcker MP väldigt starka känslor hos ett par IP som ser MP som det största hotet mot tillväxt och en vettig energipolitik. Men det går inte att komma ifrån att ett mer borgerligt sinnat och i klimatpolitiken mer balanserat MP skulle varit ett seriöst alternativ för betydligt fler liberaler i diasporan än som nu pekar på partiet som ett förstahandsval.
Endast en IP uppger Socialdemokraterna som sitt förstahandsval. Men den personen överväger även MP och i viss mån C. Det är uppenbart att nästan alla IP ser på S som ett maktparti i första hand. Magdalena Anderssons triangulerande väcker inte respekt i gruppen. De som föredrar C nämner inte heller S som ett andrahandsval (endast en). De ser C som en garant för ekonomi och skatter inte blir för vänster om oppositionen skulle få majoritet i valet. Många lyfter också fram migrationspolitiken som en fråga där de litar mer på C än på S.
Ingen IP ser Liberalerna som ett förstahandsval (för en står det och väger mellan M och L). Tvärtom betonar nästa alla att de absolut inte kommer att rösta på L i Riksdagsvalet. Flera ser det dock som möjligt i region- och kommunvalen. En IP tvekar mellan C och L och har inte bestämt sig för något förstahandsval. För den här personen så blir regeringsfrågan helt avgörande. Denna IP är starkt kritisk till partiledning, partiets strategi och utveckling samt SD-samarbetet. Samtidigt oroad över ekonomi och tillväxt om oppositionen kommer till makten.
Inte heller Kristdemokraterna får något förstahandsval. Vänsterpartiet och Övriga Partier (Socialliberalerna) får båda en röst. Sverigedemokraterna nämns överhuvudtaget inte på någons lista.
Summerar vi detta så kommer med säkerhet 6 IP (26%) att rösta på det nuvarande regeringsunderlaget medan 14 IP (61%) kommer att rösta på något av oppositionspartierna. Liberalerna har genom vägvalsstriderna förlorat medlemmar (och väljare) till både höger och vänster. Underlaget är självfallet inte vetenskapligt men jag tror att min lilla grupp ganska väl speglar fördelningen. Endast två i intervjugruppen står och tvekar mellan partier som befinner sig i de olika blocken och bägge lutar mest åt oppositionen. Av de 26 procenten som tänker rösta på Tidö och då i första hand M, så kan det möjligen finnas en potential för stödröster för L. Dessa IP vill för sitt liv inte se Magdalena Andersson som statsminister och om L ligger nära spärren samtidigt som partiet är helt avgörande för fortsatt Tidöregering, så skulle det kunna bli en röst för L. Men man ska komma ihåg att även i den här gruppen är kritiken mot L:s partiledning stark. Det finns ingen som omfamnar SD. Men framförallt är man urförbannade på friskolebeslutet.
Jag ser det inte som troligt att någon av de 61 procent som idag stödjer oppositionen kommer att ändra sig fram till valet. Alla verkar bergfast övertygade om på vilken sida blockgränsen de befinner sig. Men man bör komma ihåg, med något enstaka undantag, att de inte i första hand röstar för Magdalena Andersson som statsminister. Tvärtom är skepsisen, som jag betonat ovan, mot henne och S ganska stor. Man röstar i första hand mot Tidö.
Det var ofta många och långa samtal. Jag har ett gediget material för att skriva mer om den här gruppen och det kommer. Men jag vill ändå nu avsluta med saknaden. Många känner sig nu hemlösa. Även om C ligger nära till hands för en del så känns det inte riktigt rätt. Många, men inte alla, betecknar sig som socialliberaler och skulle gärna sett ett mer fristående Folkpartiet som ett alternativ att lägga sin röst på.
Christer Hallerby
2026-05-29
Lämna ett svar